av Ensam1984

Andrahalvlek
sön, 2020-12-13 - 12:41

Det bästa vi föräldrar har gjort för vår dotter var att välja särskola för henne fullt ut när hon skulle börja fyran. Innan dess gick hon halvtid i byskolan med resurs. En resurs vi inte fick välja eftersom kommunen utgick från antal år i kommunens tjänst typ. Vi hade velat ha en resurs som kunde stödtecken (TAKK), men det gick inte.

I byskolan sa barnen alltid ”hon får vara med”, men i särskolan fick hon vänner som verkligen ville vara med henne. En enorm skillnad. Vänner och personal som mötte henne med en öppen famn. Och alla erfarenheter hon hade med från byskolan tog hon med sig, och utvecklade leken på särskolan enormt till både barn och personals gagn.

Den individanpassning som görs i särskolan skulle grundskolan praktisera på ALLA barn. Det är min fasta övertygelse. Jag tror på tanken om inkludering i grundskola, men det funkar inte i praktiken. Det hinns inte med, och kunskapen är för dålig. Det är precis som med sjukvården. Vissa diagnoser ska enbart behandlas på vissa sjukhus, där patientunderlaget är stort och personalens kunskap därför blir god. Jag kör gärna 30 mil om vi får rätt hjälp, istället för att få träffa en läkare lokalt som bara gissar.

Riktigt roligt att du har blivit mer aktiv på forumet igen, dina inlägg är alltid reflekterande och kloka.

Kram ?

Smygdrickarn
sön, 2020-12-13 - 12:56

Skogen var ett av verktygen som gjorde att jag tog mig ur klorna på A sist. Så mycket terapi, särskilt för oss "speedade" personer. Skogen bjuder på lugnet, det stilla och vackra. Ska strax ut själv här, trots att det är grått, kallt och mulet, men i skogen får jag ro för själen.

Mirabelle G-S
sön, 2020-12-13 - 22:33

Är inne och skummar, trycker hjärtan och passar på att tjoa en liten hälsning ? Jag såg att du funderade på om du borde byta forum eftersom ditt fokus ändrats till att handla om dina diagnoser... Fast har fokuset ändrats? Ditt fokus är ju fortfarande att försöka leva ditt liv så som du vill leva det, fri från alkoholdimmans tillfälliga lindring. För mig har min tråd börjat handla mest om gränssättning i min yrkesroll nu när jag blivit nykter, för min oförmåga att göra just det är nog den största anledningen till varför jag började smutta vin i soffhörnet. Komma åt den där ”fuck it” känslan för en stund och skita högaktningsfullt i alla överkrav. Mitt fokus hamnar på att inte alls ta emot sagda överkrav, utan bolla tillbaka dem, eliminera behovet av ”fuck it” liksom. Och för dig hamnar fokus på att hantera tillvaron och hitta verktyg för att hantera livet med dina diagnoser. Inte konstigt alls ❤️ Kram

Ensam1984
sön, 2020-12-20 - 08:21

Wow... vilken vecka detta har varit. Upp och ner är bara förnamnet.

Först och främst, tack alla finingar som kommenterat i min tråd. Jag tog en paus härifrån då jag fastnade lite för mycket (och har inte haft så mycket tid denna vecka). Det är alltid så härligt att komma tillbaka med massa glada kloka reflektioner från några av mina favoritpersoner. Och tack Mirabelle G-S, du har så rätt (som vanligt). fokuset är detsamma, det är bara andar ord som beskriver det som alltid var där, som tar över lite mer och definierar den inre resan då jag fått mer i insikter i mig själv. Det blir ett jädra tjat om min ADHD och ASD, men det får vara okej. Om man tycker att jag snackar för mycket så är det fullt okej att tycka det, att inte läsa. Jag kan inte prata så mycket om det på något annat ställe, det är få som förstår och de flesta vill inte lyssna. Detta är för mig främst - och om något skulle ta med sig något, eller ha en reflektion - så betyder det såklart jättemycket.

Har varit tillbaka på jobbet denna vecka och måndag till halva torsdagen så mådde jag piss, superdåligt, hade sån ångest att jag fick smita från jobbet efter 12 de tre första dagarna. Det var ren och skär ångest, kände mig illamående, snurrig, glömde att andas, huvudvärk, inre stress utan någon anledning, känslomässig, apatisk. Men höll ihop på jobbet och fixade det ändå utan att någon märkte (för tänk om det skulle hända, min hjärna är så skev). I vilket fall, jag tror jag kommit på varför jag mått så dåligt, fick vara hemma pga covid (som säkert inte var covid) och varför jag inte har känt mig riktigt som mig själv, har fastnat och varit mycket/känt mig mycket mer Aspig och impulsiv samtidigt än jag brukar vara. Jag tror det berodde på de medicinerna jag bytte till.

Åt en ADHD-medicin i 1,5 månad som funkade så bra, kände mig nästan speedad (egentligen var jag vad neurotypiska skulle säga är normalt). Det ska sägas att jag har ADD så jag är motsatsen till speedad i vanliga fall, visserligen skenar tankarna, och fötterna måste röra på sig, men jag är ändå väldigt icke speedad, jag fastnar och måste vila mycket, blir hjärntrött osv... alltså inte "dampig" som måste tas ner på jorden.

Men att andra såg att jag orkade saker, att jag orkade fokusera, att jag var gladare, det kände jag med. Det var helt fantastiskt (speciellt nu i efterhand när man ser vad jag lyckades åstadkomma). Bara positiva saker. Men jag fick ganska mycket huvudvärk, som jag iof. alltid har annars också, så vi bytte till en annan medicin, som jag åt i 3 veckor. Jag slutade med den i tisdags denna vecka. Det var rävgift (för mig), för många så är däremot den min första medicinen rävgift så... men när jag började äta nya medicinen kände jag ingen positiv effekt, inte så många negativa heller, men just då så tappade jag all motivation (som jag fick med de andra medicinen), all energi och blev jättetrött, sen var jag hemma i 2 veckor (jobbade hemifrån men ändå).

Nu när jag slutat med medicinen så känner jag mig lite normal, jovisst jag är trött och orkar inte som alla andra, men jag mår okej i alla fall. Jag känner ingen ångest då jag inte har en "god grund" för att känna det. Ska till min sjuksköterska på måndag och sätta in gamla medicinen igen, troligen. För huvudvärk är inget jämfört med den förändringen som skedde när jag åt den första medicinen, nu i efterhand. Tänk att det är så "ni vanliga", "neurotypiska" alltid har det. Det är så sjukt för mig, att jag har gått runt i 36 år och inte fattat att inte allas hjärnor funkar som min.

