av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
sön, 2016-12-04 - 13:18

För min del är Lisa Larssons adventsbarn en del av advent sen många, många år. De har fått en särskild betydelse sen de, alla fyra, var en del av det lilla jag tog med mig när jag gick. Det måste vara sex år sen nu - jag blev plötsligt osäker men så är det. Det känns som mycket länge sen. I ett annat liv - ändå är jag väldigt medveten om att ett återfall kan komma efter många år, inte minst för att många här har berättat om det. Men.... om det kommer.... Jag är inte densamma och det är - det viktigaste - tänkte jag skriva. Men jag vet inte.
Det är svårt att urskilja vad som kunde sägas vara det viktigaste men den verkliga, avgörande startpunkten till förändring kom när jag gick. Dvs tog bilen och lämnade mitt hem. Med kläder för ett par dar, necessär, badlakan, täcke, kudde, lakan, den viktigaste CD:n... och adventsbarnen. Det började där och då. Åtminstone för mig.
Många gånger har jag beskrivit det där. Under flera år var det ett trängande behov att gå igenom årsdagar och händelser och det gjorde jag genom att skriva här. Forumet har varit min plats för rening och näring och min livlina. Forumet är också platsen där jag delat lek, skoj och allvar, där vi följts åt i liv och död. Ja, det är sant. Under lång tid tände jag varje kväll ett helgonljus för en svårt skadad anhörig till en forumvän och några graviditeter har vi också delat här. Två forumsmåttingar har jag sett på bild.
Här, på forum, skapade en medlem Filosofiska rummet och inredde med vita linnegardiner och ljusa yllefiltar. Vi var flera som fyllde på med termosar, musikanläggning och annat som höjde trevnaden. Där mötte vi våren, njöt av kastanjens ljus, lyssnade till havet och där firade vi jul. Allt medan vi kämpade med nykterhet och medberoende.
Nu har vi i familjen igen firat farsdag utan att jag särskilt påmindes om en av de värsta dagarna som inträffade dan före farsdag... Jag får ännu lätt hjärtklappning när jag minns dramat mellan oss samtidigt som jag hade koll på tårtbotten i ugnen. Nu firar vi advent utan gömmor, sökande, frågor och lögner. Nu lever vi i närvaro och gemensam tacksamhet över livet som det blivit, som vi gör det till. Dag för dag.
Jag önskar glad förväntan och adventsglädje till dig som läser! Det är möjligt att ta makten i sitt liv! / mt

PS Nu ser jag Santorini - du som skapade begreppet "Holknektare" - såg du honom på TV nyligen? Då tänkte jag på dig! Kram <3 DS

PP
sön, 2016-12-04 - 20:09

Läste det du skrivit och det slog mig att det faktiskt i dagarna är över sex år sedan jag hittade hit första gången. Känns verkligen som en evighet sedan.
Glad idag för nykterheten, det enda som ibland grämer mig är väl att det inte gick på första försöket. Tre onödiga år av allt mer påtagligt lidande..

Men nu är nu och bra är väl det ;-) Hoppas du får en fin advent, kanske ses vi i filosofiska rummet, är säkert allt bra dammigt där nu :-)
Hälsa gubben så gott!

Kram PP

santorini
tis, 2016-12-06 - 10:08

Kul att se dej! Jag skrev just ett inlägg i min tråd, kände för att lyfta den. Tyvärr såg jag inte Holknekt, jag försöker hålla mej uppdaterad om honom. Jag tror inte han klarat nykterheten så bra på sistone, läste att han åkt för sjöfylla för att han druckit starköl till lunch. Tja det är inte lätt och allra minst då man inte får vara anonym. Han har varit och är fortfarande en viktig förebild för mej. Att inte göra en Holknektare och tro att det är lugnt att ta ett glas vin. Ha det fortsatt gott!

