Att stå ut!

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
sökerskan
Att stå ut!

Hej!

Jag är ny på det här forumet, som jag tycker håller en fin ton. Det var inte alls meningen att jag skulle leta efter liknande platser ikväll. Det bara blev så. Kanske var det efter gårdagens psykbryt, som jag fick ett skriande behov att skriva av mig.

I mars har jag varit nykter i två år. Detta helt utan återfall, vilket jag är väldigt stolt över. Det jag dock har upptäckt är att nykterheten inte är lika rosaskimrande som i en amerikansk feel good-film. Jag väntar fortfarande på att jag ska bli lycklig och slippa känna panik i sociala situationer, på lördagar och storhelger. Att jag ska slippa känslan av att vilja ta ett maskingevär och skjuta ihjäl alla som sitter och dricker på uteserveringar och har sååååå trevligt.

Jag är verkligen bitter och missunnsam ibland, trots att jag den mesta av tiden uppskattar att vara nykter. Mitt största problem ligger nog i att jag blev väldigt ensam när jag slutade dricka. Förut jobbade jag på klubbar och hade hur många kompisar som helst. Alltid fanns det någon att tjata bort en kväll med, över en öl eller tio.

Provade att skaffa ett helt annat jobb för att få bukt med drickandet. Resultatet blev att jag istället för att dricka varje dag, tog rejäla katastroffyllor när jag var ledig istället. Skaffade mig då en fin utbildning, men problemen följde med dit också och till den nya staden jag flyttade till, för att börja ett nytt liv.

En dag pallade varken jag eller min pojkvän längre. Efter nio års hejdlöst supande, tog jag kontakt med en beroendemottagning som hjälpte mig direkt. Några månader senare flyttade jag tillbaka till storstaden, efter 18 månaders bortavaro. Jag hade troligtvis inte överlevt min 30-årsdag om jag inte slutat.

Sakta har jag fått lära mig att göra saker nykter, som att gå på konsert, teater, utställningar, muséer, att flyga och gå på restaurang. Först måste man lära sig att inte få panik och springa därifrån, sedan kommer den svårare uppgiften, nämligen att försöka känna att det är meningsfullt och roligt. Det kämpar jag fortfarande med. Festivaler har jag fått sluta med. Jag klarar helt enkelt inte av att fördriva all dötid som finns mellan konserterna.

Men det svåraste är umgänget. När jag kom tillbaka till storstan nykter, upptäckte jag att det inte fanns någon välkomstkommité som tog emot mig med öppna armar. Jag insåg att alla "kompisar" jag haft egentligen bara varit kroghäng. De som faktiskt brydde sig var bara två till antalet, och de håller jag hårt i.

Det här med ensamheten är som sagt svårast att hantera, då jag alltid varit en sådan som är med när det händer roliga saker. Därav gårdagens psykbryt och många stora tårar som rullade nerför kinderna. Att sitta hemma ensam en lördag är fortfarande plågsamt. Meningslösheten tränger sig på, och alla otäcka minnen från fyllor. Nätter jag fyllegråtit, ropat efter mamma, hallucinerat och vaknat dagen efter utan minne. Jag kan inte prata med någon om detta.

Jag har också upptäckt hur blyg jag är. Panikångesten försvann när jag slutade dricka, men den sociala fobin finns kvar, vilket gör det svårt att komma i kontakt med nya människor och vistas i vissa miljöer. Jag är helt enkelt för skraj för att prata med folk jag inte känner.

Trots allt detta tycker jag att det var värt att sluta. Jag fick behålla min pojkvän, som stöttar mig totalt, jag har ett fint jobb och jag tror inte att kroppen hann ta så mycket stryk att det inte går att reparera.

Jag ser inte ur som en alkis, jag är bara 30 år, vältränad, smart, glad och söt. Så ibland har jag mötts av misstro, när jag tagit mod till mig och berättat om mitt problem, och det gör nästan mer ont än när folk reagerar med äckel, som om jag vore kriminell eller hade pest.

Jag försöker att inte bli ledsen, men det vore så skönt om folk ville försöka förstå.

