av Talgoxen

Hej, jag är ny här.
Jag är 19 år, tog studenten i våras och flyttade hemifrån i somras. Jag har ett heltidsjobb, jag har vänner och jag har en bra familj- och jag har alkoholen.
Har nog så länge jag kan minnas mått dåligt i perioder. Redan när jag gick på dagis hade jag ångest och grät ofta. Sedan har det fortsatt så med vissa perioder svårare än andra. Nu när jag blivit äldre har jag ju också blivit mer kreativ, dvs jag tar till egna medel för att må bra. för något år sedan började jag med antidepp, testade olika sorter men upplevde inte att det hjälpte. Tänkte att "kanske är det för att jag inte är deprimerad egentligen?". En gång tog jag en överdos och sedan dess kan jag inte ta en tablett utan att få feberliknande symptom och behöva gå på toan och spy. Tabletter som ska lindra ångesten och hjälpa mig att sova på nätterna tycker jag inte heller hjälper, eller jag blir liksom så utslagen att jag däckar och känner mig mest som en zombie dagen efter, inte värt tycker jag.
Istället dricker jag eller röker hasch, det hjälper. Druckit alkohol varje fredag och lördag i kanske ett och ett halvt år och sedan jag flyttade hemifrån i somras dricker jag i regel varannan, ibland varje dag. Jag har alltid varit en tänkare och speciellt på eftermiddagar/kvällar känner jag mig extra otrolig och livet känns svart och meningslöst. Då brukar jag dricka några glas vin, allt mellan 2 och 7st för att bli full, åtminstone dåsig. Jag har upplevt att jag mått bättre då men på senare tid har hag tröttnat på alkoholen, den har istöllet för att få mig att må bra, fått mig atg tänka, älta och oroa mig ännu mer. På fester nu för tiderna går jag oftast hem för att jag klarar inte att vara kvar, mitt humör blir dåligt, känner mig ledsen, värdelös och livet känns tråkigt, är alltså inte på festhumör så går hem. Mina vänner förstår inte och har tröttnat på att jag bara drar. Så vaknar jag dagen efter och har mer ångest. Har börjat röka hasch. Mina vänner gör det kanske någon till några gång i månaden, på helgen som en kul grej och jag gör det för att må bra, för att få ruset men slippa bälja i mig en massa. Det går fortare.
Vet inte varför jag skriver här egentligen, söker inte sympati, vill bara veta svart på vitt om ni tycker att jag har problem? Jag har verkligen noll koll på andras alkoholvanor förutom mina vänners då. Dricker jag oftare för att jag flyttat hemifrån men inte dom, eller har jag ett problem?
Jag undrar för att jag vill veta. Har jag problem så vill jag få hjälp forr för jag vill aldrig behöva sluta helt. Jag funderar ofta på att tänk om jag egentligen inte mår dåligt, alla kanske mår så här bara att jag känner efter och tar på mig en offerkofta? Jag vet inte men jag skäms. Tänk om jag bara är känsligare och ger vika lättare, tänk om alla ser det men inte jag? Jag rodnar när jag skriver det här. Jag tycker att allting känns så mycket enklare när jag är i ett rus. Min självbild blir bättre, elelr rättare sagt jag reflekterar inte över hur vida jag är sämre än någon annan eller inte. Är jag riktigt bäng så flyter jag mest med och jag vågar då ta för mig mycket mer och konversationerna flyter på lättare utan att jag oroar mig för att jag är stel eller pinsam. Jag kan i alla fall konstatera att jag har en dålig självbild men det kanske också är allt. Jag vet veklingen inte. Det är ju ett ett tabubelagt ämne att prata om och därför vet jag inte hur andras vanor ser ut. Ser era vanor ut som mina? Dricker ni oftare? Mer sällan? Ger tanken på att att vara utan ruset er panik? Som säkert de flesta andra så lever jag för helgen, när man kan bli riktigt borta, sova ut och sen bli riktigt borta igen. Jag vill känna att varje dag räknas, jag vill må bra även på vardagarna. Jag tänker ofta på att skada mig själv, även fast jag inte gör det. Gör ni också det? Ibland är jag så himla trött på att leva, ser ingen mening men jag vill inte dö. Är det kanske så livet är för alla, bara atg jag tänker mer på det? Jag vet inte. Kanske är jag patetisk, kanske är jag som alla andra. Hur vet man? UMO varken svarar eller ringer upp, varken på mejl eller över telefon. Därför vänder jag mig till er här, de jag kan vara anonym. Sedan är det så klart svårt att få ner allt i ord, undrar ni något så får ni fråga. Förlåt för lång text, tack till er som orkat läsa allt! Såg nu att inget av forumet var självklart för min text, hoppas det blev rätt.
Bästa hälsningar från mig, 19 årig tjej