mulletant
mån, 2016-12-19 - 05:26

när jag tar mig för att skriva till någon här upptäcker jag någon ny liten pusselbit som hör till mig. Så jag kopierar och klistrar in det mesta av det jag skrev till "hjärtat" alldeles nyss:
Så klokt av dig att skriva här när du är omtumlad och vet att du är svag. Du är långt ifrån ensam om att välja bort en destruktiv relation och sen uppleva att du inte alls är fri. Det är så med oss medberoende att det problematiska är inte hen som missbrukar. Det är inte missbrukaren vi ska förändra, det är jag själv som måste lära mig nya förhållningssätt och det är ett stort och ofta långsiktigt arbete. Rätt många har skrivit här i samma situation som du.
Jag har hängt här på forum flera år, om än numera ganska sporadiskt. Forum har varit mig till hjälp på olika sätt. Det viktigaste har kanske varit att skriva, det har hjälpt mig att få klarhet i mina egna känslor och tankar. Det har också varit bra att gå tillbaka och läsa vad jag skrivit under olika tider - och vilka svar jag fått. Förstås har det också varit hjälpsamt att ta del av andras situation och vilka tankar och känslor det väckt i mig. Oftast är det ju så mycket lättare att se vad andra borde göra:) Det har också betytt enormt mycket att läsa på missbrukarsidorna, det har gett insikt om hur det är att sitta fast och vilket enormt jobb det är att göra sig fri. Och framförallt att hålla sig nykter och fri.
Först nu börjar jag förstå att mitt varande här verkligen kan ses som, att det är ett ihärdigt arbetande med mig själv. Det är inte ett tidsfördriv och inte ett sällskapande uran ett seriöst arbete. Och mycket meningsfullt för hela mitt liv.
Så har det varit för mig, och är. Förutom att forum varit min livlina, ständigt tillhands, går jag på Alanon. Där är det, som jag upplever det, precis samma sak. Grejen är att komma till insikt om att jag måste vända mig inåt och ha fokus på mig. Även där möter jag dem som efter lång kamp får kraft att lämna missbrukaren och istället för frihet upptäcker en djup vilsenhet och har svårt att släppa taget. Det är ett stort jobb att hitta sig själv och göra sig fri.
Fortsätt läsa och skriva här och sök dig gärna till en självhjälpsgrupp. Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

mulletant
ons, 2017-01-04 - 10:00

blivit fem... Jag skapade den här tråden i februari 2012, då visste jag inte att återfallet i april samma år låg framför oss. Jag visste inte heller att det var det återfallet som var startpunkten till den verkliga förändringen. Den helt självvalda nykterheten. Inte heller insåg jag vad det innebar för min del, att verkligen tvingas börja utmana mina egna medberoendemönster, så subtila, så inflätade i min hållning. Mönster som genomsyrade mitt liv. Vidare har nykterheten sållat bort en del av familjens umgänge. Mänskor jag trodde vi umgicks med som vänner men där det visade sig att vänskapens fokus och grund var ett gemensamt alkoholintag och berusning. Idag har vi hittat nya människor där alkohol är en icke-fråga och där annat står i centrum i samvaron.
Idag har vi konfrontationer, mullegubben och jag. Konfrontationer som rensar luften och rinner ut. Med tiden växer min tillit till att det kan vara just så ofarligt och viktigt att lufta sina tankar och känslor. Ibland om skitsaker, faktiskt just skitsaker, ibland om djupa frågor som berör vår relation och vårt liv. Under åren han drack spelade det ingen roll vad som kom upp, smått eller stort, det kunde oberoende sluta i draman på liv och död.
Nu i helgerna har vi spelat sällskapsspel med släkt och vänner och gått ganska hårt fram med många skratt. Det hade varit en absolut omöjlighet under tiden då alkoholen var med i spelet (ha ha). Så mycket blir så annorlunda när livet levs i klarhet.
Nykter samvaro ställer också andra krav.... det tänkte jag på när vi planerade nyårsfirandet. I skydd och risk av berusning som övergår till fyllelall behövs efter några timmar inget mer än något att hälla i glasen. Folk pratar på utan att lyssna på varandra, sång och skrål var det ofta hos oss. Aldrig bråk i såna sammanhang (och aldrig sällskapsspel:) men heller inga genuina, verkliga samtal - varken om glädje eller sorg.
Jag vill önska alla på forum ett gott 2017! Håll taget och stötta varandra! Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt liv! / mt

