Nu är det dags, att vända blad och gå in i ett nytt skede i livet. Jag har planerat det en längre tid och på måndag ska mitt nyktra liv komma in. I helgen har jag ett planerat avstamp, ett sista farväl till alkoholen. Mitt i semestern, efter en tillställning, som ska bli den sista är planen. Jag vet att det är riskfyllt och att jag riskerar att falla direkt, men jag vill så gärna få tillbaka mitt liv. Jag har en fråga. Kan man jobba med tolvstegsprogrammen via nätet, eller måste man gå på möten irl? Jag bor väldigt avsides och det är svårt att ta sig till möten och det är även svårt personligen i ett litet samhälle.

Min historia ser ut som för många, med missbrukande trasiga föräldrar, skillsmässa, dödsfall, sjukdom. En riktigt trasig historia i flera generationer faktiskt, där även krig, sjukdom och svår sorg lever som en röd tråd genom vårt liv. Jag har sökt hjälp och mött läkare som förminskat mitt missbruk till bruk. De har skickat mig till samtalsgrupp med personer med utmattningssyndrom och sömnproblem. Jag har visserligen även de problemen men grunden är alkoholen.

Just nu är jag så trött, så trött och jag vill få tillbaka mitt liv. Jag vill känna glädje, genuin glädje och livslust. Jag vill leva och leva livet fullt ut ren och våga känna utan att krasha och döva. Jag inser att jag kommer att krasha, men vill våga rida igenom och våga känna smärtan och sorgen utan att döva mig med a. Det är svårt, jättesvårt och jag bävar jättemycket. Men vad har jag för val? Jag vill inte sagga ner mig och få skador på lillhjärnan, få alkoholdemens och bli helt frånkopplad. Jag har sett hur det är på nära håll och det är hemskt. Jag ska ta stöd i detta forum och läsa era trådar som stöd och försöka finna aktiviteter som upptar min tid, för nåt måste jag göra istället. Jag tror att, om man tar bort något måste det ersättas med något annat. Det bli något som är bra för mig.

Hejsan!

Jag funderade på hur jag skulle skriva i dag och framför allt hur jag skulle börja. Så jag läste Expressen och fann denna text i en artikel om anhöriga som vårdar.

Från Expressen:
"Sandwichgenerationen har det ofta svårt

Den så kallade sandwichgenerationen, som är mellan 50 och 60 år är en grupp som har det extra tufft. Den kan behöva hjälpa och stötta sina föräldrar, sin partner samtidigt som de har barn och barnbarn.

En studie som gjordes 2013 visar att 140 000 svenskar gått ner i arbetstid, sagt upp sig eller gått i pension i förtid på grund av att de tar hand om en närstående."

Jag har i nästan 10 år tagit hand om mina föräldrar, så gott som jag har kunnat och orkat. Jag gick ner i arbetstid (jobbade 90%) och hade dubbla hushåll att sköta. Utöver detta var det ständiga läkar/sjukhusbesök, fyllslag, bråk, ambulanstransporter pga fallskador, epilepsianfall, hjärtflimmer mm (allt alkoholrelaterat såklart).
Det tog mycket kraft från mig men jag hade även fina stunder, så allt var inte svårt. Idag är jag glad att jag fanns hos dem och särskilt det sista året när båda dog.

Idag kan jag känna mig fri men samtidigt finns en tomhet. Jag har jobbat med mitt medberoende i många år och jag förstår vad som händer i mig. I dag försäker jag att begränsa min tid som ensam, för att inte falla ner i depression. Jag behöver få träffa någon varje dag och prata om vardagliga ting som ger glädje. Jag är väldigt tacksam för mitt arbete, som ger mig många fina kontakter och mycket skratt.

Det som ger mig mest glädje är min familj och särskilt barnbarnen. Eftersom jag jobbar skift inom sjukvården och lägger mitt schema själv kan jag vara med barnen när de har lediga dagar från fsk/skola. Vi brukar hitta på olika utflykter, kortare resor, åka till landet eller åka på kryssningar. Det som känns konstigt är att nu är jag äldst, min dotter är snart 40 år och äldsta barnbarnet är 17 år (det yngsta är 6 år). Mitt hår har fått grå slingor och jag måste tänka på min hälsa.

