Dax att vända blad.

Eller gårdagens rättare sagt.
Om jag släpper taget så dör jag...

På riktigt i min ibland förvirrade tankevärld så är det sant.

Det representerar för mig den avgrund med branta stup utanför min egen bekvämlighetszon där jag har kontrollen.

Så varje dag ta ett litet steg in på en ny plats där jag inte är helt trygg.
Där jag inte sitter vid årorna.

Men just idag ska jag bejaka sommaren,min nya bostad och mina nära och kära.

Fastnade på frågan:Vad är du rädd för.
Jag ville svara allt.

Men när jag tänkte efter så blev svaret,livets gåvor.
Dvs sånt som gör livet värt att leva och som gör gott för själen.
Vila,ro eftertanke.
Kärlek, närhet och tillit.

Sånt som jag egentligen eftersträvar och vill nå.
Men när jag kommer dit,eller erbjuds det så lyckas jag ofta hitta sidospår som jag kan slå in på istället.
Så infernaliskt korkat..

På ytan är jag tuff.
Ångar på framåt
Bryter ny mark och vågar mycket när det gäller mig själv professionellt.

Men när det handlar om mitt privatliv som inte är arbetsrelaterat så blir det betydligt svårare.

Jag har nästan blivit som den där farmor som stod och åt i köket för att snabbt kunna serva någon annan.
Ständigt på tå,redo att tillfredsställa andras behov.

Så länge jag lider lite lagom,då är allt lugnt.
För mycket lycka då "vet jag" att det snart smäller så balansen återställs.

Någon sorts självuppfyllande profetia.

Jag önskar att jag likt ett barn eller en glupsk hund vågar känna att hela smörgåsbordet är uppdukat för mig.

Istället drar jag ned mig själv och håller mig på mattan på ett sätt som jag inte behöver.

Så ja, jag har många rädslor.
Den ena knäppare än den andra.
Men nu ska de upp och granskas och förhoppningsvis spricka som troll i solen.

På den unga manjag har sovandes i min sovboda.
En ung olycklig man med ett haschmissbruk och dåligt psykiskt mående.
Han ska vara behjälplig med lite småsysslor några dagar.

Han är mjuk känslig och varm.
Hur ska jag på ett bra sätt,utan att gå igång kunna vara ett stöd för honom dessa dagar.
Tyst är han,ovillig att blotta sitt inre trots att det är massor som vill ut.
Han har uttryckt en vilja att prata med mig till en annan i den närmsta kretsen.

Det han varit med om i sin barndom är trauman som jag och de flesta sluppit.
Hur kan jag inbilla mig att jag kan möta honom?

Ta det lugnt,sväva lite ovanpå och ta de repstumpar han skickar mig är planen.
Få se om det lyckas.

Har jag fått en 1.5 timme lång delning av den unge mannen.
Det vi trodde var cannabis ibland är i själva verket dagligt bruk av cannabis sen 16 års ålder.

Nu har han gått över på morfin amfetamin och tabletter.
Han vill förändra sitt liv och nu sitter jag här med hans sanning i mitt knä.

Jag ska låta det sjunka in och sen se vad jag ska göra,eller framför allt inte göra.

Sen ville han tillbaka till stan för att fortsätta.
Och enligt överenskommelse med mig själv och honom så skjutsade jag in honom.

Men fina samtal om hans missbruk och hans vilja till förändring.

Han har drogat varje dag i 4 år med undantag när han skulle pissa rent för körkort.

Och nu klarade han då 4 dagar vilket är rekord.

Så nu får vi se.
Jag lämnade av honom med ett:Hör av dig när du är redo att prova igen.

Minst en chans till får han av mig.
Vi får se om han tar den.

Något stukad över att jag hade rätt om att han förmodligen skulle falla efter så lång tid i missbruk.

Men ung i kropp och sinne redo att kliva upp på hästen igen.

Det höll inte mer än 48 timmar.
Nåja,hans resa hans beslut.

Känner mig själv så mycket friskare i denna sk hjälp som jag erbjuder.
Lång erfarenhet och inte så mkt känslomässig inblandning.

Jag känner mina egna gränser tydligt än så länge.
Vi får se hur det fortsätter.

Där jag får lägga orden huller om buller.
Ingen att rättfärdiga mig för.
Jag kan när jag vill gå hit och lägga ned en funderation,ett probem eller en lösning för mig själv.

En tråd att plocka upp igen om jag önskar.
Eller låta falla.

För andra att inspireras eller avskräckas från.

Jag har nyss gått i i min dagliga övning.
En sorts meditation där jag plockar upp mig själv i barndomen.

Hon (jag) har varierat i ålder och varje gång är hon i olika sinnesstämning och har på ett barns vis något att säga mig.

Jag får lyssna noga,för ofta säger hon sånt hon tror andra vill höra.

Men jag spänner örat lite extra och försöker ge den känslan som kommer sitt erkännande.

Sitter jag här med insikten att jag trillat dit igen.
Jag,nyss svårt sjuk i mitt medberoende inbillar mig att jag är kapabel att hjälpa en knarkande ung man.

Just för att jag känner att det jag säger ramlar in i honom som någon sorts upplysningslampa och han suger i sig varje stråle.

Stärkt av det fortsätter jag att ge av min samlade kunskap.

Men jag orkar ju inte.
Jag bytte forum för att det skulle vara slut med dessa konster.

Låt honom rädda sig själv, ta nödvändiga steg.
Finns där att rådfråga och ösa ur sig ibland.
Men stoppa där,sätt en gräns och skydda dig själv ullabulla...

Har han varit här 4 dagar igen.
Idag är den dag som han kanske faller igen.
Och vis av tidigare erfarenheter så ska jag nog bara låta honom välja/falla om det är det han ska göra.

Jag har erbjudit honom en drogfri miljö och han har tagit emot den.

Själv har jag efter tillfälliga nedhopp i medberoendetänk lyckats häva mig upp.

Vilat mkt och haft en ro trots den situation som råder.

Att möjligen kunna göra skillnad för en människa som har det svårt gör gott för de flesta.
För en medberoendesjäl som min är det en fara.
Jag leker med mitt eget förstånd och kan lätt trilla dit på tanken att hans nykterhet faller på mig.

