av Ensam1984

Ensam1984
tors, 2021-01-28 - 06:02

Vakna innan man måste hör inte till vanligheterna. Men det blev så i dag. Jag är ju en sån som inte finner någon funktion att snooza, är man vaken så går man upp. Jag blir blixtvaken liksom, precis tvärt emot alla ? såklart, jag älskar ju att vara annorlunda ?

Ska ha två av mina vänner som ska komma hit nästa fredag. Vi har inte gjort nästan något sånt pga. Pandemin men nu var vi tvungna. Vi ska äta, prata och dricka. Fast jag kommer dricka A-fritt, har inte sagt det än utan tar det när de kommer. Men de vet iof. att jag inte ska dricka pga. Medicinerna. Men jag tror i ärlighetens dag att man kan dricka ett glas utan att det är farligt med medicinen. Men det spelar ingen roll, jag ska inte dricka och om någon ifrågasätter (som jag inte tror då de inte är såna människor som bryr sig), så säger jag bara att jag lyder doktorns order ☺️ Vilket iof är sant också. Så jag är inte orolig.

Ska köpa ett gott Rosé som jag faktiskt hittade i matbutiken. Får ingen längtan efter ruset alls, men det känns lite festligare med bubbligt vin än något annat. Man är mer med på riktigt. Köpte det till nyår.

Fortfarande lycklig och soooo over A. Kan inte tänka mig att vi någonsin kan bli kompisar igen. Yeah!

Ensam1984
lör, 2021-01-30 - 11:22

Dagarna går så snabbt, jag glömmer helt att gå in här. Har så mycket annat (fast samtidigt ingenting) i mitt huvud. Mycket jobb, men det som tar upp min mentala tid mest just nu är mig själv. Jag funderar och grubblar så mycket kring mig själv. Fast det känns inte jobbigt, det känns underbart. Jag håller på att lära känna den viktigaste personen jag någonsin kommer få stifta bekantskap med - som ingen innan fått äran att verkligen förstå- Mig själv!

Är sådär allmänt glad, lycklig. Tillfreds kanske är ett bättre ord. Nu när jag skriver detta så kommer direkt tanken på vad som kommer att förstöra detta. För så är det jämt, det som går upp måste komma ner. Har man ADHD så är livet en känslostorm, man känner allt så innerligt och mycket mer. Det med att man är impulsiv kan få förödande konsekvenser. Som tur är har jag insikten att förse och försöka reglera detta nu när jag har kunskap och vetskap om att detta är en del av mig.

Det är endast ett fåtal gånger i mitt liv (ja, förutom med A) som jag har tappar fattningen under längre perioder och säkerligen gått in i någon slags mini-psykos. Jag funderade i många år på om jag var bipolär (manodepressiv), jag kände igen mig i så mycket av det. Jag visste då inte att jag har ADHD, ja eller "osynlig" ADD då jag var bäst i skolan och aldrig har visat mina svaga sidor, tendenser för någon annan (bara suttit ensam hemma utan någons vetskap och bland annat hinkat BIB som medicin).

Skillnaden i känslostormarna är annorlunda mellan ADHD och manodepressivitet (ja, det är mycket som är annorlunda). Ex. bipolaritet/manodepressivitet är en sjukdom, ADHD är en funktionsvariation. Bipolaritet kan komma och gå. Man kan få det, man föds inte med det, och det kan "försvinna". ADHD is for life, alltid - no escape. Men skillnaden är också, som jag förstår det (för de flesta), att med bipolär sjukdom så blir man mer euforisk och deppig, dalarna och topparna blir ännu mer. Det är svårare att lära sig leva med det utan medicinering. Det är också svårare att hitta rätt mediciner Som jag har förstått så tappar man lätt verklighetsuppfattningen, psykos är vanligt. Men det finns även mildare varianter där man får hypomani (man får mer energi, men andra kanske inte märker att du inte är dig själv) istället för rent maniska episoder.