Åter till fokus på detta forum. Jag har ju tidigare skrivit att jag inte dricker nu för att jag inte får dricka, för att jag äter mediciner. Ja, det finns såklart andra orsaker också, som att jag inte vill leva som jag gör när jag dricker, att jag innerst inne inte når bra av det osv. Men med medicinerna har jag tappat sugen, på det mesta i mat och dryckesväg iof, och så har jag vetat att jag inte FÅR kombinera den med A. Och där går min gräns liksom, jag skulle aldrig missbruka tabletter, och speciellt inte blanda och experimentera med A, jag är alldeles för nojig för sånt. Det finns inte på världskartan. I alla fall..

... nu har jag ju inte ätit medicinen sen i måndags, men har jag då druckit när jag har kunnat?

NOPE!

Det har jag faktiskt inte. Tanken har definitivt kommit, definitivt! Att få fira in ledigheten, att få festa till, att jag FÅR - bara lite. Men så fort den tanken har kommit har jag ärligt frågat mig själv...

"Vill du verkligen det här ****".

Varje gång har varit NOPE!

Det har inte känts svårt, jag har varit glad och stolt. Sen ska sägas att min motivation att gå till systembolaget är noll, shit att stå i kö för lite alkoholhaltig läskeblask... det är ju inte normalt.. eller jo, det är väl just det som det är, men om det ses som normalt så vältrar jag mig i att vara trendsättande genom min nykterhet!

Hade två vänner över på besök i går, mina bästisar. Vi höll avstånd, vi fikade och bytte julklappar. Det var supermysigt och fick några riktigt roliga och fina julklappar. Det var ett suspekt paket som såg ut som en flaska, vilket det också var. Jag tänkte direkt att det var en vinflaska, och att jag nu skulle dricka vin i kväll. Tanken kom så snabbt, skrämmande snabbt. Tanken på att ha vin hemma - och min första tanke var inte att hälla ut det, det var att hälla i mig det. Varningsklocka på den. Men jag är inte förvånad.

I alla fall, det visade sig att min vän (som känner mig väldigt bra, hon har även en son som har ganska grov ASD, ADHD mm så hon är så fantastiskt lågaffektiv och vet precis hur jag funkar), hon hade köpt en alkoholfri glögg till mig :) Lättnaden var total!

Jag måste dock tänka till på detta med min spontana tanke att hälla i mig... impulsen var så ilsnabb. Hur ser min plan ut den dagen jag faktiskt får en flaska. Det skulle vara ett så pissigt sätt att falla. Jag vill inte falla igen, för jag vet att det inte är ett alternativ för mig.

Vid denna tiden förra året var jag ungefär en vecka bort från att förstöra min längsta nykterhet någonsin, kom till 172 eller 173 dagar om jag inte minns fel. Missade 6 månader med någon vecka. Den gången var det för att jag hade bråkat med min mamma och klockan var 17.45, så jag hann till systemet som stängde 18.00. Jag hade sjukt mycket stress under den perioden med flytt, hantverkare och utredningen - men det är ju bara ursäkter. Jag hade inte hittat de rätta verktygen för mig själv, hade ju aldrig testat att sluta innan heller. Jag hade även en tanke att jag kanske faktiskt var en av de få som kunde dricka kontrollerat. Jag sa högt ha högt till mig själv att jag inte ville dricka - som för att övertyga mig själv, men jag ville kunna dricka i sällskap, och jag visste ju inte om jag skulle kunna lyckas, jag hade aldrig testat. När jag skrev om detta här på forumet sa alla gamla rävar ;) att det funkar sällan, och jag (precis som alla som kommer efter mig) hade ändå en så glorifierad bild av mig själv att jag trodde att jag var speciell - den som kunde klara det. Pyttsan, i min värld så finns inte det. Men just då, så hade jag inte gjort en empirisk studie liksom, och det behövdes för att kunna komma hit.. Det fungerade okej med drickandet i några veckor, jag drack mer men inte så mycket.. men sen blev det värre och värre... tills i somras då jag var nykter i ett par månader igen. Min empiriska studie visade att det alternativet inte var aktuellt i mitt fall. Trist kanske, men det är okej. Life´s not fair.

Det är en resa, en process, ett maraton... ingen sprint... Min nyktra resa har pågått i 18 månader vid detta laget, jag lyckats (för vi fokuserar på det bra) att vara helnykter 10 (11) av de 18 månaderna. Som start på min resa ger jag det ett godkänt. De där 8 månaderna var tid som behövdes i dimman för att förstå och ge upp om alkohol. Att verkligen inse mitt förhållande till A och vilken sorts relation vi har.

NU har jag svävat ut igen, herrejesus... i vilket fall, jag har inte druckit. Det är jag superglad för. Börjar troligen med gamla medicinen i morgon och på tisdag ska jag göra en sak som jag aldrig gjort.. som känns skrämmande för mig. Jag ska göra botox i min panna. Är inte särskilt rynkig (och vad fasiken skulle det göra om jag var det). Det är dock inte av estetiska skäl, har fått höra att spänningshuvudvärk kan försvinna, lindras. Jag går ju alltid och lyfter på ögonbrynen. Så vi får se hur det funkar. Det får blir min julklapp till mig själv. Har nästan 5000kr som jag hittills tjänat in från mitt nyktra leverne dessa 71 dagar, så det får bli ett uttag därifrån.

Nu är klockan snart 08.00, kanske skulle man äta lite frukost och fundera ut vad man ska göra med dagen. Det blir en promenad i dag, och det blir en nykter dag.

Andrahalvlek
sön, 2020-12-20 - 12:15

Jag minns att jag tänkte när du bytte medicin att den första medicin du hade verkade passa dig bättre, enbart med utgångspunkt från vad du skrev. Men jag vet ju samtidigt att det tar lite tid för den typen av medicin att fungera.

Intressant att höra hur du reagerade på presenten du fick. Jag hade en liknande incident i veckan. Fick en present av min chef, alla i ledningsgruppen fick det. För att det inte skulle vara så iögonfallande för alla andra att vi chefer fick en extra julklapp så ställde hon presenterna i ett skåp i konferensrummet och sa åt oss att hämta varsin. Så har hon gjort tidigare och då var det varsin flaska prosecco som vi fick.

Jag fick lätt panik. En flaska alkohol vill jag INTE ha. På stört skrev till en chefskollega ”om presenten är alkohol kan du ta min flaska också” men sen hejdade jag mig innan jag skickat det. Då skulle jag få förklara mig för min chefskollega, och min alkoholhistorik vet typ ingen på jobbet något om. Än. Är jag redo att outa det just nu? Nä.

Så jag tänkte att jag tar emot presenten och ger den vidare till barnens pappa direkt. Så får det bli. Jag hämtade presenten på jobbet på fredagen och vi skulle ändå träffas på fredagkvällen. Han vet ju att jag är nykter numer och skulle förstå varför han plötsligt fick en flaska alkohol.