Ikaros
tors, 2016-10-27 - 11:41

Hej. Vilket fint inlägg du skrivit. Jag känner igen mig fastän jag är mycket äldre än du. Dina svårigheter är komplexa men en sak är jag säker på. Det nödvändiga för dig är att börja med alkoholen. Försök lös det problemet först! Jag har genomlevt ett mer än 50-årigt helvete på grund av spriten så jag vet vad jag talar om..
Hur du löser problemet är givetvis upp till dig själv men börja med något. Det finns hjälp att få. Sjukvården är ett. AA ett annat. Det här forumet ett tredje. Men hur du än gör är det viktigaste att du inte släpper taget. Varje dag utan alkohol är en seger.
Ikaros

Talgoxen
tors, 2016-10-27 - 15:14

Hej! Spännande att läsa lite om dig också. har du lyckats få den hjälp du behöver och tagit dig ur skiten? (bag kallar det skit, för det är precis vad det är och blir utav allting).
Jag avskyr mig själv nykter. Är ofta ledsen och alldeles för allvarlig för att vara kul att hänga med, eller så är jag kul, förbannat rolig men då är jag inte mig själv. Sån är jag bara när jag verkligen antagligen varenda del av mig kropp till dem gräns att jag är alldeles matt och utpumpad efteråt. Kan ju så klart ha genuint roligt också men känner mig ofta väldigt distraherad. Även om jag är med människor jag älskar så kan jag längta hem. Hem till lägenheten, till ruset, där jag utan censur eller förskönande filter kan vara bara jag. Rusets kraft får mig att se saker från andra perspektiv och jag kan nöja mig och leva i nuet, i ruset. Åtminstone när jag är själv och i min trygga hemmiljö. Jag dricker helst själv, tycker att jag får ut mest då, på fester och liknande känner jag mig ofta lite vilsen och ensam. Det är rätt konstigt egentligen, att man kan känna sig mer ensam när man är omgiven av folk än när man är själv.
Är man kär är det alltid svårt att bara avsluta allting, man tänker "hur fan ska jag klara mig? Vem är jag utan? Jag är ingen då". Det är förbannat svårt. Kär i ruset är jag.
Det skulle vara intressant att höra lite mer djupgående om dina tankar och känslor @Ikaros. Om du vill, så får du gärna berätta mer. Är som tidigare nämnt ny här och fascineras så väldigt över hur man på något vis kan känna samhörighet med andra, som man varken känner, vet vem de är, eller är i samma ålder som. Det är lite läskigt men också så otroligt spännande.

Talgoxen
tors, 2016-10-27 - 16:59

Nu sitter jag här igen, inte tagit något på några dagar och så ett steg tillbaka. En så liten sak som inställda planer kan förstöra en hel eftermiddag för mig. Hade planer som nu inte blir av och nu sitter jag alltså här igen, patetisk och jävligt utan nått att göra. Låter så dumt det vet jag men just nu känns det så där svart igen. Inser själv att jag inte har ett rationellt tänkande men hej, problem som dessa är väl inte rationella men ändå så verkliga.

