Och så är jag då här...resan har varit lång och svår...och som askungen sa "alldeles underbar" på ett sätt. Jag lever, jag överlevde inte bara, jag lever faktiskt.

Skrev mitt första inlägg på forumet 2009 i augusti, då under nicket "Victoria", med c. Skrev inte i egen tråd, utan ramlade in lite här och var där jag kände mig hemma.
Var nykter lite över tre månader från november samma år.
Återfall.
Nu nykter sedan exakt två år tillbaka.

Stigsdotter

...med den insikten kommer jag att tänka på när jag nu läser om den perfekta blusen. Jag kan bli så larvigt glad av att, efter en lång tids funderande, jämförande och analyserande, få slå till på en ny pryl. Gärna en dator eller en telefon.

Eller som sist, en fin handväska. Men, då hade jag ju lärt mig det här och till och med börjat tänka att den här glädjen över någonting jag får köpa kanske bara är en del i min beroendepersonlighet. När jag satt där på tåget hem från stan och smekte den läderdoftande ytan på nya väskan sa jag plötsligt tyst för mig själv att "vad blir du så glad för, du vet ju att det går över snart!". Då blev jag lite sur på mig själv - glädjedödare där!

Schizofrent låter det, men det bjuder jag på ;-)

viktoria

Klichéer och självklarheter... menar du det om frånvaron av olyckan, Stigsdotter? God fortsättning även till dig

höst trollet

"Split personality" ;-D
Fast ska jag vara ärlig Stigsdotter, så tror jag inte att den sista meningen va "DU"?!

Antar att du också fått höra saker i stil med: Sjung inte innan frukost, för då får du gråta till kvällen...?

Det var liksom inte tillåtet att vara "för glad".. för då skulle det "straffa sig" senare..

FY FANTOMEN vad urbota dumt!
Det tog mig många år, innan jag blev fri från min mammas inplanterade tankar..

DU är ingen glädjedödare (däremot känner man sig fortfarande lite "skrajsen" på något sätt (nästan som när man gjorde nåt "förbjudet") när man kommer på sig själv med att VÅGA vara glad ;-D

kram /trollis

Stigsdotter

Jag tyckte du skrev så bra i "För just det, det hjälper ju inte att bara vara medveten om de egna bristerna, självinsikt är gott men handling krävs ändå för förändring. Precis som i beroendeproblematiken och du-och-jagproblematiken, förändrar jag något av det jag gör ger det svallvågor. Nu ska jag pussa och krama min man minst en gång om dan, vilket väll kan anses som en av de lättare "åtgärdena". Och trevligare. Måste också vara vaksam på varför jag gör vissa val, för att det gör mig gott eller för att det ingår i bilden av att ha det gott? Lycklig eller lyckad...
Klyschigt kanske men det hjälper mig mycket i arbetet med att inte bara vara livsduglig utan faktiskt kunna leva ett liv där innehållet är av bestående värde..."

Klyschigt är det väl kanske inte egenltigen det du skrev. Jag kom också att tänka på alla de där små bilderna med livsvisdomar ("klyschor") som sprids på Facebook till exempel. Precis som du skriver handlar det om små, enkla saker som man kan ta till för att få det bättre i livet och egentligen är de ju inte så dumma, det är inte så dumt att pussa lite extra på sin make - man sprider och skapar kärlek vilket alla mår bra åt. Osv osv...

vill.sluta

Läns i min tråd vad jag skrev om att det tar energi från er, ni på forumet, från MIG.

Har aldrig trott det var ett forum för att skaffa nya polare.
Lade min tråd i "att förändra sitt drickande"

DET tycker jag mig gjort.
Ja jag kanske skriver ofta, jag kanske inte är lika välartikulerad som vissa här.

Men även om det är andra som skriver mer och oftare och många gånger inte alls har inläggen någon relevans om alkohol.

Så verkar det gå bra???
Nu med offerkoftan PÅ, kanske man inte passar in i mallen om hur det skall vara när man älskar alkohol.
Vad gör jag här? Ja ibland tvekar jag, tack för du så TYDLIGT bad mig vara tyst och ge mig av.

Ja, du är ju inte först....... Ställ dig sist i kön!