Går fortfarande hos en psykolog på en beroendemottagning. Där försöker vi tillsammans reda ut varför mitt liv blev såhär, varför jag blev så självdestruktiv och hur jag ska gå vidare.

Och till alla ni som kämpar i början av nykterheten: Det kommer att bli lättare ju längre tiden går. Omgärda er med bra människor så kommer ni aldrig vilja ha tillbaka era gamla liv. Under tiden fortsätter jag att leta efter några fler sådana människor. Det är vad jag behöver.

Berra
Jag har upplevt lite av samma sociala fobi jag med...

Har haft det svårt att kunna umgås i början av min nykterhet med nya och gamla vänner,
Alkoholen gjorde mig så mycket mer självsäker, pratig, stilig och hur jag ägde hela världen.

När jag slutade med alkoholen så kände jag mig väldigt osäker på hur jag skulle förhålla mig till andra människor,
Och det syntes ju naturligtvis, tidigare så ledde jag utan problem diskussionerna, snackade på inandningen som de sa då.
Munnen gick i ett och det fanns inget som det inte gick att prata om, kunde lägga ut en krok som var ett känsligt kapitel bara för att hålla konversationen igång...då!

Sedan blev det annat ljud i källan, när inte alkoholen fanns med och stöttade min självsäkerhet, jag blev tom och blev den där typen som satt inne i hörnet i köket på festerna, och det blev ganska uppenbart att jag hade förändrats, markant.
Folk som kände mig såg ju att jag inte var den jag brukade vara, utan den där Mr Nobody.
De spände ögonen i mig och frågade vad det var som hade hänt, ungefär som om jag hade sorg.
Försökte till en början skylla på att jag var fyllechaffis eller käkade penicillin, men då började de hitta lösningar åt mig för att kunna dricka, och det var ju inte det jag ville.
Kände mig obekväm till en början och höll mig borta ifrån festerna, ville inte utsätta mig för en provokation, jag hade det jobbigt ändå med mina egna tankar.

Men det blev ju ingen lösning på problemet, det var ju som om jag smet ifrån mina egna problem, liksom gömde mig ifrån allt och alla.
Så jag valde att vara stark i min övertygelse och inte låta mig provoceras av andras klart-att-man-ska-dricka-mentalitet,
Problemet var ju att de drack, och inte att jag inte drack, det var de som hade fel inställning till hur man umgås.
Visst hade många vänner som vi inte kunde umgås med utan alkoholen, och det var ju inga riktiga kompisar, utan fyllvänner.
De försvann inom ett halvår ett år, enda klistret i det umgänget var ju alkoholen.

Bekantskapskretsen utkristalliserades till de som var de riktiga vännerna, inte lika många, och inte lika trångt på födelsedagsfesterna,
Men det kändes mera genuint på något sätt.

Vid några fester så spelade jag en roll, låtsades att jag hade en enormt självförtroende, kom dit och var ett självsäkert äckel,
Men blev spydig och alltför kaxig och glömde bort att jag saknade både empati och möjligheten att kunna lyssna.
Folk trodde naturligtvis att jag hade förvärmt ordentligt innan och bara var på ett jävligt humör,
Men jag trivdes aldrig i den rollen, även om den kändes väldigt ballt till en början, kolla vem som kommer här, det är ju jag!
Man märkte hur olika personer dras till de som har ett gott självförtroende, vill vara nära dem för att få lite överskottsenergi.

Det blev ett väldigt tramsande med konstiga roller, och jag slutade spela roll, och blev sedan bara den jag borde ha varit hela tiden.
När jag är glad så bjuder jag på det, när jag är ledsen söker jag empati och förståelse, är jag arg försöker jag dämpa det för att inte bjussa på allt för många dåliga vibbar, det ska ju trots allt vara en trevlig tillställning.

Idag ikläder jag mig glädjen att få vara inbjuden och önskad på en tillställning, och att det ska bli kul att få lära känna några nya personligheter, och få höra hur livet går för de som jag redan känner, dvs visa ett intresse för de som finns runt omkring mig.
Inte bara förvänta mig att jag självklart ska vara inbjuden, och att det blir ingen fest utan mig, annars så är det inga kompisar.
Folk ska vilja umgås med mig för att jag är den jag är, och inte för den jag låtsas vara, en självgod jäkel.