Ikaros
tors, 2016-10-27 - 19:10

Hej igen Talgoxen
Du undrar vem jag är på djupet något som jag inte är helt klar över själv, men en sak vet jag och det är att jag alltid varit rädd. Rädd för att inte duga, rädd för att inte passa in. Blivit vettskrämd när någon kvinna visat att hon älskat mig. Men, det viktigaste för mig har varit att inte visa denna bakomliggande rädsla. I stället har jag blåst upp mig och försökt visa mig duktig i alla sammanhang. Detta som jag samtidigt känt att jag är en bluff. Någon som en dag blir genomskådad och då ramlar allt.
Men när den välsignade alkoholen trängt in i mig har jag glömt detta. Då har jag blivit något. Och det har lett till att jag inte egentligen löst något av mina problem. Jag kan vara nykter numera under längre tid men utanförskapskänslan är fortfarande kvar. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att du, som fortfarande är ung, börjar med att bearbeta alkoholen som tydligen blivit en medicin för dig. Lycka till och hör gärna av dig till mig om du undrar över något. Jag har, som du kanske förstår, prövat det mesta för att komma tilllrätta med alkoholen. Alltså ta det viktigaste först är vad jag försöker säga.
vänligen Ikaros

Nyttan
tors, 2016-10-27 - 21:27

Nä, Talgoxen, det finns massor av människor som lever bra liv där ute och är helt opåverkade av alkohol och droger! jag vet att det är så för jag känner en hel del av dessa människor. Så finns det vi, vi som du möter här. Vi som av olika anledningar låter ta missbruket ta kontroll över våra liv, ibland bitvis, ibland totalt.
Du är mycket ung - du har alla möjligheter att komma tillrätta med dina problem. Sök hjälp, familjen, ungdomsmottagning, socialtjänst, vårdcentral. Ge inte upp! Sök tills du finner stöd och hjälp! Stanna här på forum och dela dina tankar.
Kram
Anna

Ikaros
mån, 2016-10-31 - 22:16

Hej Talgoxen
Hur har du det just nu? Är det fortfarande så att du lever för alkoholen? Den som håller på att ta övver den som är du?
Jag har under långa perioder levat just så och det sóm skett är att allt blivit värre. Försök hittta någonstans att börja och jag rekommenderar en psykiatrisk kontakt. Någon som förstår. Som det är nu gräver du dig alltmer ner i skiten.
Jag tyckte under flera år att ingen hade något att göra med att jag drack. Jag hade pengar och lägenhet och brydde mig inte om mina barn. Det var så fridfulllt när jag flyttttade en snöig luciaddag. Friheten och rätten attt dricka låg framför mig. Tre månaderr senare låg jag grovt misshandllad på ett sjukhus där endast turen hade gjort att jag överlevde. Efter det tog jag uppp mina studier och lyckades med det.
Snällla vän misssa inte den chans du verkligen har
Ikaros

Talgoxen
tors, 2016-11-03 - 12:39

Hej Ikaros, jag försöker. Mitt problem i grund och botten är att jag tänker och ältar alldeles för mycket, sådant jag inte kan påverka, i för stor utsträckning för mitt eget bästa. Har egentligen mått dåligt till och från under hela mitt liv och som samhället ser ut så är det svårt ATG bli förstådd om man inte har en specifik orsak till att må dåligt. Därför har jag alltid gjort saker för atg skada mig själv, för att ha en, för andra sk "orsak" till att vara ledsen. Förstår du? Jag har tagit medvetet dumma beslut för jag klarar inte av när allt känns bra, eftersom att jag innerst inne egentligen mår dåligt, så känns allt bara som en fasad, en fin bild som är så långt ifrån verkligheten. Jag känner inget sug efter alkohol, snarare att jag känner ett behov av att döva mina känslor och då är alkohol eller brunt det som ligger närmast till hands. Försökte ringa och maila till UMO igen men med samma resultat som tidigare- inget svar. Jag är så känslig, så förbannat känslig. Jag ger vika och gråter för minsta lilla och har då så oerhört svårt att ta mig upp igen. Kvällarna är oftast värst. Jag gråter och känner ingen mening med någonting egentligen, då är det fruktansvärt svårt att inte självmedicinera, för vem vill inte må bra egentligen? Vad tänker du på, eller vad gör du när livet känns svart och allt du vill är att signa ut och tacka för dig? Vad får dig att må bättre?
Tänker ofta på att tänk om jag är sjuk? Tänk om jag lider av någon slags uppmärksamhehsstörning att jag bara når dåligt för att jg vill att folk ska tycka synd om mig, omedvetet? Är jag en dålig människa? Jag vet inte. Ovissheten och dess brutalitet är likvärdig med ångesten, oron och frustrationen. Det kliar och sliter i själen. Fan vad jag inte förtjänar det här fina livet när allt jag gör är att förpesta andra med min pessimism och eviga nedstämdhet. Hur. Får. Man. Bort. De. Här. Tankarna? Jag känner ofta att jag inte vill bli en dag över 20, hur gör du för att orka bli äldre, orka bearbeta alla problem, ge upp tanken på att försvinna för att få vara med ett tag till. Hur gör man för att uppnå det, viljan, åtminstone acceptans inför det faktum att man har ett liv framför sig. Hur står man ut? Jag vill inte tvingas att stå ut, jag vill känna att jag Vill leva, annars känns det meningslöst. För mig är allt ofta svart elelr vitt.
Blir saker någonsin bättre? Förlåt för ännu ett rörigt, luddigt, flummigt inlägg. En bra dag, skulle jag själv inte förstå vad jag skrivit. Det är som jag är två som inte alls förstår varandra. Den ena fördömer den andra och tvärt om. Jag är nog jävligt svart/vit på insidan också.
Ta hand om dig Ikaros