konstnären
ons, 2017-01-04 - 11:20

mulletant, vad ni verkar ha det fint nu jag blir glad för din skull. Jag trillat ett antal ggr men sista gången var den sista då jag var nära att falla ifrån. Vi har tyvärr inga nyktra vänner mannen och jag och det har gjort att vi isolerat oss från dryckeskompisarna, jag vill helt enkelt inte träffa dom längre. Jag tar en dag i taget. Hua vilken storm det är här idag, var ute med min hund och till och med hon ville hem efter att hon uträttat sina behov. Hem till hett kaffe och en ostknäcke, det är inte fy skit det. 5 år är en lång tid jag är full av beundran för dig och din man som lyckats ta er igenom detta. Jag tror att mannen och jag oxså klarar det tillsammans, därför att vi älskar varandra.
Ha en fin dag
Kramar Konstnären

mulletant
fre, 2017-01-06 - 06:12

Så glad jag blir åt din hälsning! Ja, vi har det bra, på ett ärligt och inte alltid så bekvämt sätt. Men äkta. Jag önskar mannen och dig varmt lycka till, det är fint att få leva med den man älskar! Kram och allt gott// mt

Pi31415
lör, 2017-01-28 - 05:15

hoppas att det är bra med dig.
Trevligt att se att du fortfarande är aktiv här på forumet, och att du följer med i det som händer.
Jag tycker också att din fina beskrivning av forumet passar så bra, detta att det är som en "varm yllefilt".
Det är ju så det fungerar.

Önskar dig en trevlig och fin helg mulletant!

mulletant
sön, 2017-01-29 - 06:53

Det värmer alltid att vara ihågkommen. Och ja - jag har det bra och vi har det bra. Vi går vår livsresa var för sig och tillsammans, ibland bara flyter livet på och ibland är det knotigt och motigt. Det viktiga, det avgörande, är att vi båda har en vilja att fortsätta tillsammans.... jag tänker att vi numera har en djup respekt för varandra sådana vi är med våra sidor och avigsidor.

Jag läste vad Adde skrev nyligen om mannen som blev nykter och valde AA som drog i stället för alkoholen. Hustrun som 'följde' honom blev därmed medberoende livet ut. Jag kan inte ha nån åsikt alls om det men har funderat över det ur mitt perspektiv. Mitt eget liv är ju det enda jag verkligen direkt kan påverka. För mig har det betytt mycket att delta i Alanon och på öppna AA möten. Där har jag upplevt en äkthet och mod att dela sin sårbarhet som en sällan möter annanstans - vilket ju är ganska självklart och sunt. Dock är jag övertygad om att det finns en djup längtan hos många efter en sån gemenskap. Forumet är ett exempel på det.

Genom AA och Alanon och livets andra kringelikrokar har vi hittat gemenskaper där alkohol för de flesta är en ickefråga och annat står i förgrunden. Platser och mänskor där vi delar liv och glädje men också trötthet och vanmakt över allt från dammråttor o tvätthögar till sorg över personliga tillkortakommanden och oro för världen. Jag är så tacksam att livet fört mig till detta. Tacksam över att jag hade mod och kraft att sätta ner foten och kräva förändring och tacksam för att mannen valde mig och livet. Idag har vi ett 'nytt' liv där det ingår 12-stegsdelar men också annat. Var för sig och tillsammans.

För övrigt gläds jag över att så många kvinnor hittar till anhörigsidan och börjar ifrågasätta sina liv samtidigt som jag verkligen sörjer att så många människor, vuxna och barn, lider i alkoholens skugga.

Söndagsfrid och allt gott till alla formumskrivare! Glöm aldrig att det det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

mulletant
sön, 2017-02-12 - 07:05

människor, oftast kvinnor, som sitter fast i oreflekterat ansvar som jag så väl känner igen... människor som tar på sig bördan av problem som så tydligt hör till andra - när jag ser det hela utifrån. Och jag vet så väl att där har jag varit. Jag vet hur omöjligt det är att se - genom den (nästan) ogenomträngliga känslosörjan - att det finns en annan lösning... Att jag har rätten att släppa taget. Hur nödvändigt det är att fråga sig vem som äger problemet och därmed rätten att lösa det... och hur svårt det är att skala av, skala bort påtaget ansvar för sånt som inte tillhör mig.

