Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

Sorgsen

...som skydd...att bli sedd, förstådd och omhändertagen.
Ni är värda allt gott, ett litet plåster är så stort.

Kram

och det är skönt. Haft en ledig dag med både aktivitet och vila. Skött om mig och hemmet, känner tydligt att jag är trött...
Mg är på AA-möte, han har deltagit i två olika grupper och kom häromdagen hem med ord som han tyckte var så bra:
Man (jag) ska gå på möte alltid när jag behöver / och alltid när jag inte behöver / och ibland däremellan.

Idag berättade han om friheten i att vara ute och vårröja i trädgården utan att dricka öl... hur det varit närmast ett tvång att dricka i olika situationer - speciellt vid uteaktiviteter - och hur illa han mått över det. Jag förstår det som att han haft ett parallellt liv ... och jag har långt levt mitt liv... och jag tänker igen att jag inte kan ha varit så fångad i medberoende som en del av dem jag möter här. Det där överväldigande omhändertagandet och ansvaret för en annans (hans) liv kan jag inte känna igen hos mig själv. Känns på ett sätt som att jag är egoistisk men samtidigt kanske det har varit min räddning?

Fortsätter städa lite lådor och skåp och ge bort till välgörande ändamål. Har ett projekt som innefattar mig och min hälsa och vårt hem; Kropp & själ och de tolv stegen för hopplösa och samtidigt sortera och göra mig av med det vi inte behöver eller är särskilt fästa vid. I detta är vi helt i fas mullegubben och jag. Vi har båda en stark motivation att ta hand om livet (sköta hälsan) och ta vara på alla dagar. Gott!

För övrigt påminner jag mig om att vara tacksam
- över att kunna röra mig fritt utan att behöva vara rädd för att bli tagen av polisen och skickad nånstans jag känt mig tvungen att fly ifrån
- över att ha hus och hem och mat för dagen
- över att jag har pengar till det jag behöver
Inget av det är längre självklart för människor ens i vår del av världen

Måste tillägga: mannen ser olika sammanhang och mönster i sitt sätt att förhålla sig till ... hmmm... ett och annat - det är mönstret som är det viktiga. Och förstås viktigast - att det är han som ser det.

Allt gott, lev väl / mt

(tack vännen v!), torkar damm och sorterar bort sånt jag aldrig använder, sånt jag inte behöver, sånt som blivit gammalt... och medvetandegör mig om vad som är behäftat med dålig energi. Det är just så befriande som det "ska" vara - som det utlovas vara. Mannen på möte också ikväll. Han upplever stort utbyte av att få tala om väsentligheter i gruppen/grupperna. Sen ska vi ha lite fest med god mat och nåt festligt i glasen. Alkoholfritt givetvis.

Jag är starkt medveten om mitt liv, min hälsa, min trivsel - tar det lugnt och märker tydligt när jag tröttheten kommer över mig eller när jag blir stressad. Reserverna är inte stora men jag återhämtar mig snabbt. Har goda kontakter som känner min berättelse och finns tillhands när jag behöver - i ömsesidighet. Forumet har öppnat många dörrar och visat vägen. Också idag är jag tacksam. / mt

bredvid Mg som berättar för en bekant hur bra han mår när han är nykter och hur det har varit när han drack. Jag förstår att bekanten har en oro för sin egen del - och på basen av det jag har sett är det en välgrundad oro... Ett långt samtal - en timme har de pratat nu medan Lena Ph showar i TV:n. Det jag hör Mg säga är som musik i mina öron - "Nu är jag en stolt nykter alkoholist och det kommer jag att vara så länge jag lever..." / mt

fb - och hittade konversationen med ikonmålaren... Jag har funderat många gånger över när det var jag köpte Fransiscus till vårt hem... Nu hittade jag datumet, 7.10.2010 var det. I det läget visste jag att något måste ske. Jag tittar ofta på Fransiscus och gläds över att han finns här med sitt budskap: Frid i hemmet. Konversationen med ikonmålaren (-målerskan) får bli kvar:) / mt

i min tideräkning. Även i mannens tideräkning 300 nyktra dagar men han räknar sin "omvändelse" 1.7 så hans siffra är lägre... men han firar med mig:) ... efter en dag som inte var riktigt vad vi tänkt oss men bra ändå. Vi har kopplaut upp oss i "molnet" och nu är allt på rätt... Nu blir det TV och brasa. / mt

Räkneramsan som i detta nu är 24+53+15+173+60+179(- - -) + 300 dagar.

Jag är närmare mig själv än nånsin.

Känner igen känslor i min kropp och i min tanke även de som saknar ord.