Känns skönt, men inte oväntat att det skulle vara du!
TACK!
/A

(kallar numera Mullegubben så:) som skrev om msn för länge sen. Han ska skriva till dig om det. Det finns annars en möjlighet att ha ett anonymt fb-konto - jag tror jag har skrivit det till dig. Jag heter Mittiplaneten Johansson där. På fb kan man också skicka meddelanden som andra inte ser.
Kram, kram från oss båda, vi hörs

vill.sluta

Om ursäkt!
Förlåt för mitt oerhört DUMMA och plumpa
Påhopp i din tråd.
Jag skrev i ondo, kände mig själv förorättad när du vänligt men bestämt sade åt mig att inte vara så aktiv.
Jag tyckte att det fanns andra på forumet som också var aktiva, och kunde inte se vad det var som är så mycket bättee än vad jag gör?

Hoppas du tar emot min utsträckta hand?
Jag säger FÖRLÅT!
/A

viktoria

Vet du Andreas, jag tycker faktiskt inte alls att du ska be mig om ursäkt. För mig ÄR det helt okej att du talar om hur du upplever mig. Snarare befriande faktiskt, för det känns betydligt ärligare. På samma sätt bestämde jag mig för att vara rak och tydlig till dig i det inlägg jag skrev om hur jag upplevde det, jag övervägde att linda in det och använda en massa omskrivningar - men bestämde mig för att strunta i det, för jag ville inte att du skulle missförstå, jag var irriterad och menade allvar. Nu blev det ju kanske så ändå - eftersom du tolkade det som att jag hade något emot frekvensen av ditt användande av forumet bla, och så var det ju inte, det var inte heller det jag skrev, men jag lämnar det nu.
Då jag inte har blivit sårad, varken nu eller sist du talade om vad du kände inför mig, behöver du inte oroa dig för det. Sådant sårar inte mig särskillt, då är det värre med det inlindade, det man kan tycka sig se mellan raderna någon gång. Jag tänker inte ta på mig rollen som mobbare, glömde bara att man som kvinna inte har samma utrymme att ryta ifrån som männen, som vanligt alltså (tänker då kring detta att Dompa och VV lämnas utrymme att ryta ifrån utan att det kallas för mobbing) Vill så gärna att det ska vara en slump att det nu blev så, men mitt delvis desillusionerade jag suckar trött.
Jag lämnar er här gott folk, men INTE sårad eller i vredesmod, jag ska göra annat helt enkelt! Kanske ses vi igen, man vet ju inte när forumsuget sätter in;-) Och bättre det än alkoholsug, eller hur?! Forumet har varit min livlina, jag har mött människor här som på vissa sätt kommit att stå mig närmare än de flesta i verkliga livet gjort. Jag önskar er så mycket lycka till, med all värme och kärlek. Det går, att inte bara överleva, utan att börja leva igen, utan alkohol. Kram

Mullegubben har skapat en hotmail adress som går till msn: mullegubben@hotmail.se
Även jag som finns på samma adress. Fortfarande totalt anonymt.
Nu får han skriva själv:
Hejsan victoria, mullegubben här... Japp, nu har jag skapat ett helt nytt MSN-konto med tillhörande hotmailadress, som du ser här uppe. Dit kan du sända din mailadress så addar jag dig, eller som sagt var, så addar du mig på MSN, bara välj sök kontakt (eller vad det nu heter) och då accepterar jag din förfrågan. Fullständigt säkert och jag ser fram emot det.
Finns det andra på forumet som vill ha kontakt, fråga. Jag är så otroligt lite inne här själv, tyvärr, men däremot nykter och delar gärna med mig av det jag har att erbjuda. Livet är varje dag egentligen bara i sin början.
Nu kommer gulle Mulletant igen! ... och sparar / mt

Lelas

Vad gulliga ni är som skriver ihop. :-)

Kram, båda!
/H.

Hej - har skickat lite olika hälsningar till dig, ett mail på din hotmailadress och en på msn. Spännande det här:) / mt