Ikaros
tors, 2016-11-03 - 14:47

Hej
Jag får flera tankar när jag läser vad du skriver men framförallt framträder en undran när jag läser, ditt utomordentligt väl skrivna brev. Vad är det som gör att du känner att du inte förtjänat detta "fina liv"?
Finns där något som ligger bakom. Något som ingen får upptäcka allra minst du själv.

Du undrar vad jag gjort för att stå ut. Ja, det är så med framtiden att den kommer en dag i sänder. Jag har upplevt det du beskriver och tycker fortfarande att jag är en bluff. Trots bra ekonomi och allt. Det har varit så illla att jag känt någon slags njutning i förnedringen och jag har försökt mig på självmord.
"Nu minsann har de andra fått reda på vilket kräk jag är!". MEN det har bara varit så att jag inte var sådan. Jag tycker också om att försöka hjälpa andra, att hjälpa och stödja.
Den inre ensamheten känner allltså även jag Den som inget råder bot på mer än möjligen kärleken. Där finns kärlek och den har jag också uppplevt men tyvärrr dog min fru alltför tidigt.

Jag vlll inte komma med något råd, men kanske du borde skaffa dig någon att tala med. Det kan vara någon du litar på och det kan också vara en psykolog, vad vet jag,

MEN en sak är jag säker på. BÖRJA MED ATT SKRIVA. Du har en verklig förmåga att uttrycka livets komplexitet. Det kan bo en författare i dig elller någon annan konstnär om det passar dig bättre. Om du vill läser jag gärna dina alster. Skriv bara på. Jag lovar att det är bra.

Jag vill lägga till en idé jag fick när jag läste om ditt brev. Varför inte skriva något i stil med "från min håla" när du sittter där hemma och allt är svart. Formulera gärna det svarta och bry dig inte så mycket om hur det hänger i hop just då. Låt din själ tala!
Ikaros (skrev fel förut)

Talgoxen
fre, 2016-11-04 - 22:37

Ikaros! Du anar inte hur väl och rätt du träffar när du skriver så. Mitt absolut största (och kanske enda?) intresse är att skriva. Det är i skrivandet jag finner min styrka, det är skrivandet som får mig att överleva när allting känns svart, skrivandet är min terapi. Skriver du mycket? Av det du skrivit att döma så antar jag att ditt svar blir ja? Du skriver så vackert men också smärtsamt att jag blir berörd varenda gång. Kanske inbillar du dig att detta är ett patetiskt försökt till konplimang tillbaka "nej du är fin!!!" men så är det inte, jag menar det. Du skriver så fängslande att jag blir skrämmande mycket berörd.
Jag sitter hemma nu, ensam och dricker vin. Skammen är ett faktum så tydligt att det nästan går att ta på. Jag ser på ettan- där Lars Winnerbäck spelar. Kan inte undgå att önska att jag hade dig att prata med på riktigt Ikaros, du får mig att känna mig mindre ensam, som att någon faktiskt förstår mig. Mina vänner jag börjat bli iriiterad på mig, tycker att jag röker och dricker för mycket. Jag kan inte klandra dem. Jag gör det men det är också min skönaste och enda möjlighet till någon form av eskapad. Vad gör man för att orka fortsätta leva? VARFÖR ska jag leva? Det är en tanke jag så ofta frågar mig. 19 år. Mer än halva livet framför mig och Varför ska jag fortsätta? Jag vet inte nu. Jag insåg idag att jag jag separationsångest från det som varit. Jag tänker på relationer som tagit en annan vändning än jag önskat, en annan vändning en jag någonsin velat (heter det kanske viljat? Jag vet inte). Jag har så himla svårt att släppa det som varit, svårt att släppa vänner jag haft riktigt nära som idag känns så långt bort. Vad gör du en fredagskväll som denna Ikaros? Jag hoppas innerligt att du mår bra just nu, inte just för att du orkar skriva med mig, utan för att jag tror att du, oavsett problem, är en fantastiskt människa.