Jag trodde som sagt länge att jag hade bipolär sjukdom, jag sökte aldrig för det dock. Anledningen till att jag trodde det var (eller är) att mitt normaltillstånd går i cykler. Jag fick även frågor ang. bipolär sjukdom under min utredning men jag uppfyllde nog inte de kriterierna. Jag tror att jag kan ha hållit tillbaka lite vid utredningen om vissa episoder jag haft av vad jag kanske skulle kalla hypomani men jag behöver inte en sak till, haha. Det räcker med ADD och ASD - känner jag att det inte räcker så får jag väl ta tag i det igen. Men nu kan jag till viss del se att jag nu är "normal" i mitt sinnestillstånd. Eller "normal" för att ha ADD och ASD. Men även NT (neurotypiska) personer har ju toppar och dalar, men de påverkas inte lika mycket av allt runtomkring, intryck och blir påverkad av känslor.

Under några av mina "maniska" perioder, då jag har varit lite små-psykotisk så har jag ex. handlat för mycket. Ex. fixerat mig och köpt partier av möbler och prylar från auktionshus/loppisar för att sälja vidare trots att jag bodde på 30kvm. Mycket har handlat om att jag har fastnat i en idé om att om jag ska skapa något, tillfredsställa en inre önskan om att hitta det där alla andra verkar ha - då kommer jag finna lyckan. Jag har köpa hund, köpt eget torp (när jag var 23år), renoverat lägenheter, byggt om, startat eget företag, köpt och sålt antikviteter och smycken i kolossala mängder. Mycket av detta skedde från 20-30 års ålder, och alla dessa bravader har mina päron fått hjälpa mig ur, inte ekonomiskt - men de har fått hjälpa mig att slutföra, ta hand om sååååååååå mycket. Jag har lärt mig av mina misstag, och jag vet att jag MÅSTE låta saker ta tid, och inte ge mig in i saker, agera spontant - för då kan det blir farligt. Detta gäller såklart även A, det var ju även under 20-årsåldern, eller när jag precis skulle fylla 30 år som A började ta över allt mer och mer.

Som jag sa innan så går mitt normaltillstånd i cykler. Mitt normaltillstånd är 100 eller 0 (det finns ALDRIG 50). Antingen är mitt allmäntillstånd mycket bra eller inte bra. När allmäntillståndet är mycket bra så tänker jag den där inre tillfredställelsen, axlarna tillbaka, bra stress, struktur, tydlighet, saker flyter på. Mindre bra är oförmåga, ostruktur, fastna, dålig stress och en vilja att inte vilja existera (men inte vilja ta livet av sig). Men utöver detta så varierar känslorna från intryck högt och lågt under dagen också. Låt oss säga att jag har en dag då jag mår riktigt bra, jag känner mig som 100, då kan jag ena minuten vara helt hypad och lite manisk då jag blir gladare än 100 (som är max för NT-personer i min värld), men sen kan jag också bli ledsen, arg och det kan gå ner till 25 under en minut, för att sen gå upp till 100 igen. Det kan gå upp och ner 100ggr på en dag.

Det är viktigt att de där känslostormarna - vilket orsakas av alla intryck jag får, blir så få som möjligt. Detta har jag lärt mig ganska nyligen. För om de inte blir få så tar energin slut klockan 12.00 på dagen. Alla känslor, vilka de än är (bra dåliga) - som regleras av mitt inre batteri slutar ofta fungera efter en viss tid. Efter det fungerar ingenting, det blir default i systemet, error. Medicinerna jag tar just nu (concerta) hjälper dock jättemycket, jag håller i längre - och det är lättare att fokusera och inte låta alla impulser ta över och jag "bara gör", jag behöver inte debattera i huvudet lika mycket om precis allt.