viktoria

Letat upp min tråd här i vidare livet igen. Den har legat i träda ett tag nu, men sedan några dagar har jag känt att jag kanske behöver den. Min livlina.
Fortfarande är jag nykter, eller nykter från alkohol kanske jag skulle säga. För nu upplever jag igen att jag fallit in i mitt missbruksbeteende. Godis, mat, kaffe...you name it. Jag är i ett stim av något slag där jag försöker döva någon form av sug. Svårt att förklara, men något i mig ... kräver. Är det känslor som min stukade hjärna vill bedöva på något vis? Fast jag vet inte vad det skulle vara?
Igår tänkte jag på HALT (hungrig, arg, ledsen, trött), och ja - jag har varit väldigt trött i det sista. Får inte sova ordentligt, och har också de senaste veckorna fått bära stort ansvar själv för minstingen. Jag får inte tillräckligt med tid för regelbunden återhämtning, och vet inte hur jag ska få till det. Någon/några timmar här och där. Det räcker inte. Jag kommer liksom aldrig upp på noll. Definitivt inte på plus i alla fall. Det känns som jag lever lite på reserverna mest hela tiden.
Nu när jag skriver det ser jag ju tydligare att det förmodligen är här "suget" har sitt ursprung - tröttheten. Det känns ju lite lättare när jag förstår varför, men det gör mig också ledsen. För jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Jag borde ju skriva "vi" här, men tyvärr känns det långsökt att ett "vi" skulle finna en lösning just nu. Jag har dåligt med alternativ till avlastning eftersom hela min familj bor lååångt härifrån.
Jag förstår att det är så här att vara mitt i småbarnsåren, framförallt i ett ojämnställt föräldraskap. Men det är lite förtvivlat att detta ska trigga mitt missbruksbeteende. Jag var ju frisk! Nu blir jag sjuk igen! Hur får jag bukt med detta en gång för alla?! Kan man bli så frisk att man tål sådana här "livets påfrestningar" utan att falla in i gamla mönster?
Vet att jag förut använde forumet så fort sug (då alkoholsug) satte in, skrev om det, lyfte upp trollen i ljuset, och att det faktiskt hjälpte. Kanske har jag svaret där - att dela, som det heter på AA-språk.

mig som en terrorist när jag efter en fiiiin hotellfrukost skriver från Gullbranna och säger att jag mår kanon efter 2 dagar i goda vänners lag och nu går in på den sista dagen för denna gången.
Kort och gott : Ja, man kan bli så frisk så man kan fixa "livets påfrestningar" när man lärt sig vart man ska vända sig eller hur man ska göra.

Jag kan känna att jag fortfarande är i en evig läkande process så länge jag lastar av mig mina bekymmer och som nu när jag får umgås med massor av vänner som fattar precis vad jag pratar om och som kan visa mig en lösning.

Välkommen tillbaka :-))

- forumvän och livsvän! Välkommen igen till din plats i Det vidare livet. Jag tror du gör det alldeles rätta - vänder dig dit där du hittat din hjälp och självhjälp tidigare. Så klokt och så insiktsfullt. Varmaste kramar! / mulletanten

viktoria

Loggar in här med en stor kopp te bredvid mig. Försöker låtsas att det är lika gott och välgörande som kaffet är för mig direkt på morgonen. Lyckas sådär...
Gör ett nytt försök att tämja det som skriker i mig, det där suget. Känslor av ilska och tröttheten finns kvar. Har iofs sovit gott i natt, och har accepterat att det bästa är att lägga mig väldigt tidigt för att gardera mig. Men tröttheten är också av en annan sort. En sort jag inte tror man sover bort, utan som kommer sig av en kombination av konstant påpasslighet och ansvar, och utebliven tid för lustfyllda aktiviteter.
Mjöl och socker triggar mig (är dessutom glutenintolerant vilket jag ihärdigt försöker ignorera emellanåt), levde helt utan båda under 6 veckor i somras, sen gick det åt fanders när vardagslivet började igen. Nu gör jag ett nytt försök, måste hitta balansen igen. Ett förhållningssätt som funkar. Lagom. Varför är det så förbaskat svårt? Måste försöka hitta det där jävlar anamma som jag skrev om i Fias tråd. Vända ilskan till användbar kraft.

FylleFia

Skrev ett långt inlägg som jag delvis ångrade så jag raderade det. Tänkte efter! Inget jag skrev hade med dig att göra utan bara mina knäppistankar. Anar att det just de tankarna vi vill slippa, EN anledning till drickandet. Jag skriver tillbaka till dig när jag inte är så arg. Clue? Så jävla förbannad på män i allmänhet, inte min man i synnerhet.

Fia

FylleFia

Kära Victoria! Läser att du försöker att dricka te på morgonkvisten. Tacka fan för att du blir arg! Varför unnar du dig inte kaffe? Finns väl inget gluten i det? Förstår dina rader om brist på ork. Jag har inga barn och har valt det så men jag förstår att de tar en massa tid och energi - samtidigt som de ger tid och energi - och att bli småbarnsmamma på "äldre" dagar måste ju vara en enorm livsstilsförändring. Så unna dig kaffe! Kram!

Fia