MondayMorning
lör, 2016-11-05 - 00:33

Du skriver så otroligt fint Talgoxe...
Du berör! Tack.

Din första fråga var: Lever för ruset. Gör alla det?
Mitt svar är ett högt nej, jag lever för att hålla mig nykter.
Varje vaken sekund.

Det skär i mitt hjärta att du känner som du gör
men precis som Ikaros skriver så bör du söka
hjälp. Gå på AA, sök dig till kyrkan, sök hjälp via landstinget eller privat.
Du ska inte behöva känna som du gör 19 år gammal.

Jag önskar att jag hade kommit till insikt tidigare i mitt liv.
Då hade jag inte suttit här i detta forum.
Du har hela ditt liv framför dig.
Du måste börja räta upp det NU.

Du är människa och du är betydelsefull...

Kram

MondayMorning

Och om du bor i Sthlm så kan jag varmt rekommendera Riddargatan 1, det är även de som håller i detta forum. Jag fick snabbt tid (inom 2 veckor) Där finns mycket värme och tillit. Väldigt många unga människor som sitter i väntrummet. Du är inte ensam

Ikaros
lör, 2016-11-05 - 12:05

Som jag skrev förut. "Börja din författtarbana" Lyckas du inte få något utgivet finns till att börja med finnns det möjlighet att trycka upp själv och du får en fantastisk dokumentation över dig själv.

Jag kom att tänka på några rader jag själv skrivit för några år sedan som jag gärna delar med dig:
Hur förhöll jag mig eller hur hade jag förhållit mig till andra människor ägnade jag en hel del tankearbete. Några av dessa anteckningar har jag kvar varav en som också berör alkoholismen och hur mina tankar gick strax efter ett återfallet finner jag värda att återge.

" Om synen på andra!"

Det finns två poler i vårt sätt att förhålla oss till varandra.
Den ena polen utgörs av vårt behov av samarbete och härrör ur att vi är beroende av varandra för vår överlevnad. Samarbete och anpassning har varit nödvändiga ingredienser i människans framgångar.
Den andra polen utgörs av konkurrens, behov av att hävda oss som enskilda individer. Detta kommer ur det faktum att var och en av oss är unika individer med skilda behov, önskemål och förutsättningar.
Mellan dessa poler pendlar våra beteenden, tankar och känslor.

I politik är detta mycket tydligt. Socialister betonar samarbetet och anpassning på bekostnad av hänsyn till individen. Detta har inte sällan lett till teoretiskt välorganiserade men omänskliga samhällen. Liberaler betonar den andra polen med konkurrens som drivkraft. I sin extrema form leder detta till en allas kamp mot alla där i längden endast ett fåtal, om ens någon, står som segrare.

Går vi till det personliga planet känner vi igen detta utifrån samtal som förs mellan människor. Ibland avser vi med samtalet att föra en diskussion för att gemensamt lösa ett problem. Vi vänder och vrider på argumenten för att finna en optimal lösning. Detta fungerar ända till det stadium då en eller flera av deltagarna blir känslomässigt bundna vid ett argument och övergår till att försöka övertyga de andra om sin ståndpunkt.
I och med detta omöjliggörs diskussionen och det blir en debatt, det vill säga att var och en försöker driva igenom sin vilja. Ett givande samtal kan aldrig uppstå om några söker sanningen medan andra vill hävda sin åsikt. Mycken tid och många misshälligheter skulle undvikas om vi insåg detta enkla faktum.