Men det gör den inte.
Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Jag får försöka se mig som en klok gumma som han kan söka stöd och förankring i och tro att det kanske gör en liten skillnad.

Väcker ofta egna tankar.
Jag tänker på människans fria vilja att bestämma över sina handlingar och sin kropp.

Hur jag som medberoende tycker mig ha rätten att sätta mig över den.
Ta över,förmana och visa på effekter konsekvenser.
Hänvisa till bättre alternativ osv.

Jag vet att människor kan och ska tänka själv.
Men eftersom missbrukare ofta blir kidnappade av sitt missbruk så tappar de ibland sitt förstånd.

Likt en mindre bemedlad som behöver vägledning så tar jag mig då rätten att kliva in i den missbrukande liv.

Ibland så tas hjälpen tacksamt emot.
Då det fysiska eller psykiska måendet sätt stopp för livet.

Då är jag inbjuden att hjälpa till,eller skyffla ihop en tillfälligt svag människa.

Men sen,när personen är tillbaka på banan igen så bör och ska jag backa.

Men var går gränsen i detta?

När är återfaller nära?
När behövs det mentala stödet eller den praktiska hjälpen bäst?

Det är kruxet.
Och jag har nu efter många års sammanboende med en missbrukare börjat få till någon sorts egen sanning som verkar fungera.

Men ibland haltar och skevar den.
Och framför allt, när jag likt Märta Tikkanen bemötte missbruket med nonchalans och likgiltighet så gick det fort utför.

Inget ömkande eller pysslande,utan en bortvänd rygg och en trötthet inför problemet som inte var mitt att bära.

Att vara anhörig och stötta en missbrukare "lagom" är en konstform.
Kanske man endast kan ha en varm omsorg,men ingen kärlek inblandad i såna försök till hjälp.

Jag ser nog alla människor som fullt kapabla att tänka och agera efter eget huvud.
Ibland blir det fel för både den missbrukande och den anhöriga.

När jag går in och tar över.
Tror mig veta mer hur en annan människa ska leva sitt eget liv så begår jag ett litet eller stort "övergrepp"

Jag gör det även mot mig själv om jag väljer att vara kvar i en situation som inte är bra för mig.

Men när man lever i en missbruksrelation så blir det i alla fall för mig så att trådarna på mig och missbrukaren trasslade ihop.
Till slut är det svårt att särskilja vad som är han och vad som är jag.

Så jag ser nog ingen som ett barn eller mindre vetande egentligen.
Jag tar mig däremot rätten att ibland behandla dom så.

Och det är just det beteendet i mitt fall som jag försöker backa ifrån.
Men det är svårt,ibland väldigt svårt.

Det blir kanske en bucklig resa.
Men för mig har den varit otroligt lärorik.

Sitter jag här lite ensam, lite bakis efter två intensiva veckor med en ung narkoman och hans fina pappa som är min senaste kärlek som efter krasch i vintras gett mig ny chans.

Jag har med tillfälliga nedhopp i medberodetänk ändå hållit mig på banan.

Men min trötthet igår var monumental.
Att vara beredd på alla tankar reflexioner och insikter från den unge mannen och samtidigt vara neutral har tagit på krafterna.

Jag har många gånger under dessa veckor funderat över mina syften.

Varför gör jag detta?
Vad ger det mig?

Och någonstans så ger det en djup känsla av tillfredsställelse att kunna använda sin samlade kunskap kring missbruk och kanalisera det till något gott.

Att kopplingen till den unge är lagom "stark" eftersom det är hans pappa jag är i relation till.

Nu vid drygt 50 års ålder har jag också börjat kunna skaka av mig en massa av de roller jag haft som bundit upp mig i någon sorts duktighetsfålla som jag inte tagit mig ur.

Därför har jag på många plan denna resa med en missbrukare kunnat lägga mig mer platt.

I möte istället för i överläge.
Jag hoppas att jag ska fortsätta förhålla mig sunt till detta.

Inlägg kring anders borg som fick lite motangrepp har suttit fast i mitt huvud.
Frågan om att "förlåta" en offentlig persons grova övertramp.

Hans kvinnoförakt och insida som liksom fick komma fram i ljuset pga för mycket alkohol.

Jag håller med bedrövad sambo.
Ingenstans är det ok att visa förakt för ett annat kön eller ras om man är politiker.
I mitt tycke är det inte ok om man bara är en vanlig dödlig heller.

Att sen som han gör komma med klena ursäkter och att han minsann nu ska ta tag i problemet ändrar inte faktum.

Inne i Anders Borg så ryms det ett kvinnoförakt.
Måhända är han inte ensam om det.
Kan det vara därför många svenskar (män?) Sluter upp och tonar ned eskapaden.

"Vi har väl alla.."
Nej,Vi har inte alla.
Vi som gemensam nämnare har och när inte detta kvinnoförakt i vårt inre.

Att det pyser ut i samband med för mycket alkohol är bara ett symptom i mina ögon.

Att i daglig dags hålla detta lugnt och litet.
Men under press och stress och förstås alkohol,river hål i skyddslagren och föraktet kommer

Att som människa säga "shit happens"
Och sen inte stå för det innersta i handlingen är svagt.

Kanske är man för luttrad som anhörig.
Hört för mycket dumheter,svaga ursäkter och bortförklaringar av alkisen i våra liv.

Kanske önskar man i egenskap av anhörig en äkta ursäkt,från hjärtat där insikten om vad man faktiskt gjort står tydlig.
Det gör det inte i borgs fall.

Han skyller på yttre omständigheter som lett till detta.
Han tar i mina ögon inte fullt ansvar för sina handlingar.
Basta!

Tur att jag är så bra och gör allt så rätt.?

Makten,övertaget som vi anhöriga ibland tycker oss ha rätt till.

Att liksom vara lite förmer än den som missbrukar.

Det ger i alla fall mig en missriktad form av kontroll.
En chans att "ge igen för gammal ost"
Eller vad jag ska säga.

Rätten att skälla och gnälla över min egen rätt bedrövliga livssituation som jag tycker alkisen ska ha all skuld för.
Det rättfärdigar att jag får stanna kvar i situationen med min alkis och slippa förändra mitt eget liv.

Jag har åtminstone koll Jag vet vad som försiggår.
Mig lurar han inte osv.

Men egentligen cementerar jag bara rollerna som rättfärdigar min egen brist på ansvar för mitt eget liv.