Jag har funderat på vad som genererar mest känslor för mig, vad som tar mest energi. Det är utan tvekan människor, sociala interaktioner och ljud. Många med ASD är ju känsliga för ljud, ljus, lukt, smak, känsel. Det är jag också, men inte nämnvärt jämfört med många andra. Känsel är ingen fara, kan inte påstå att jag älskar att krama folk, men det är inte jobbigt. Jag var petig med mat när jag var mindre, föredrar fortfarande den stereotypa Autism-tallriken där allt är uppdelat och man kan äta en sak i taget. På tal om det, det var en person som poängterade det en gång, att jag inte blandar min mat (ja förutom om det är sås möjligtvis), jag äter grönsaker för sig, potatis för sig och kött för sig. Att blanda potatis och kött skulle jag aldrig få en tanke på - det känns helt onaturligt. En tugga av varje, sen kan tuggorna variera. När personen som poängterade detta sa det till mig hade jag aldrig funderat på det innan, men helt plötsligt när jag började studera andra så var det så tydligt. Nu så försöker jag aktivt i vissa sammanhang blanda maten för att maskera "maska" att jag är som alla andra, men jag gillar det inte. När jag var liten åt jag inte ens sås, äter till denna dag inte lasagne för bara tanken av konsistensen på béchamelsås gör mig spyfärdig, samma med potatisgratäng och moussaka. Jag skulle äta det om jag var bortbjuden (jag är ju inget barn längre), jag kan äta grytor och allt sånt men i min värld så är drömmen uppdelad mat - så tråkig jag är! Jag ser ju själv vad jag skriver. haha

Men vad gäller sinnen så är ljud nog det jag alltid haft mest problem med, jag hör precis allt, och det finns mycket ljud som ger mig huvudvärk. Jag kan inte heller koncentrera mig om jag inte har tyst, därmed gjorde jag allt hemma istället för i skolan - när jag gick i skolan. Lukt kan vara ett problem, jag har en känslig näsa och undrar ibland om jag var hund i mitt förra liv. Jag har en näsa som kan sniffa fram de mest bisarra lukterna, jag kan ex känna lukten av mögel och asbest när ingen annan kan det. Gamla mattor och möbler kan svida i mina näsborrar och vissa tvålar känns som att händerna får ta ett bad i parfym, vidrigt. Nu under pandemin så kan jag inte använda handsprit, för lukten gör mig illamående och är konsistensen kladdig - då måste jag tvätta händerna direkt. Jag har aldrig kunnat smörja in min kropp med lotion och har aktivt valt att aldrig vistas i solen då jag avskyr att smörja in mig med solkräm. Sen blir jag inte brun, utan röd så det kan man använda som ursäkt. Hellre vit (transparent) än röd ;)

Hur fasiken kan jag inte ha fattat att jag har Autism förrän jag är 36 år? Haha, det är förlösande att skriva om det, och sitter och småler och skrattar åt mina bisarra egenheter, som jag ändå omfamnar. Så länge det inte förstör eller påverkar någon annan - så gör det du mår bäst av liksom :)

Men hallå, vad blev detta för inlägg. En mindre roman såklart. Jag ska nog starta en blogg och skriva om detta någon annanstans känner jag. Får snart ta mitt pick och pack och dra till "Det vidare livet" men jag vill komma över 175 dagar först, så jag "slår" mitt förra rekord. :)

Torn
lör, 2021-01-30 - 11:50

Ja, det där hade tagit mig en halv dag att skriva för jag skriver så långsamt. ? Skriv på bara, jag gillar att läsa dina inlägg! Va skönt att du mår så bra. ? Att dagarna går snabbt är ett tecken på detta.

Kram

Andrahalvlek
lör, 2021-01-30 - 13:44

Tack för att du delar med dig av dina insikter och din personliga utveckling. Så skönt att medicinen concerta gör att dina känslor inte svallar riktigt lika kraftigt längre, för det måste verkligen vara utmattande.

Det där med maten känner jag så väl igen med min dotter. Allt ska vara åtskilt, delat i lagom stora bitar för att sätta gaffeln i. Ingen sås. Inga grönsaker. Och sen äter hon en sak i taget, och hon väljer det hon tycker är godast först. Efter 21 år är jag så van, jag tar bara undan kött, korv, etc till henne innan jag rör ner en massa andra saker i grytor tex. När hon var liten var dock ”matsituationen” en mardröm på många sätt, med perioder av matvägran osv.

Kram ?

Ensam1984
ons, 2021-02-03 - 07:33

Å vad glad man blir när man dyker in här och får så mycket kärlek ❤️

Har kommit in i en dålig vana av att vara vaken för länge, sova för lite. Märker att min kropp inte mår toppen av det. Men ska försöka sova mer.

Har jobbat hemifrån i veckan, är lite förkyld så bättre att hålla avstånd. Det är så typiskt att jag blir det nu när det är så mycket på jobbet, speciellt mycket på plats. Men tror säkert att det är mitt undermedvetna som gör mig fysiskt sjuk för att jag inte ska gå in i väggen.

Har tänkte på det en del. Jag har ju inte mycket till mellanlägen, och så är mitt jobb med. Under vissa perioder är det 200%, det är stressigt, men jag älskar så länge jag har kontroll (vilket jag oftast har), jag är oftast sjukt effektiv här. Det är ofta i dessa perioder som jag sliter ut mig och tar på mig för mycket, planerar dåligt och får jobba över. Jag önskar att jag även under de tuffa perioderna inte gick på som en ångvält och tog ut mig så sjukt mycket. För all energi som förbrukas måste tas någonstans ifrån, och för mig är det ofta att jag blir sjuk, behöver återhämta mig. Då har jag 0%.

Men sen kommer perioder då tempot är 50%, då funkar det ju inte riktigt heller optimalt. Jag får saker gjort, men det blir ingen kontinuitet.

Men det är väl ADHD i ett nötskal, en oförmåga att reglera sin energi.

Nu måste jag jobba.

Å förresten, ingen A och inget sug ❤️

Ensam1984
lör, 2021-02-06 - 11:38

I går hade jag mina två bästa vänner hos mig. De drack cava och vin. Jag drack alkoholfri rosé, det var jättegott. Jag är så förundrad att jag kan ha det så trevligt utan A. Det jag gillar mest är ju att prata om riktiga saker och inte småprat. Det är ju bara när man är full som man orkar med småprat, så det är ju så himla bra att jag inte dricker då ☺️

Har dock lite ont i huvudet i dag, känns lite som en bakfylla, fast jag mår inte illa, utan bara skallvärk. Men det var en lång intensiv dag på jobbet i går och jag tror att jag är helt urladdad.

Så för att ladda mig själv så ska jag bara njuta i mina myskläder, ta en promenad i det fina vädret, kika på serier och sitta vid datorn hela helgen. Det är det bästa jag vet, och jag vet att de flesta skulle få panik av att göra det. Detta då de flesta anser att det inte är att göra något. Så har jag också känt förut i hela mitt liv. Jag har fortfarande gjort det, men mått dåligt och ljugit om att jag har gjort ”inget” då jag känt mig så lat. Men nu när jag vet hur jag funkar och varför jag behöver det, nu när jag är snäll mot mig själv och fullständigt skiter i vad andra ska tycka, nu när jag nästan rallierar i tanken att jag är annorlunda och utifrån det har fattat hur jag ska göra mig själv lycklig - då kan jag njuta av lugnet, av det väldigt lilla, av att inte ha 100 järn i elden, av att bara existera.

Förresten, saknade inte A alls i går, och mina vänner har nu lärt sig att jag är en sån som inte dricker, så inget trugande, så himla skönt. När de skulle gå hem så stannade jag uppe och plockade undan allt så när jag vaknade var allt städat - det hände aldrig när jag drack. De lämnade kvar en flaska som precis hade öppnats med någon cava. Jag tänkte inte ens tanken att ta en smak, direkt i slasken. Det är så skönt att inte förklä sig, att vara närvarande, att vara stolt att man representerar det bästa av sig själv, det mest autentiska - samtidigt som man skiter i om denna autentisitet är vad mottagaren helst vill ha.

I dag är jag lycklig, i dag är jag nykter, i dag har jag 0 sug ❤️

Andrahalvlek
lör, 2021-02-06 - 12:04

Jag är så glad för din skull ❤️ Att du numer identifierar dig som ”en som inte dricker”. Och att du har upptäckt att du har roligare utan alkohol till och med. Det kan man säga och skriva till andra gång på gång, men man måste uppleva det för att verkligen förstå det.

Kram ?

Torn
lör, 2021-02-06 - 13:08

Nä, nu kanske jag överdrev lite,?men jag förstår din känsla. Dina vänner vet att du inte dricker, du har lika trevligt (om inte trevligare) och känner dig stolt och stark. Du slipper att dricka och mår prima.
Härligt.? Och du kan göra precis det som du känner för att göra. Njuta av livet helt enkelt.

Kram

Ensam1984
fre, 2021-02-12 - 14:45

Glömmer av att gå in här, men det är inte konstigt. Är så uppstressad på jobbet att jag just nu inte orkar med mycket mer än att bara existera efter jobbet. Har tyvärr fått lite migränanfall de senaste dagarna och undrar om det är en kombination av mina mediciner och stressen som tar sig uttryck. Ganska säker på det.

Tyvärr så kör jag ju på såsom jag inte hade mina funktionsnedsättningar. Det jag menar att jag bara kör på är att jag inte låter någon annan se hur trött och energilös jag är. När jag är på mitt jobb så skulle jag inte ens kunna (även om jag ville) visa mig trött. Jag dras med i tempot och kör på för jag tycker det är kul. Men min gräns, den där gränsen som man inte ska gå över - den känner jag aldrig av när jag når den eller är långt över den. Jag känner av den när jag saktar ner - då kommer känslan av att ha kört in i en vägg. Jag har väl aldrig officiellt gått in i väggen, men jag har kört in i den, det gör jag under perioder dagligen. Jag kör in i väggen med sån kraft varje dag att jag måste ligga avsvimmad hemma tills nästa dag, men sen kan jag resa mig och göra om allt - dag ut och dag in. Förut fattade jag ju inte vad det var - nu vet jag att det är min ASD och ADD.

Även om jag nu börjar förstå varför det är som det är så har jag inte kommit till punkten där jag ska förändra det, eller jag vet inte ens hur jag ska göra. Psykiatrin och habiliteringen tar gärna inte hand om en sån som mig - som mår bra, hakar sig fram, vill klara allt själv - och gör det på bekostnad av sig själv. Samtidigt som jag vet att jag borde ta ett större ansvar för min energi så saknar jag energi att ta det.

Men jag är inte på botten, jag ligger inte ens på minuskontot. Det är det som är lustigt, trots att jag är orkeslös och lite apatisk stundvis så mår jag bra i huvudet. Jag har kanske inte den där euforiska känslan jag känner ibland men jag känner mig hoppfull, och då inte hoppfull såsom att vilja hoppa från balkongen ;)

Jag känner att jag vill få till mer struktur på mitt jobb, just nu är jag ankan som simmar lugnt på ytan (ingen klagar, alla tycker jag gör ett strålande jobb - allt ser snyggt ut) men under så simmar jag som en idiot med mina små ankben. Just nu, när det är så stressigt så märker jag att jag skulle behöva någon som egentligen beordrade mig mer vad jag ska göra. Jag gör självklart det absolut viktigaste, det som måste göras - men efter det så gör jag just nu bara det jag känner för. Det innebär att mycket av det tunga (tråkiga) jobbet kommer på en och samma gång sen. Jag besitter inte förmågan att prioritera just nu då jag har 200 bollar i luften samtidigt - det är jag inte van vid. Jag vill ha en sak i taget - i alla fall en stor sak i taget. Men när man är ensam med sitt yrke på en relativt stor arbetsplats så funkar det ju inte så - på gott och ont. Det kommer ordna sig, för det gör det jämt för mig men när det är så mycket grejer så kan jag inte sortera mina tankar, då blir det att jag istället vill skita i allt. Svårt att förklara det... om vi säger så här. Just nu är min kapacitet 50%, för det mesta ligger den på 200%. Så just nu är jag inte så effektiv - det är jobbigt för mig då jag inte får ihop allt i mitt huvud. Men ingen annan ser eller vet något, ingen blir påverkad - så för resten av världen är jag densamma.

Orkar inte ens läsa det jag skrev nu, vet i ärlighetens namn inte ens vad jag ville få fram. haha.