Hur förvirrande och smärtsamt det är att bli omskakad... känslan att vara ifrågasatt.... i min hjälpsamhet, min omsorg, min godhet. Att bli medveten om det hårfina strået, den knivskarpa eggen mellan kärleksfull omsorg och påtaget ansvar... Så smärtsamt att klippa band flätade av hela känsloregistret som innerst bär trådar av kärlek, glädje, passion.... intvinnat med förtvivlan, sorg, avsky och hat. Jag ser också, och vet i mig själv, hur mönstret att ta på sig, ta över andras bekymmer vävs in i min hållning till vardagliga problem även utanför mina närmaste relationer.
- Du bär mycket, sa en klok människa till mig långt innan jag upplevde mitt liv som ohanterligt. - Du bär mycket och du är van att bära tunga bördor. Så sa hon och orden tog boning i mig för jag visste att de träffat rätt.
Det har kostat på att inse att en del av det jag burit inte hört till mig, en del jag gjort har i grunden inte alls varit hjälpsamt för andra, somt har gett mig makt som jag inte eftefrågat men tilldelats genom att ta över andras ansvar och därmed frånta dem rätten att lösa sina egna problem.

Detta är sannerligen en betraktelse från djupet, nästan från avgrunden. Min innersta, djupaste... Var och en måste gå sin egen väg till insikt och förändring. Jag går min, bort från det jag brukar kalla medberoendeträsket, den känslosörja där jag gick vilse innan jag kunde tala, innan jag kunde formulera mina erfarenheter i tankar. Det är smärtsamt och nästan obegripligt att inse hur snärjda vi människor kan vara och hur svårt det är att nysta upp trassliga härvor. Hur svårt det är att vända blicken och se sig själv i stället för att förbanna andra.

Och Ja! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Det enda liv jag äger rätten att ta makt över. Allt gott / mt

Ullabulla
tis, 2017-02-14 - 20:51

Så innerligt sant i varje rad.
Och så otroligt svårt att bära med sig i vardagen som hela tiden ruckar på ovanstående sanning.
Man vill så gärna hitta andra vägar in i den man vill hjälpa än just detta.
Att avstå.
Tack för dina rader,de gjorde gott.

Sisyfos
tis, 2017-02-21 - 06:07

Instämmer! Fantastiska rader MT och mycket sanna även för många av oss i beroendeträsket. Att bära mycket...ja, det är nog så för mig också men på ett annat sätt. Sakta, gradvis skakar jag av mig bördan, men rätt var det är är jag där igen. Lite offerkofta givetvis. Lite självgodhet i att ta ansvar, planera, styra upp och bära. Och när man inte orkar, finner ro, då är det a som lindrar. Men där får jag inte längre nån ro, så jag får väl liksom du mt hitta andra vägar och styrka nog att se skillnaden i mitt och andras. Det är bara sig själv, sina egna känslor och sina egna tankar man har makt att förändra.

mulletant
mån, 2017-03-06 - 06:22

utåt.... mot livet. Jag rör mig fortfarande på den vägen. Under ca fem år var mitt livsfokus riktat mot mannens alkoholmissbruk och några år in i hans nykterhet upptog den (hans nykterhet) mycket av mina tankar. Flera år nu har vi nu båda gått både våra egna vägar och tillsammans. Jag har genom utbildningar och yrken haft möjlighet till fortbildning och handledning som gett självinsikt - och medvetenhet om vad jag vet inte har mod? kraft? vilja? att närma mig.
Nu har livet fört mig till sammanhang, självhjälpsgrupper, med fokus på andlighet (som i AA och Alanon. Det har igen satt igång rörelse i djupare skikt inom mig. Det finns händelser i mitt liv som jag aldrig haft modet? att vidröra eller låta vidröras. Jag har också medvetenheten om att jag aldrig blivit mött i detta.

För ett par veckor sedan köpte jag boken Skamfilad av Göran Larsson. En bok jag länge känt till att den finns men inte läst trots att jag annars läser mycket inom genren. Jag tror jag skyddat mig. Nu läser jag, skriver (i andra sammanhang än detta) och börjar formulera mig i ord. Nu kommer tårarna, inte nu när jag skriver utan när jag berörs, de varma tårarna djupt inifrån. Jag närmar mig ett ordlöst landskap inom mig. För första gången erfar jag en öppen beredskap att ta emot. Jag vet inte om mina mest smärtsamma erfarenheter nånsin kommer att kläs i ord. Det viktigaste är känslan av att bli mottagen. Ett utrymme som är mitt där jag blir mött utan att någon varken visar ett ordlöst stopp eller tar över. Igår kunde jag "se" - i ord gestalta - en yta av mitt inre landskap som en snötäckt is med svarta vakar. De har jag gått runt länge - det låter ju klokt - i rädsla att falla.... och drunkna? Nu utforskar jag det här fältet...

