av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
ons, 2012-12-05 - 19:11

De närmsta 24 timmarna för två år sedan är kanske de mest avgörande mitt liv.
Evenemanget och hemkomsten till en onykter man. Den ångestfyllda natten med enormt adrenalinpåslag. Vakan, packandet, bärandet till bilen, pulsande i snö. Körde bilen till utfarten med släckta lyktor. Väntan på tidig morgon. Pepparkaksdegen. Bilfärd genom stilla vintervärld. Telefonsamtalen. Den långa dagen hos min vän. De många telefonsamtalen och sms:en. Återkomsten 19-tiden följande dag.

Idag. Snö och vinterväder. Samma man. Pepparkaksdeg. Barnbarn.
Samma ram. Samma bilder - men helt annorlunda. Odelad glädje. Ett annat liv. / mt

viktoria
tors, 2012-12-06 - 09:43

Vilken fin reflektion. Av er båda. Och så tänker jag en flummig tanke på det här med en ram, vi behöver en ram, är ramen hel faller inget ut. Har vi en ram kan vi fylla den med vad vi önskar...kanske...Visst finns det människor som inte har ramen, får man den med sig från trygg bakgrund? Kanske har jag tidigare inte haft en ram, bara lösa bilder. Nu har jag ialla fall en ram, det ser jag tydligt. Torsdagen har börjat bra, hoppas även eran.

mulletant
tors, 2012-12-06 - 21:01

med de 24 timmarna har varit ett lugnt och lyckligt dygn. Förra året levde jag intensivt i det som var året innan och lite på samma sätt upplevde jag farsdagsdygnet nyligen. Nu har jag bara haft det bra. Inser hur jag läks inifrån... inatt var jag uppe en stund och drack te och när jag lade mig igen blev jag medveten om hur annorlunda jag ligger i sängen numera. En förändring som skett helt omedvetet. Tiden har betydelse och det som är medan tiden går. / mt

mulletant
fre, 2012-12-07 - 06:48

om barndom, om familjenätverk, om komplexa mönster... betydelsen att vara ett önskat och älskat barn.
Om betydelsen av oavlåtligen bara det viktigaste / hur man räddar kärleken... om den sista versen i sagan om Salami och Zulamit som jag skrev som sista hälsning till min far

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm

mulletant
fre, 2012-12-07 - 08:05

nu har universum (forumet:) vänt sig runt sin axel än en gång och lagt sig tillrätta...

Jag tänker på dig victoria som inte känner dig riktigt hemma... kanske - jag måste alltid säga kanske för vi rör oss med så djupa frågor - men jag tror... att delaktigheten har att göra med att dela med sig, vara närvarande, att låta sig beröras... och, jag tänker också på mig - hur mycket tid och plats ska livsforumet få ta av annat i livet? hur långt är forumutbytet livsbejakande, bidrar till växande och tillför... när blir det tärande på det som äger rum här och nu irl?

Jag tänker också på dem som inte når fram, som inte hittar den ton som väcker gensvar... det händer.
Alla måste vi hitta vår egen väg, hitta dem där vi är någotsånär i samma fas av... av livsfrågor?
I bästa fall - och det händer! möter vi nån som hunnit ett (eller flera) steg längre, vågar ta tag.. och man tillåter sig/jag tillåter mig... jag väljer att ta ett steg i en ny riktning med en trygg vägvisare...

NU blir det julkalendern! Och sen jobbet! / mt

viktoria
fre, 2012-12-07 - 11:11

Det är nog riktigt att delaktighet handlar om att själv dela med sig. Också om mottagarens förmåga att relatera till det som delas med av. Svårigheten för mig tror jag blir att jag vill skydda mig från att tömma mig rakt ut i intet. Under åren (sedan hösten 2009) har jag först "genomlevt" min historia i realtid här på forumet, sedan upprepat den genom att vara delaktig i senare tillkommande medlemmars historia. Om igen ett antal gånger. En del gånger har det blivit en tids varaktig givande "relation", många gånger lämnar den andra parten vårt hörn av världen ganska omgående för att vandra vidare till en annan plats. Jag kan nog uppleva det lite slitsamt med alla dessa korta snabba möten, och tar inte längre Alla chanser som ges, jag avvaktar lite. Har blivit ledsen då det antytts att vissa här inte är ärliga i sin historia eller bara skulle skriva om det som går bra. Jag har kännt att det bla skulle vara riktat mot mig, och det är i så fall att spotta på hela min historia. Min ärliga historia bor också här på forumet, fast några våningar längre ner - kanske i ett förråd i källaren vid det här laget:-D

viktoria
fre, 2012-12-07 - 11:21

Sedan kanske det också kommer att handla om ansvar? Vad har vi för ansvar gentemot dem vi ankrar brevid på ett forum som detta, där många gånger väldigt trasiga själar samlas och kanske använder varandra som livlinor. Förväntningarna på sådan gelike som livlina, kan de bli för stora?