Dompa

Du frågade mig om jag sett serien. Tyvärr inte...men har hört att den var riktigt bra. Min svägerska har spelat in den, så i helgen får jag se. Har dock läst Gardells bok (den första i en triologi om jag fattar rätt?).

Nej mina Jehovabilder kommer från dörrknackare men framför allt morfar! Elakare/sjukare man får man leta långt för att hitta. Gubbfan förstörde både min mammas och min mosters ungdom....med sin rabiata kristendom. Kanske där det kommer ifrån...att jag och Gud inte riktigt enas. Men däremot minns jag pamfletterna med glädje. Allt var pastell och allt var rart. Kändes gott liksom? Undrar vem som tecknade dem?

Gott att läsa om mullegubben. Tänk att svängde så...jag kan bara tänka mig kärlek ;-). Jovisst en del självbedravelsedrift...men mest kärlek./R

lessenfrun

En hälsning.
Från mej och Törnrosa som just nu samtalar om oktober..
Där tar hennes minne slut,
men vad gör det?

Vi börjar om nu :)

- jag blir glad och varm i hjärtat. Hälsa Törnrosa, vi önskar henne allt gott i livet! Jag ska hälsa till Mg och till San Pio också - skalet är påfyllt flera gånger men lågan brinner stadigt och hans leende lyser lika milt varje kväll. Kramar, glädje och framtidstro! / mt

Idag hade jag en flashback - Mg var i skogen och kom hem och drack en nollöl. Lite senare tuggade han i sig en vitlöksklyfta och sen luktade han Läkerol. Det väckte minnen av hur det var, av min oro... jag hade ingen magkänsla men kunde minnas hur den kändes. Så var det.

Jag valde att berätta och han tog emot, höll om och relaterade till stegarbetet, till att gottgöra... hur kunna gottgöra. Jag kom ihåg, och berättade, att det första som var bekräftelse på hans nykterhet var att det gick att tala om min oro (som det var då). Det var före att "situationer upplöstes".

Jag läser om feng shui, inspirerad av victoria. Jag har insett hur mycket känslor som finns lagrade i möbler och ting. Vi talade också om sådant idag. En varm och fin och lite sorgsen stund blev det.

Mg har fått en insikt om måttlöshet i olika sammanhang. Även om det har vi haft ett fint samtal idag.

AA och de 12 stegen har betytt oerhört mycket för oss båda. / mt

sa Mg ifrån
- han kom hem med något han köpt för att jag skulle bli glad
- jag hade tänkt köpa en annan variant - och sa det
- han blev grymt besviken
- jag sa, som många gånger förr: nu är du 8 år och kommer hem till mamma för visa och få beröm

På kvällen säger han: Jag är inget barn, jag är vuxen och nykter - och så berättade han sin berättelse
Jag berättade min

Som en film där man ser två processer och vet att i nästa scen blir allt fel ...
Sånt händer alla mänskor hela tiden... det är ju det som böcker och filmer handlar om.

Vi har haft en bra kommunikation, som alkoholen förstörde, under många år...
Nu har vi kommit långt mycket längre!

om glädjen över att kunna bli nykter på egen hand, utan behandlig och AA.

Jag tror att det finns olika vägar för olika människor. Alla måste hitta sin.

Jag slås av tanken om jag följt råden och valt behandligshemsvägen och/eller professionell hjälp ... det skulle inte ha varit den rätta vägen för mig och oss, där och då. Det tror jag fortfarande inte. Man vet ju aldrig hur något skulle blivit om man valt en annan väg... men... vi har hittat den rätta för oss. Och den sista avfarten "visade sig" i exakt rätt ögonblick. Det är nåd.

Livsviktigt var det.

Igår sa Mg att han hör mänskor säga "... det måste vi fira!" och då är det = alkohol. Och så fortsatte han: "Så är det inte alls för mig längre" ... Just nu i morgontimmen blir jag varm av glädje över vårt liv så som det har blivit. För precis två år sen, i den första sköra nykterheten, var hans önskan och längtan efter att vi skulle ha kvar "firandet" med ett glas bubbel eller rött eller vitt tidvis intensiv...

Nu lever vi gott och nyktert. Vår bästa tid är nu... vem minns den snö som kanske föll i fjol... :)

Dompa

...att du har det bra! Jag har ju alltid kännt att du är genuint god. Härom dagen skrev en annan vän att hen kände likadant (Nej, jag kommer inte säga vem). Så den kan du suga på idag! Kram /R

är alltid något mer än diagnosen. Det ifrågasätts inte med en diabetiker eller njursjuk. Eller när någon brutit benet.