Har inte haft en tanke på att dricka A denna vecka, enda gången jag tänkte på A var när jag skulle köpa en macka på ett café och systembolaget låg bredvid. Då såg jag de stackars satarna som stod i kö för att få komma in. Jag tyckte inte synd om dem, jag var inte avundsjuk på dem. Jag bara såg dem och brydde mig absolut ingenting. Vilken känsla. :)

Det känns inte som att jag har varit så här långt från mig och A någonsin. Det känns som A och jag inte längre lever i samma universum. Vi har inte bara brutit kontakten, vårt förhållande är dött och jag har raderat alla mina minnen alá "Eternal sunshine of the spotless mind" av A. Låt oss nu bara hoppas att inte ödet sammanför oss igen ;)

Tanken att aldrig mer "få" bli full, aldrig mer "få" känna smaken av A - den tanken den finns inte ens. Jag vet väl att jag får göra vad jag vill, jag är vuxen. Men jag vill inte och jag väljer oavsett vad som händer att sätta mig själv i den bästa livssituationen utifrån mina förmågor. Mina förmågor och min bästa livssituation matchar inte med A, vi ligger så långt ifrån varandra som det är möjligt. Varför skulle jag vilja förstöra för mig själv? Varför skulle jag vilja skada mig själv? Varför skulle jag inte vara snäll mot mig själv? Jag är ju ändå den viktigaste & bästa personen jag vet!

Ensam1984
tors, 2021-02-18 - 16:50

Alltså vad knäppt det är att jag helt glömmer av att gå in här. Har inte funderat på A en enda gång denna vecka. Det är ju helt knäppt. Sunt, men knäppt.

Nu har det lugnat ner sig lite på jobbet och ett lov stundar för alla andra medan jag jobbar på i det tysta.

Tror snart jag flyr min kos till "Det vidare livet" då jag känner att det ju faktiskt är där jag är just nu. Hade ju tänkt att vänta tills efter 175 dagar (som är så långt jag tidigare som längst varit nykter) men jag känner att det inte spelar någon roll. Detta för att allt känns helt annorlunda än förra gången. Då ville jag vara en sån som kunde dricka, då ville jag innerst inne se om jag kunde dricka... denna gång vill jag aldrig mer dricka, från botten av mitt hjärta. Tanken på A ger mig nästan lite ångest i ärlighetens namn.

Jag har ju nu efter mycket reflektion kommit på att jag aldrig egentligen har gillat känslan av att vara full, jag har aldrig gillat smaken av A, som så många andra gör. Jag gillar att dricka öl, men bara smaken av öl - inte alkohol. Att tappa kontrollen när man blir full är läskigt, att jag ens har vågat det känns så otroligt nu. Jag tror det har att göra med mina mediciner, jag tror att med dem så dämpas min ADD, men min ASD förstärks en del. Och med insikten att jag har ASD så har jag nog i andras ögon blivit mer autistisk. Det har jag ju inte, men nu vill jag inte längre hålla tillbaka min personlighet, mitt äkta jag. Sen kan jag ju inte gå all in i alla situationer såklart.

Men åter till A. Jag har använt A för att försöka dämpa det äkta jaget, för att få det lättare att passa in och trycka ner panik, ångest, stress och depression. Utan A, med medicinerna och insikten i vem jag är så vill jag inte ha A. Jag ska inte ha A, jag väljer bort A i alla lägen - varje dag, varje minut!

Andrahalvlek
tors, 2021-02-18 - 21:53

Du har helt rätt i att du nu passar bättre under ”Det vidare livet” ? Det har varit oerhört häftigt och inspirerande, och lärorikt, att följa din resa. Jag är så glad för din skull ❤️

Kram ?

Ensam1984
tis, 2021-03-02 - 18:24

Oj, jag har verkligen glömt att gå in här.

Har fastnat i ett av mina största intressen - smink och drag. Under vissa delar av mitt liv har det varit så, att jag blir helt mentalt besatt av något. Det är inte som att jag blir besatt av någon människa eller att jag börjar agera konstigt (eller konstigare än vanligt) men min hjärnan blir kidnappad och finner ingen njutning av i princip något annat än just specialintresset jag har fokus på just då. Intressena varierar och kan fortgå länge, öka/minska eller helt försvinna

Jag känner kanske lite att jag stänger in mig i en bubbla, och blir väldigt ensam, att jag nästan lever i min egen värld och nästan försöker låtsas vara någon annan eller inte vara någon annan, men att det känns som att jag lever i en annan värld, en subkultur.. eller att jag borde vara någon annanstans och inte här... att jag är bland aliens och jag är den normala, på en planer (i en byhåla där intresset inte delas av någon).

