Dipsomania eller periodsupare

Dipsomania

Ett nästan bortglömt ord! Men för mig viktigt eftersom det beskriver något som jag utvecklat och som i mycket styr mitt liv.
Dipsomania kommer av grekiskans dipsos 'törst' och mania 'raseri', 'vansinne' och är en gammal benämning på återkommande tvångsmässigt missbruk av alkohol. Alltså det som kallas "periodare". Den diagnostiseras som alkoholberoende.

Jag som dipsoman kan under mycket långa perioder, månader eller år, utan något större problem vara utan alkohol. Den förekommer runt mig men jag känner mycket sällan lust att dricka. Beroendet har fått vingar och flugit ifrån mig. Sedan en dag kommer den. Tanken. Nu skulle det vara skönt att dricka. Ja, det känns som att nu har jag rätt att dricka. Sedan stegras tanken till att nu måste jag dricka. Inget får stå i vägen för det. Och några öl är väl inget. Törsten har uppstått.
Efter den första ölen kommer ”mania” det vill säga vansinnet. I rasande tempo dricker jag allt som innehåller alkohol. När öl och sprit inte är tillgängligt tar jag som ett exempel till spolarvätska. Det hela slutar oftast på ett sjukhus med avgiftning. Jag reser mig och fungerar som en vanlig människa till nästa gång. Nästa gång som kan ligga mer än ett år framåt.
Givetvis får min kropp och min själ ärr av detta. Skammen, skulden, kapslas in och jag känner utanförskap. Kroppen kommer inte heller i längden att orka med detta. Alkoholförgiftning eller någon annan fysisk kollaps kommer förmodligen att sätta punkt för vansinnet.

Nu kanske någon undrar hur man blir Dipsoman. Jag för min del har blivit det genom att jag ända sedan tonåren lärde mig uppskatta ruset. Alkoholen var vad som fattades mig. Med den i kroppen kände jag mig hel. Sedan lärde jag mig att kämpa emot. Att sköta arbete och andra viktiga ting trots fyllorna.

Nu vid 72 års ålder har jag levt ett hyfsat liv utåt sett, skött mina arbeten och fått en bra pension. Men Dipsomanin, vansinnestörsten, har jag inte lyckats undkomma. Ett bokstavligt helvete vet jag väntar runt hörnet på mig. Om jag inte lyckas förändra något. Försöker nu här och kommer att börja på AA (igen)

Profile picture for user Ikaros

Som svar på av Dionysa

Hej Dionysa trevligt att du blev intresserad av min alkoholistkarriär.
Just nu försöker jag repa mig från den senaste omgången med öl och spolarvätska vilket slutade med att jag mitt i natten barfota gick in till grannen och bad honom ringa ambulans. Han hjälpte mig med det och jag fick min avgiftning. Sedan skakigt, oro, ångest och medicinering.
MEN ingen lust efter alkohol. Den var försvunnen och är fortfarande så efter en dryg månad. Sviter genom återkommande oro och ångest finns dock men inget sug. Givetvis tar jag hjälp genom Antabus. Men där i framtiden ligger nästa återfall och väntar. En i bästa fall temporär död. När jag för tre år sedan drack glykol var det nära att den temporära döden blev permanent. Mycket nära!
Ja ungefär så här ser det ut för närvarande.
vänligen
Ikaros

Profile picture for user Nikki

Vad jag känner igen mig i det du beskriver!
Dom här perioderna av att helt vilja och kunna avstå och sen perioder av förnekelse och att inte kunna stå emot.
Känslan av att alkoholen gör en hel!

Nu har det gått mycket längre för dig och jag är ju bara 25 år än så länge.
Det är nyttigt att läsa om andras berättelser och problem för att inse saker som man aldrig tänkt på tidigare och för att få en förvarning om hur det kan bli om man inte tar tag i det i tid.
Jag känner igen mig mycket mer i det här som du beskriver om perioder m.m än det annars vanligare alkoholproblemet med supande varje dag/flera gånger i veckan och alla problem som kommer med det.

Nu kanske bitarna faller lite mer på plats för mig.

Profile picture for user Dionysa

Ikaros.
... efter att ha skrivit till dig, så insåg jag ju att jag läst dig på många olika ställen tidigare och uppskattat dina inlägg, men missat att du var du..!
Det du berättar känner jag igen. När a verkligen slår till, slår den hårt, oavsett om du är kung, ung, dräng, eller vad som helst. Spolarvätska vet jag inte mycket om, däremot att man kan berusa sig lika mycket på fina viner. Jag har en tendens att inte bara vilja tömma bägaren till botten utan även mitt själs- och känsloliv. Jag vill alltid veta vad som finns längst där inne nu... och nu igen. En nyfikenhet på gott och ont.
Mitt vackra grekiska namn har jag fått av att jag tycker vinet i sig är en gudasänd dryck som måste drickas med förnuft och andakt. Dit jag nu är starkt på väg. Det känns tryggt att ha dig (och er alla) i min närhet i det skeendet. Vi kan nog stötta varandra.

Profile picture for user Sundare

Vilket intressant ord Dipsomania. Jag hoppas ditt tillfrisknande fortskrider, att återhämtningsfasen blir lång och återfallet faller i glömska rent av.
Vi dricker så olika vi som dricker men tycks på liknande sätt kämpa med liknande upplevelser.
Nu följer jag dig här på din tråd Ikaros!

Profile picture for user Ikaros

Som svar på av Sundare

När man som jag vansinnesdricker efter långa uppehåll blir det svårare och svårare att återvända till livet. Skammen biter sig fast i själen och rädslan för att denna gång kanske inte kunna återvända till livet biter sig fast. Trots att det nu är mer än en månad sedan jag lämnade avgiftningen kommer ångesten i vågor. Men jag glädjer mig ändå åt att ha stunder av relativ klarsyn. Känner mig rörd av den värme och förståelse jag mötet här på alkoholhjälpen.

Ja detta om mig, lycka till alla ni andra som kämpar. Till er som för en daglig kamp mot alkoholen vill jag säga att jag varit inne i den fasen också. Ge inte upp och kom ihåg att framtiden kommer en dag i sänder. Är du nykter i morgon är det din framtid.
Ikaros

Profile picture for user rosa elefant

Jag fungerar också så där; långa perioder är det lätt att vara nykter. Dock på lite andra grunder, möjligtvis (eller kanske på exakt samma).

Jag har bipolär sjukdom, och när jag går in i en mani har jag hittills aldrig kunnat låta bli alkoholen. Jag tappar ändå kontrollen när det gäller så mycket annat då, så det blir liksom en sak bland många. Alla konsekvenser spelar mindre roll. Jag är ändå den enda som fattar någonting i hela världen, så det är ändå skit samma. Alla är idioter och jag är universums drottning. Min superhjärna löser världsproblem och vardagsproblem om vart annat i en åttafilig motorväg med fri hastighet. Huvudet fullkomligt spinner av alla tankar till slut och jag får panik av att inte kunna stänga av.

Det enda som hjälper är alkoholen. Den skärmar av - gör mig trögare, långsammare och en del av alla tankespåren stängs ner.

Sen kommer depressionen. Jag får ångest över allt dumt jag gjorde under manin. Då kommer också alkoholen väl till pass. Jag försöker glömma så mycket jag behöver för att hitta energin till att vilja leva igen.

Depressionen går över efter en tid. Då slutar jag oftast dricka helt. Och oavsett hur mycket alkohol som finns omkring mig går det bra. Det är som att det inte längre berör just mig.

Profile picture for user Ikaros

Som svar på av rosa elefant

Det du skriver om bipoläritet och alkohol stämmer till stora stycken på mig. Särskilt den depressiva fasen och att alkohol inte blir så viktigt. Tursamt nog är den maniska fasen inte så intensiv hos mig som den du beskriver men den finns där. Du har verkligen fått mig att begrunda något. Jag är däremot testad för bipolär sjukdom men inte fått diagnosen.
Ikaros

Profile picture for user Ikaros

Sedan 12 oktober i år är jag nykter. Det var då jag transporterades till akuten efter flera dygns ohejdat drickande av öl och spolarvätska. En svår abstinens och en stark ångest har följt och nu står det klart att jag har en depression. Men ingen längtan efter alkohol. Det är klart för denna gång. Vill aldrig komma tillbaks i drickandet igen.
Före den senaste vansinnesfyllan liggande på sängen kramandes spritdunken hade jag varit nykter i drygt två år.