Jag är nykter, jag är frisk och fysikt stark i min kropp. Det skull jag inte vara om jag fortsatt att dricka. Jag mår bra för att jag lever ett nyktert liv och ett ganska hälsosamt liv med bra hemlagad mat och vardagsmotion. Jag har öven kommit igång med min meditation och Yoga för att, jag mår bra av det. Jag försöker att ge mig själv mycket tid för återhämtning. Jag använder Insta enbart för min nykterhets skull. Följer olika personer som lever nyktert för att få inspiration och känna samhörighet. För mina vänner använder jag facebook. Jag lyssnar också fortfarande på beroende/alkispodden, men även poddar som är mer utbildande.

https://poddtoppen.se/podcast/1368702869/addiction-unlimited-podcast-al…

Fundera på träffen på Riddargatan. Jag tänkte gå dit. Lite läskigt men jag tror att jag kommer att älska det. Ska ni gå?

Kram <3 <3

Tack för ditt inlägg, skönt att höra från dig och att du kämpat dig igenom allt praktiskt efter din pappas bortgång.
Ja, det är en kamp att vara mittemellan kan jag förstå, en "sandwich"!
Faktiskt första gången jag hör det uttrycket.
Men nu efter sorgen så kan tyngden och oron lätta för dig och du kan njuta av tillvaron på ett nytt sätt. Det behöver du.

Själv har jag inga barnbarn och inga föräldrar i livet men en sambo som är i behov av personlig assistans då han har MS. Dessutom har jag två vuxna söner som båda har psykisk ohälsa mer eller mindre.
Och jag har mig själv som är medberoende och kontrollfreak...?
Men viss oro och ängslan har lättat för mig också tack vare att jag slutat bedöva mig med alkohol. Det är bra?

Rosa-vina ?, jag har anmält mig till Forumträffen, hoppas du också vill komma! Skulle vara så kul att ses IRL ?
Kram ?

Vilket hoppingivande inlägg. Du verkar ha landat helt i nykterheten. Det där naturligt vita liv jag eftersträvar och eftertraktar.

Har inte heller hört uttrycket Sandwichgenerationen, men har deltagit i diskussioner kring innebörden.

Precis så är det för många. Dessutom förväntas man ha det lugnt, då barnen är utflugna och man "bara har sig själv att tänka på". Jo, pyttsan, ställer mig helt bakom det du beskriver.

När min ena förälder till slut somnade in för några år sedan blev det mitt i all sorg en stor lättnad. Under flera år hade jag gått med en ständig oro angående denne. Hjälpt och stöttat, hälsat på, varit med på sjukhusbesök, ja, listan kan göras lång. Hur stor oron varit förstod jag inte förrän efteråt, då när jag började kunna släppa allt.

Hoppas att du vill/vågar komma på träffen, skulle vara så kul att ses. Jag var där förra året och det var bara pirrigt på ett positivt sätt.

Kram

Dagarna går och jag försöker varje dag att stanna upp och känna och lyssna inåt, för att veta vad jag behöver just nu. Det innebär att jag valt att läsa, yoga, promenera och pyssla, istället för att göra de vanliga måste sysslorna. Jag gör såklart det också men inte lika ofta. Lite damm i hörnen dör ingen av.

Jag har inte orkat läsa och kommentera i andras trådar, utan lever i min bubbla när jag är ledig. Mitt arbete tar just nu så mycket kraft. Det är personalbrist och konflikter som tröttar ut mig till utmattningens gräns. Om det inte vänder måste jag sjukskriva mig och be om omplacering. Jag är inte stark nog att klara så stora saker än. Det är sorgen som gör mig så trött. Men jag tar mig ut och träffar vänner, jag måste för att få in glädjen i mitt liv. Just idag är det väldigt tungt och jag är sorgsen. Struntade i tvätten och läste ut min bok istället. Duschade varmt och ställde mig på mattan och körde ett 50 min yogapass. Fördelen med att vara Yogalärare är att jag känner vad min kropp behöver och bara gört. Fast jag håller inte i några klasser längre, men kanske till sommaren.....

Vad bra att du fokuserar mycket på hur du kan må lite bättre..Jag tycker mig läsa ett lugn i dina rader..Men ändå en känsla av att vilja framåt, i små steg..Bra med yoga, och andra lugna aktiviteter..Varm kram??