Jag behöver också bara berätta hur det egentligen ligger till med mitt drickande för de som verkligen behöver veta det, lite hemlig kan jag fortfarande få vara.
Och det är bara riktiga vänner som kan bevara en hemlighet, och de måste urskiljas med största möjliga försiktighet.
Bara där jag förväntar mig att det aldrig slår tillbaka på mig vågar jag delge mina yttersta hemligheter, de andra ger jag små hintar om det och de får ta sina egna slutsatser, men jag säger det aldrig i klartext, ofta sätter jag dem in i min roll, hur skulle du göra då?
Jo jag kan vara av en komplex natur och tala i tungor, ännu roligare kan det vara att sätta griller i huvudet på de som redan är fulla,
Och se hur deras slutledningsförmåga kan komma till ett riktig svar, eller slå helt tokigt...
En liten elak lek jag kan förströ mig med när jag har det nyktert tråkigt på en och annan fest, men gränsen är väldigt hårfin.

Jo jag har också insett vidden av att skapa sig en ny "hobby" när man har slutat dricka, man får plötsligt väldigt mycket tid över till något annat intresse.
Och där gäller det att man inte börjar dricka av ren tristess, utan något som tar fokuset ifrån önskan om en ny verklighetsflykt.

Jag har fått ett nytt intresse inför min mentala hälsa och försöker finna nya trådar till mitt välmående,
Att kunna stanna upp emellanåt och bara känna att det här känns väldigt bra, istället för bakfylleångesten tidigare.
Det är en framgång för mig, en utveckling jag gärna vill kunna utveckla ännu mera.
Och så har vi forumet som jag ger och tar mycket energi till, men det är bara för att jag vill, inte ett måste.

Berra

sökerskan
Tack för din kommentar!

Ja, kanske är det väldigt vanligt det här jag beskriver, och som du Berra upplevt. Kanske bottnar det i att man inte riktigt vet vem man är. Hela ens identitet har ju tidigare kretsat runt alkoholen.

Känner också igen mig med det du nämner om all tid man har nu. Inga bakfylledagar och dagen efter bakfylledagen, då man mest känner sig helt tom och orkeslös, om man haft sig en rejäl bläcka. Tror det är jätteviktigt att fylla den nyvunna tiden med aktiviteter. Själv tränar jag mycket, läser böcker och går ofta på bio. Försöker vara stolt över vad jag åstadkommit istället för att känna mig misslyckad.
Men ibland faller jag igenom och är otröstlig. Kanske är det bra? Det kanske är nyttigt för mig att vara ledsen. Det kunde jag nämligen aldrig vara förr. Tillät mig inte att vara det. Tänkte att folk skulle bli arga om jag inte var glad. Det där skådespelet bubblade ju ofta över på fyllan och resulterade ibland i fyllegråt.

Min dröm är nu att flytta till en mindre stad, där jag har nära till naturen som jag saknar här. I skogen blir jag alltid lugn och harmonisk och kriget med mig själv avstannar för en stund.

Berra
Naturen är en jättefin källa till inre harmoni...

..det bara funkar helt enkelt.
De brukar säga att man färgas av sin miljö, bor man i en stressig miljö med högt tempo eller ett arbete med tidspress, ja då krävs det en högre "motkälla" till stressen.
Så ju mer man stressar, desto mer tid behöver man lägga på att stressa av.
Lite granna som om man har en färghink där man försöker hålla en rosa färg, ju mer av den röda färgen (stress) som hälls i, desto mer av den vita färgen (harmoni) behövs för att kompensera, helt rött är farligt, helt vitt är...färglöst, tomt och blekt ett neutrum.