Ett för människan tragiskt faktum är att de okloka (dumma?) är tvärsäkra, medan de kloka ofta är tvivlande. Därmed får alltför ofta de med begränsad intellektuell förmåga och dåligt genomtänkta åsikter styra. Jag tycker mig märka att detta blir alltmer vanligt. Eftertanke börjar bli en bristvara på bekostnad av handling. Fascismens framsteg under 1900-talet baserade hela sin ”ideologi” på handling utan eftertanke.

Den alkoholberoende då? Finns det några typiska drag hos alkoholisten som kan placera in denne mellan dessa poler? Med en bedövad hjärna och en hemlighet som måste döljas upplever hen sig utanför gemenskapen. Hen glider därför lätt över till att bli en solitär, en som måste lita till sig själv. Ställd utanför gemenskapen börjar hen odla de känslor som är typiska för konkurrens. Rädsla är en sådan.

Rädsla är en grundläggande känsla som döljs bakom uttrycksformer som ilska och avund. Nära till hands ligger då att fly in i ett förakt för de etablerades sätt att leva. De som lever ett liv som jag inte orkar med. Efter en tids drickande blir de flesta alkoholister mer eller mindre känslomässigt störda eftersom de inte förmått odla de positiva känslor som hör samarbetet till, där kärlek är den grundläggande känslan."

Och kom i håg att framtiden kommer en dag i sänder. Det lilla du gör i dag kan du fortsätta med i morgon. Och slutligen finns det där. Ditt liv som är så oerhört mycket värt. Och din vinflaska i dag lär dig säkert också något, även om den är skadlig för hela din organism,
vänligen Ikaros

Rosette
mån, 2016-11-07 - 13:12

Va bra att du hittat hit och börjat läsa och skriva här när du inte fick kontakt på UMO!

Du verkar ha det tufft och alkoholen är en av de saker som kommit in i ditt liv för att du vill hitta sätt att må bättre. Du har märkt att du bara mår sämre på längre sikt av att dricka på det sätt du gör.

Va mogen du är, när jag läste din text hade jag inte trott det var någon som var 19 år som formulerar sig så väl. Hur du har det och hur du tänker och känner. Modigt och klokt av dig att göra det, det ger oss chansen här att ge dig stöd. Du stannar också upp Nu och inte låter livet gå innan du söker hjälp utan du är redan igång och ser vad som finns, som kan hjälpa dig att må bättre.

Du skriver att du funderar på om du egentligen inte mår dåligt, att du tagit på dig en offerkofta och skäms. Utifrån allt det du berättar hörs att du just nu och en tid har mått väldigt dåligt, man ska inte behöva må såhär och det finns hjälp att få. Ibland behöver man tyvärr försöka flera gånger på flera ställen innan man hittar det som fungerar för en själv.

Du berättar att du ibland har tankar på att skada dig själv eller funderingar på att inte vilja leva samtidigt att du inte skulle göra något för att skada dig själv. Detta är tankar och tankar förändras över tid, du kommer inte alltid må så här och det finns hjälp att få. '

Om du vill kan du läsa lite här under självmordstankar: https://alkoholhjalpen.se/akut

Du har försökt få kontakt med UMO, det finns mer än UMO och jag hoppas det är ok jag delar med mig här. Om du vill vara helt anonym och ha ett samtal om hur du tänker och mår utöver alkoholen kan Nationella hjälplinjen vara ett alternativ, http://www.1177.se/Om-1177/Om-Hjalplinjen/
020-22 00 60.
Ibland är det svårt att komma fram där också, det går alltid då att ringa 1177 sjukvårdsrådgivningen så blir man kopplad. Skulle det vara en akut situation kan man prata med jourhavande präst, då ringer man 112 och ber att få prata med jourhavande präst.

Hur ser ditt stöd ut, därifrån du får medicinen?

När det gäller alkoholen kan du också ringa anonymt till Alkohollinjen, 020-844448.

Du är en ung, klok och modig tjej som har tagit steget att skriva och läsa här, du vill må bättre och kommer göra det. Du behöver hitta sätt som fungerar för dig, få rätt stöd för dig. Nu har du tagit flera väg på vägen för att nå just det. Du vågar vända dig ut, sätta ord på hur du har det. Att göra det hjälper också andra. Du blir en förebild som visar att man kan berätta hur man mår, kanske kan fler våga göra det!