Gudars när jag läser detta så låter det som att jag är inne i någon slags psykos och att jag är schizofren, vilket jag inte är :) Tror jag ;) Men det är svårt att förklara, men denna obsession vet jag ju nu är en del av min autism. Jag vet också att jag måste hålla tyst om det, för det är ingen annan än jag som gillar just mitt intresse i min närhet, ingen som vet något om det. Folk tycker bara man är konstig om man börjar prata om något som de ser som konstigt eller inte åldersadekvat, eller whatever... folk är så j-a tråkiga... haha

Det är ju inget som förstör för någon annan i alla fall, men allt annat känns så j-a trist och min motivation till mitt jobb är på botten just nu, men gör det jag måste typ. Har väl lite dåligt samvete då jag har varit dålig på att umgås med vänner och speciellt mina päron. Men jag tror detta intresset (som alltid funnits, men växer större och mindre ibland) är här just nu för att kompensera för något annat. Jag vet inte om jag lägger så mycket energi på mitt intresse för att inte behöva tänka på jobbiga saker, eller inte behöva se över mitt liv...

Nu har jag inte tid att skriva novell i dag, så får hålla mig relativt kort. Det var bara en liten förklaring varför jag varit borta. Jag har inte druckit en droppe, inte haft en tanke på det heller. Detta trots att jag hade en veckas semester förra veckan. Livet nykter känns som det nya normala och jag sa till mina kollegor när vi hade digital AW (jag drack A-fri rosé) att nykter är det nya onykter. It´s just the way to be!

Om en vecka eller så, så har jag varit nykter i 5 månader, börjar närma mig mitt tidigare rekord. Yeah!

Kennie
sön, 2021-03-07 - 21:49

Härligt att ha intressen att gå upp i tänker jag, så länge de inte tar över tillvaron. Synd att jobbet och platsen du bor känns tråkiga.. Är det möjligt att flytta framöver? Och byta karriär, plugga och vidareutbilda dig kanske?

Ensam1984
ons, 2021-03-10 - 13:22

I dag firar jag 5 månader nykter! Jippi!

5 månader nykter och 5 månader med medicin som gör mig gladare, mer produktiv. 5 månader av att lära känna mig själv - mitt nya själv. 5 månader att lära mig att jag nog faktiskt inte är alkoholist i första hand utan en person som utifrån ren desperation bara råkade ta alkohol som medicin för att fly undan sin odiagnostiserade ADD och Autism. 5 månader av att må bra och 5 månader av självkärlek.

Självklart är inte varje dag en dans på rosor, alla har vi upp och ner-dagar. Och jag är trött, vissa dagar orkar jag inte. Men jag lär mig mer och mer att acceptera det, låta saker ta tid och gilla mig själv.

Tillvaron är ju inte alltid jättekul, precis som jag skrev i mitt förra inlägg. Och även om jag på ett plan vet att jag nog borde skulle och kunna fixa ett ombyte av miljö, yrke, stad osv... så vill jag inte det. Jag har redan gjort det, många gånger. Jag behöver det stödet jag får där jag bor, jag behöver vara på det jobb jag har, där jag tillåts att göra saker på mitt sätt, jag behöver definitivt inte vidareutbilda mig ;) (över 500hp i bagaget) men visst borde jag ha ett mål. Men även detta har jag börjat omvärdera lite.

Jag har flera gånger tidigare skrivit här att jag önskar att jag skulle vilja ha någon att dela mitt liv med, en partner. Frågan kring en partner (vare sig man skulle bo tillsammans eller inte) är så svår, stor och mångfacetterad för mig. Jag är inte helt oerfaren, men jag har heller inte haft något längre förhållande då jag har bott ihop med någon. Antingen har jag varit intresserad av personer som inte ens ser mig, eller ser mig och inte vill ha något med mig att göra. Men för det flesta så så har andra varit intresserade av mig (för det mesta fattar jag inte det förrän en vän eller någon annan säger det till mig i klartext) och vet jag att någon är intresserad av mig så vill jag bara undvika det. Det ska kanske nämnas att det kan vara så att jag har någon variant av PTSD från en relation tidigare i mitt liv som har gjort att jag är så här. Utifrån mina erfarenheter så har jag inte fallit för kärleken, i alla fall inte sen den där relationen tidigare i mitt liv (15 år sedan).

Detta med relationer, vare sig det är vänskapliga eller kärleksrelationer är svårt för mig. Jag kan låtsas, så ingen ser att det är svårt. Men jag vill inte det. Det är en svår del i mitt liv och jag tycker heller inte om att göra saker som jag inte är bra på, eller som ger mig ångest. Jag trivs ju även ypperligt själv, jag föredrar det 99/100 ggr. Det ligger på en helt annan nivå än de flesta andra. Jag har aldrig roligare än när jag är med mig själv. Men det innebär det inte att jag inte uppskattar socialt umgänge och andra människor. Det är viktigt för att utmana sig och må bra. Men ibland, och det sker inte ofta, då tänker jag att jag också skulle vilja ha en partner i mitt liv, även om jag inte har en aning hur jag skulle kunna försöka att göra det, även om jag o ena sidan inte vet om jag bara vill ha en partner för att jag ska vilja ha en partner (samhället har nämligen bestämt det) eller om jag vill det för att jag är avundsjuk på andras bilder på facebook eller om jag verkligen vill det innerst inne. Jag tror att jag vill det för att samhället säger så, vilket innebär att jag egentligen inte vill det själv, eller har behov av det... men samtidigt så försöker jag se det hela objektivt och då börjar jag överanalysera. Det kanske är så att jag bara intalar mig att det är så fast egentligen så har jag något trauma, eller underliggande osäkerhet, min autism hindrar mig från att våga/kunna/orka göra det jag faktiskt vill - att ha en partner! JAG VET INET!!! haha...

Krånglet med detta med partner är också att (och det här låter jobbigt för det är jobbigt) jag vill inte ha en person som vill ha en sån som mig. Med det menar jag inte att jag inte är värd kärlek, utan jag menar att jag vill inte "ha" någon person som anpassar sig efter mig, men jag kan inte heller vara med en person som inte gör det. Det är hårda ord, men jag klarar inte av personer som är pushovers, som inte har en åsikt eller är tillags. Speciellt inte i kärleksrelationer, det är så osexigt ;) samtidigt så är det säkerligen precis det jag skulle behöva.

Jag anpassar mig alltid efter alla andra, och enda chansen att ha en vettig relation skulle vara att hitta någon som jag inte behövde göra det med, där jag skulle känna mig trygg och inte spela upp "den perfekta" hela tiden. Men samtidigt så vill jag inte vara med en person som är så flexibel. Människor som är intressanta för mig är människor som har pondus, har starka åsikter. Dessa går inte ihop för mig, eller jag har i alla fall aldrig mött någon som jag har sett har båda delarna.

Nej, nu har jag inte tid att sitta och skriva här mer. Ska fira mina 5 månader med en chokladboll :)

Andrahalvlek
ons, 2021-03-10 - 17:25

Det där med kärlek och relationer är krångligt för alla, och jag förstår att det känns extra krångligt för dig. I slutändan handlar det förstås om kärlek. Träffar man någon man blir upp över öronen förälskad i så löser sig det mesta på ett eller annat sätt. Särbo är ju ett bra alternativ också, då kan man välja självsamheten när man behöver den.

Kram 🐘

Ensam1984
fre, 2021-03-19 - 20:59

Dag 160

Jag börjar närma mig mitt förra rekord. Det känns inte alls skrämmande. Detta är det nya normala.

Har mycket på jobbet och är allmänt stressad just nu så har tyvärr inte så mycket energi för forumet, men försöker kika in ibland.

Klockan är knappt 21.00 och jag ska sova, det är fredagskväll... men vad gör väl det. Då kan jag gå upp tidigt i morgon bitti, gå och köpa färskt bröd, ta en långpromenad runt ån och sen göra tidig frukost och vara produktiv hela förmiddagen men jobb som jag inte hunnit i veckan. Njuter av det lilla!