Miss lyckad, det är nog så att jag har ett inre lugn numera och mitt sug efter a är också lugnt. Men jag är även känsligare nu när allt ska hanteras och ältas. Jag blir trött av alla tankar, ältande och känslor men jag är faktiskt lugnare. Jag säger inte att det alltid är lätt men det är hanterbart och blir bättre och bättre. Tacl miss lyckad, Du fick mig att se detta och reflektera, viket gjorde mig glad :)

Idag är en ny dag med nya möjlighter!

Kram på er alla goa!

Vad bra att du känner lugnet inom dig.
Det är så viktigt att lyssna på sin inre röst och göra det som känns bra för en.

Stress, oro och för många krav skapar sjukdomssymptom och det måste förebyggas.
Så bra att du har din yoga??
Önskar jag kunde lära mig också men det har inte fungerat för mig. Hittills.
Men kanske att det kan ändras...?
Ha en fin onsdag Rosa-vina ?
Kram ?

I helgen var det fest och familjeträffar. Jag körde och ingen frågade varför jag inte dricker. I torsdags hade jag mina funderingar över min nykterhet och helgen. Att samlas fredag - söndag med alla och en större uppvaktning, var en av mina tillfällen när jag drack. Stress, massor att fixa, mat för många som skulle lagas i dagarna 3. För att orka drack jag, det var min bensin.
'Nu var jag nykter. Jag bad om hjälp och tog inte på mig allt. Köpte färdiga delikatesser, lagade en del mat och tog till en del köpemat. Genväg i köket helt enkelt och det underlättade mycket. Lät andra hjälpa till och även ta disken. Ett stort steg för mig som vägat släppa på kotrollen och ta emot hjälp. Att vara festfixare var liksom min grej, fast jag sällan orkade och behövde dricka.
Nu var jag nykter och kunde koppla av i de andras sällskap. Jag var NÄRVARANDE och det var ok. Jag var ok. Lite stolt och tacksam.

Idag försöker jag jobba med mig själv och har skrivit i min bok om mina triggers och hur jag ska möta dem. Jag får dagliga mail från Soberbuddy som jag gillar. Följer soberbuddy även på Insta.

(länk borttagen av admi)

Kram på er alla som kämpar!

Skönt att kunna släppa prestigen!
Vad du är klok som tänker och tar så förnuftigt beslut??

Tänk vad minskad stress kan göra för ens mående! Att slippa pressen och inte försöka vara perfekt på alla håll och kanter.
Precis som du beskriver, att göra en bjudning enkel och god utan att själv behöva göra allt från grunden.
För meningen är ju att man själv också ska få koppla av, umgås och ha roligt. Inte stå som en utsliten kökspersonal och passa upp på alla andra.
Nej, det blir mycket bättre om man hjälps åt och att man som du också låter andra hjälpa till ?

Men jag vet också... det är inte så lätt att lära om när man alltid varit den som styrt och ställt och velat prestera perfekt?
Du är klok och modig Rosa-vina! ??
Kram ?

Jag är nykter, så ingen fara så, men mår inte så bra just nu. Jag har det tufft på jobbet. Jag känner mig exkluderad och det beror nog på att jag är stark, erfaren, ambitiös, plikttrogen, äldre (känner mig faktiskt utsatt pga ålder) och vågar säga ifrån. Jag har aldrig varit i en liknande situation tidigare och just nu vet jag inte hur jag ska göra. Det finns ingen, absolut ingen jag litar på. Alla pratar om alla och flera av kollegorna är väldigt explosiva (ADHD) och intensiva. Det tar så mycket kraft från mig och just nu känner jag mig så ensam.

Eftersom en stor del av min fritid tidigare varit uppbokad med mina gamla sjuka föräldrar, har jag tappat mina vänner (en del har flyttat långt bort). Flera av dem har även fallit bort nu när jag inte dricker alkohol. Jag behöver hitta nya nyktra vänner, ett nytt liv som nykter..

Jag är även ledsen på min man som tar mig för givet. Vi jobbat full tid båda två, ändå är det jag som gör det mesta hemma. Är arg på mig själv som inte satt ner foten för länge sen. Jag kanske har någon hormonell obalans , eftersom allt verkar så dåligt just nu? depression/sorg? kan inte minnas när jag skrattade av glädje...