Att gömma sig bakom missbruket som inte är mitt.
Att förstå och förlåta den missbrukande övergrepp och dumheter i fyllan ger mig ett övertag

Jag inbillar mig någonstans att jag är bättre än den som är sjuk.

Visst finns det undantag.
När det är hot och våld inne i relationen så sätts andra krafter i spel som försvagar en.

Men om man har en vanlig snäll "fyllgubbe" så kan man ju dessutom trösta sig med det.
Han gör mig i alla fall inte illa,verbalt eller psykiskt.

Jag vet att jag på många plan är lika sjuk som alkisen i min sjukdom,.medberoendet.

Men likt arbetsnarkomanen så kan jag tom få credit för att jag stannar kvar.
Hur orkar du.
Vad duktig du är

Och där står vi mitt i vårt beroende och behöver inte flytta oss en millimeter.
Alkisen gör jobbet åt oss.
Och förändras inte han,så är vår roll också ibland rätt bekväm att vara i.

Vi är ju aldrig den som kan beskyllas för något ont.
Vi är levande änglarsom slipper ta ansvar för våra egna liv.

Sitter jag och har rätt full fm.
Hundar ska ut,paj och köttbullar ska fixas för lunchgäster.
Min stuga ska snabbstädas.
Och vad gör ullabulla?

Jo hon vaknar när hon sovit klart.
Dricker sitt kaffe och känner ingen stress någonstans.

Något har hänt och det känns gott.
Är det måhända sinnesron?

Idag,så sitter jag med en känsla av sorg i bröstet.

En tyngd av vetskapen att mitt gamla liv med medberpendetrådar åt alla håll är över.
De är kapade och avslutade,eller åtminstone mer sunda.

I det står jag då kvar med en övergivenhet och sorg istället för den frihet och lycka jag kände igår.

Tydligen är jag inte riktigt klar med min inre resa än.
Det visste jag väl iofs men det känns ändå tungt med en dippdag.

Jag har lovat mig själv att inte analysera sönder det som händer i mitt känsloliv.
Bara låta det vara där och rumstrera om.

Läste idag strofen om att det är inte så svårt att visa sig naken.

Att visa sig riktigt naken är att blotta sina svagheter och sin längtan.
Och det är i det jag är idag.

En hunger efter det beständiga,trygga där jag är centrum,viktig och behövd.

Jag saknar mina medberoendemänniskor som gav mig existensberättigande.
Utan dom är jag ett instrument utan ljud.

Att skapa mitt själv och min dag utan dessa komponenter är vissa dagar en så stor utmaning att jag bara vill gå och lägga mig igen och strunta i alltihop.

Jag kan känna en ambition att starta upp ett projekt,vilket som helst som får mig att känna mig levande.

Just nu känner jag mig död och ledsen inombords och vill fylla mitt inre med innehåll som kommer utifrån.

Jag vet att det inte är svaret.
Jag måste bara ta det lugnt och vänta ut detta.

Eller bryta ihop?
Vara stark,eller visa sig svag.

Så många ytterligheter och ibland så svårt att förhålla sig till det svalkande lagom.

När jag hade de som var svagare,eller åtminstone trasigare runt mig så ramlade jag automatiskt in i lagomfållan.
Den som svalkade och gav stöd.
Där fick jag också min näring,även om det var jag som till synes byggde staketet att hålla sig i.

Men nu utan bortsprungna djur så behövs inte staketet längre utan har plockats ner.
Och där står då ullabulla med bara horisonter åt alla håll.

Både skrämmande och lockande.
Farligt och spännande.

I det så ska jag vandra hand i hand med mig själv.
Och hon är inte alltid så fröjdefull den där själv.

Att lära känna hela sitt jag igen.
Plocka fram henne ur gömmorna och bejaka det som är gott.
Säga ajabaja till de bitar jag vill jobba bort.

Och hitta den där gyllene medelfåran som inte bereder så värst många höjdpunkter.

Att våga tro att jag ska bära även mina dåliga dagar.

Men en dag i taget så hoppas jag komma närmare målet.
Att ha ett liv i balans med mig själv.

Att arbetet med mig själv är minst lika jobbigt som tidigare när jag varit i relation med en som dricker.
Då gick ju visserligen allt fokus åt till att hitta vägar för att förmå honom att se problemet och göra något åt det.
Nu är det ju fokus på mig och vad jag kan göra för att förbättra och förändra mitt eget liv.

Det är svårt och tufft vissa dagar.
Andra dagar går det som en dans och jag undrar vad jag tramsar om.

Sen händer då något som gör att jag känner hur jag trillar dit på eller i ett beteende som inte är sunt eller som jag innerst inne står för.

Jag kan ibland se på mina väninnor hur de agerar svartsjukt/avundsjukt eller curlar sina barn i onödan.
Själv har jag inte så många såna ageranden mot vänner eller barn.
Däremot mot min partner,där äger jag dom alla.

Ibland riktigt snedvridna "regler" kan jag tillåta mig att vilja ha,men sen sansar jag mig och ser hur tokigt jag tänker.
Så min partner,vare sig han dricker eller inte får ha en alldeles för stor och viktig roll i mitt liv,vare sig han vill ha den eller inte.

Och oftast är han ju inte så jättepigg på det ;-)

Men det hindrar inte Ullabulla.
Hon vill gärna styra upp det så att det blir som hon tycker är bäst,oavsett vad motparten anser.
Och sen reagerar jag på att min kärlek slår bakut.
Står där och försöker analysera hans beteende och skyller på trasiga barndomar och annat.

Problemet är nog ofta jag och det grepp jag jobbar på att ha om min partner.
Sakta sakta klämmer jag åt och förminskar friheten för den jag lever med.
Själv får jag då större och större yta och mer och mer plats att leva på,i i bekostnad av kärleken.

Sunt och bra,fortsätt så ullabulla så har du snart drivit ut alla ur ditt liv som du verkligen vill ha nära.

Är så trött på mina upp och nedbackar i mitt psyke.

Hela gårdagen gick åt att grotta och må halvdåliga trots att solen lyste och det egentligen inte var synd om mig någonstans.

Men jag bär liksom på en djup bottenlös känsla att livet är en pärs.
Jag som normalt sett studsar runt mellan olika aktiviteter och känner glädje för både stort och smått.

Jag kanske måste tillåta mig att häva mig upp ur tänket att jag ska "rida ut" känslan.

Kanske jag håller på att fastna i negativa tankemönster som håller mig kvar nere på botten.
Få se om jag kan hitta lite strategier som är upplyftande istället för nedbrytande.

Ge mig själv vila i detta arbete med mig själv som var mycket mer långdraget än jag trodde.

Ja ibland känner man sig som ett ufo när man förstår att man kanske är liite skyldig till att ens liv är pissigt.
Eller skyldig är kanske fel ord. Ansvarig är väl ett bättre ord.
Omständigheter har gjort att man rivit upp hål både här och där. Men istället för att försöka bota skadan så sätter man bara på plåster så gott man kan.
Det är jobbigt och svårt att fokusera på sig själv.

Har jag gjort en vän utom sig av sorg.
För min vårdslöshet och oaktsamhet.
För min oförmåga till riskbedömning.

Visst,en olycka kan drabba vem som helst.
Men nu var det inte vem som helst och vad som helst.
Kunde jag backa bandet så skulle jag givetvis göra det.

Hennes sorg är monumental och min skam likaså.

Jag vet inte just nu hur jag ska resa mig ur detta.
Jag kan inte heller se "Guds mening" med detta.

Kanske den kommer,men just nu är den väldigt långt borta.

Jag tror jag börjar hitta någon sorts mening i vad som hände.

Jag anpassade mig in ansurdum för att klara en självpåtagen upppgift.

Jag jobbade verkligen för att allt skulle bli bra,för alla.
Ödets dörr öppnade sig ändå i den pytte lilla glipa som uppstod.

Jag tror att jag behöver förstå att det finns en gräns.
Över självpåtaget ansvar kring "plikter"
Också den vilja jag har att böja mig åt alla håll för att alla ska bli nöjda.

Jag räcker som jag är,Jag måste inte ställa upp i situationer där det inte fungerar.
Jag måste inte söka bekräftelse i det utan hellre blicka inåt.
Jag duger och har rätten att belöna mig själv istället för att söka bekräftelse utifrån.

Så tillbaka från yttre rymden och tillbaka till självet.
Där finns stjärnorna att plocka.

Historia på facebook om tjej som fått på båten av date hon varit på.
Med hänsyn till att hon var lite rund och då kunde han inte "gå igång" på henne.

Hennes svar var bra och kraftfullt.
Men det satte igång mig och mina tankar.
Jag hade nog bara tagit emot och försökt anpassa mig till kritiken.

Som att någon,bara för att denne tagit sig tid att analysera eller tänka till kring mig har rätten att kritisera mig.
Och att jag då per automatik ska lyssna och ge denne person rätt.

Hur tänker jag där?
Varför låter jag denne någon definiera vem jag är och också rätten att forma om mig till någon annan,mer "rätt" människa?

Varför saknar jag kraften att stå på mig?
Varför ger jag andra människor rätten till mina privata rum?
Visar jag sån svaghet så att jag blir ett offer för andras galla?
Eller är jag så förändringsvillig så jag söker och bekräftar de dåliga sidorna?

Eller,eller..
Tänkvärt i alla fall.

Men precis som vilken nyss tillnyktrad som helst så behöver jag inte så mycket för att trilla på näsan.

Men efter några dagar i bergochdalbana känslomässigt så tror jag att jag är i rätt spår igen.

Det där med att förändra vanor.
Veta vad man ska ta sig till när det snurrar kring en.
Det börjar ha satt sig nu.

Sakta farten.
Vänta in mig själv.
Sätta gränser för mig själv.
Låta mig må som jag mår utan värderingar.
Komma ihåg enkla saker som gör mig glad och göra dom.
Och framför allt,veta att det går över och att i morgon,eller tom i eftermiddag är en ny och bättre känsla på plats.

Att vi alla härinne på forumet har samma problem i grunden.
Jag har varit med min förståndshandikappade dotter i helgen.

Hon påminner mig hela tiden om vikten av att leva i nuet.
Som hon säger själv:
Ibland är jag glad,ibland ledsen,ibland arg.
Så sant,Men vi vuxna "mogna"människor försöker hela tiden sätta dessa fakta ur spel.
Vi försöker vara ansvarstagande,toleranta,vänliga.
Allt i syfte att passa in och bli accepterade av vår omgivning.

Sånt struntar min dotter i för att hon inte förstår mekanismerna i det.

Tänk om det är så enkelt att vi alla egentligen söker tillståndet av att få vara sanna helt igenom,Men varken får eller klarar det.

I den jakten på det perfekta livet tappar vi kontakten med oss själva och börjar döva oss med beroende och medberoende för att liksom försätta oss i ett annat tillstånd som inte heller är vi.

Nåja,hon påminner mig i alla fall om vikten av att vara sann mot mig själv så långt jag förmår.

Kul att få bidra.

Faktan och verkligheten.
att ljuga för sig själv så infernaliskt att vi tom tror på det själv.

Det är nog en gemensam faktor för både den som dricker och den som är anhörig.
Visst ser man klart ibland.
Visst förstår man att man måste agera.
Men kraften och viljan finns inte att ställa sig upp och gå,eller på annat sätt göra något som skyddar oss själva.
Att bara sitta still i båten och liksom vänta ut något annat,något bättre.
Något som kanske aldrig kommer?

Varför gör vi så mot oss själva?
Vad i detta martyrskap och detta lidande gör det värt det?

Då tänker jag inte bara på det faktum att man kanske är i relation till en som missbrukar.
Jag tänker på livet som stort och de små och stora lögner som vi försöker tugga i oss om det liv vi har eller ser på lite håll.
Att inte orka se verkligheten,bena ut vad som är rimligt eller orimligt.

Vad vi kan påverka och inte.
En sån djungel av känslor och skeenden att försöka omfamna med hjärnan och känslolivet.
Och sen försöka summera detta och ta ställning.

Kanske inte nödvändigtvis agera då vi ofta inte har något med saken att göra.
Men att fjärma sig från problemet som pågår mitt framför näsan på oss.
Att kunna backa in i ett säkert hörn där allt är lite lättare känns nästan som en verklighetsflykt.

Var hittar man det inre rummet som liksom ger en frid men som ändå tillåter en att se verkligheten i fullt dagsljus.

Jag kämpar med detta och lyckas ibland.
Idag är en tung dag och jag försöker bara vara i känslan.
Men den är som en gråsörja och gegga runt mig och jag försöker att inte agera på känslan.

Jag kan ändå inget göra åt det som är.
Jag har inte kraften just nu.

Pratade vi igår om på alanonmötet.
Och då brukar man tala om alkoholism.
Men för mig så har medberoendet följt samma upptrappning.

Det började när jag var ung bara några och 20 och fick min handikappade dotter.
För en ung människa som jag var så blev det förstås bitvis övermäktigt.

Jag flydde in i skapandet/arbetet och där och bara där fick jag ha kontroll.
Där och då såg jag effekterna av arbete som berusningsmedel och möjligheterna att slippa leva mitt eget liv.

Sen har då behovet av att fly kommit och gått genom åren.
Nu de sista åren så har jag sakta tagit tillbaka kontrollen.

Men när jag då faller in i medberoendetänk eller för mycket arbete så känner jag hur hela mitt jag springer iväg på den inslagna stigen.
Likt en drinkare får jag berusa mig med att lösa någon annans liv eller begrava mig i arbete.

Och sen kommer baksmällan.
När jag försöker stanna upp pga utmattning eller försök till vila.
Där och då kan jag känna hur oförmögen jag är att leva ett vanligt liv där vila och måbrakänsla finns.

Jag måste först över ångestpuckeln i att vara overksam.
Jag får bokstavligen sitta på mina händer ibland.

Jag känner också att jag faller hårdare varje gång.
Diffen mellan att vara "nykter"
Dvs fri från medberoendetankar och hårt arbete så krymper ullabulla ned till nästan en ingen.
Och i detta ingenmansland så söker jag förtvivlat efter bekräftelse eller nya projekt att dra igång.

Hur trött jag än må vara så kan ibland arbete eller att få råda någon annan fullt kapabel för min förtvivlade hjärna vara ett vettigt alternativ.

Så nej, precis som för en alkis så måste jag vara mycket,mycket försiktig.
Backa från mina flaskor,sätta mig ned.
Hitta mina andningshål och vara i det tills jag känner att jag hunnit ifatt mig själv igen.

Att mina insikter kan hjälpa andra på traven.
Jag har också läst mycket av det du skrivit och tycker du har så härliga (nåja,kanske fel ord) tankar och funderingar som väcker mig.
Det är så vi hjälper varandra och oss själva.
En dominoeffekt,så trevligt :-)

Att åldras.
Att ta avsked.
Att i och med det kunna gå vidare och framåt.
Kanske inte mot något bättre.
Men mot något annat.
Så svårt och ibland så nödvändigt.
De år jag haft bakom mig har varit tuffa,både pga yttre men också inre press.
Att fortsätta vara den jag varit.
Att fortsätta leva ett liv som tidigare passade mig.
Yttre ramar som liksom höll ihop det inre livet.
Men när då de yttre ramarna revs så föll också innandömet som ett korthus.
Eller var det kanske tvärtom?
Det vet jag inte och det spelar inte så stor roll.
Att som nu känna att det är tomt och rent,inte bara tomt och tomt känns bra.
Det får vara den mylla som jag nu ska plantera nya frön i.
Jag önskar mig själv lycka till.

Över mig själv
Över mina barn
Över mina vänner
Över min partner
Över mina föräldrar, syskon osv.
Aldrig någonsin tar det stopp eller slut om jag inte själv bestämmer mig för att det får vara nog.
Alltid är det någon som jag försöker göra nöjd eller glad.

Inte så att jag är så himla självuppoffrande och genomgod.
Det handlar om egoism många gånger.
Jag vill tillfredsställa mitt eget ego som skriker högt på bekräftelse.
Och kan jag då inte klappa egot på huvudet och säga,såja lugna dig nu så fortsätter det gapa.

Och då stirrar jag runt och ser då någon stackare som jag haffar tag i och beslutar mig för att hjälpa.
Lyssna till,ge en hand eller på något sätt ge min missriktade omsorg som de aldrig bett om.

Men att stanna upp, ge mig själv vaakum och vila i nuet,i naturen och i mitt eget liv kan vara stört omöjligt.
Just för att det är skåptomt där det borde bo en människa.
Hon kan jag ju ändå inte hjälpa så jag söker mig utåt istället.
Tvingar på andra min omsorg,tvångsmässigt.

Jag kan se det nu,då jag inte längre agerar såhär annat än ibland då jag tappar kontrollen.
Men jag fortsätter se andra runt mig som beter sig lika sunt som jag själv tidigare.
Och då är jag där minsann och ger pekpinnar och säger att..
Och så är allt igång igen.

Att bara göra ingenting,att inte agera tala,predika moralisera verkar ibland omöjligt.
För jag är ju så djäkla genomtänkt och klok och vet precis hur allt ska vara..

Men säkert så fylls mitt inre hålrum.
I vilan,i lugnet.
Trots att världen snurrar ungefär som förut så ramlar småbitarna på plats.
Fyller ut hörnen och innandömet.
Jag visste ju att hon fanns där.
Jag har ju en gång (flera gånger faktiskt)
Varit en balanserad och harmonisk människa.

En som vetat hur livet ska levas,åtminstone mitt eget.
Men i takt med att ansvarsbördan runt mig ökade så försökte jag greppa det omöjliga
Leva även deras liv eftersom de gjorde det så dåligt ;-)

Men nu,då det är jag i mitt alldeles egna centrum med tillfälliga gäster som jag bjuder in och även säger hejdå till så blir det bättre balans.

Min cirkel är min och nu när det åtminstone är en centimeter hög tröskel runt mig så märker jag åtminstone när någon bumpar till på den där centimetern.
Både på väg in och på väg ut.
Skönt och tydligt.

Rädd och skaver.
Ord som jag plockat upp under läsningen på forumet.
Mitt nya liv gör mig rädd ibland.
Mitt nya liv skaver ibland.

Varför?
Är det allt det osäkra utom min kontroll som gör mig rädd.
Är det allt det nya som inte hunnit sätta sig som skaver.
Det är nya skor jag går i och de kanske måste få skava?