Jag vill nu aldrig komma tillbaka till detta helvete men min erfarenhet är en annan. När en tid har gått har tanken återkommit, tanken att jag kanske kan, och sedan går det några månader så kommer det kopiösa drickandet över mig.
Köper aldrig hem mindre alkohol än för ett par tusen kronor eftersom jag är rädd för att det skall ta slut. Men slut tar det och då går jag över till kemisk sprit.

Är det någon som känner igen mönstret? Jag har genomlevt alkoholens andra faser också men nu har jag hamnat här. I Dipsomanin, vansinnesdrickandet.

Ikaros

Profile picture for user Ikaros

Hej
Har nu varit nykter i snart två månader och det känns som om depressionen med hjälp av medicin börjar avklinga.Ångesten på morgonen minskar. Samtidigt känns det som om faran med alkohol blir mindre. Inte för att jag vill dricka utan mer som "att det kanske inte var så allvarligt ändå". Hur ologisk får man vara . Jag hade kunnat dött i spritförgiftning och låg flera dygn och skakade i en sjukhussäng. Jag kom barfota och med uppfläkt skjorta med ambulans till akutintaget. Där min sambo senare hjälpte mig med allt det praktiska. Ångesten och skakningarna var näst intill outhärdliga.
Sedan utskrivning och en depression som grep tag i mig så att livet inte var värt att leva.

Och nu när det börjar ljusna viskar alkoholdjävulen till mig: "Det kanske inte var så allvarligt. En liten vurpa bara".
Mitt intellekt säger mig att det är ett tecken på att jag bär på sjukdomen och att den mörka sidan inte ger upp,

Jag saknar lite grand att inte fler skriver om upplevelser från perioddrickande. Är vi de alkoholister där allt hopp är ute?
Ikaros

Profile picture for user Rosen

Min mor var s.k. "periodare" under hela min uppväxt. Till slut fick hon ett ganska tufft ultimatum, "sluta drick annars dör du". Hon slutade helt med alkohol och levde upp till tusen. Tog igen det mesta hon försummat under alla år. Läste på universitetet, tog körkort skrev t.o.m. böcker o målade. Hon levde helt enkelt ett gott liv under ganska många år. Jag tänker ofta att kunde hon lägga av då kan alla det. Allt hopp är verkligen inte ute!
Själv har jag sedan barnen flyttat hemifrån börjat upprepa mönstret med att dricka i perioder men tycker att jag ändå har något så när koll. Mina nyktra perioder är också långa och jag har klarat av att bryta mina djupdykningar snabbare nu. Vet att detta är en progressiv sjukdom och det gäller att inte ge upp kampen förrän den är slut.

Profile picture for user Dionysa

Min morfar sägs ha varit periodare. Min man säger att jag också är det. Kanske har han rätt, jag vet inte. Men det är lite som med bipolaritet – jag är nykterist till tusen (utan "vita knogar"!) och sedan trillar jag dit, mer el mindre. Håller på och forskar i vad det är som utlöser. Till god hjälp har jag det här forumet + att jag deltar i ett forskningsprojekt om internetbaserad behandling av alkoholproblem. Modellen är KBT som jag tycker är utmärkt för denna typ av problematik. Annars är jag ju mer för det psykodynamiska tänket, men det kommer nog att finnas plats för det också vad tiden lider. Nu handlar det mest om att avvärja den akuta faran.

Profile picture for user Ikaros

Nu har det gått 50 dagar sedan jag skrevs ut från avgiftningen. Inget sug och inget alkohol men en depression som haft svårt att lätta. Stundtals har livet kännts fullständigt meningslöst och tomt. Skammen har varit ständigt närvarande och jag har sett mig själv rastlöst vandrande i sjukkorridoren väntande på morgonen. Minns uppvaknanden med panikångest och en rädsla som stramade åt som ett skruvstäd över huvudet.
Sedan jag själv i en bubbla där jag inte klarade att ta in omgivningen.
Ångesten har hållit mig i ett stadigt grepp även om det varit värst på morgonen.
Sedan, i dag, började ljuset komma, jag insåg vilken fantastisk sambo jag har och vilket ynnest det är att vara frisk. Livet verkar återkomma och efter att jag tränat i dag köpte jag en blomma till min sambo. Det kändes skönt.

Skammen finns kvar och insikten om att jag är alkoholist. Till skillnad från många andra här behöver jag inte föra en daglig kamp mot alkoholen. Men den finns där på axeln, alkoholdjävulen, beredd att ta till vara varje svagt ögonblick för att leda in mig i det vansinniga drickandet. Och då vet jag att det kan handla om mitt liv. Fyllan brukar vara bottenlös. Och ändå detta egendomliga att jag kan längta dit, till landet ingenstans, där krav och relationer är försvunna, där det bara är spritdemonerna och jag.

Men med hjälp av er här och andra kontakter kanske jag äntligen kan befria mig från alkoholen. Att komma ut ur fängelset och känna mig fri.

Ikaros

Profile picture for user MondayMorning

grattis till en fin dag idag.
Det låter som en underbart bra dag...
Att våga kika ut och se livet igen.
Det är du värd.

Dina inlägg är så givande att läsa.
Kloka råd och viktiga tankar.

Tack!

//MM
(56 dagar nykter och också dipsomanier)

Profile picture for user Frihet

Blir så glad att höra att du ser en vändning, att det blivit ljusare. Du är så generös och klok på andras trådar och det var först nu jag hittade till din. Låter som du tagit dig igenom mycket och låter som en lurig variant du tampas med.
Var rädd om dig och en stor kram

Profile picture for user Ikaros

Först tack till er som ger mig uppmuntran och positiva omdömen. I går gick jag på ett AA-möte. Det första på mycket länge men det var en mycket positiv upplevelse. Där fanns en värme och en andlighet som stärkte mig.
Men varför skriver eller talar vi så lite om de andliga själsliga värdena? För mig finns ett inre tomrum som åtminstone i går fick en viss påfyllning. Där finns värden som jag inte tillräckligt väl lyckas ta till mig. Vilka dessa värden sedan är eller hur man skall benämna dem är jag inte klar över. Men i går klingade "en högre makt" bra för mig.
vänligen
Ikaros

Profile picture for user Rosen

Som svar på av Ikaros

Förstår det som att du blir hjälpt av att tro på högre makter.det har du givetvis all rätt att tro. Själv är jag allergisk mot dylika fenomen och väldigt tacksam för att detta forum är ganska så befriat. Det är åtminstone för mig en anledning att hänga kvar och läsa inläggen här. AA lyckas tack vare sitt " hällörade" förhållningssätt utesluta sådana som mig. Finns inte så mycket att vända sig till annars.
PS jag tror tvärtemot AA att vi har makten inom oss själva.

Profile picture for user Ikaros

Som svar på av Rosen

Hej Rosen
Jag uttryckte mig nog oklart. Jag menar inte alls att jag tror att några konkreta "högre makter" hjälper mig. Jag menar bara att det kan vara betydelsefullt att söka andlighet eller kalla det något annat. Jag känner att jag har ett inre tomrum där det egna jaget inte räcker till. Just vid det AA-mötet jag refererade till kände jag att en liten del av detta tomrum fylldes. Inget annat. Kraften kan mycket väl komma inifrån mig själv om jag lyckas få kontakt med den.
Jag respekterar alla som inte finner något i AA eller andra rörelser. Men jag själv har bara en önskan och det är att sluta dricka. Här kan jag skilja mig från många andra som försöker dricka mindre. Det alternativet finns inte för mig men jag respekterar de som försöker sig på den vägen.
Vi bör väl alla ha den respekten?
Vänligen
Ikaros

Profile picture for user Ikaros

I dag fick vi ett vackert snöfall som gjorde marken vit där jag bor. Under mitt vuxna liv har detta (alltid) utlöst tankar på, eller längtan efter alkohol. I min hjärna är nysnö och alkohol alltså sammankopplade. Men eftersom jag vet detta utvecklas inte tanken till ett oemotståndligt sug.
En bagatel,l men kanske någon annan har liknande kopplingar.
Ikaros

Profile picture for user Helle

Tack Ikaros för dina kloka och fina ord. Med dig här på forumet känner jag hopp om min nyktra framtid. Du ger kraft.
Känner även jag att AA gav mig mening.