mulletant
fre, 2012-12-07 - 11:31

viktiga frågor viktoria. Jag böljar också lite fram och tillbaka i min aktivitet och deltagande. Riktigt ledsen har jag blivit några gånger - men faktiskt har jag valt (för mig själv) och förmått att leva med att se konfrontationer, ifrågasättanden och besvikelser pga utebliven respons (ja!) som möjligheter att lära mig om mig själv. Beträffande ansvar kan jag känna mig helt förtvivlad ibland, speciellt när det finns barn med i bilden. Jag postar nu viktoria - utan att tänka "längre" bara för att jag ser att vi är online och det känns så mysigt! Kram / A (Nej för 17 - jag tror du hann logga ut...:)

Tilde
fre, 2012-12-07 - 11:39

Viktoria, det du skriver om. Jag har aldrig själv tänkt tanken att vi blir varandras livlinor, men det ligger något i det. En och annan har ju försökt att ta ett kliv tillbaka från Forum senste tiden och många har reagerat och blivit ledsna. Själv har jag sett det som en saknad för stunden men eftersom vi är många här så har jag mera sett det på så vis att vi följs åt ett litet tag i livet, som ett tåg vi åker med ett tag... Ibland hoppar någon av och söker nya vägar, någon annan hoppar på och vi följs åt ett litet tag.

Jag ser hela livet på så sätt. Vi är inte garnaterade varandra... kan bara känna glädje när vi har ett bra möte och sedan bevara det i mig.

Jag tror vi är funtade så att vi känner sorg eller kanske en tomhet när någon som betyder mycket traskar vidare åt ett annat håll, men ibland är det vi själva som tar klivet. Det är livet.

Jag tror inte vi blir förpassade till källarhålan, alla är nog glada att återse någon som vi mött här förut.

Men som du skriver, många trasiga själar här på Forum... ja det är tänkvärt det du skriver.
Medmänsklighet och att bli sedd... det tycker jag är Forumet för mig, men jag har en varm famn i form av några goda människor i min "verklighet" utanför Forum, alla har ju inte det.

Önskar dig en skön dag Viktoria.
Tilde

höst trollet
fre, 2012-12-07 - 11:50

Hej Viktoria! Nej, jag tror inte att vi träffats här på forumet förut.. Men ditt inlägg väcker funderingar hos mig också...
Kanske för att den hudlösa delen under mina "taggar" har gjort sig påmind senaste veckorna..?(för just nu handlar det om mig ;-) )
Att vi är anonyma här på forumet, betyder inte att vi måste lägga ut varenda detalj i våra liv till allmänt beskådande. Kanske kan vi av olika anledningar inte heller göra det, utan att röja oss själva..? och som de hudlösa människor vi är under ytan, så klarar vi inte riktigt det..

Det är fel, att tro, att bara för att man skriver positiva saker, så finns inget negativt och vice versa.. Det vore lika horribelt som att påstå att mörker inte existerade, för att solen råkar lysa..
Jag utgår ifrån att alla är så ärliga de orkar i sina historier.. Något annat känns befängt..

Jag förstår också att sådana som hängt med ett tag, inte i längden orkar engagera sig i alla nya som trillar in.. Samma historia, nya "ansikten"..

Det tär på energin, att ständigt hålla andra under armarna, även om det i vissa stunder GER väldigt mycket tillbaks också..

Tack för att ni finns där, och hoppar in här (mer eller mindre regelbundet)Ni GÖR skilnad!

Önskar dig och alla andra en riktigt trevlig helg!/ kram /trollis

höst trollet
fre, 2012-12-07 - 11:53

Du är så klok Tilde!
Tack än en gång för alla dina fina funderingar!
Visst är det så, att vi hatar att säga farväl till goda vänner i vars sällskap vi kännt oss trygga..
Men vi måste också pröva våra vingar en vacker dag..
Sedan behöver det inte vara för evigt..
Och somliga av oss har olika hållplatser här i livet..
Just nu, liftar jag med en bit till, tacksam för mina goda reskamrater.
kram /trollis

mulletant
fre, 2012-12-07 - 12:07

förmiddagssällskap i mitt vardagsrum medan jag är fredagsledig... jag städar, tvättar och slår mig ner och deltar i samtalet emellanåt. Det är, som alltid, ganska stökigt här hemma hos oss (victoria du borde hjälpa mig med feng shui) men vi tänder många ljus, dricker te eller kaffe och äter pepparkakor som vi bakade med barnbarnen igår.