Jag kanske måste få vara rädd eftersom jag hittills gått gamla väl beprövade stigar.
Men hur vila i det?
Hur ge mig själv lindring och ro i det?
I det som är nytt och oprövat
Ej undersökt och verifierat och framför allt:
Inte kontrollerat.

Det ska ullabulla försöka ge sig själv tid att undersöka.
Hur vila i det som är svårt att vila i men som jag ändå vill vara i och aktivt valt?

Jag skulle vilja att någon räckte ut sin öppna handflata och sa:
Här Ullabulla,här kan du få bo och vila.
Jag grejjar det här och du kan slappna av nu.

Fick det hos min nygamla kärlek igår. Somnade på hans bröst framför tv:n.
Det händer inte i Ullabullas värld.
Hon somnar inte,ever.
Och framför allt inte på okänd mark,i nytt territorium.

Kanske ett tecken på att våga släppa taget.
Våga tro och våga ha tillit till att även andra människor kan få bära mig ibland.

Så sant så.
Men det är just i ältandet och funderandet mycket av min läkning sker.
Vridandet och vändandet.
Jag försöker att ge mig själv vila och de dagarna blir fler och fler.
Men det har varit en lång och smärtsam process och
jag har hukat mig i ett helt liv för detta nästan ogenomträngliga mörker som jag hade att ta tag i.

Så länge nya insikter eller åtminstone nygamla kommer så är inte processen riktigt klar.

Jag har också gjort det onödigt svårt för mig och försöker starta upp ett nytt liv samtidigt som jag inte varit riktigt klar med det gamla.
Så flera processer igång samtidigt har skapat stress.

Men jag ser ljuset i tunneln och tror att det renare enklare och bättre livet finns där,alldeles inom räckhåll.
Jag ska bara våga leva det också ;-)

Släpper jag ut min lilla flicka.
Hon kan kika fram i vardagssituationer och bara vara med mig en stund.
Jag trodde hon var begravd i min barndom sen länge.

Men ibland står hon där som sagt.
Liten oskyddad och nyfiken.
Jag försöker välkomna henne men det är skört.
Det behövs så lite för att hon ska gå och gömma sig igen.
Men kanske jag kan få henne att vara med mig ibland.
Få henne att känna sig trygg i att inget ont ska hända henne.

Det gör jag varje dag nästan.
Och det funkar bra.
Ibland är hon glad och pratsam och ibland ganska mulen.
Jag ger henne de ord idag som hon skulle behövt då.

Att hon kommer till mig är nytt.
Och hon kommer i den formen att jag känner hela mitt jag,hela mitt väsen fullt ut.
Inte inlidad invirad av trams utan ren.
En härlig känsla.

Jag har bara gett henne ord.
Jag ska försöka ge henne mer kramar?

Tack för länken,Ska kolla in.

på hur vi i Sverige och i andra I-länder mår.
Hur vi konsumerar antidepressiva och mår allmänt dåligt trots att allt egentligen är lugnt omkring oss. Vi har mat på bordet,kläder på kroppen och tak över huvudet,oftast i alla fall.
Vad är det som gör att vi inte kan hitta livskvalitet på djupet och glädjas åt att leva?
Vilka värden är det vi söker och inte kan hitta?
Vilka mål har vi och hur når vi dom?

Hur ofta är vi tvungna att omvärdera det liv vi lever och ta nya vägar.
Vägar som kanske leder oss rätt.
Vad hindrar oss.
Är det rädsla för det okända,det icke upplevda.
Eller vad omgivningen ska tycka.

Just nu när jag börjar känna att jag är ikapp mig själv så tror jag att det enkla är vägen.
Att förenkla och dra ned och rensa upp.
I värderingar,sysslor och måsten som inte längre ger oss glädje.
Som vi tidigare anammat för att det just då passade oss.
Men när det inte längre gör det så har vi så svårt att släppa taget om dom.
Ungefär som att det då går förlorat.

Kanske som att se pengarna på bankkontot sina.
Det ger oss en skräck och panik och allt måste vidmakthållas fast det inte längre fyller rätt funktion.
Vi kanske missar något om vi säger nej.

Men om nejet egentligen innebär ett ja till oss själva så är det ju gott?

Bett om svar som svävat i luften.
Haft föraningar om,Men ändå inte velat se.
Och tänker,vad har ullabulla rätt till?
Vad är viktigt för henne och vad kan hon leva med.

Och det är så svårt när man försöker förhandla bort essensen i sitt eget jag.
När man försöker ta ifrån sig själv rättigheter som borde sitta som ett smäck.
Kanske kräver jag för mycket.
Kanske vill jag för mycket.

Ju närmare jag kommer mitt inre ju svårare blir det att dribbla med sanningen.
Förut var jag expert på dimridåer som jag lå ut även för mig själv.
Det är betydligt svårare nu och förstås ett friskhetstecken.

Men att få de rätta svaren som inte är lögner men som just därför inte riktigt räcker till i ullabullas värld är svårt att tugga i sig.
Men det är just vad jag ska göra och sätta mig själv på lite paus.

Inte agera,inte tvinga fram utan bara invänta.
Svaren kommer att komma till mig så småningom..

Att det nog är mitt relationsberoende som kickat igång.
Så länge vi träffats lite lagom och allt hängt lite löst så har det gått bra.

Nu när jag fått smak på "villebrådet" så ska jag liksom skjuta honom i foten.
Eller mig själv.

Kan liksom inte nöja mig.
Blir sådär glupande hungrig och ska ha mer än vad som bjuds.
Mer än vad som serveras på menyn.

Är menyn för mager?
Tror inte det egentligen.
Om jag lyckas göra jobbet med att hålla mig själv nöjsam mätt så blir jag ju inte så glupande hungrig.

Så tufft att slåss med sin partner,ordlöst när det egentligen är mig själv och mina själsbrister jag slåss mot.
Han är egentligen bara en ställföreträdare för den kamp jag måste ta med mig själv.

Nog så..denna insikt får räcka.
Inga mer kamper idag.
Smeka mig själv medhårs ska jag istället ägna mig åt.

mm

Skrev alkohyper så träffande.
Javisst har ullabulla såna också.
Min är flykten.
Rent fysisk förflyttning från den jobbiga platsen till en trygg vrå.
Likt ett jagat djur söker jag skydd,så jag inte kan fångas.

Och den jobbiga platsen kan vara vad som helst.
En känslomässig utsatthet,ett blottande.
Att jag liksom skalar av mig huden och visar hur det verkligen står till.
Tillit tror jag också det stavas till.

Om jag visar och får nej eller ett avvisande så tar det mig så hårt och jag måste fort i säkerhet.
Hur kunde jag vara så dum?
Varför blottade jag strupen?

Och ändå är jag en så öppen person.
Ibland tror jag att jag döljer mig i min egen ärlighet.
Sprider ut en massa sanningar och ord för att slippa gräva djupare,till essensen av hur det verkligen är.
Dimridåerna igen...
.

Insikterna dag tror jag.
Tadaaa..nu rasslade det till.
Stackars ullabulla som inte känner tillit,till någon..snyft.

Och så är det jag själv som jag inte litar på.
För jag har inte vett nog att skydda mig själv.
Det är klart att det blir svårt att fly då
Till var?
Till vem?
Från vad?
Mig själv eller?

Nu höll jag på att trilla dit igen.
På att lämna mig själv i öppen storm för att hjälpa någon annan.

Hela jag klev ur mig själv och lämnade skalet att skrida vidare och föreställa mig.

Det känns så tydligt nu när det händer.
Min "lilla flicka" sökte jag också upp mitt i allt detta.

Hon sprang som en tok och hade inte en chans att stanna.

Men jag tvingade henne att stå still en stund.
Sa till henne att jag skulle reda upp situationen så hon kunde vila.

Var i passivitet framför Tv:n hela kvällen och allt känns mycket bättre idag?

Tack alla verktyg,Tack Alanon och tack mig själv för att jag har förståndet på plats ibland.

Att mitt jag har en mycket snabbare återkoppling nu till att jag håller på att kantra.

Karusellen.
Att sakta ned farten.
Låta insikterna hinna ikapp.
Illamåendet och ångesten ta plats.
För att efterföljas av friden
Och sinnesron.

Men mellanstationen, vaakumet
Och tomheten kan vara oerhört påfrestande att befinna sig i.

Men när man till slut,pga utmattning eller dåligt mående inte har något val.
Så kommer sakta de nya stråna av de frön man lyckas plantera mellan varven.

Men så kör man ned dom med gräsklipparen,utan pardon.
Man kör på med samma ingredienser,samma fart och mål.
Utan att riktigt veta var man är på väg.
Bara för att det är så man alltid gjort.

Skillnaden nu är att jag ser det.
Oj,satte jag i mig den blå bilen.
Det var ju den röda jag skulle köra.

Så stannar jag och kliver in i rätt bil.
Till slut kanske den blå kan köras till skroten...

Dränker man de små fröna. De flyter upp till ytan och fick aldrig chansen.
Eller så torkar man ut dom. De fick inte den näring de behövde för att gro.

Vattna Lagom.
Fin tanke och just ordet lagom saknas i Ullabullas vokabulär.
Hittade en fin text i en alanonbok.
"Alkoholisten berusar sig på alkohol.
Vi medberoende berusar oss ofta på känslor"

Vi liksom gulpar i oss där det finns att få.
Utsvultna och förtvivlade.

Hittar vi då en ren källa av något vi vill ha,eller smutsig duger också bra ;)
Då är vi där och slurpar tills vi nästan storknar.
Och sen blir vi bakis på vårat sätt.
Kanske vill skälla på alkisen som fick oss att må såhär.
Trots att det är vi som väljer.
Hur vi ska förhålla oss.
Till det som händer oss.
Ingen annan har ansvar över det.

Är det så att lugnet,balansen och vilan är det normala?
Det jag har skytt som pesten för att mitt inre har börjat vibrera så fort alla motorer stannat av.
Slocknat som ett ljus på kvällarna.
Studsat upp på morgonen för att slippa känna efter.
Varit ständigt sysselsatt i huvud eller kropp.

Och nu allt oftare i ro.
Ett behov att söka mig tillbaka till kärnan och hitta lugnet och vilan.
Ibland fortfarande turbo och överväxel.
Men allt oftare i balans.
Utan att skräcken griper tag i mig.

Så ofattbart att det ska dröja över 50 år innan man förstår det mest elementära.

Man upplever ju inte mer för att man klämmer in mycket,snarare mindre.

Allt går en liksom förbi,som en film som inte angår mig.

Nåja,det var bara några dagar sen jag hade rätt körigt i själen.
Men idag är det rofyllt och jag vilar i nuet.
Träning kanske skapar bra vanor på lång sikt.

Sen jag skrev sist.
Det verkar gå i cyklar,mitt ordbajseri.
Tuggar om gamla och nya insikter och försöker pressa ned dom i samma mått.

Men då rinner det över.
Och ibland är det tyvärr den sist tillagda viktiga i grediensen som inte ryms.

Så i med soppsleven och veva runt.
Vips kommer något gammalt upp som jag inte längre behöver och kan kasta i vasken.

Nåja,Rom byggdes inte på en dag.

Som ställer sig och blockerar den nya väg jag försöker ta.

När jag tycker mig ha fått rätt på rediga repstumpar att hålla i så släpper jag dom självmant.
Eller skräms att släppa dom.
Fast jag vet att de håller.

Tillit,till min egen förmåga och att jag vet vad som är bäst för mig.
Men så bryts länken och då känns det som att jag inte har något annat val än att följa den trygga beprövade gamla vägen.

Men för varje ny rädsla jag vågar spola ned,så vips fanns det plats för en ny och bättre känsla.

som ställts om medberoende verkligen är en egen sjukdom.
Eller en samling symtom som uppkommer då man lever nära en beroendeperson.

För mig är det i alla fall sanning.
Kanske kombinerad med andra livskriser som liksom förstärker dessa symtom.
Men jag har också funderat över varför vissa slipper dessa symtom.

Och jag tänker att det precis som för den som tappar kontrollen över drickandet finns en ökad känslighet,eller ökad benägenhet att behöva döva sig,fly eller på annat sätt stärka upp ett mående som haltar.

På samma sätt gör jag.
Om jag svajar invärtes,eller på annat sätt tycker att livet är för tungt så går jag gärna in i medberoende.
Hittar någon förlorad själ som jag ska rädda.