Profile picture for user Rosen

Som svar på av Ikaros

Du är värd all respekt vilken väg du än tar för att förbli nykter.
Det som irriterar mig med AAs doktriner är att man inte skall tro på sig själv. Kan inte förstå det synsättet.
Kanske kan man fylla det där tomrummet du beskriver med medmänsklighet. Många hävdar att det är vad som gör en människa lycklig. Att hjälpa andra.
Håller helt med dig om att vi har ett behov av upplevelser av andlig art. Bildkonst, musik, litteratur är några sådana ingångar för mig. Självklart kan religion också vara det, även om jag inte tycker där finns samma öppenhet
För övrigt tyckte jag Patti Smith var fantastisk när hon sjöng på Nobelfesten. Andlig upplevelse!
Idag skall inte jag förgifta mitt sinne i alla fall.
Ha en god dag.

Profile picture for user Ikaros

Hej Rosen
Vi har samma mål och likartade tankar och även det gemensamt att inte förgifta denna dag. Ett vackert och talande uttryck som jag tar till mig.
vänligen
Ikaros

Profile picture for user Ikaros

Jag har börjat inse att det är något fel på min självbild under mitt liv har känslan av att inte räcka till alltid funnits. Parallellt med ett gott självförtroende har jag haft ett självförakt. Kan låta knepigt men så är det. Detta har förstärkts av och tagit sig uttryck i min alkoholism.

Eftersom min alkoholism är och har (nästan) alltid varit av det periodiska slaget har det inneburit att jag levt ett fungerande liv under långa perioder. Bara för att sedan smita ifrån verkligheten under någon vecka med min älskarinna, flaskan. Jag isolerade mig mentalt och fysiskt. Det var som att vara död. När jag vaknade upp hade jag få eller inga minnen kvar ifrån perioden. Till det yttre destruktivt och för icke alkoholister svårt att förstå
.
Men, jag slapp ifrån att vara min egen väktare. Jag visade upp mig som den jag tyckte att jag var. En bluff. Ett skal. En fyllhund. Något
som med tiden, ingick i min självbild. Alkoholen i sig har alltså under lång tid bidragit till självföraktet och blivit en del av min syn
på mig själv. Mitt sanna jag. Och det är kanske det som jag visar upp under fylleperioderna. Med alkoholen är jag åtminstone någon. En inte helt osannolik hypotes.

Som periodisk alkoholist med den inneboende osäkerheten måste jag bevaka mig själv. Det åtgår mycket energi för detta. Energi som annars skulle kunna användas för att förstärka relationen med omgivningen. Jag glömmer eller kan inte förstå att jag är viktig för mina närmaste. Att de till och med skulle kunna älska mig kan förnuftet förstå, men jag kan inte känslomässigt ta in det. När sådana positiva känslor uttrycks direkt till mig blir jag osäker och rädd. För tänk om de kommer att upptäcka hur jag verkligen är! Vilken besvikelse för dem.

Jag har börjat förstå att det tänkande och den självbild jag beskrivit är felaktig. Detta underlättar, men ibland faller jag tillbaks.

Ja, detta blev mycket självcentrerat men av "Skamsen" och andra här på forumet har jag börjat förstå värdet av att helt enkelt vara ärlig och bara skriva av sig.

Ikaros

Profile picture for user Ikaros

Jag talade med min alkoholläkare i dag och nämnde att jag deltog i alkoholhjälpen på nätet. "Utmärkt det är något jag tror är mycket bra", sade han.
Ville bara nämna att det är fler än vi härinne som tycks förstå vilket stöd och vilken kraft man kan få här.
Tack alla
Ikaros

Profile picture for user Ikaros

Lucia är för mig förknippad med alkohol. Det var den dag man kunde lukta sprit på jobbet utan att någon höjde på ögonbrynen.
Jag är tacksam för att jag inte har någon längtan efter alkohol i dag. Känner mig faktiskt befriad men vet att det bara är just nu. I morgon kan det vara något helt annat. Ni som läser det här skall veta att jag fått och får stor hjälp av vad ni delar med er av.
Ikaros

Profile picture for user Ikaros

Hej
Till er alla som kämpar här på forumet. Er dagliga kamp hjälper mig i min nykterhet. Som periodisk alkoholist är det så lätt att förtränga och glömma men när jag läser det som ni skriver får jag svårare att lura mig själv. Ja, när jag har läst dig, "Skamsen", "Frihet", "Rosen", "Pi3414", och alla som inte dyker upp i huvudet just nu, känner jag egendomligt nog att jag skulle svika er också om jag tog ett återfall. Ett svek mot att jag inte tog den känsla ni förmedlar på större allvar.
Detta forum är fantastiskt för en alkoholist som jag. En som vill bli nykter och försöka leva ett bra liv. Men också en som är väldigt bra på att lura sig själv.

För tre år sedan köpte jag en alkometer. 1100 kr på Clas Ohlsson.
Nu skulle jag kunna få kontroll över mitt drickande tänkte jag, Nu skulle jag stanna vid 0,6 bestämde jag mig för och sedan avnjuta en salongsberusning. Min sambo och jag åkte till vår lilla lägenhet i Tyskland (hon är därifrån) och jag köpte Champagne. Drack ett glas och antecknade promillehalten efter några minuter. 0,21. Sedan ytterligare ett glas och 0,31. Sedan ytterligare glas. Dimma. Och uppvaknande på ett tyskt sjukhus. Jag hade vinglat ut och slagit i huvudet, Den sista anteckningen löd på 1,4 promille. Min sambo berättade att jag då övergav champagnen för starksprit med en sluddrig kommentar om att "den här skiten tar inte".
Ett nederlag som borde givit mig insikt. Men inte. 13 månader senare försökte jag igen. Full i 10 dagar.

Jag känner att det blir svårare för mig att tro på sådana inre lögner när jag läser vad ni skriver. AA kan i bästa fall ha liknande funktion. Det händer saker i mötet mellan alkoholister när de är nyktra, öppna och ärliga.
Alltså jag är tacksam för att jag hittat hit och mött er.

Ikaros

Profile picture for user Ikaros

Jag vill gärna dela med mig av hur besattheten efter alkohol kan ta sig uttryck för mig. Berättelsen är som följer:

Strax efter midsommar för några år sedan fick jag den strålande idén att gömma vin i den gamla brunnen på vårt sommarboende. Under försommaren
hade jag känt spänning i kroppen och börjat bli otålig. Fantasin kom igång. Tänk vad trevligt det skulle vara att gå där på landet och ha ständig tillgång till vin utan att min sambo visste det. Då skulle jag kunna arbeta med småjobb och känna mig lugn och avslappnad. Ta litet vin ibland och må bra. En paradisisk tillvaro.
Att något sådant aldrig tidigare varit möjligt föresvävade mig inte. Jag köper svagt vin, tänkte jag. Tyskt, med mindre än tio procents alkoholhalt.
Att brunnen, som var drygt fyra meter djup, var den perfekta lagringsplatsen, hade jag räknat ut. Här skulle vinet hålla sig källarsvalt. Dessutom fanns fördelen att brunnen var försedd med ett betonglock, som var så tungt att min sambo skulle ha svårt att ta av det. Att locket även var spärrat med ett plattstål, som var låst i båda ändar med två muttrar och krävde tillgång till en skiftnyckel för att lossas, gjorde mitt förråd än mer säkert.

Brunnen var sedan lång tid torrlagd, men jag ville inte ta några risker varför jag tippade i några kärror makadam. Nu skulle eventuellt vatten som kom in dräneras bort. Sedan tillverkade jag en tvärslå av en träregel strax under locket. I denna tvärslå slog jag i femton spikar. Därefter var det dags för vinet. Jag köpte tretton Bag-in Box om tre liter av det tyska vinet som planerat. Som reserv kompletterade jag med en flaska dessertvin och en flaska brännvin. Jag kände mig upprymd. Det var en varm dag och högsommaren var i sin linda. Jag minns att mina händer skakade när jag fäste det röda murarsnöret i box efter box, som jag sedan hissade ner i brunnen. Snörena förankrade jag i de spikar som jag försett tvärslån med. Kring flaskorna med brännvin och starkvin slog jag en löpsnara och firade försiktigt ned dem till vinförrådet varefter jag fäste snörena i de två återstående spikarna.

Nu var det dags att fira sommar och inget kunde hota mitt alkoholförråd. Jag såg fram emot att äga en lätt omtöcknad hjärna som skulle förmedla en mild och behaglig känsla till mig. Arbetsglädjen och sommarupplevelserna skulle förstärkas och jag skulle erhålla den åtrådda sinnesfriden.

Den första kvällen var jag så full att jag tyckte det var lika bra att avslöja hemligheten för min sambo. När jag, inte utan stolthet, presenterade min lyckobrunn för henne sade hon att jag förmodligen inte var riktigt klok.
Sedan minns jag inget från de följande dagarna. Jag vaknade upp efter två veckor med mycket stark ångest. Det regnade och jag kände att högsommaren var över. Min sambo hade givit sig av till vår lägenhet. Jag hittade några sömntabletter som jag slukade girigt.

Därefter abstinenskamp och riskabla färder med bilen in till samhället och inköp av öl för nedtrappning. Det gick åt en dryg vecka till för detta.

Ja, det var berättelsen . Kanske någon känner igen sig. Själv kunde jag efteråt bara konstatera att jag återigen tappat kontrollen över mig själv. Förståndet, intellektet fungerade inte eftersom jag lät mig styras av de känslor som ledde in mig i drickandet.
De känslor som under lång tid dresserats att törsta efter alkohol.

Det som skrämmer mig när jag skriver ned detta är att jag då verkligen tyckte att jag förverkligade en utmärkt idé. Tydligen är det så att alkoholen i vissa situationer tar över min hjärna och styr mig. Otäckt. Men kan kanske förebyggas genom att ha kontakt med andra alkoholister här och i AA.

Ikaros

Profile picture for user Rosen

Vilken historia! Vilken påhittighet!Även om det är verkligt sorgligt så kan man ju inte låta bli att le.
Du måste ha känt dig grundlurad av dig själv. Det har jag också varit många gånger även om jag haft betydligt simplare gömställen.

Profile picture for user Ikaros

Som svar på av Rosen

Ja Rosen
När jag lyckades kvickna till undrade jag själv om inte min sambo hade rätt när hon sade att jag inte var riktigt klok. Att mitt sinne var förvirrat råder det ingen tvekan om.
vänligen
Ikaros

Profile picture for user Anders 48

Ikaros, all styrka till dig....-jag läser din tråd och måste säga att jag känner igen mig i mycket av sättet att dricka. Hualigen! Jag satte korken i flaskan i slutet av juni - och har sedan dess druckit bara några sporadiska glas.....

Profile picture for user pärlemor

Det går inte klaga på din påhittighet i alla fall!!!

Jag läser det du skriver i de olika trådarna och slås över hur klok och välformulerad du är. Ett riktigt stöd för alla oss som kämpar varje dag!

Kram

Profile picture for user Sundare

Hej Ikaros - nu har jag läst igenom hela din tråd och hjärtat skuttar till när jag ser dig referera till mig...Ja, det blir en smula självcentrerat när man skriver här om sin kamp men vi är så mycket mer lika än olika och i detta finner jag en stor tröst. "Det som är botten i mig är botten också i en annan" Jag har tänkt som du - att jag nu inte bara sviker mina anhöriga och mig själv utan också ni här inne som valt att följa mig. Jag tar aldrig andra människor för givna och försöker vara mån om vad jag sänder ut till andra. Igår hände mig en fruktansvärt omskakande sak - min man hittade en gömd tomflaska i mitt skåp. Den har legat där länge och jag har hällt ur mer ur flaskan än jag druckit men det spelar nu ingen roll - min mans besvikelse över sitt fasansfyllda fynd var värre än en knytnäve i ansiktet. Skammen och självföraktet sköljde över mig och min man tyckte att jag verkligen skulle skämmas över besvikelse jag serverat honom. Känner mig skakig fortfarande - trots att jag samtidigt sitter här och hanterar svåra ärenden på jobbet, handleder arbetskamrater och ger kloka råd. Ärlighet och nykterhet hänger ihop, oärlighet och självförakt likaså. Jag har som du också gott självförtroende för det allra mesta, inget som förstås har kommit gratis utan efter hårt och envist arbete med mig själv. Nu kräver nykterheten detsamma av mig - hårt och envist arbete. Jag kan vara rädd när jag tänker framåt - hur kommer livet se ut när det gäller alkohol? Men så avbryter jag dessa tankar och tvingar mig in tillbaka i nuet igen. Och här och nu väljer jag som du - nykterhet. Tycker så mycket om ditt språk och din klokskap och önskar dig fortsatt styrka att hålla fast vid nykterheten. Jag önskar mig och oss alla här inne detsamma.
Om andlighet bör vi också fortsätta fundera, vi kan återkomma till det en annan dag. Är du bekant med begreppet Existentiell hälsa? WHO har åtta intressanta punkter om vår hälsa i ett helhetsperspektiv. Jag tror inte på nyårslöften och är föga intresserad av julklappar men om det är något jag ändå önskar att jag vill ge mig själv de nya dagar som kommer så är det mer av det som ingår i vår existentiella hälsa. Det tänker jag är att ha fokus på ett gott och värdigt liv med ärlighet och medmänsklig närvaro.
MVH Skamsen

Profile picture for user Ikaros

Tack för ditt inlägg.Jag blir smickrad av den uppskattning du ger mig. Uppskattning är något som jag önskar men samtidigt har jag svårt att ta det. "Tänk om hon får reda på vem jag verkligen är..."

Den halvtomma flaska du hade i skåpet var det en reserv? Men den hade legat där länge? Och du har inta varit påverkad? Ett samtal med din make kan nog reda ut det.

Det är sant att ärlighet och nykterhet hänger i hop. Men när det gäller alkohol kan man inte lita på alkoholister. Och det av den enkla anledningen att alkoholisten ljuger för sig själv när det kommer till alkohol. Samtidigt behöver vi stöd och tillit från omgivningen för att lyckas bli nyktra! Jag menar att detta är ett faktum som både alkoholisten och medberoende måste förhålla sig till. Det kanske vore bra om din man kunde förstå detta?
Din gömda halvtomma flaska är ett exempel på hur snedvridet vi kan agera och det vore illa om den tilläts förstöra tilliten som är viktig för dig i arbetet för nykterhet.

Existentiell hälsa är jag inte bekant med men jag kanske kan ana vad det handlar om. Jag har läst en del av Kirkegaard, Camus och Sartre vilka är existentialister.

vänligen
Ikaros

Profile picture for user MondayMorning

Nästan lite creepy med flaskan som din man hittade
med tanke din mardröm du hade för någon vecka sedan...

Fast nu skriver jag kanske i fel tråd?
Ber om ursäkt för det.

God Jul

Profile picture for user Dionysa

... liknar ngt min doktor och jag samtalade om nyligen, nämligen om skamkänsla - att där finns ett glapp mellan den man vill vara, kanske tror sig vara, och den man i själva verket framstår som. Alltså en skillnad mellan jagideal och verkligt jag. Som skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, där det senare är den ytligare bilden av en själv, till skillnad från självkänslan som är stabilare grundad i personligheten. För att lindra skammen över denna diskrepans kan det hända att man flyr till missbruk i olika former i syftet att förneka och försköna verkligheten. Därav också känslan av att vara en bluff.

Profile picture for user Sundare

Jag önskar dig och mig själv just GOD fortsättning. En sån där som möjliggör ett gott liv, utan skam, ånger och skador i kroppens organ - liksom själen! Så du kloka forumvän, vi fortsätter följas åt!

Profile picture for user Mick

Jag vandrar med er på vägen Ikaros, jag har 12 nyktra dagar idag och känner att min självkänsla blivit något bättre, känns bra.
Suget kommer då och då men det har varit hanterbart.
Kämpa på och god fortsättning.

Mick//

Profile picture for user Ikaros

Jag är fortfarande nykter och det utan några större problem. Men det är inte ovanligt numera när jag blivit perioddrickare. Jag tar mina antabus och mina campral regelbundet och i hemmet förekommer ingen alkohol. Jag har det på det sättet oförskämt lätt jämfört med er som för en daglig kamp. MEN när jag tagit mina återfall har de i gengäld varit mycket intensiva och vid flera tillfällen livshotande. Är långt ifrån säkert att jag överlever en djupdykning till även om jag har en bra fysik,

Under helgen har jag drabbats av en lunginflammation och när febern var som högst började jag treva under sängen efter flaskan. Så djupt sitter det att jag tror att jag är full när jag är sjuk.

God hjälp i att förebygga ett eventuellt återfall har jag av er här på forumet. Tack för det.
Ikaros

Profile picture for user MondayMorning

Hur länge ska du äta Campral?
Jag tar ju också Campral, men ej antabus, ska man äta dessa för resten av
livet? Tyckte min läkare sa det i telefonen sist men är osäker på om jag hörde
rätt...

Mvh

MM

Profile picture for user Ikaros

Som svar på av MondayMorning

Hej MondayMorning
Campral verkar genom att normalisera glutamatreceptorerna i hjärnan. Ofta har människor med alkoholberoende ett överaktivt glutamatsystem vilket ökar alkoholsuget. Alkoholsuget dämpas alltså med medicinen.
Preparatet är ännu inte godkänt i USA men är godkänt i Europa och Latinamerika.
Campral har inte särskilt många biverkningar men sådana finns men det har du säkert läst på bipacksedeln.

Om man inte har biverkningar och om medicinen fungerar finns det vad jag förstår ingen nackdel med livslångt intag eftersom effekten är en normalisering av glutamatsystemet.

Effekten av Campral har varit bäst hos etablerade missbrukare. Medan mindre effekt noterats på de som inte kommit så långt i sin alkoholkarriär.

Ja, det är vad jag vet om Campral. Hjälper det att dämpa ditt sug och du inte har några biverkningar kan du nog ta dem livslångt.

För min personliga del har jag ibland tvivlat på medicinen och slutat spontant att ta dem. Men båda gångerna har jag efter några veckor tagit ett återfall. Kan vara en tillfällighet men numera tar jag det säkraste först och tar mina Campral.

vänligen
Ikaros

Profile picture for user Adde

i förbigående sådär......jag var väldigt väletablerad som alkoholist när jag knaprade Campral.
Effekt ?
Noll, inget....Totalt meningslöst för mig.

Profile picture for user Ikaros

Som svar på av Adde

Ja Adde
Så kan det vara förmodligen hade du ingen överaktivitet i glutamatreceptorerna.
Man kan mycket väl vara etablerad alkoholist utan att ha den överaktiviteten.
vänligen
Ikaros

Profile picture for user MondayMorning

Tack för svar. Då ska jag läsa mer om glutamatrecepetorer. Jag vet inte riktigt vad det är.
Hoppas du har en bra start på det nya året :D

Önskar

MM

Profile picture for user Ikaros

Jag satsar på ett nyktert 2017, Kanske är det att ta i men jag har alla förutsättningar att lyckas. Stöd här på nätet, en bra läkarkontakt på beroendeenheten, hyfsad ekonomi, pensionerad, fina barn och barnbarn och en underbar sambo. Men sedan har jag det andra också. Det inre mörkret som ibland kommer smygande, en benägenhet för depression när själva livet känns tomt. Men detta måste jag bearbeta och jag vet att tar jag till alkoholen störtdyker jag i mörkret. Någon lockelse i alkoholen känner jag inte alls för närvarande.

Min metod för att hålla mig nykter är att jag tar Antabus och Campral, Jag tar också sömntabletter Imovan vid behov. Antabusen är jag mycket noga med och tar 200 mg två gånger i veckan. Det räcker eftersom jag vet att effekten kvarstår länge när man tagit dem under längre tid. Jag upplever ingen ofrihet i att ta antabus snarare tvärtom. Två beslut i veckan håller mig nykter.
Jag går också ibland på AA och jag kommer att vara aktiv på nätet.

Min plan är också att jag kontinuerligt här på Forumet skriver om hur det går. Hur jag känner det att vara nykter. Och sedan göra en avstämning den 2/1 2018. Det vore trevligt om någon ville följa mig och kanske kan det jag skriver vara av något värde. Kravet på mig själv är att jag skall vara fullständigt ärlig.

Men jag vet att dagen kommer då det blir svårt. Dagen då min omprogrammerade hjärna vill dricka mot allt förnuft. Det gäller för mig att läsa varningstecknen. Känna igen när olusten börjar smyga sig på, när tillvaron börjar kännas trist, när irritationen stannar och när jag börjar ompröva mina alkoholproblem. "Det är inte så farligt!" "Jag har varit nykter länge nu" "Tänk vad skönt att slå sig ned med en öl och koppla av"
Irritation på en massa åtaganden som står i vägen för drickandet.

Ja, vad gör jag då, när tankarna kommer?. Går hit till Forumet och läser vad ni skriver, läser vad jag i dag skrivit, tränar, tar kontakt med min alkoholläkare, berättar för min sambo, går på AA. Ja, detta är vad jag skall göra!
Med detta lämnar jag rubriken "Dricker jag för mycket" till "Förändra mitt drickande" där inlägget också återfinns.

Ikaros

Profile picture for user Sundare

Vi har ju olika sätt att dricka men jag känner igen mig själv och lär mig mycket av det du skriver. Du har ju många års erfarenhet vilket ger dina ord en särskild tyngd.
Fint att du har det bra och ordnat i ditt liv, det är en särskild nåd att ha det så. Jag är som du också tacksam att ha en särskild kontakt just för detta med alkoholen och beroendet. Det är bland de bästa beslut jag fattat under 2016, ta detta på allvar, kapitulera och ta hjälp.
Så vi kommer att träffas här på forumet Ikaros, var så säker!
Ha en fin dag
Vänligen Skamsen

Profile picture for user levalivet79

Jag vandrar gärna ed dig genom din styrka, dina tvivel och svagheter.
Våra mål överstämmer med varandra även om sättet att dricka skiljer sig.
Inne på min tredje dag utan alkohol, känner mig stark!
Allt gott till dig

Profile picture for user Ikaros

Jag sitter här på lördagskvällen och läser i gamla anteckningar jag hittat i datorn. När jag läser vad jag skrivit om min vän B slår det mig att det kanske kan vara av värde för andra att ta del av dessa. Särskilt eftersom jag vet att min vän gärna delat med sig om han fortfarande varit i livet. Dessutom vill jag gärna också beskriva den närhet till alkoholdöden som jag själv upplever.

Vännen B

B hade varit uteliggare och en gång blivit riven av en tiger. Vi träffades i AA och blev nära vänner. Under sin relativt långa nykterhet avancerade han från anvisad anställd med statsbidrag, till arbetsledare inom ett samhällsägt företag. B var utomordentligt kompetent. Jag är övertygad om att han blivit en framstående person inom snart sagt vilket område som helst om han inte haft alkoholproblem. Vid 23 års ålder fick han istället domen ”kronisk alkoholist” av en läkare. Väl tidigt kan man tycka.
Inom AA var B helt nykter i nio år och under den tiden utvecklade vi ett kamratskap. Vi hjälpte varandra och umgicks ofta. När han sedan återföll i missbruk gick han in i ett periodiskt supande med långa nyktra intervall. Upp till ett år och mer. I detta avseende var vi mycket lika eftersom jag senare utvecklade samma mönster efter mina tretton år av nykterhet.

Vi drack aldrig tillsammans. Till det respekterade vi varandra för mycket. Jag minns en gång när vi stötte ihop och vi båda var påverkade. B kom från systembolaget dit jag var på väg. Han hade skäggstubb och ögonen flackade. Vi stannade och såg på varandra.
”Är du på gång?” frågade han.
Det var jag.
”Då är det bäst vi skiljs fort som fan!” sade han och skyndade något ostadigt mot sin väntande taxi.

Vi förstod båda att om vi skulle dricka tillsammans skulle vår relation förstöras. Den vänskap som möjliggjorde att vi träffades regelbundet på någon restaurang och talade om livet. Om de tankar och problem vi hade. Om det lidande vi aktivt sökt genom alkoholen, Om viljans begränsning gentemot infallet, det som inte sällan fört oss in i en tankekedja som slutat på systemet.
Särskilt behandlade vi våra gemensamma känslor av att vara en bluff. Någon som med ord och känslor duperade andra människor. Inte för att någon av oss medvetet handlade på det viset men vi kunde konstatera att bakom våra ageranden låg ett egenintresse. Vi önskade vara osjälviska men nådde aldrig fram till kärnan av osjälviskhet. Såväl B som jag hade ett behov av något som var större än vi. Som gav sanktion. Vi insåg våra egons begränsningar.
”Jag mår konstigt nog bäst om jag får ge något”, sade B. ”När jag får något känns det som jag lurat till mig det.” Sedan log han svagt och sade att det kanske berodde på att han en gång stulit ur den offentliga kollektbössan i Domkyrkan. Det hade räckt till några flaskor vin.
Många gånger berörde vi våra upplevelser som barn. B:s mor var alkoholist. Han bodde hos henne men brodern flyttade med pappan vid skilsmässan. Från skolan mindes han några tillfällen då han under utflykter gömde sig i skogen. Detta för att få höra när de andra barnen ropade hans namn under sökandet. En liten pojke ensam bakom en sten som ville bli uppmärksammad.

Liksom jag blev han far som mycket ung. Till en början försökte han bo tillsammans med modern och barnet men snart kom separationen. Han miste då bostaden och började föra ett vilt liv. Uteliggare, småbrott, fängelse, nyktra perioder med tillfälliga jobb då det gick mycket bra. Uteliggare igen, narkotika men framförallt alkohol. En så kallad A-lagare.
Sedan, långt senare, en möjlighet till bostad. Han flyttade in och beväpnade sig med ett baseballträ för att hålla gamla ”vänner” stången då de ville övernatta. Därefter jobb och en nykterhet understödd av AA-gemenskapen. Han avancerade socialt och i arbetet. B hade blivit en ”Svensson” och trivdes med det. Till och med äktenskap gick han in i.

”Du kanske tycker jag är knäpp men jag älskar att betala räkningar! Detta att sitta vid köksbordet och kunna göra rätt för sig är fantastiskt. Efter mer än fem års nykterhet njuter jag fortfarande av det.” sade han.

Det här med tigern var något han roade goda vänners barn med. De flesta barn älskade B och han dem. Han hade besökt Kolmårdens djurpark i ett av sina tillfälliga arbeten och därmed fått tillträde till djurstallarna. Där, i en bur, fanns en liten tigerunge obetydligt större än en katt. Eftersom B tyckte om att leka viftade han med handen framför gallret. Tigerungen försökte nå handen med sin tass. Leken blev allt intensivare och B råkade komma för nära gallret med handen. Svisch, så hade den lilla telningen orsakat ett flera centimeter långt sår på hans högerhand med sina rakbladsvassa klor. Därefter kvarstod ett ärr han kunde förevisa och som onekligen hade orsakats av en tiger.

B var social och skaffade sig många vänner. Efter hans skilsmässa också kvinnliga sådana, med varierande grad av närhet till honom. Han tyckte om att dansa och flirta. Men han ville på slutet av sitt liv inte ha alltför nära relationer. När han var ute och dansade och en kvinna verkade bli intresserad av honom försökte han avstyra det hela. I det fall hon frågade vad han skulle göra senare på kvällen hade han ett standardsvar.
”Jag ska åka hem och titta på boxning.”
”Då försvinner glansen i deras ögon” uppgav han.

B dog av alkoholförgiftning. Han var som sagt periodare, liksom jag. När han började dricka intog han lika stora mängder som då han var mer aktiv. Men genom de långa nyktra perioderna minskade toleransen mot alkoholen betydligt. Parallellen till min situation är tydlig.

Jag träffade honom sista gången på parkeringen utanför ett köpcentrum. Han var då nykter, men jag anade att något var på gång. Oss alkoholister emellan är det inte ovanligt att vi känner av ett annalkande återfall hos den andre. Det var i början av juli och Sverige var som vackrast. Fortfarande fanns det några vita sommarnätter kvar och naturen sjöd av liv.
Förmodligen åkte B direkt hem och började dricka. När han drack drog han ner alla rullgardiner och satte sig att supa. Han stängde ute världen och denna sista gång även sommaren. Säkert hade han sin TV påslagen där i dunklet. Förmodligen var han helt omedveten om döden. Hade han inte druckit sig till döds är risken stor att han börjat kvickna till först när höstlöven börjat falla. Detta för att påbörja ett nytt Sisyfosarbete med avgiftning, tillnyktring, nykterhet och flaskan igen.
Två veckor efter vårt möte utanför köpcentret hittades han i en blodpöl i sin lägenhet. Liksom jag, trodde B på något irrationellt sätt att han var odödlig. Ett tufft liv med många svårigheter hade lett in honom i den illusionen. Men sedan en dag kom sanningen ifatt honom. Med rullgardinerna neddragna dog B i den avskärmade värld han ibland gick in i.

B:s begravning var vacker. Dit kom många vänner, inte minst från AA. På kistan stod en bild från hans nyktra tid då han ägnade sig åt krävande motionslopp på cykel. Han hade bland annat kört ”Stora Styrkepröven” från Trondheim till Oslo när han var omkring 50 år. Det tycktes mig som om hans släktingar blev något överraskade över de vänner som slöt upp vid begravningen. De mötte ett välfyllt kyrkorum med vänner och väninnor ur snart sagt alla samhällskategorier som ville ge B ett värdigt avslut. Han fick det och han var en god människa.

En insikt
Om jag inte lyckas avhålla mig från alkohol väntar mig en liknande död som den för B, det är jag klar över. Detta är en insikt som kan vara ett stöd när jag försöker finna en varaktig nykterhet. Jag vet hur denna död kan se ut. Dessutom har jag känt flera andra personer där alkoholen tagit deras liv.
Ändå denna tanke att detta ändå inte kan hända mig. Det är svårt att till fullo ta in att den egna döden kan vara så nära. Detta trots att jag flera gånger blivit räddad tillbaks till livet när jag varit på väg mot en säker död på grund av mitt alkoholmissbruk.

Ja, detta var de anteckningar jag fann. De är över två år gamla nu men lika aktuella för mig. Vännen B. saknar jag fortfarande. Och har denna berättelse haft något värde för dig som läst den känns det glädjande.

Ikaros

Profile picture for user Ikaros

Med tiden brukar missbruket sudda ut de tidiga minnena av alkohol. Så har inte skett för mig. Jag bär med mig detta minne som en klenos och jag gissar att det mer än en gång bidragit att jag tagit till flaskan. Här är min berättelse

Första kontakten med alkoholen fick jag i hemmet året då jag fyllde tretton. Det var strax efter nyår och jag låg i min säng och läste ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg. Julen hade bidragit med sin känsla av trygghet och lugn. Min far missbrukade aldrig alkohol. Rönnbärsträden på gården hade kvar sina bär och de lyste röda mot den fluffiga vintersnön. Vi hade besök av farmor som disponerade mitt rum varför jag sov i vardagsrummet. Eftersom det hade varit jul fanns det alkohol i huset. I skåpet under det nyinköpta kylskåpet stod en flaska dessertvin.

När det var tyst i huset smög jag upp och tog några klunkar ur flaskan. Jag lade mig åter att läsa och ett värmande lugn spreds i min kropp. En värma som omslöt mig som en varm filt. Jag hade funnit min mentala islandströja. Efter en stund vågade jag mig upp och tog en klunk till varefter jag lade mig ner och njöt. Det snurrade lite i huvudet men jag kände mig tillfreds och jag tyckte mig känna Karl-Oskars närvaro från boken. Bilar som passerade på vägen lyste tillfälligt upp rummet. Jag såg upp på det gamla pendeluret, varje minut kändes som ett löfte. Jag hade funnit harmoni varefter jag somnade. Minnet skulle följa mig genom livet. Dessa korta minuter av lycka gjorde ett outplånligt och ödesdigert intryck.
Något som jag fått lida mycket för.
Ikaros

Profile picture for user AlkoDHyperD

Ikaros, precis den känslan du beskriver om den mjuka varma mentala islandströjan. Oj, vad jag känner igen mig. Jag var tolv och drack whisky medan jag blandade irish coffee åt mina föräldrar. Älskade känslan. Gick och tog en skvätt från barskåpet då och då efter det. Fortfarande får jag den känslan av alkohol, iallafall starksprit. Kan säkert vara så att vi som upplever detta har svårt att inte längta tillbaka. Vet ju att många dricker trots att det inte är "gott" och trots svåra baksmällor. Tidig förälskelse spårar hjärnan på djupet. Inte konstigt att det automatiskt är detta man tröstar sig när livet är svårt eller långtråkigt eller - ja, med tiden behövs ingen anledning...

Profile picture for user AlkoDHyperD

Jag är också dipsoman (alkoholist typ B), har ADHD och uppfyller ganska många kriterier för både bipolär (cyklotomi), instabil personlighetsstörning. Största bekymret är impulsiviteten och de kraftiga humörsvängningarna. För några veckor sedan fick jag en tilläggsmedicin (Quetiapin, en atypisk neuroleptika som i höga doser fungerar mot bipolär mani och psykoser, i lägre doser används den mot bipolär depression, sömnstörningar och är stämningsstabiliserande) har Concerta sedan tidigare vilken har hjälpt mycket. Jag hade till exempel inget behov eller sug efter alkohol på ett helt år när jag börjat med Concerta och kunde kanske hållit mig nykter ännu längre om inte pressen varit så hög att hjärnan ändå började koka över.
Eftersom jag gör allt till 150% nördade jag ner mig i olika forskningsrapporter på Quetiapin (finns även under namnet Seroquel) och fann en studie där man testat hur den fungerar på typ B alkoholister (tidig alkoholdebut, stora mängder alkohol varje tillfälle - dipsomani m a o).
Resultatet var mycket positivt. Längre tid mellan återfallen, mindre mängd alkohol per tillfälle och mindre sug. Nu finns det ju traditionella mediciner som har liknande resultat, men för mig som har andra försvårande diagnoser är dessa inte aktuella och funkar inte lika bra ihop med Concerta.
Återfallspreventionen lät ju bra, men det vår inte nog. Man hade i den här pilotstudien även sett att medicinen minskade oxidativ stress till följd av alkohol i hjärnan. Kanske måste man ha en vaken läkare inom psykiatrin för att kunna få den här medicinen, kanske är det bara så att jag haft turen att hitta rätt eftersom alla fungerar olika, men det skadar ju inte att berätta ändå.
För första gången jag kan minnas är jag vaken i hjärnan men lugn i kroppen. Kan vara hypoman av och till, vilket inte stör mig det minsta, men när jag dippar är det bara en skön trötthet och jag kan VILA på riktigt, så som jag föreställer mig att normala människor gör. Fungerar det lika bra i fortsättningen kan jag utan problem avstå alkohol för det har aldrig varit viktigt för mig att "ta ett glas" eller dricka socialt. Alla gånger jag druckit har varit för att stilla oron i huvudet och kroppen.

Profile picture for user Dionysa

Quetiapine... erbjöd min granne! mig när jag mådde dåligt en period. (Först föreslog hon kokain, vilket jag vänligt och bestämt tackade nej till.) Hon har sysslat med droger hela sitt vuxna liv, så... hon vet antagligen vad hon talar om. Men jag tackade nej även till denna medicin. Kanske hade den hjälpt mig, men ville absolut få den på recept i så fall. F.n. har jag inget större behov av mediciner överhuvudtaget, men kommer inte att tveka om det skulle visa sig nödvändigt.

Profile picture for user Ikaros

Jag har många gånger under mitt liv ägnat mig åt att riva ned och att göra uppror. Kanske jag inte kan ”skylla” allt på spriten. Där finns något annat också som går djupare än så. Ett självförakt? Är det måhända självförnedring jag eftersträvar. Jag skriver, är, eftersom detta problem är lika levande i dag som tidigare.

Självförnedring

Om det är självförnedring jag önskar lyckas jag inte sällan utomordentligt väl.
Minst åtta gånger gånger har jag på grund av alkoholen hamnat på sjukhus och där blivit betraktad som en mänsklig spillra. Jag har legat medvetslös av sprit på trottoarer och blivit omhändertagen. Jag har blivit tagen för fylleri. Jag har kört bil onykter. Jag har varit otrogen och upplevt den beska smak som detta för med sig. Jag har svikit mina barn. När jag fortfarande orkade var jag inte sällan inblandad i fylleslagsmål. Jag har flugit mellan Lima i Peru till Paris utan att minnas något av resan. Listan kan göras längre.

När jag kvicknar till ur alkoholen med de förnedrande känslor som följer av de händelser som jag beskrivit, då kämpar jag för att återta min roll. Jag arbetar mig återigen in i en socialt accepterad roll och får till och med erkännanden för vad jag gör.
I denna kamp för social och mänsklig upprättelse arbetar jag hårt. Så hårt att trötthet och stress följer. Stressen är mycket farlig. Den nöter ned min motståndskraft och mitt självförakt konserveras. Detta självförakt som är en grundförutsättning för viljan till självförnedring.

Motsatsen till självförnedring är självrespekt som i vardagligt tal kan betecknas som aktning eller vördnad för sig själv och den egna personen. Konkret innebär det att man värdesätter sina personliga egenskaper. Och här brister jag även utan de ovan beskrivna händelserna. Jag ser snarare ned på mig själv. Eftersom jag inte kan känna denna aktning, men märker att andra gör det, uppstår kanske ett inre behov av att visa vem jag verkligen är. Och då gör jag det genom att förnedra mig.
Det blir en paradföreställning av den egna ömkligheten samtidigt som det blir ett test på ifall omgivningen tycker om mig även när fasaden rämnar och demonerna tränger fram.

Vad betyder självförnedring? Om jag förstår det hela rätt innebär det att aktivt och på frivillig väg söka skammen. Det är detta jag gör när jag dricker. Särskilt när jag väljer att ta till den kemiska spriten. Går detta att förstå i mitt fall?

Jag är och har alltid varit ekonomiskt oberoende. Mina relationer med kvinnor har på det hela taget varit och är bra Jag har bra relationer eller åtminstone hyfsade sådana till mina barn. Ensam några längre tider har jag inte behövt vara. Jag är kunnig och erkänt duktig på vad jag gör. Egentligen har jag alla grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett lyckligt liv.

Och sedan detta behov av att visa att jag inte är värd detta. Var kommer det ifrån? Jag lever inget dubbelliv utan jag försöker vara så ärlig som möjligt gentemot mig själv, mina närmaste och även mot andra människor.

Spriten själv, kan det vara den? Till viss del tror jag det, men den förklaringen räcker inte. Något i uppväxten är ett annat alternativ. Ja, kanske. Min mor var ganska kylig, hade svårt att visa känslor. Jag kan inte påminna mig att min mor omfamnade mig spontant. Inte heller såg jag att min pappa och mamma kramades. Det förekom inte. Men vid ett tillfälle när jag var ute på gården och skottade snö, jag kan väl ha varit 8-9 år, såg jag genom fönstret att pappa höll mamma om axlarna. Det fyllde mig med värme och bilden blev kvar hos mig. Men i övrigt var det inte kärlek och gemenskap utan praktiska ting som var huvudsak i hemmet.

Här kan det finnas något att gå vidare med. Men till vilken nytta, kan man undra. På vilket sätt är jag hjälpt om jag kommer underfund med orsakerna till varför jag ser ner på mig själv?

Ikaros

Profile picture for user AlkoDHyperD

Om du genom att reflektera inåt får en förståelse för dina beteenden vlir det lättare att se på dig själv med värme och medkänsla.
Och, ja, du är inne på ett spår när du beskriver dina tidigaste relationer. Känslomässig försummelse (den kyla du beskriver) ger ett barn upplevelsen av att inte vara älskad och värdefull i sig själv. Många med en sådan uppväxt beskriver en upplevelse av tomhet.
Om man som barn inte speglats känslomässigt, genom att kanske bli tillrättavisad, avvisad eller hånad istället för tillåtelse till alla känslor genom att mötas av tröst, värme och förståelse när man är ledsen, rädd eller arg, slutar barnet uttrycka de känslorna. Det kan till och med vara så att känslorna "stängs av". Känslor är budbärare av behov. Om budbäraren alltid blir ignorerad eller straffad slutar den komma med bud helt enkelt. Kvar blir tomhet. Eller en annan känsla som maskerar grundkänslan. Eller jagande efter bekräftelse. I prestationerna och upplevelserna, eller under berusning, fylls tomheten.
Jag tror vi är ganska lika du och jag, Ikaros, iallafall när det gäller beteenden och kanske svårigheten att vila i förnöjsamhet med sig själv.
Kyla mötte jag inte som barn, men väl övergivenhet, förvrängningar av mina känslor och en mamma som visade mycket rädsla och gav mig en roll som "svart får", vilket skapade djupgående föreställningar om att det jag kände var påhittat och att mina tankar bara var "konstiga idéer". Den gemensamma nämnaren är tillåtelse att känna det man känner och uppleva det man upplever. Validering.
Fundera lite på hur din inre röst låter, den som kommenterar dig inifrån. Är den dömande, drivande, kritiserande eller föraktfull?
Skulle du kommenterat någon du tycker mycket om (dina barn) på det sättet?
Kan det du säger till dig själv göras begripligt utifrån tidiga erfarenheter? Hur var du tvungen att bete dig som barn för att accepteras och bli sedd av dina föräldrar?
Vad har du för livsregler idag som styr dina tankar och handlingar?

Profile picture for user Ikaros

Hej A-D-H-D
Intressant det du skriver särskilt "detta om den inre rösten". Om jag har någon är den snarast ifrågasättande. Jag kommenterar aldrig mina älskade barnbarn på det sättet. Medvetet lyssnar jag på dem och samtalar. Jag tycker också att de har mycket att säga. jag lär mig av dem.

När det gäller mina föräldrar insåg jag tidigt att de var stolta över att jag hade lätt för att lära mig och att jag var mycket duktig i skolan. Men jag var samtidigt oppositionell och låg bakom de flesta busstrecken, Känd över hela byn för detta. Hederlighet var dock något som avkrävdes liksom att vara flitig något som jag inte opponerade mot.

Livsregler som styr mina tankar och handlingar är jag osäker på. Hederligheten har jag, liksom kravet på ärlighet. Arbeta och göra rätt för sig likaså och att inte låta mig skrämmas till tystnad. Att vara självständig är nog det allra viktigaste när jag tänker efter. Inte vika ner sig i onödan.

Ja, du fick mig att tänka efter rejält. Tack för det.

vänligen
Ikaros

Profile picture for user AlkoDHyperD

Mellan den ifrågasättande inre rösten och den du har med barnen. Du är nämligen p-r-e-c-i-s lika mycket människa värd samma ton och behandling!
Det du beskriver om dig själv som barn känner jag igen på pricken!
Och i brist på kärlek för sin egen skull söker barnet bekräftelse. Beundran för prestationer och uppmärksamhet genom revolt. Jag syns, jag gör, därför finns jag.
Vi fruktar alla likgiltigheten. Vi har alla behov av att bli sedda och förstådda. Alla har behov av kärlek för sin egen skull. I brist på kärlek söker vi bekräftelse och beundran för prestationer, i brist på beundran söker vi synas på andra sätt, t ex genom att väcka avsky eller fruktan.
Precis som jag tycks ditt känslosystem för trygghet ha fått väldigt lite näring och utforskandesystemet har tagit dess plats. Utforskandesystemet behöver vi ursprungligen för att motivera oss till jakt på föda, sökande efter partner, utveckling, lärande, upplevelser. För att öka motiveringen utsöndras dopamin när vi gör dessa saker. Det är behagligt och lustfyllt men sliter på kropp och psyke. Det är i trygghetszonen vi vilar och återhämtar oss. Man kan träna upp och utöka sin egen tillgång till trygghetssystemet även om det är svårare om det inte funnits från början.
Var har du din trygga plats, Ikaros? Kan du blunda och leta i dina minnen. Finns det någon person eller någon plats där du upplevt vila och känt trygghet. Kan du måla upp hela bilden för ditt inre. Beskriv den för dig själv. Sitt så en stund och bara observera, andas, känn hur det könns i kroppen.
Nör jag gjorde detta första gången för mig själv upplevde jag bara obehag. Kunde inte tänka. Upptäckte att det inte fanns någon sådan plats någonstans.
Senare gjorde jag övningen tillsammans med min terapeut. Hon guidade mig eftersom hjärnan var helt tom - min trygghetszon upplevdes som hotfull! - och jag kan förstå det. Med en oförutsägbar mamma som kunde vända vilken situation som helst till någonting hotfullt och obegripligt hade känslosystemet lärt sig att aldrig slappna av och att allt som kan upplevas som tryggt kan vända till något hotfullt på en millisekund.
Jag hittade till slut något som kunde likna en känsla av trygghet. Jag själv, helt ensam, ute i naturen, springandes eller simmandes i en sjö.
Efter något år till i terapi gjorde vi om övningen. Jag såg mig fortfarande helt ensam - i brist på minnen av trygghet tillsammans med andra - men nu liggandes på en gräsplätt i ett skogsbryn.
Terapeuten visade mig skillnaden. Jag behöver inte längre rörelse för att få tillgång till inre lugn. Kan vila i mig själv.
Som barn behöver tryggheten komma från omsorgspersonerna. Har man haft turen att få detta införlivas det i en själv. Om inte får man ofta svårt att uttrycka och få sina behov av tröst och trygghet från andra mäniskor, men man kan träna upp förmågan att ge det till sig själv. Självmedkänsla, omsorg om det lilla barnet inuti som inte fick det den behövde, förståelse till de känslor omsorgsbristen och bristen på känslomässig spelgling gav upphov till. Behoven finns kvar även om de begravts långt inne och kan komma i uttryck på andra sätt. Börja med att utforska dina grundkänsor i olika situationer. Det kan vara en annan känsla som manifesterar sig, leta under den.
Se dem som mänsliga, förståeliga, giltiga. Att ge sig själv validering i känslor och upplevelser är en väg in i den trygga zonen. Jag ser mig. Jag förstår mig.
Kram

Profile picture for user Ikaros

Tack A-D_H-D
Det du skrev fick mig verkligen att tänka.
För det första är det sant att vi skyr likgiltigheten. Jag tror att det var Hjalmar Söderberg som skrev: "Kan vi inte bli älskade kan vi åtminstone bli fruktade."
Jag har lagt citatet på minnet men inte kopplat det till mig själv. Men ett faktum är att jag i ungdomen trivdes med att andra var rädda för min fysiska styrka. Senare under mitt yrkesverksamma liv tog jag gärna åt mig uppdrag som var konfliktfyllda. Här använde jag inte fysiken utan istället min hjärna som ofta träffsäkert hittar andras svaga punkter. Ingen trevlig bild du leder in mig på men nog tyvärr sann.

Beundran för prestationer har jag alltid sökt. Jag bygger och presterar (har byggt tre hus, renoverat fem lägenheter), jag har studerat och presterar(har 15 terminers universitetsstudier bakom mig) , jag tränar och presterar. Sedan super jag till och och blir ett vrak. Det är inte utan att du leder in mig på lite självförståelse. TACK för det!
Något jag inte vågat göra för att jag varit rädd för att inte prestera tillräckligt bra är att skriva. Detta eftersom skrivandet är viktigt för mig och jag vågar helt enkelt inte. Jag har manus nästan klara för ett par böcker och då är ett tjugotal noveller oräknade.

Min trygga plats har jag svårt att hitta. Minns dock en dag före jul för mer än 45 år sedan då jag låg och vilade hemma på sängen och kände lugn. Tyvärr gjorde jag det därför att jag hade ett gallon (engelskt) whisky under sängen som väntade på mig.
Men du har fått mig att söka efter min trygga zon och jag återkommer till detta om jag finner något. Kanske när jag skriver men då tycker jag att jag borde göra något annat.Något mer produktivt.

Grundkänslorna kommer jag att söka efter. Har även förstått detta när det gäller andra men inte applicerat det på mig själv. Kanske är jag rädd för vad jag kan hitta.

Ja, detta var vad som dök upp min hjärna.

Ikaros

Profile picture for user Tombor

Som svar på av Ikaros

Jag har själv som socialsekreterare med inriktning mot missbruk. Jag klarar dock inte alltid leva efter alla visdomsord jag sagt till klienter. Jag har alltid tänkt att man kan ha allt men finns det ett tomrum inom en så hjälper inte alla pengar i världen. Tror man måste lära känna sig själv så bra att man vet vilka behov man behöver få tillgodosedda för att känna en inte frid. Du har ju kommit en bra bit på väg! Du har uppenbarligen resurser! Skuld och skam kan stjälpa vem som helst! Ingen vinst utan bara en kostnad! Tror att du har resurser nog för att klara ett nyktert eller nyktrare liv!!

Profile picture for user Sigge69

Imponerad över din visdom, du beskriver/ sätter ord på vad många här inne på forumet känner igen sig i. Varför man gör dåliga val och sökandet på bekräftelse, återuppbyggandet...
Tack

Profile picture for user Dionysa

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Profile picture for user Brasklapp

Hej ingen uppdatering på ett tag men ville bara komma in och säga hej och tack och att jag känner igen mig väldigt mycket i sättet att dricka och så vidare. Mycket fina och bra inlägg här. Blir lite avundsjuk på den fina relationen du hade med din vän som gick bort. Tack och hej.