Fortsätt skriv och läs på forumet.

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen

Ettnamn
mån, 2016-11-07 - 20:13

Känner igen mig mycket i det du skriver. Är en tjej på 22 år. Jag kan aldrig dricka längre och må bra. Så fort jag dricker mår jag dåligt/ledsen/nedstämd/eller blir aggressiv. Försök söka hjälp så fort som möjligt så du inte ramlar längre ner. Jag har ätit antabus från och till flera gånger, och under det perioder har jag hållit mig borta från alkoholen, men inte cannabisen. Men försöker tänka att man får ta en sak i taget, och en dag i taget!
Antingen kan du gå till vårdcentralen och berätta din historia, eller även mini Maria är ett alternativ. Prima och även öppna beroende mottagningar!
Det är inte alltid lätt, men kämpa på! Du är inte ensam!!

Talgoxen
tis, 2016-12-20 - 19:24

Längesen jag skrev här men lever, det gör jag. Sitter i skrivande stund i ett väntrum på psykiatrimottagn. någonstans i Sverige. Fick en remiss hit och har väntat i lite mer än två timmar nu. Långa timmar. Väntans tider är jobbiga tider men det kan det vara värt? Får jah inte hjälp nu så vet jag inte hur jag ska klara mig. Jag har tagit ett par steg framåt och sedan milslånga steg bakåt igen. Jag har omslutit mig i mitt eget mörker där jag trivs skrämmande bra. Eller trivs och trivs, det är tryggt och stilla där men ångesten mår mig alldeles för lätt. Det är jag mot ångesten, mot mina demoner som skrattar åt mig och säger att jag är värdelös, att det inte finns någonting fint med mig, att ingenting någonsin kommer att bli bättre och just nu har demonerna ett försprång som tycks omöjligt att komma ifatt. Åtminstone inte utan hjälp och det är hjälp jag kommit för att få.
Hur länge ska jag sitta här egentligen och vänta? Jag vet inte och det gör mig orolig och stressad. Ångesten ges utrymme till att livnära sig på ovissheten. Jag väntar max en timme till, sedan går jag. Att äntligen få hjälp var inte som jag trodde att det skulle vara- att få hjälp fast ändå vara ensammast i världen, bli hjälpt men på något sätt ändå inte. Kanske överlever jag inte om jag går hem, kanske orkar jag inte sitta kvar hur länge som helst. Jag vet inte, vet mest ingenting. Allt är med andra ord precis som vanligt, fast ändå inte. Ingenting är som vanligt egentligen, förutom ångesten, som alltid finns kvar.

Ikaros
tis, 2016-12-20 - 19:58

Hej Talgoxen
Skönt att du är tillbaks här på forumet. Nu när du kommit så långt att du sitter i väntrummet är det viktigt att härda ut. Detta kan vara en vändpunkt för dig.
Ändå ångesten finns men andas lugnt och vänta. Undvik om det går att gå tillbaks till det egna mörkret. Du är en värdefull människa talgoxen. En känslig, värdefull individ som har mycket att ge när du tagit dig ut ur mörkret.
vänligen
Ikaros

Talgoxen
ons, 2016-12-21 - 08:56

Jag klarade det, det gjorde jag. Jag blev erbjuden att läggas in men sa att jag ville åka hem. Det är ändå något med friheten att kunna välja om man vill dö eller inte, som man inte alls skulle kunna göra i samma utsträckning om man var inlagd. Jag testade positivt för THC och mina alkoholvanor kom på tal. Fick en remiss till någon beroendeklinik men det känns så olustigt. Inte är väl jag beroende? Inte fysiskt i alla fall. Jag ser inte alkoholen som ett problem, jag ser det som en lösning när varken samtal eller mediciner fungerar. Kanske blir det bättre nu, det återstår att se. Kanske måste jag helt sluta att dricka alkohol under min tillfrisknadsperiod? Jag vet inte. Jag vet bara att mina stora problem i grund och botten inte ligger i alkoholen. Alkoholen har bara blivit ett filter jag kan ta på mig när jag inte orkar leva i den dystra vardagen.