Vips så är mitt eget liv genast lättare att leva,höjer några snäpp i kvalitet i jämförelse med den person jag försöker hålla under armarna.

Dessutom är jag lite brydd över delningarna i AA som ofta går ut på att hjälpa,stötta ge service och på olika sätt ge omsorg till den som behöver det.

Men det är liksom rena giftet för oss medberoende.
Vi bör och ska inte gå in i hjälparrollen eftersom vi så lätt tappar fotfästet.
Vi ska hålla tag i oss själva och liksom bara räcka ut ena handen,eller en bit av oss själva eller helst inte alls.
Då är vi riktigt duktiga och har gjort rätt.

Och det är ju det som är så knepigt.
Vi som är så duktiga på att ge omsorg,vård och stöd åt den som är trasig.
Får dom att känna sig sedda och bekräftade och kan ge hopp.

Men det ska vi då hålla oss ifrån,just för att vi förlorar oss själva.
Kliver ut ur vårt eget jag och kliver in i den andra personen och försöker bokstavligen leva den personens liv.
Glömmer vårt fokus,glömmer vårt jag i vår iver att vara behjälpliga.

En knepig nöt att knäcka.
Vara sann mot sig själv.
Hålla fokus mot det egna jaget.
Men ändå visa medmänsklighet och förståelse.
Utan att gå in och ta över.
Oiiii, jag har nog en bra bit kvar.

Hela dagen igår så gick jag in i två hjälparroller.
Om hur jag skulle kunna vara till stöd,kunna räta upp, kunna ställa tillrätta.
Och ändå har jag gång på gång kommit fram till samma resultat.

Personerna det handlar om måste båda hitta sina vägar.
Det är två unga människor som på olika sätt vinglat iväg från rätt spår och nu vimsar omkring.
Och så lätt det är att tycka en massa.
Ha en massa råd och förmaningar som vill hoppa ut ur munnen.
Också en massa praktisk hjälp att erbjuda.

Men jag ska och bör inte.
Personerna har redan stöd från delar av sin omgivning och måste framför allt hitta stöd i sig själv och i sjukvård.

Nåja,en dag i taget, en bit i taget återerövrar jag mig själv och kommer närmare någon sorts regler som håller för mig själv.
Om jag känner mig tveksam,backa
Fundera,kalibrera och agera först efter det om det fortfarande känns rätt.

och trött.
Och ingenting att skriva om.
Äntligen är det stilla i huvud och själ,om än lite oroligt vissa tider på dygnet.
Men sover som en stock och känner ro och arbetsglädje stora delar av dagen.

För att däremellan drabbas av tvivel och en del ångest.
Är jag på rätt väg?
Är dessa nya vägar som jag lyckats slå in på rätt för mig?
Jag har brutit med så mycket.
Så många vanor och miljöer som är bytta mot helt nya.
Jag håller på att landa i det,men det är bitvis svårt att tro att det ska hålla.

Ibland vill jag bara fly tillbaka till det gamla,där allt bara rullade på.
Eller,det var ju det som inte var sanning längre.
Det yttre rullade visserligen på,men allt tyngre och sämre.

Jag lyckades sätta stopp för mig själv och mina allt högre ambitioner och drog ned på allt jag bara kunde.
Kraschen var ändå där och blev min verklighet.

I det fick jag leva medan jag rätt drastiskt gjorde en del yttre förändringar som var nödvändiga.
Och nu är jag här i detta nya,bitvis mycket lättare och skönare livet.

Men vågar inte tro att det ska bära alla gånger.
Men tillit till självet och jaget måste få finnas där.
Även när jag ibland tvivlar.

Det är nog en del av kruxet.
Att se och acceptera denna nya ullabulla som inte alls är så stark som hon själv trodde.
Som faktiskt gick sönder.
Fungerade endast hjälpligt,med det allra nödvändigaste.

Denna nya ska då kombineras ihop med den gamla som ju också bor där inne.
Mycket mer ödmjuk inför att det faktiskt tar stopp till slut.
Även en åsna som orkar bära väldigt mycket kroknar till slut.
Men i grunden så är jag ju en stark människa som orkar och vill mycket.
Det gäller bara att acceptera båda bitarna av mig själv.

Bejaka den nya som har mycket bättre kanaler in till den lilla flickan som faktiskt fått en röst,äntligen.

Nu ska hon få beta lite oftare, och få morötter ibland.

Nya möjligheter och livet känns inte längre som en kamp varje dag.
En del av min gamla spirande ande är på plats igen och är inte ute och flyger och far för att leta elände att gotta sig i.
Mina spöken ligger och vilar just nu och jag hoppas de ligger kvar där och krymper.

Idag ska jag bejaka hösten,livet hälsan och att jag faktiskt är ordentligt på plats i mitt nya liv.
Tids nog kommer nya saker att bearbeta eller älta om ett varv till.

Att faktiskt bara var med sig själv och se sina egna behov och kretsar.
Att inte hela tiden kliva ut ur jaget och in i andra sammanhang för att jag tror att det krävs av mig.
Eller för att mitt eget jag känns tomt eller tom överfullt så jag inte orkar vara där.

Så mycket lättare att bara byta skepnad till kameleontens som smälter in och går upp i något annat.

Men till slut tar man slut.
Känner att orken tryter och att inget mer finns att ge eller ta av.
Då faller man per automatik tillbaka,likt ett uttjänt gummiband.
Mitt i allt är man liksom tillbaka i självet och känner sig allmänt slutkörd och frågar sig.
Varför blev det såhär igen?

Och varför blir det så.
Varför kliver jag ur mitt eget jag och försöker anpassa mig.
Inbillar mig att jag inte gör det,tror att jag är mig själv trogen,men lurar egentligen mitt jag.
Känner det när orken tar slut att nää,mitt dubbeljag hoppade fram igen.

Nåja,snabbare och snabbare känner jag när det slirar.
Alltmer hittar jag jaget och vågar säga stopp och backa.

Det kan ju inte gå på en dag,detta gigantiska arbete att lära sig leva efter nya regler.

Hörde i Fråga Lund igår.
Att ja,du kan förändra dig själv.
Om du medvetet gång på gång utsätter dig för den nya vana du vill lägga till.
Eller jobbar på att ta bort en irriterande egenskap.
Men viljan måste finnas där och upprepningen är ett måste.

Så sant så.