Jag tänkte bland annat på dig Ullabulla, om du läser, hur mycket som kan finnas där i medberoendet djupaste djup. Idag känns det som om detta mitt tidigaste är själva gyttjan på bottnen där trasslets finaste rottrådar hämtar sin näring. Jag önskar alla oss som är intrasslade i medberoendebeteenden ett utrymme där vi får utforska våra sammanhang i trygghet.

Och jag vet att det är möjlighet att ta makten över mitt eget liv! / mt

santorini
tors, 2017-04-13 - 20:00

Fin läsning! Allt man går igenom ger möjlighet till utveckling. Om än smärtsam. Jag har också läst mycket och även gått i terapi på grund av mina upplevelser av en narcissist i min närvaro. Terapi var mycker bra, man tvingas se på sej själv också.

Ullabulla
lör, 2017-04-15 - 13:30

Jag är där också. I min ensamhet så virrar jag runt i träskmaskerna av det som är jag.
Som inte alls är det blanka glatta som tar hand om allt och alla.
Tvärtom är hon mörk dov och dyster och inte ett dugg underhållande.
Jag är inte en gåva för någon och definitivt inte för mig själv.

Jag vet att det inte är sant med mitt förnuft. Men i mitt innersta där är det sant till 100%
Och först nu kan jag kanske börja gå åt rätt håll.
Där jag ger mig själv och de jag älskar plats på rätt sätt.
Tack mulletant för alla dina fina rader.

De sätter igång saker i mig och gör mig ytterligare sårbar,istället för att vända mig utåt uppåt och vidare som jag alltid strävat mot.
Allt i kampen för att slippa detta mörker och denna vånda som jag måste skopa bort utan att egentligen veta vad det är jag jobbar med.

Ordlöst,tyst och molande som en värk som angriper mig inifrån och pressar mig hårt mot mig själv.
Och däremellan stråk av lätthet och frid som ändå lovar någon sorts förbättring.

Så ja,jag ska kämpa vidare med mig själv.

mulletant
mån, 2017-04-17 - 06:11

för din kamp som du så ärligt och insiktsfullt delar med dig av. På nåt sätt växer vi tillsammans. Just nu påminns jag om det jag hört i Katarina församling där nån präst eller diakon sa: här hjälper vi inte andra, vi hjälper varandra. Jag tycker så om det, att vara jämsides och hjälpa turvis - ellersamtidigt. Men inte över och under, inte stark och svag utan tillsammans för varandra.
Kram på växandets väg / mt

mulletant
mån, 2017-04-17 - 06:37

bjöd vi traditionsenligt närmaste familjen på påsklunch. Så trivsamt och glatt helt utan alkohol. Det har blivit alldeles naturligt nu - det måste vara den sjätte nyktra påsken. Att förändra liv och traditioner är ingen quickfix. Men det går!
Jag skrev nyss i en andra trådar lite om vad som händer i mig - för det står minsann inte stilla fastän livet är nyktert och känns stabilt och jag inte alls är nån ungdom längre. Jag har hittat mycket att läsa, lyssna på och lära om sockerberoende och håller på att hitta mig själv nånstans på den skalan. Har ändrat mina matvanor en hel del och maken följer villigt med. Ändå har vi alltid ätit rätt så 'hälsosamt' och bra. Jag skrev också om min inre kamp i att stå upp för mig själv och göra mina egna val. Det har jag hållit på med ett par år och det är en spännande och farofylld (känns det) väg.... äventyr som oftast slutar i förvåning och häpnad över hur enkelt det var när jag väl vågade språnget.
För sex år sen var maken inne på sitt andra år som nykter - på vita knogar, men det förstod jag inte då. Återfallet var nära, det insåg jag att jag i efterhand att jag (kanske) förstod nånstans djupt inom mig. Den stabila nykterheten, hans egen, är fem år nu till sommaren. Mycket i vår relation har förändrats, och allt till det bättre. Vi är ärligare idag, både mot oss själva och varandra. Ja - jag är rätt säker på att det också gäller honom. Jag ska förstås skriva för mig.
Åh - nu kommer en övernattande liten. Jag hör trampet av små fötter. Vi hörs igen, kom ihåg ni alla som kämpar att det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt