Rundgången
Ett av de vanligaste mönstren i min alkoholism är rundgången. Den kännetecknas av att jag i nyktert tillstånd bygger upp ett inre känslomässigt tryck.
Orsakerna kan vara många, men det handlar om episoder som väcker känslor.

Det kan vara enkla händelser i trafiken, en upplevd oförrätt av någon myndighet eller ett gräl med någon. Ja, kort sagt, vad som helst som stör min inre balans. En ofta ingående ingrediens är att jag bortser från, eller helt enkelt inte ser min roll i det inträffade. Det är de andra som bär skulden.

I stället för att bearbeta känslorna och deras orsaker bygger jag upp ett bibliotek av oförrätter. När denna känslobrygd fått jäsa under en tid blir trycket till slut för högt och kärlet kokar över. Det är då jag, som alkoholist, lärt mig en metod som fungerar. Jag börjar dricka. Nu kan jag rumla om bland känslorna.

Frossa i verkliga och inbillade oförrätter. Tumla runt i känsloutspel. Och ibland hota någon som stör mig. Det har hänt att jag i sådana utspel slagit andra människor. Inte för att de gjort mig något konkret. De har bara haft oturen att uttrycka något som öppnat en negativ associationsbana in i mitt inre. Detta vid ett tillfälle då mina känslor pockade på att få utlopp. Jag har alltså agerat som en aggressiv hund och bitit utan något påtagligt yttre hot. Till min tröst kan jag säga att våldstendenserna avtagit med åldern. Testosteronhalten har väl sjunkit.

Men även en del icke alkoholister har funnit att alkoholen är effektiv då känslorna är i svajning. Det är inte i detta stadium som den avgörande skillnaden mellan den beroende och den icke beroende visar sig, utan först i nästa stadium då det gäller att nyktra till. Icke alkoholisten kan i motsats till mig bestämma när han vill sluta dricka.

När jag har börjat dricka kan jag inte sluta. Alkoholen i sig skapar ett oemotståndligt behov av att fortsätta. Då dricker jag inte längre på grund av någon speciell orsak, utan för att jag dricker. Det vanliga är att jag nu fortsätter tills jag inte orkar längre och måste ha hjälp med avgiftning.

Min erfarenhet är att det endast är i denna fas som jag har ett själsligt och kroppsligt behov av alkohol. Ett kemiskt beroende som jag inte kan motstå uppstår alltså först efter det första glaset.

Efter avgiftningen beslutar jag mig oftast för att aldrig mer dricka. Men gör jag inte något åt min situation börjar jag återigen att bygga upp det inre trycket. Och då har nästa varv i kretsloppet inletts. Jag styr inte mitt liv.

Men vi (alkoholister) bör komma ihåg att vi ytterst är med och föder en mångmiljardindustri. Vi är de som hårdast drivs att slava i alkoholgrottan. Många, alltför
många, lever på vårt slit med flaskan. Vill de i grunden finna någon lösning på alkoholismens gåta? ”Se där, hur alkoholister tänker.” invänder den kritiske.
”Nu har han som belastat sjukvården och samhället förvandlat sig själv till ett offer. Ja, ja det känner man minsann igen!”

Men tänk om det är så? Att alkoholisten är ett offer. Ett offer för en dryckeskultur som kräver sin tribut. Precis som trafiken gör det. Är det i så fall något att skämmas för? Eller att be om ursäkt för. Vi alkoholister böjer alltför ofta ned huvudet för att vi inte orkar se de mer ”lyckligt lottade” i ansiktet.

Klart är att alkoholism är en sjukdom. En sjukdom med många ansikten och otaliga biverkningar. Jag ser den som en överkänslighet. För mig finns ett val före första glaset men börjar jag dricka slår sjukdomen till med full kraft. För andra finns kanske andra metoder att hantera sjukdomen med.

Talgoxen

Men oj vad bra skrivet och oj vad jag känner igen mig i mycket av det. Det där med små saker som man samlar på sig till trycket tillslut blir för stort och man måste ta till nått effektivt medel för att situationen åtminstone ska kännas hanterbar för, i alla fall för stunden.
Det är så jäkla svårt att förklara för någon som inte vet och också svårt att förstå för någon som inte vet och istället döma. För visst är det himla lätt att fördöma, avfärda och ta direkt avstånd ifrån sådant som vi inte förstår. Är så himla glad att jag hamnade i det här forumet, mitt bästa beslut på länge.
Ta hand om dig❤️

Rosa Pantern

Fint berättat, underbart formulerat! Kan tänka mig ditt mönster stämmer in på många andra! Igenkänningens leende vill smyga fram, även om det är så trist och sorgligt också. ...att det blir så där. Tack och som sagt, du skriver väldigt bra också!

Om det är självförnedring jag önskar lyckas jag inte sällan utomordentligt väl.
Minst fyra gånger har jag vaknat på grund av alkoholen vaknat på sjukhus och där blivit betraktad som en mänsklig
spillra. Jag har legat medvetslös av sprit på trottoarer och blivit omhändertagen. Jag har blivit tagen för fylleri. Jag har
kört bil onykter. Jag har varit otrogen och upplevt den beska smak som detta för med sig. Jag har svikit mina barn. När jag fortfarande orkade var jag inte sällan inblandad i fylleslagsmål. Listan kan göras längre.

När jag kvicknar till ur alkoholen med de förnedrande känslor som följer av de händelser som jag beskrivit, då
kämpar jag för att återta min roll. Jag arbetar mig återigen in i en socialt accepterad roll och får till och med erkännanden
för vad jag gör. I denna kamp för social och mänsklig upprättelse arbetar jag hårt. Så hårt att trötthet och stress följer. Stressen är mycket farlig. Den nöter ned min motståndskraft och mitt självförakt konserveras. Detta självförakt som är en grundförutsättning för viljan till självförnedring
Motsatsen till självförnedring är självrespekt som i vardagligt tal kan betecknas som aktning eller vördnad för sig själv och den egna personen. Konkret innebär det att man värdesätter sina personliga egenskaper. Och här brister jag.Jag ser snarare ned på mig själv. Eftersom jag inte kan känna denna aktning.

Vad betyder självförnedring? Om jag förstår det hela rätt innebär det att aktivt och på frivillig väg söka skammen. Det
är detta jag gör när jag dricker. Särskilt när jag väljer att ta till den kemiska spriten.

Spriten själv, kan det vara den? Till viss del tror jag det, men den förklaringen räcker inte. Något i uppväxten är ett
annat alternativ. Ja, kanske. Spekulationer, men ett faktum är att jag är vilsen, utanför.

Rosa Pantern

Ja varför ska man veta orsakerna till sin självförnedring? Kan det bli lättare att göra sig av med det självförnedrande beteendet, om man ser det sammanhang där känslorna bakom det skapades? Om man kan se sig själv där, från ett annat perspektiv/med andra ögon - varma, välmenande, förstående och respektfulla! Se motståndet som faktiskt fanns en gång, och de omöjliga barriärerna.

Då tror jag man kan börja återupprätta sin självrespekt. Men det är inte alltid lätt att att få den självdistansen att man kan se det orättfärdiga i sitt liv. När man är barn tar man ju det som händer en som normalt och det sitter liksom kvar..

Det är inte heller alltid ens nära är intresserade av de rollförändringar, som personliga "uppvaknanden" kan innebära.

Just som barn blir ju allt så starkt och sätter djupa spår.

Tur det ofta finns andra människor för de barn med föräldrar som inte helt axlar sitt föräldraskap!

Jag skriver det här bara för att bl a dessa tankar väcktes hos mig, av din text.

Jag är också ett sårat barn, men kan inte säga "därför" eller "därför". Det var så mycket, föränderligt och komplicerat.

Jag har ingen etikett att sätta på det jag var med om, som kan göra att vem som helst lätt kan förstå.

Släpp bara skammen, den är till ingen nytta oavsett vad som varit! Den bryter bara ned människan!

Lyssna till de goda rösterna inom dig, de som bara vill dig väl och ingenting annat!!!

till alkoholist
Och visst,har jag farit illa.
Visst är det tråkigt att känna att man inte är nummer ett och att en oro för den som borde vara vuxen inte är kapabel.
Visst har jag sår idag av det jag varit med om och det har skadat mig i grunden.
Men det var inte så mycket alkoholen i sig,det var människan bakom. Egoisten,hon som valde bort mig.

OM du har lyckats få dina barn att känna sig älskade trots din sjukdom så har du gjort mer än halva jobbet.
En cancersjuk människa rår ju inte heller för sin sjukdom.
Visst hade du kunnat ta tag i dina problem och förändrat ditt liv för dig och dina barn.
Men du gjorde det inte.

Det är fakta och de rår du inte på.
Men här och nu kan du fortfarande se vad du kan göra åt relationen i dagsläget och bekräfta dina barn utifrån vad du känner.

Mina föräldrar klarade aldrig det.
De var kvar i sina cirklar av offerkoftor och spritdimma och lyfte egentligen aldrig blicken.
Bad aldrig om ursäkt och försökte aldrig kompensera upp drickandet på något sätt.

Ensam fick jag stå under tidigt vuxenliv med småbarn.

Frågan är vad gjorde det med mig?

Jo jag blev en ansvarstagande vuxen som själv tagit mig fram i livet då jag bara har haft mig själv att förlita mig på.

Jag har haft ett rikt liv där jag själv haft kontrollen och skapat mitt eget innehåll.
Det har ibland varit onödigt tufft och jag har haft svårt att lägga tillit hos andra.

Men utan min tuffa uppväxt tror jag att jag varit betydligt fegare och inte tagit kontrollen och besluten på samma sätt.
Det har min uppväxt gett mig.
Också vissheten att när något känns bra så är det bra och ska bejakas.

Så precis som rosa pantern så fint beskriver,sluta slå på dig själv.
Gjort är gjort men nuet är här nu och det kan du minsann kontrollera,åtminstone idag.

Pontus

Bra berättat, intressant och inspirerande Ikaros.
Känner väl igen den irritation mm som bygger upp mer och mer tills det brister.
Samma för mig, fast jag säger oftast inget, blir mer inåtvänd bygger upp ett j-a vakuum och alkoholen är den perfekta ventilen. För tillfället.

Hej
Jag försöker nu komma tillbaks till ett drägligt liv efter den senaste perioden som slutade på sjukhus för mer än en månad sedan. Skammen biter sig kvar trots att jag varit helnykter sedan dess.
Det är svårt för mig att se min alkoholism som ett hälsoproblem trots att jag uppfyller alla kriterier för en typ 1 alkoholist, allltså en sådan som var fångad av alkoholen sedan tonåren. En alkoholism som utvecklats till ett periodiskt vansinnessupande.

Jag skriver till er för att många av oss sitter fast i skammen. Hur arbeta för att bli av med åtminstone en del av den skuldbördan? AA ja, det har jag provat och skall prova igen. IOGT-NTO är det något? Elller vända sig till kyrkan försöka få en tro?

Jag är tacksam om någon vill dela med sig av hur man kan skapa mening i tillvaron.
Ikaros

Jag har ändrat en del i mitt ursprungliga inlägg om självförnedring som jag tyckte var väl långt.

basisten400

upptäckte en väg som är absolut rätt
lägg av oc umgås med folk som dricker bryt med dem oavsett om man känt varandra i många år
sluta snacka om alkohol
ge fan i att gå in på systemet bara
skit i dem
det funkade för mig vatt nykter i snart ett oc ett halvt år nu
gå aldrig på några jävla A.A möten där dem snackar om sina jävla historier på fyllan

Rosa Pantern

Hej Ikaros!

Du söker sammanhang där du kan kan befria dig från skam och skuld. Jag vet att man arbetar aktivt med de delarna i AA.

Inom kyrkan tar man den symboliska nattvarden, och Jesus förlåter ens synder.

Som jag ser det är kärnan att du kan förlåta dig själv dina misstag. ...och acceptera och stå för din historia som den är.

Och i och med att du behöver söka dig till människor och sammanhang där man inte super, så kanske du kommer att känna dig annorlunda med din historia ibland.

Då önskar jag dig bara styrka och mod att bara våga vara den du är, med den historia du har.

Stukad självkänsla botas inte alltid över en natt, men välkomna dig själv i alla sammanhang MED den osäkerhet du eventuellt bär. ...tillsvidare!

För jag önskar dig harmoni inom dig snart, och att du får upp ögonen för dina styrkor och ditt värde, så att du kan känna dig nöjd och trygg med dig själv!

Kram