Jag brukar då och då tvinga ut mig på en naturboost genom att ta bilen till en liten vackert belägen sjö där det är helt lugnt, ett kyrktorn tittar upp i en skogsdunge på en udde och reflekteras i vattenspegeln beroende på vind, den bilden är lika fin oavsett ljuset, dag, morgon, skymning eller natt.
Tidigare hade jag fiskekort där och åkte dit flera gånger i veckan, bara för att få vara med mig själv, och naturen.
Oavsett vilket jädrans humör man än var på, så kom jag alltid hem fullständigt uttömd på dålig energi.

Om vädret var trist så klädde jag mig i passande utstyrsel ändå, klafsade igenom kohagen i de höga bondstövlar mellan koblaffarna,
Stannade till i vattenbrynet och lyssnade på skvalpandet mot de stora stenarna, ibland var vattnet mörkblått med silveryta, ibland i det starka solljuset så var det ljusgrönt och de låg bruna delar av trädgrenar precis under vattenytan, en snok kunde vingla förbi i strandkanten, de är fantastiska simmare.
Gräsänder, vildminkar, abborre, talgoxe, storgäddan, ekoxe, fjärilar, daggmaskar, är några av mina följeslagare på utflykten.
Nyfikna ungdjur bland kossorna är också en rolig upplevelse, de kommer alltid i flock, och den evigheten den främsta kvigan tar på sig innan den till slut vågar lukta på handen kräver sitt tålamod, men man har ju tid att orka vänta.

På vägen hem passerar jag den gamla stockbron över ån, och där tar det min evighet att komma över, det är så mycket det ska tittas på.
Alnarna och oxlarna som ramar in åns kanter, fiskarna som gömmer sig i skuggan av bron, kämpar för att hålla emot strömmen.
Vintertid så har isen miljoners ansikten, tunn klaris till tjock mjölkis med skrovlig yta, blad som frusit inne, små pölar på ytan som rinner ihop osv.

Ibland tar det en timme, oftast två tre, någon gång har jag pressat in det på en halvtimme mellan två tidsscheman, och det funkar också.
Frugan brukar fråga vad jag har gjort, du skulle ju bara gå ett varv runt sjön, tja idag hade naturen mycket att säga till mig brukar jag svara,
Och frugan brukar vika ner kragen på min skjorta och inspektera ...ja hon gav dig inga sugmärken i alla fall...
Lite halvallvarlig i sitt sätt att skämta, hon får sin poäng, jag hämtar stövlarna i hallen och visar upp trampdynan, kolla färsk koskit!
Hon heter Rosa och vi körde bara lite bajssex idag, och det är väl okej med dig?
Haha, det där vill jag höra mer utvecklat säger hon, vänta så sätter jag på hurran först...

Så får vi i vårat förhållande tillsammans lite glädje av att jag har varit ute och slarvat i naturen.
Hursomhelst jag kommer aldrig därifrån med ett sämre humör än när jag bestämde mig för att åka iväg första gången.

Sådana lyckopiller har de ännu inte lyckats tillverka och stoppa ner i en burk, det måste upplevas!

Berra

sökerskan
".....Men tycker du inte det

".....Men tycker du inte det är läskigt att vara ute i skogen helt själv?", brukar de fråga. Då brukar jag svara att jag ju inte är själv. Skogen håller mig ju sällskap. Jag fylls alltid av en trygghetskänsla när jag är i skogen, och en känsla av att det är någon som håller ett vakande öga på mig, så att jag inte ska råka illa ut.

Har även flera gånger slagits av att naturen är gratis! "Man behöver inte ens betala inträde! Den bara finns där för alla att ta del av", brukar jag tänka.

Förr var det som att jag alltid låg på minus, och var tvungen att dricka mig upp till 0. 0 var neutralläge, där jag varken kände mig ledsen eller glad, utan ok. Vid 0-strecket kunde jag börja uppskatta saker i min omgivning, såsom en skogspromenad eller en konsert exempelvis. Innan jag nådde den gränsen var det ingen idé att aktivera sig, för jag kunde inte ta in och känna saker ordentligt då. Jag är glad att jag sakta men säkert börjar bekanta mig med vad som finns ovanför noll, ÄVEN i nyktert tillstånd. Att jag verkligen kan känna vinden mot ansiktet, höra susen och känna lukterna fast jag inte druckit. Tror att det kallas att leva i nuet.