Men det var ingen alkohol vi fick. Julklappen innehöll saffransskorpor, alkoholfri lingon/rönnbärsglögg och tryffel. Och jag blev än en gång påmind om att aldrig ge bort alkohol i present. Aldrig.

Kram ?

Ensam1984
mån, 2020-12-21 - 21:42

I dag har jag mått bra, så bra att jag inte ens tänkt på alkohol.

Var hos sjuksköterskan i dag men fick inga mediciner. Hon skulle prata med en läkare om jag skulle gå tillbaka och ta Concerta eller om jag skulle börja med Strattera. Har hört lite dåliga grejer om Strattera, men väljer att lita på experterna. De skulle återkomma i morgon, så vi får se vad det blir. Elvanse var rävgift för mig i alla fall.

Men i dag har jag mått bra, utan medicin har jag fått mycket gjort, men det har ju inte heller varit stressigt eller energikrävande. Om jag kunde leva så varje dag skulle jag inte behöva medicin, men jag skulle heller inte kunna ha något jobb, eller inte det jobb jag har i dag. Det är knepigt när man tänker på det... välja hälsan eller jobbet. Men jobbet är så förknippat med hälsan för mig, utan jobb blir jag en eremit och mår dåligt pga. det. Pust, en dag i taget. Vet att jag kan få sjukpenning genom min ASD, men det tar emot att gå ner till 75% och erkänna att man inte klarar av allt som alla andra, för jag klarar ju av det.. jag klarar bara inte av att ha ett liv utanför jobbet. Jag orkar inte alltid laga mat, få ihop saker, motionera, äta bra... listan kan göras oändlig. Just nu kör jag bara på och hoppas att jag hittar en medicin som hjälper min ADD. De sammanflätas så mycket och jag vet knappt vilket krångel som tillhör vilken diagnos ibland.

Trots allt krångel, trots att jag funkar så annorlunda mot andra, så känns det okej - just i dag. Vissa dagar känns det hemskt, men i dag är jag glad att få vara annorlunda. Att få sticka ut och vara utvald att få funka annorlunda. Jag har alltid dragits till annorlunda, samtidigt som jag själv alltid velat vara en i mängden. Jag har alltid velat ses som fin, och kallades för "Lady ****" (mitt förnamn) av några vänner under gymnasiet.

I vilket fall, det är lite spännande när jag tänker på detta med att jag ofta föredrar excentriska människor, människor som inte är så mycket yta, utan har specialintressen, är öppna och lätta att få kontakt med. På mitt jobb där jag jobbar med ungdomar så har jag alltid sagt till eleverna med NPF-diagnoser, eller med särdrag därifrån, att de är mer intressanta. För mig är det intressant när en elev blir helt exalterad över exempelvis racingbilar (som jag själv inte kan något om), eller fastnar och hela samtalet tas över om prat kring matlagning eller smink. När det blir för mycket för andra, det är då det blir intressant för mig. Och jag är en bra lyssnare, då det är mitt jobb. Men jag älskar att få ställa lite utmanande frågor, och reflektera.

Väder och vind, prat om ungar och semestrar.. det är det värsta jag vet. Prat där jag kan lära mig något nytt, eller kan få en insikt i hur andra tänker, eller hur de handskas med situationer, vad deras "krångel" är... det är intressant och värt att lägga tid på. Just precis det är jag... och alla mina samtal, vem det än är jag pratar med... går ut på just det. Att jag ska få ut något av det, men även att jag ska kunna få andra att reflektera kring sin situation och vrida och vända för att se det positiva, att se styrkor istället för svagheter. Att ALLTID se saker objektivt utifrån en annan människas situation. (Dock kan jag bara se saker subjektivt utifrån min egen situation och mitt eget agerande).

Detta med att vara subjektiv och objektiv har jag funderat på så fruktansvärt mycket. Det är så tydligt för mig, jag är båda, fast aldrig samtidigt. Jag är objektiv när jag talar med andra om dem själva, exempel. om en vän berättar om sin man som sagt något elakt. Då "måste" jag poängtera och gå till grunden, och "utreda" varför han sa så, jag leker hobbypsykolog och försöker se allas synsätt. De flesta tycker inte särskilt mycket om att få höra sånt här. Det vet jag, men det skiter jag blanka fan i också ;) Gör det inte jämt, och inte med alla såklart.

Jag är extremt subjektiv vad gäller mig själv. Jag har så svårt att se och förstå vad andra tänker om mig. Hur ser andra människor mig. Jag kan inte sätta mig själv utanför mig själv och observera, det går inte. Jag har ingen aning hur jag uppfattas vara, jag kan gissa... man jag kan lika gärna ha totalt fel. Jag kan inte lite på mig själv där liksom. Jag har väl frågat lite vänner ibland, typ när man fått någon uppgift om att fråga sina vänner vad de tycker om än, men då har jag mest fått svar att jag är snäll.. och det känns så meningslöst. Snäll är ett sånt där ord som beskriver en person utan personlighet, som är meh. Visst det är väl kul att inte uppfattas osm en elak djävul, men tänker att mina vänner inte hade varit just mina vänner om de såg mig så. Det andra ordet som nästan alla beskriver mig som är smart. Detta är ett ord som är lite svårt för mig. Jag är smart, jag var duktig i skolan. Men inte bäst. Jag är sjukt ambitiös och har ett ofantligt bekräftelsebehov (men jag visar det inte utåt). Det är bara genom mina prestationer som jag värderar mig själv. Samtidigt tänker jag att jag inte är så smart, jag blev inte något speciellt, ett någorlunda "vanligt" jobb. Jag blev inte läkare, ingenjör eller psykolog, inte heller apotekare eller landskapsarkitekt som jag funderade på i mina unga dagar. Prestigeyrken i min värld. Jag vet inte vad jag är smart på längre. Jag tror mest jag har ett korrekt språk, att jag låter smart och påläst. Jag är inte särskilt allmänbildad, jag är inte född i farstun såklart men historia och saker jag lärde mig i skolan är som bortblåsta. Jag använder ganska mycket "fina ord", fackord och akademisk formalia även i tal. Jag talar som jag skriver, och skriver som jag talar. Jag är väl kanske även ganska bra på att se mönster, nästa steg och finna smarta lösningar som tydligen ingen annan ser (fast det ter sig logiskt i min värld)

Nu kom jag och tänka på min mamma. Vi funkar inte på samma sätt. Jag vet inte vem som funkar som mig, men det är nog mer min far, fast han har väl inte lika enkelt för sig som jag ändå har det. I vilket fall, min mamma säger alltid att jag ska sluta tänka så mycket. Om just detta - att vara objektiv eller subjektiv. Då skulle hon bara säga - vad spelar det för roll? (För mig spelar det all roll) Hon säger det i all välmening, och hon är verkligen väldens bästa men hon är kanske inte alltid så lågaffektiv som jag skulle önska, och hon kan inte förstå att jag inte kan stänga av det där, och faktiskt inte vill det. Så länge det är något konstruktivt så finns det inget bättre än att grubbla, analysera beteenden och personlighetsdrag - vare sig det är mitt eller andras. Sen kanske hon ibland bara är trött att höra mig babbla om sånt, hon pratar ju hellre om ungar och väder och sånt... haha...

Hmm... skulle inte jag skriva om min dag!?

Jag har varit hos min gamla mormor i dag och jag har tagit en promenad på 45 minuter genom den mörka staden. Jag har handlat billigt kaffe (trots att jag själv inte dricker kaffe), köpt mig den stora apan av Kay Bojesen som jag kikat på ett tag samt julpyntat det sista i min lägenhet.

Det är en bra dag. I morgon ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Jag brukar ju inte gilla nya saker, och detta innefattar ett moment som jag avskyr... men det ska bli spännande. Har inte berättat för någon vad det är... om det går som det ska skriver jag om det här i morgon :)

Chipp!

Kaffetanten88
mån, 2020-12-21 - 22:01

Hejsan! Vad duktig du är som kämpar. Min pojkvän har adhd och ska testa elvansa för att kunna fokusera bättre på jobbet. När han var ung tog han concerta och fick massor av ångest av det. Varför var elvansa dåligt? Om jag får fråga? Något som kan hjälpa mot add och andra npf diagnoser är ketogen kost. Om man vill testa något som inte är medicin. Sonen får ketogen kost för sin epilepsi och det lugnar ner hans hjärna jättemycket. Kanske gav dig onödiga råd du inte vill ha men kunde inte låta bli. :)

Ensam1984
mån, 2020-12-21 - 22:43

Tack, det finns inget onödigt råd i denna tråd. Hmm.. hade inte hört om att ketogenkost var bra för ADD o ASD, får kolla in det. Socker är mitt största missbruk, så det skulle jag behöva regler. Så tack så hjärtligt!

Jag menar annars inte på något sätt att Elvanse är rävgift för alla, det var bara det för just mig. De där medicinerna påverkar alla så himla olika. Det är bäst att bara testa sig fram tänker jag. Alla medicinerna har i princip samma biverkningar, och det är inget jag rekommenderar att du läser om du inte vill få ångestpåslag. Man kan tro att man kan må allt annat än bra av medicinen om man kikar där.

Jag fick stark ångest, nedstämdhet/tankar om att vilja skada mig/hopplöshet och ofantlig kroppslig trötthet av Elvanse. Samt att jag inte fick någon effekt på min impulsivitet, koncentration, motivation och att igångsättningsmekanismen i mig funkade lika dåligt som när jag inte äter medicin. Men främst att mitt energiläge sänktes istället för att höjas som jag upplevde av Concertan, där blev jag mer speedad, fast samtidigt mer strukturerad. Jag förklarade att äta Concerta för mig var som att få nya glasögon, konturerna var så klara - fast då de mentala konturerna, inte de rent fysiska.

De flesta brukar tydligen få bäst effekt av Elvanse, men inte för mig. Sen har jag fått minskad aptit och muntorrhet av båda medicinerna, men det kan man ju leva med i mitt fall. Så tänk inte på vad ajg fick för biverkningar, det skiljer sig ju alltid.

Nu ska jag söka på ketogen kost och försöka sova... natti alla!

Ensam1984
tis, 2020-12-22 - 08:50

Vaknade kl 07, trots att klockan stod på 08.30 (sover aldrig så länge). Har inte gjort något vettigt ännu. Har "fastnat" som jag brukar kalla det.

Att fastna för mig innebär att jag kollar på klockan, sen ser eller läser något... och i nästa sekund har det gått 2 timmar - och jag har inte gjort något produktivt. Tiden har bara försvunnit. Som tur är har jag alarm på så jag vet när jag ska iväg eller göra saker. Har hittat en ny app som heter Tiimo som speciellt är skapad för oss med ADHD och ASD, som är superbra när man ska planera upp sin vecka.

I vilket fall, nu ska jag ta tag i dagen. Frukost, smink, kläder.. hela faderullan. Är lite nervös då jag ska göra något nytt i dag kl. 11.00. Men det löser sig. Men att vara nervös kan även vara lite skönt, så länge det inte blir ångestfyllt. Nervositet gör att man känner sig levande liksom :)

Kommer in här senare, och biktar mig. nykter... som vanligt :)

Ensam1984
tis, 2020-12-22 - 21:23

Så, nu är det kväll och jag har bäddat ner mig i sängen, full med chips och bubbelvatten :)

Under dagen fick jag svar att jag ska börja äta Concerta igen så var och hämtade medicinen, lägsta dosen igen. Det tar sån himla tid innan man hittar rätt. Gick till psykiatrin och det spöregnade hela vägen - men vad gjorde väl det :)

Jag har även gjort något nytt. Har ju ganska mycket huvudvärk, mest hela tiden, spänningshuvudvärk främst. Inget som förstör mitt liv men det är såklart jobbigt. Så jag har varit iväg och gjort botox i dag, för det ska hjälpa mot spänningshuvudvärk. Det är väl inget negativt att man ser lite piggare ut framöver då det lyfter ögonen och slätar ut pannan, men för mig är det verkligen pga. huvudvärken. Jag var inte jätteorolig innan men lite spänd ändå. Sjuksköterskan jag var hos var väldigt trevlig ändå och förklarade allt. Det kändes knappt, en peeling kan ibland kännas mer. Effekten syns de närmaste dagarna, och full effekt efter 2 veckor, så vi får väl se... men pannan är redan lite stelare eller vad man nu ska säga.

Har funderat lite på varför jag är här mer nu än förut. Har kommit fram till att jag känner mig mer säker i min nykterhet när jag är här. Jag blir påmind. Speciellt nu när jag kan dricka, då jag inte ätit medicin på en vecka. Nu ska jag ju börja käka medicin igen i morgon men... Jag vet att jag tekniskt sett kan dricka även om jag äter medicin, dock kan det vara farligt och mycket dåligt, men man kan dricka och välja att inte äta medicinen samma dag. Men så länge jag inte gör det en gång, så länge jag inte testar så kommer det inte ske heller. Jag är också för rädd för att kombinera så starka mediciner med A, så det kommer aldrig bli aktuellt. Jag är alldeles för aspig på det viset ;)

Annars har jag tagit det lugnt i kväll, vilat och myst med alldeles för mycket ljusslingor, paradis-choklad och juldoften från mitt nya Woodwick-ljus. Alltså de ljusen är de mysigaste som finns, det sprakar som en brasa om dem. Det kan jag starkt rekommendera som present till de man tycker om.

Nu blir det lite youtube och mer häng här, läsa lite trådar och sen sova. Åter i morgon.

Chipp!

Ensam1984
ons, 2020-12-23 - 11:38

Gudars vad lat jag är... men det är okej. Jag är verkligen som en ungdom på så många sätt, jag undrar om jag fastnat i utvecklingen, undrar om det beror på min ASD? I vilket fall, har legat i sängen hela dagen, kikat på serier, ätit frulle. Har ställt fram strykbrädan som bord vid sängen, lol, den används ju aldrig till något annat ändå, så varför inte liksom.

Jag har verkligen missat den där kursen om hur man ska vara vuxen med sig själv. Jag vet hur jag ska bete mig inför andra, så folk inte tycker man är helt bakvänd. Någon som vet var jag kan ta den kursen?

Har börjat med Concertan i dag igen och även om jag har lägsta dosen och jag inte får något "rus" så känner jag mig klarare, det känns mer rätt. Men o andra sidan om man får mer noradrenalin och dopamin i sig, när man behöver det så mår man ju bättre och känner sig piggare. Det enda är att jag känner mig lite illamående, men så har det varit förut med - i 2-3 dagar. Så det går över. Ingen huvudvärk och botoxen känns inte direkt av i dag, men det tar ett tag innan det "funkar". Det syns inget heller.

Inget sug eller tankar på A. Det känns dock som att nyår kan bli en trigger för mig. Har inte varit nykter på nyår på så länge jag kan minnas, 20 år kanske... och de senaste 9 åren har jag firat nyår ensam, det låter så himla sorgligt och det kanske det är också. Men det är okej, det är inte alltid lätt när man inte har en egen familj. Ofta umgås ju andra med andra familjer, och det är inte okej att jag som ensam kommer då, man tänker inte på mig. Och jag har inte riktigt förmågan att bjuda in eller fråga heller. Men det är okej. Men just nyår och midsommar brukar kännas extra sorgligt då man ser andra, när man ser andra umgås och vara lyckliga. Känner mig oftast inte ensam, trivs så bra själv, men det känns sorgligt. Det känns som jag går miste om något, som att alla andra fattat något - och jag har glömt bort det. Det är väl också därför jag drack.

Jag har inga storslagna planer för 2021, det är väl som vanligt... gå ner i vikt ;) haha men främst tror jag att jag ändå vill fokusera på min mentala hälsa.

Jag vill hitta mitt lagom, nu när jag vet hur jag funkar och varför jag är som jag är. Vad jag har tillgång till. Jag ska analysera och testa vad som funkar för mig, ska jag gå ner i tid/sjukskriva mig pga ASD!? Ska jag lobba för att få ta bort arbetsuppgifter på mitt jobb!? Ska jag skaffa en kontaktperson!? Ska jag försöka leta efter en partner!? Min instinktiva tanke till allt detta är NEJ! Jag klarar mig själv, ingen får komma nära mig, det är läskigt och så jobbigt. Jag känner mig trygg själv, när ingen ser och hör. Det funkar ju, för det mesta. Jag stoppar huvudet i sanden när det blir för jobbigt. Jag har ju inga "problem" på ytan och borde inte klaga, många skulle önska att de hade mitt liv (rent ekonomiskt, jobbmässigt, boende, utseende osv). Men jag vet ju också att det finns en anledning att andra med min diagnos jobbar mindre, att de flesta har en partner, att personer har anförtrodda och behöver anförtro det innersta till någon...

Jag tror att det innersta i mig är just ensamheten (eller kanske hopplösheten), och ska jag gå i terapi, vilket jag gillar, så är det nog att prata om ensamheten, eller jag känner mig sällan ensam - men mitt icke-behov av umgänge kanske. Eller min rädsla för närhet, av min rädsla för att se detta med partner, nära relationer, insyn i mitt liv i vitöga och inse hur illa det är. Att det är försent för mig. Jag vet verkligen inte, och jag vet inte var jag kan vända mig då jag inte har någon tydligt formulerad problembild. Jag kan inte riktigt säga ungefär att "jag skulle vilja prata om att jag borde ha en partner, fast jag vill inte det, eller jag kanske vill det men vet inte hur, eller jag kanske vet hur men jag har inte energin och förmågan att anpassa mig till andra, jag behöver så mycket egentid..allt med andra personer stressar mig, tanken av att ta hand om en katt stressar mig...." PUST för mig!

Jag tror inte att det är så att jag inte har behovet av umgänge, det är mer så att jag tryckt ner behovet av mänsklig närhet, av kärlek, av genuin vänskap så länge (kanske nästan hela mitt liv) att jag vet verkligen inte hur jag ska vända det. Sen att jag har ASD gör ju också att jag inte ser och förstår hur jag kan knyta an till folk. Jag tror inte att jag varit så öppen som jag är här med någon annan någonsin, min mamma är den fysiska person som står mig närmst. Men om vi tänker tillbaka när man var ung och hade en bästis, inte ens hon, eller de innan henne kände mig, visste vem jag verkligen var. Det var bara yta och jag som satt och lyssnade på deras krångel.

På ett ytligt plan har jag nog inte svårt att få kontakt ändå, såvida jag vill det själv. Men på ett djupare plan, när det inte finns en mall för samtalet (som berör mig själv som person) då blir det svårare. Jag har alltid (förutom en gång) varit den som andra blir intresserade av, som andra är nyfiken på - aldrig tvärt om. Jag är inte så intresserad av människor, jag är trevlig och lyssnar och skulle aldrig säga det till någon. Men de flesta människor är så binära, eller så är det jag som inte ser annat. Jag är säkert själv sjukt tråkig, så vill inte sätta mig högre upp än andra, men djur är så mycket bättre på det planet för mig. Detta är definitivt min ASD, vilket jag fattar mer och mer. Men jag skulle VILLJA vilja ha en partner och ett bra privatliv med vänner som man umgicks med.

Jag har två kompisgäng. Ett på 6personer som bor ca 30 mil ifrån mig, de är helt underbara, men vi kan inte träffas så ofta, men håller kontakt dagligen, hela gruppen. Vilket vi har gjort i snart 2,5 år. Ingen av dem har en "vanlig" familj utan de är singlar, nån har barn, nån är gift utan barn osv. De är lite alternativa med brokig psykisk hälsa, men "fult fungerande", spännande människor - inte binära. Innan jag mötte dem så var jag totalt ensam, hade ingen vän, bara min närmsta familj och arbetskollegor. Absolut ingen jag umgicks med på fritiden. Jag hade massor av vänner tills jag var typ 25 år, sen skaffade alla familj, vänner flyttade, jag flyttade och blev mer innesluten. Jag mådde väldigt dåligt och isolerade mig mycket, drack och var jättedeprimerad, studerade på distans och mådde pyton. Men mötte dem genom ett specialintresse, och förutom er här så är det just de som fick mig att börja vilja leva igen.

Sedan har jag ett par personer som bor i städer nära mig, de är också helt underbara men de är lite äldre än mig och mer "vuxna", de har barn och familj. Så det blir annorlunda. Men det är underbart när vi möts, men det är lite svårt att få till spontana möten, och jag har svårt för sånt med.

Jag önskar att jag hade en person som man kunde umgås med på kvällen, ta en vanlig opretentiös fika, kolla på en serie, laga lite mat... de flesta av er skulle nog kalla det ett förhållande. Men jag vet inte hur man gör... jag vet inte ens hur man frågar en potentiell vän om något sånt. Gissar att det är många som tycker sånt är skrämmande, men jag vet verkligen inte ens hur jag skulle göra. Jag vet att det låter konstigt, det låter konstigt bara när jag säger det.

Jag har erfarenhet från "spontana grejer" för över 10 år sedan, men då var alla unga och ingen hade familj. Nu funkar det inte så och vare sig det har varit genom vänskap eller mer en kärleksrelation så har jag alltid blivit utnyttjad eller så har jag valt att avsluta då det blir för mycket press, går för fort fram. Jag fattar inte vad som förväntas av mig och vill alltid tillfredsställa andras behov och glömmer mina egna, samtidigt är jag så osäker i mig själv att jag vänder ut och in på mig själv vilket medför att jag bara känner press. Blir rädd när någon visar intresse för mig, får typ panik och ångest. För det mesta märker jag inte ensa av att folk visar intresse, det är ofta andra som berättar det för mig men jag är nog bara ofantligt rädd för att tappa mig själv som jag gjorde en gång. Den gången för ca 15 år sedan var det så illa att jag inte kunde hantera tillvaron, gjorde inget dumt. Men tror att det var då jag på riktigt började använda vinet som medicin för att reglera min ensamhet, min känsla av utanförskap... känslan av att inte räcka till, att inte vara värdig någon annan...

Jesus, nu blev det bara massa babbel. En dag ska jag skriva ner allt lite mer sammanhängande. Men det som kommer upp måste komma ut. Det är en process, och för mig så tror jag bara genom att skriva allt som kommer upp, som bekymrar så kan jag reflektera genom skrivandet och kanske växa lite själv.

Det var dagens bikt, nu blir det skogen.

Ensam1984
ons, 2020-12-23 - 23:39

Är vaken allt för sent, men är liksom glad och inte sugen på att sova trots att det säkerligen behövs. Har inte druckit något - så är inte speedad för det.

Men vet ni va, jag har dansat som en riktig toka i min lägenhet till bra musik. Riktigt fuldansat, bara släppt loss - totalt, med mig själv. Totalt nykter. Och det har varit helt underbart. Jag måste ju ha gått in i en psykos. Återkommer i morgon för att utvärdera detta ovanliga beteende. ;)

Sisyfos
tors, 2020-12-24 - 07:56

Nu har du dansat in julen! Härligt inlägg och det är väl riktigt skönt, som ett träningspass men kanske mindre prestigefyllt. Eller vad vet jag om dina ”Moves”. ?
Tycker att du skriver så intressanta inlägg. Jag har inte nån diagnos som jag vet om, men min hjärna har verkligen börjat fungera mer som vanligt nu igen när jag har tillräckligt med järn i kroppen. Känner som du att det är rätt spännande att lära känna sig själv. I alla fall de bra sidorna när det fungerar med fokus, minne etc. Men det kommer duster av en väldig energi, speed, skönt och kul och jag hoppas det stannar på en rimlig nivå.
Dansa vidare du nu med dina mediciner. Jag får intrycket av att hen är rätt trevlig den där Ensam1984.

Ensam1984
tors, 2020-12-24 - 23:15

Julafton. Det blev ju lite inställt pga. covid i släkten, men firade med mina päron och hundarna. Det funkade bra, de drack ett par öl, ingen snaps (gillar inte själv snaps men ändå). Jag var såklart nykter.

Det var lugnt och bra tills släkten började höra av sig. Då blev jag så himla ledsen. Då jag är ensambarn och inte har några egna barn så har min mosters barnbarn blivit lite som min mammas styv-barnbarn. Det är så jobbigt att se min mamma så glad när hon pratar med barnen och speciellt mina kusiner som är föräldrarna. Hon låter riktigt lycklig och glad. Och jag får känslan att hon hellre skulle vilja vara med dem. å är det ju inte, men hon saknar verkligen att ha barnbarn. Jag försöker förklara mina känslor kring detta, för jag önskar att hon inte pratar så mycket hela tiden om dem, att hon inte visar det framför mig. Men hon glömmer hela tiden detta. Då blir jag arg, och väldigt elak. Usch, jag gillar inte mig själv då.

Men dagen och kvällen blev ändå bra, nu sitter jag här i min säng, nerbäddad och funderar och analyserar dagens händelser. Och jag har kommit fram till något revolutionerande...

Först ska sägas att jag alltid älskat Tjurens Ferdinand på Kalles Ankas Jul, jag han citera allt, med läskigt lik imitation av rösterna. Nu vet jag varför jag alltid känt en sån stark dragningskraft till Ferdinand...

Ferdinand har Autism. Okej, nu tänker ni säkert - men sluta nu med ditt jädra tjat om Autism, ASD, Aspergers, ADD, ADHD. Jaja... men detta har jag underbyggande argument för. Visserligen kan jag inte fråga hans ko till mor utifrån diagnoskriterierna och man ska ju iof. aldrig ge någon en diagnos om man inte själv är psykolog... men jag tänker att vi kan göra ett undantag då det trots allt handlar om en fiktiv Disney-figur ;)

Mina argument är: Ferdinand har ett specialintresse som tar upp all hans tid - blommor, han föredrar att vara ensam framför att leka med kompisar, han föredrar att gör saker på sitt sätt, samma ska varje dag, vara på en plats (under sin korkek) är tryggt, vid en stressad situation så stänger han ute omvärlden och befinner sig i sin bubbla, han kan inte riktigt sociala koder och vet inte hur en tjur egentligen ska bete sig och han påverkas mycket av yttre stimuli såsom smärta när han får ett bistick. Han påverkas mycket av sinnesintryck och kan fastna i luktandet på blommorna.

Jag funderar seriöst på att ta fram diagnoskriterierna för Autism och "checka av". Varför tänker min hjärna att detta är en bra idé att lägga tid på? Varför blir jag typ exalterad vid tanken om att kunna hitta ett samband mellan en psykiatrisk störning och en seriefigur!? Jesus kristus. Jag kan ju inte göra annat än att skratta åt mig själv, och dela med mig till er och hoppas att ni också finner detta någorlunda roligt.

Nu är jag ganska slut efter dagen ändå, la pussel ihop med föräldrarna, ska nog dit i morgon med och lägga klart. Älskar de där nedrana Van Haasteren-pusslen. Kan rekommenderas om man vill sluta dricka och fokusera på annat, eller vill meditera utan det meditativa eller om man bara vill slänga bort en helg helt enkelt. :) Det är helt annat än "vanliga" tråk-pussel.

Fotnot: Kom på att jag missade värsta chansen att skriva något om att "dansa aldrig nykter" i går. Jag får helt enkelt dansa mer så jag kan komma på något bra; "Jag dansar bara nykter"

Torn
tors, 2020-12-24 - 23:50

Så härligt att du har haft en bra julafton! Gött att att du är tillbaka här, jag läser alltid dina inlägg med stor behållning och gillar din humor. ? Grattis till dag 75 också!

P.s Jag har inte sett några mer musar i köket.?

Kram

Blenda
fre, 2020-12-25 - 08:58

Du är underbar Ensam1984, så klok, ärlig och rolig. Grattis till 75!
Det där med litterära figurer och npf-diagnostik är väldigt intressant. Det är många av våra mest älskade bok- och seriehjältar som inte beter sig helt enligt normen, och det är ju precis därför de är spännande. Jag har själv ett npf-barn (nu vuxet) och vet vilket helvete det kan vara för den som är drabbad. Önskar att samhället vore mycket bättre på att ta tillvara alla de olika styrkor som finns bakom alla olika funktionsvariationer. Finna sätt att låta alla blommor blomma. En verklighetens Pippi Långstrump hade snabbt blivit hårt vingklippt för att passa in i våra snäva ramar, och troligen riskerat både depression och beroendeproblematik. Kram!

Andrahalvlek
fre, 2020-12-25 - 11:30

Jag läser också dina inlägg med enorm behållning. Skriv så mycket du vill och orkar om NPF-diagnoser! Kunskapen behöver spridas i alla sammanhang. Fördomarna är så många och kunskapsluckorna är generellt enorma. Just högfungerande autism råder det enorm okunskap om eftersom de individerna ofta lär sig att ta sig fram i samhället, utan alltför mycket kaos som syns och hörs. Men inombords mår de inte alls bra, och psykisk ohälsa och missbruk är tyvärr jättevanligt.

Min äldsta dotter, som snart är färdigutbildad psykolog, gjorde nyligen ett arbete med/om en grupp av dessa elever som skolan är dåliga på att nå, och ofta blir de så kallade hemmasittare. De får inte tillräckligt med intellektuell utmaning i skolan samtidigt som skolmiljön är dysfunktionell för dem. Syftet med arbetet var att den kommunen som dottern jobbade med ville nå just den gruppen, anpassa undervisningen så att de också trivdes i skolan. All eloge till den kommunen - mer sånt!

Jag brukar tjata om det, men det är samhället som ska anpassa sig till individerna och inte tvärtom. Du kan inte knö in en cirkulär kub i ett kvadratiskt hål. Det gör inte cirkeln mindre viktig och betydelsefull - alla individer har rätt till ett så bra liv som möjligt. Vetskap, kunskap och anpassning är nummer 1-3 i det arbetet från omgivningens sida.

Jag har kanske gett dig det här boktipset tidigare, men här får du det igen annars: ”Konsten att fejka arabiska” av Lina Liman. Det är otroligt häftigt att hon har skrivit en bok om sina upplevelser, med högfungerande autism. ”Hon lär sig att fejka för att passa in, spela vanlig, ända tills det inte går längre.” Den boken gav mig viktig inblick i en värld som är just arabiska för mig.

Min yngsta dotter har ju intellektuell funktionsnedsättning som kräver mycket anpassning från omgivningen. Någon läkare har i förbifarten sagt att hon har autistiska drag, och det är nog en vanlig del av handikappet. Hon har ju dock levt hela sitt liv med att samhället anpassar sig efter henne. Hon har ju LSS-lagen i ryggen tex, och hela särskoleverksamheten är så underbart individanpassad. Så skulle även allmän skola fungera - anpassa undervisningen efter individen och inte tvärtom.

Det som märks mest i vardagen är hennes behov av förberedelse och struktur, och hennes behov av att gå undan ibland. Hennes förmåga att delta har dock ökat enormt under årens lopp. Upp till tio års ålder deltog hon knappt på sina egna kalas tex, hon satt på övervåningen och ”lyssnade” på kalaset. Vi tvingade henne inte att delta, och vi fick gehör för vårt ställningstagande hos övriga släkten.

Sen många år tillbaka deltar hon dock med liv och lust, och det är en gåva att se henne göra det. Men det är helt och hållet på hennes villkor, även om vi föräldrar/syskon kärleksfullt har försökt att både locka och fösa henne lite milt framåt. Man kan inte låta henne helt isolera sig i sin bubbla. Det skulle hon inte må bra av heller eftersom hon i grunden är väldigt social och kontaktsökande.

Det är väldigt viktigt för henne att hon blir inbjuden. ”T kom hit - vi vill att du är med oss och gör det här.” Hon kliver inte in i något sammanhang om hon inte är tydligt inbjuden, och hon vill veta vad som ska ske och vad som förväntas av henne. Och det är viktigt för omgivningen att veta. Det handlar inte om ointresse från hennes sida egentligen.

Kram ?

Ensam1984
fre, 2020-12-25 - 16:38

Ååååå jag blir så glad och emotionell när jag läser vad ni har skrivit ovan. Tack för inflik hos mig.

Torn, det känns bra att veta att "musarna inte besvärar mer ;)

Blenda & Andrahalvlek. Ja, detta med NPF-diagnoser är inte enkelt. Världen är ju skapad utifrån majoriteten av befolkningen, det är ju helt förståeligt. Men iom. att samhället blir mer och mer individualistiskt och socialstaten försvinner mer och mer, besparingar delux osv. så märks det mer och mer att barn och ungdomar som befinner sig utanför normen, vare sig det är NP eller IF (eller båda) inte klarar sig. Det värsta är de elever som inte har IF, men ligger precis på gränsen, som inte är berättigade till LSS eller särskola.

Jag med Autism är ju också berättigad till LSS-stöd, vilket känns väldigt bra som en buffert, det är väldigt mycket hjälp man kan få därigenom om man "skulle sluta funka". Nyttjar inget i dag men det känns skönt att ha något externt om mina päron kolar, det är ju de som agerat LSS, habilitering och psykolog hela mitt liv.

Jag jobbar ju med både NPF, IF och neurotypiska elever samt elever med fysiska handikapp. Jag har funderat på detta mycket. Det är skillnad i bemötande mellan pedagoger och dessa elever. Generellt, inte i alla fall. Det är en väldigt stor skillnad ibland. Om man skulle gradera dem, där det ges mest förståelse, tid, anpassningar (utifrån min upplevelse) så är det 1. IF-elever (så länge de inte går integrerat) 2. Elever med fysiska handikapp (rullstolsburen, diabetes osv) 3. Autism-elever 4. ADHD & Touretts. Ju mindre det syns på utsidan ju mindre förståelse. Det är ju helt sjukt.

På min skola arbetas det aktivt med skolgemensamma anpassningar som det kallas, jag skulle önska att man inte ens kallade detta anpassningar, utan att dessa anpassningar skulle vara norm i skolan. Det är just sådana saker som struktur på lektioner med tydligt schema som visar vad eleverna ska lära sig, vad de ska göra under lektionen, extrauppgifter osv. Tydlig struktur, vilket man önskar att alla höll, men de flesta gör det ändå. Det finns även hjälpmedel (hörselkåpor, timetimer, skärmväggar, stressleksaker).

Så det görs en del, och säkerligen mycket mer, men det som jag ser fattas är heltidsmentorer (så pedagogerna fick hålla på med att lära ut - inte agera coach till elever som de inte förstår sig på) samt så fattas det socialpedagogerna för dessa ungar. Socialpedagoger skulle mycket väl kunna agera mentor/coach, men det finns ju inga resurser till sånt. Där jag jobbar finns ingen socialpedagog för högstadieeleverna (ca 350 elever), det finns en som jobbar i en mindre grupp på heltid. Men ingen som fångar upp eleverna som går i "vanlig klass" men ändå inte mår bra eller klarar sig. Deras riktiga mentorer, de finns aldrig tillgängliga - för de har lektioner, eller jobbar hemifrån.

Jag upplever att jag ofta får ta en roll av att vara en trygg person eller plats där elever kan komma och bara vara. För det är ofta raster som är jobbigast för dessa elever och behovet av att prata med någon vuxen, eller bara få sitta själv och ta det lugnt som behövs. Det finns inte möjlighet till det i den skola jag jobbar på, det finns inte några skrymslen att gömma sig i. Jag vet inte om jag hade fixat skolan i dagens samhälle, men när jag gick i skolan var det den bästa platsen i världen typ - jag älskade att vara i skolan, hade inte en sjukdag på hela högstadiet (förutom en gång då jag bröt ett ben). Men jag var ju duktig och fick frihet att sitta i grupprum själv och vara i biblioteket (vilket var min stategi har jag kommit på nu senare)

Jag jobbar med dessa barn mycket, de som har det svårt med/i skolan speciellt. Det är svårt, och det fattas resurser något maximalt, MEN mycket mer skulle kunna göras om pedagoger fick lära sig mer om dessa elever, och om pedagoger kunde få gå en kurs i lågaffektivt bemötande, om de kunde få sätta sig själv i elevernas sits. Jag upplever ofta att (en del) pedagoger inte tror på detta med NPF, att det är lite av ett påhitt och att eleverna använder det som en ursäkt. Speciellt elever med ADHD (särskild ADD). Det gäller självklart inte alla, men när en elev med NP gör något, så tas det inte i beaktning varför denna elev gör så.

Iof. kan detta appliceras på neurotypiska elever också, ex. de med dåliga familjeförhållanden. Eller odiagnostierade elever, för det finns många föräldrar som inte vill ha ett barn med psykiska besvär - de som vägrar utredning. Det avskyr jag, jag kan bara inte respektera det. Okej, om en elev "bara" har mindre problem och smälter in och ex. vill bli militär eller polis. Då kan jag förstå att man inte vill ha en ADHD-diagnos. Men annars så får jag väl bara acceptera det genom att tänka att alla människor inte innehar förmågan att fatta ett väl underbyggt beslut. Det behövs mer utbildning, information om funktionsvariationer i hela samhället. Alla är inte rainman, alla behöver inte en ledsagare, alla syns det inte på...

Jag vet inte hur, jag vet inte när... men jag är en bra talare, jag är bra på scen, på något sätt.. om några år när jag lärt mig mer om mig själv och NPF - då ska jag ta mej tusan föreläsa om sånt här. Kanske ska jag ta några distanskurser i psykologi också - för jag har ju inte tillräckligt med högskolepoäng (lite över 500)

Det ovan är bara en liten dröm, jag har nog alltid velat föreläsa, inspirera. Detta med samtalets konst, "spela teater", retorik, kroppsspråk - det har ju alltid intresserat mig jättemycket. Det är nog därför jag är så bra på att fakea arabiska ;) (har läst och lyssnat på boken, och vi är väldigt lika i mycket - fast hon har haft det mycket tuffare med måendet än mig, jag har levt mer i en bubbla ovetandes om mitt eget mående. Bl.a. genom att reglera det med A).

Tänk att någon gång få inspirera och dela med mig om just detta - som jag kan och har förmågan att förmedla i tal och skrift. Men ingen stress, just nu finns det andra saker som får ta fokus - som att hålla mig nykter. Krafttaget kommer vid nyår - det känner jag i kroppen. Har bunkrat upp med A-fria öl. Melleruds - älskar den ölen.

Å nu kom jag på en sak... jag kommer ihåg det som att det var i går. Jag var 13 år och gick i åk 7. Då frågade en lärare oss elever olika frågor, man skulle räcka upp handen om man trodde att man skulle göra påståendet någon gång. En av frågorna var "Tror du att du kommer dricka alkohol" "Tror du att du kommer röka". Jag var den enda i hela min ÅRSKURS (vi var 100 st) som sa NEJ på de frågorna, alla andra svarade JA på alkohol, inte alla på rökningen. Det är så knäppt på flera plan, dels att jag började dricka (var 14 första gången fast det var inte förrän jag var 18 som jag drack varje helg när vi gick ut med kompisarna och ca 25-årsåldern som jag drack ensam och drack i smyg i sällskap), men dels att jag gick emot alla andra (vilket jag jämt gjorde - det var alltid roligt då man kunde reta gallfeber på någon). Jag vet ju i dag att detta är min Autism som snackade. För personer med bara Autism dricker väldigt sällan, enligt undersökningar. Men finns "samsjuklighet" även om jag nu inte är sjuk, såsom ADHD så stämmer det inte längre. ADHD och alkohol är bästa vänner liksom.

NU måste ag sluta skriva, tusan jag fastnar här i 1 timma... min hjärna...