viktoria
fre, 2012-12-07 - 12:41

Åh, vad mysigt att fler än jag är hemma: )
Tilde, tack för svar. Jag tror som du att det är viktigt att känna tacksamhet för det vi får så länge vi får det, och naturligtvis har du helt rätt i att lika många gånger är det vi själva som är den som (tillfälligt eller för gott) lämnar. Saknaden efter det som varfår finnas också, det är ok. Egentligen tror jag mina tankar kring detta är just tankar mer än något annat. Kanske lät det mer självömkande än det är att jag inte känner igen mig. Det är nog ett konstaterande mest av allt. Här återkommer Mulletantens rader: "I den sanna leken är skapandeprocessen viktigare än resultatet och övergångsobjektets funktion är att bli obehövligt". Obehövlig gäller dock ingen här, vi är ju vår historia, varken mer eller mindre, och i den historien lever ju alla som varit vidare i mitt sällskap så att säga.
Och hej på dig Hösttrollet! Har läst flera av dina inlägg med stor behållning, men nej, vi har nog inte "hälsat" än. Du skriver "just nu handlar det om mig" och det gör mig glad. Jag tror du gör helt rätt. När det kommer till att tillfriskna från ett missbruk måste det handla om "mig". Många gånger tror jag att just sådana som vi lägger stort (för stort?) engagemang på att rädda andra, så är vi duktiga utan att behöva ta tag i vårt eget.
Jag tror också det är så att man tar rygg på någon/några här på forumet som man lätt kan relatera till. Jag vet att jag gjorde så, och hade svårt att tro att jag var likasamma som tex Adde eller Berra som varit i det nyktra livet i ett par år redan då jag hittade hit. Jag hade inget gemensamt med dom då. Det kom senare. Dom, fast de varit nyktra så länge kunde liksom inte tillföra mig något då, jag kunde inte ta till mig det de skrev (blev rätt provocerad många gånger dessutom). Då var det lättare att ta rygg på tex Kvinna-Mamma och Måne som varit nyktra några månader (som verkade vara en ocean av tid för mig då) och Inger och Karin som kämpade med precis samma tankar och sug som mig i samma tid.
Eg är nog inte problemet att jag inte orkar stötta nya, utan kanske det det väcker i mig då de flesta kanske bara gör ett eller två inlägg med rop på hjälp och sedan försvinner. Samtidigt är det ju som Mulletant så smärtsamt påminner om. Alla får inte det omedelbara gehör de kanske behöver. Kanske inte med den värme och den närvaro de behöver just då. Minns mitt första inlägg här 2009 som faktiskt började med "Hjälp!". Jag fick direkt ett varmt och hjärtligt välkomnande, vilket jag tror varit avgörande för det som faktiskt följde.

mulletant
fre, 2012-12-07 - 14:23

medan jag distansjobbat och städat bokhylla. Flyttat "livsböckerna" till hyllan som inte passar där den står men inte har annan hemvist ännu - och mullegubben är fäst vid den så nu fyller jag den med en del av det bästa jag har:) Detta är att välja sina strider med omsorg som jag gör numera. Det är skillnad på det världsliga och det väsentliga i tillvaron. Ska släcka ner nu och tända ljus och eftermiddagsbrasa. Tack alla forumvänner för en trivsam dag i gott sällskap! / mt

vill.sluta
lör, 2012-12-08 - 04:15

Precis som du refererar till att det kan vara svårt att ta till sig det andra personer skriver om nykterheten kan även jag känna.
Men när jag läser om dig, och när du skriver
Om 2009 då du hittade hit så ger du mig hopp.
En svag strimma av hopp.
Det går, det kan gå.
Måste arbeta mer med vill.
Just nu känner jag att jag vill, men det är knepigt!
/A

mulletant
lör, 2012-12-08 - 17:41

har varit en bra dag. Mycket klokt att läsa här, bland annat om reaktioner på inlägg och om "forumansvar". Jag tar med mig Dompas formulering om forumgemenskapen när den är som bäst: Man växer inte ihop men man växer tillsammans. Och trollis och markatta som konstaterar att det är problematiskt när ens teoretiska mänskosyn kolliderar med verkligheten. Flera än jag har berörts av Addes berättelse om att kapitulera, eller överlämna sig. Jag är tacksam att inte ha behövt uppleva det.
Önskar alla en god helg! / mt

mulletant
tis, 2012-12-11 - 16:45

12.12.2012 händer det stora att forumet stängs för renovering. Ska bli spännande att se hur det blir i sin nya gestalt.

Gjorde en återblick till sommaren 2011 i Proffsets tråd i morse, den sommaren mullegubben sov timtals med katten på tjocka mattan. Nu är det jag som kan sova hur mycket som helst. Somnar tidigt, vaknar på natten emellanåt, uppe och dricker te, läser, kanske skriver lite här - och somnar om igen. Har sovit 8-10 timmar många nätter nu - men det gör ju ingenting, tids nog har jag väl sovit klart:)

Häromdagen noterade jag att mannen har börjat säga ifrån om vissa saker, t ex säger ha att jag ska lägga mig i sängen och sova och lägga bort boken när jag somnat med den över näsan:) Och en del annat också. Bestämt och kärleksfullt. På ett nytt sätt. När jag sa det så sa han direkt att det stämmer - "vi har talat om det i AA-gruppen att vi blir bättre på att säga vad vi tycker när vi blir nyktra". Kändes precis som det beskrivs här ibland - när man blir nykter och skammen släpper så står man på sig på ett annat sätt. Men med mullegubben känns det bara som vi kommer varandra närmare.

En del saker är sånt han närmast hållit för sig själv tidigare. Känns kanske som att han vill bidra till ett större oberoende... kanske han är mindre rädd för att jag ska lämna honom nu? Att han inte behöver vara behövd på samma sätt... Så kan det kanske vara. Ska fråga honom. / mt