Igår var det tufft och jag rannsakade mig själv efter att ha tyckt väldigt synd om mig. Efter en hel del självömkan kom jag fram till att, jag bara kan ändra på min egen inställning. Big suprise, nä, men glömmer det iaf...

Alla sidor hos mig är inte helt snygga och självömkande personer tycker ingen om. Jag kommer på mötet nästa lördag. Sen bör jag nog ta mig till ett AA-möte för att skaffa en sponsor och börja jobba med stegen. Så här kan jag ju inte ha det. Inser också att risken för återfall kan öka om jag inte tar tag i mitt eget inre själsliv.

Önskar er alla en trevlig helg!

Det är såklart påfrestande när jobbet suger energi, som man egentligen behöver privat..Då blir det mesta jobbigt..Sen tomheten och minnena som blir kvar när föräldrar försvinner..Alkoholen förvärrar alla situationer..Jag har också många exempel på släktingar som dött i alkoholrelaterade sjukdomar..Inte ett vackert slut för någon..En sak i taget..Det viktigaste först..Ta hjälp om du behöver..AA är bra att pröva..Du är en fin och duktig kvinna..Som finns för många..Varm Kram???

Hoppas du får en lugn och latsam lördag idag. Det känns som att du behöver det.
Sen tänkte jag på det du skrev om vänner som faller ifrån för att man inte vill dricka alkohol längre...??
För mig känns inte det som några riktiga vänner utan mer som ytliga bekanta...
Så jag förstår verkligen din ensamhetskänsla! Goda vänner är guld värda men det är aldrig försent att hitta nya. ?
Men då måste man ju såklart ut i nya sammanhang och aktivera sig.

För min egen del har jag hittat nya vänner genom diskussionsträffar och föreningar. Har också hållit tag i två av mina allra första barndomsvänner.
Jag tycker det är så fint när man kan dela minnen från förr och det känns som man blir lite barn på nytt ?

Men trots att jag är väldigt nära dem så vill jag inte berätta för någon endaste vän om mitt alkoholberoende...
Jag säger bara att i min familj är det så många alkoholister och jag har tappat lusten att dricka på grund av det. Och att jag inte längre tycker om smaken av vin eller alkohol.
Så det är inga problem för dem och det känns skönt och avslappnat.

Hoppas det ska lösa sig på jobbet för dig, det måste vara jobbigt när stämningen är dålig och man ska arbeta tillsammans ? det tar verkligen på psyket att vara omgiven av dålig energi.
Men du har rätt inställning, att välja hur man ska förhålla sig och då vinner man mest på att göra en förändring ?
Så försök få in lite positiva vibbar i livet då växer livslusten och man får närmare till skratten ?
Lycka till ?
Kram ?

Jag tror att jag är inne i en bearbetningsfas som jag helt enkelt måste igenom, även om det är tufft stundtals. Ingen har sagt att det är enkelt att bli nykter. Att sluta dricka var inte så svårt och så stor grej egentligen. Det svåra är att förhålla sig till allt som jag dövat med alkoholen, alla svåra händelser och känslor. De som jag nu står naken inför och måste hantera utan att fly. Jag (och de flesta av oss gissar jag) har druckit på alla stora känslor, de svåra och de glada. Jag ser fram mot de ljusa dagarna med sol, det kommer att lätta mitt lite tunga sinne.

FinaLisa, jag har inte heller berättat för mer än den närmsta familjen, om mitt förhållande till alkohol. Tycker inte att de behöver veta. Jag ska försöka finna nya nyktra vänner, genom Yogan och AA. Det får bli mitt nya mål :)

Tack Miss Lyckad och FinaLisa för ert stöd och era fina rader <3 <3

Det är egentligenlite över 6 månader som passerat men jag hade en period efter att pappa dog som jag drack vid några tillfällen, så jag har dragit av en månad.

Vet inte vad jag ska skriva, mer än att allt är ok just nu. Jag är på en lagom mellanmjölks nivå, lite lagom trist knallar dagarna på nu. Ser fram mot lördagen med skräckblandad förtjusning. Vad ska jag ha på mig? sminka mig? Vilka ska komma? tänk om jag känner mig utanför? osv osv ...

Jag ta en dag i taget så ska det nog gå

Haha, många tankar inför lördagen snurrar även i min hjärna. Det enda jag törs garantera efter förra året är att ingen behöver känna sig utanför.

Ska bli så kul att ses. /Kram