Svårare blir det, att se "hela människan", när ohälsan eller sjukdomen omfattar personen. När personligheten berörs och påverkas. Så är det med alkoholism, depression, psykostillstånd för att ta tillstånden i alfabetisk ordning. Då blir människan lätt = sin sjukdom.

Jag vidhåller min tro att diagnosen med sina kriterier är en "ruta" i människan, att människan-personen är långt mer än sjukdomen och att var och en av oss är unik.

När jag läser här möter jag människor och med tiden har jag lärt känna några. Om sjukdomsrutan heter "medberoende" eller "alkoholism" spelar mig noll roll. Oberoende är det människor som lider.

Sjukomen har sina kännetecken och sina behandlingsvägar - på basen av forskning och beprövad erfarenhet. Människan är oförutsägbar. Ett mysterium att upptäcka - inte ett problem att lösa.

Och livet är ett äventyr - lyckliga jag som får vara med.

- visdomsord.

Så bra och så tydligt i backspegeln. De första två, skrev Adde en gång, är dikterade av andra...

Jag FÅR inte dricka.

Jag KAN inte dricka.

Jag VILL inte dricka.

Jag BEHÖVER inte dricka.

Stigsdotter

Jag blir glad när jag inser att jag (oftast) befinner mig i läget "jag BEHÖVER inte dricka". Och det är så himla skönt! Ibland halkar jag ned lite till VILL inte, det är när jag känner att det skulle vara gott men jag vill inte för då kommer jag att förstöra... ibland känner jag av FÅR inte dricka, då med lite mer panik i känslan. Häromdagen tänkte jag dock som så att "vad nu detta, jag har ju lämnat över den här problematiken, det är inte jag som bestämmer!" sa jag, faktiskt högt, till mig själv. Och vips var jag tillbaka till BEHÖVER inte. Det kändes gott. Kram från mig till er båda.

Då, den 6.12.2010, när jag kom tillbaka hem vid 19-tiden sa Mg att ytan mot det såbara är störst mot den som står en närmast. Metaforen passade direkt i min tankevärld och har blivit en konkret bild (närmast fotografisk i min tankevärld) av friktionsskada på huden där nervändarna ligger oskyddade. Igår möttes våra respektive skadade ytor (igen) när jag hade tillbringat hela eftermiddagen med vänner, träning och ett långt telefonsamtal. Han var hungrig och jag höll på att laga mat under telefonsamtalets gång.

Han - känner sig ensam, övergiven? Faktiskt ser jag NU både Hungrig, Ledsen och Trött (han hade jobbat hårt fysiskt i flera timmar) - helt säkert irriterad också - om inte Arg... både av lågt blodsocker och väntan... HALT!

Jag - var besviken över att missa ett TV-program, över att telefonsamtalet blev längre än jag egentligen önskade - men jag ville inte heller avbryta, över att han hade synpunkter (överhuvudtaget!) på vad jag gör...

Sen - upplöste sig de sakerna... men när vi skulle äta uppstod en grej till som störde mig. Så då var vi båda in a Bad Mood ... och gick slutligen till sängs. Somnade - inte som ovänner men inte i närhet... i en trist-och-tråkig-närhet kanske.

Jag vaknade kl 5 och visste att precis i den där situationen konfronterades två av våra sårbara ytor mot varandra så att det tjöt i nervtrådarna.
En timme senare kom han upp och ville bara berätta "nu är jag glad":)

Tja... så håller vi på. Alltmer sällan numera och vi hanterar det ... alldeles utmärkt hanterar vi det.

Varför skriver jag?
Kanske mest för att jag tycker om att reflektera, att skriva - min förståelse växer när jag skriver. (Typ, han var i HALT-läge, inte mitt ansvar men bra att fatta). Kanske för att någon kan få hopp eller förstå något mer av den mångfacetterade verklighet där vi alla lever våra liv. Kanske för att berätta att vägen från uppbrott-avbrott till ett gott liv i samförstånd är lång. Men värd - om man verkligen vill fortsätta tillsammans och båda bidrar. Den sortens bidrag som inte kostar - men kostar på:) / mt

lessenfrun

Aj så vackert.
Och så ont det gör.
Jag ville så gärna kämpa, bredvid min kärlek..

Men jag blir uppriktigt glad för er.
Riktigt glad.
Ni är fina.

Törnrosa har fått permis och ska med oss på dop i helgen.
Det är också fint.

- det är riktigt fint det! Livströsklar att stiga över... framåt:)

Åh du lessenfrun - jag önskar dig att få uppleva kärleken igen! Med dina erfarenheter och "nya" ögon.

Ha det fint i helgen och njut av varje ögonblick! / mt