Sluta på egen hand

Håller helt med. Och det där skrev jag för ett bra tag sedan. När jag var inne och kollade...Gjorde mitt första längre inlägg idag i en annan tråd. Och tror absolut att man behöver hjälp - sedan kan den hjälpen nog se ut på många olika sätt.

...för gott råd. Att ta en dag i taget och se det stora i det lilla...det som pågår just nu. "Gör det enkelt" brukar väl folk i AA säga...
Jag kände också igen mig väldigt mkt i din tråd (!) både vad gäller livssituation (det som är gott ...vänner, roligt/krävande jobb) och förstås tankarna/kampen med alkoholen.
Nej - det ska gudarna veta att det inte är enkelt att dricka sig småfull eller rejält berusad tre ..fyra gånger i veckan. Och ovanpå själva berusningen/fyllan/bakfyllan/ångern....hålla skenet uppe. Stiga upp fastän tillvaron känns som grå aska och badda ansiktet och borsta tänderna och ta sig i tid till arbete och hålla möten. Och se ut som att man har koll på läget och INTE är en alkis...
Jag har nu varit nykter i 11 dagar och det var mkt längesedan........och jag känner redan en förändring i kroppen och knoppen. I nästa vecka ska jag resa bort och gå på jazzkonsert med människor som står mig nära....och jag vill inte dricka då! För varje dag som går så känns det som att ngt växer... (låter kanske fånigt eftersom det är så få dagar än..) men om jag drack nu så skulle jag ju få börja om på ruta ett....så känns det i alla fall. Och jag behöver känna/uppleva att jag kan lita på mig själv nu. Att jag kan fatta ett beslut ...och stå fast.
Jag försöker tänka att detta är ngt spännande....att få undersöka världen från ett annat håll. För mig är ju nykterheten det nya....och drickandet är slentrian...vardag..tristess.
Jag tänker ändå - hoppas - att jag slagit i en sorts botten. För mig var botten inte en dramatisk fylla eller ett stort gräl eller en uppenbar skada.Jag har inte heller människor i min närhet som dricker mkt - de dricker normalt. För mig var botten att vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år...dricka alldeles för mkt liksom i hemlighet och vakna svettig och olycklig och frågande inför hur i all världen det kunde bli såhär? Det trodde jag inte...i mig vildaste fantasi...när jag var ung.
Jag vill så oerhört gärna leva.....och leva gott. Inte stort - men gott- med mina nära och kära och vänner...och med musiken som jag älskar och naturen och djuren:-) (låter barnsligt det här...men med åldern är det ju det där självklara och enkla som är fantastiskt)....men alkoholen har långsamt fjärmat mig från allt detta ...och från mig själv.
Ibland får jag en inre bild av att jag är på ett stort nöjesfält...och att alkoholen är den där öronbedövande musiken som min barndoms nöjesfält dominerades av....och allt går runt runt och färgerna är bjärta.
Och så plötsligt släcker ngn ner strömmen och det blir tyst.....och man ser allt med andra ögon. Karusellen står still och man ser skräpet på marken....men också lite av den blå himlen och träden....ja verkligheten. Så kan jag uppleva den nykterhet som nu får en skymt av.
I dag kände jag mig så glad när jag gick en rask promenad på lunchen.
Jag förstår att detta inte kommer att bli enkelt men jag ska verkligen verkligen göra vad jag kan för att komma ur det trista ekorrhjul som alkoholen blivit ....
Tack för din respons och tack alla andra som skriver här.

Då är vi lika långt i vår nykterhet Andrahalvlek! Låt oss hålla nyfikenheten vid liv. För egen del tänker jag att det är nykterhet som gäller ....jag har ju redan testat att dricka ’lagom’ . Och vet ni hur det gick?
Ja - det vet väl alla här:-)
Kram och ha en fin fredag!

Den var fin att läsa - din lista.
Ja - att människor behöver varandra och att man tillsammans kan göra så mkt mer än vad man klarar av på egen hand - blir tydligt här.
Att vara alkis ( jag väljer att kalla mig det.. så trött på omskrivningar:-) är att vara ensam....
Ensam i ånger och i skam och på ngt sätt även när man dricker....ensam i det där laddade begäret. När övriga var nöjda...ville jag har mer - men det måste jag dölja.
Det är fint att kunna skriva öppet här. Och somna nykter.

....är en dum rubrik på den här tråden.
För jag kommer inte att klara det på egen hand.
Ska i alla fall försöka skriva lite här typ varje dag. Jag vill njuta av ’just nu’ ( när det känns ok) men förstår att jag också måste gräva lite i/minnas hur hopplös, trist, tung, skrämmande och förödande alkoholen är...,
Nu var det inte mer än ca två veckor sedan jag korkade igen...efter 10-15 år av problematiskt drickande. Så jag borde ju minnas...
Men bilden av ’det goda glaset’, avkopplingen, absolutionen är stark.
Jag känner inget sug nu....det har varit förvånansvärt lätt. Och ni ska veta att jag prövat hundra gånger ( minst) att hålla upp...
Det som jag tror är skillnaden nu är att jag - på riktigt - förstår att jag inte kan dricka.
Jag kan kalla mig alkis....om jag vill. Det är inte ett vackert ord men det betyder ju helt enkelt att alkohol är ett problem och att jag ofta - inte alltid - har problem med att sluta dricka. Så är det!
Få i min omgivning ( egentligen ingen) anar vidden av detta.
Jag har skött det ’snyggt’. Men inåt tror jag att det är precis samma skit, förfall, ångest, aska....som för alla andra.
Jag har varit mån om arbetet och mina vänner dricker måttligt...
Min pappa - som gick bort tidigt- drack problematiskt ....så jag har ärftligt påbrå....men min mamma - som levde länge och var den jag stod nära - var väldigt måttlig.
Jag har slarvat bort oändligt mycket tid på att vara bakfull, se fram emot att dricka och dricka i splendid isolation ..och med andra ( och då har jag...för det mesta....skött det)
Jag i dödstrött på detta dubbel-liv och den kamp det är att upprätthålla ett ’vanligt’ liv och samtidigt vara slut i kropp och själ...flera gånger i veckan av alkohol. Jag har köpt fina viner på systemet och tänkt att jag kan ta ett glas i min sköna stol...efter jobbet. Som den vuxna människa jag är.
Och druckit upp hela flaskan....:.
Detta lilla konststycke har jag upprepat ....om och om igen.
Varje gång med övertygelsen om att det ’goda glaset’ ändå ska vinna/infinna sig....
Det gjorde det typ aldrig!
Beroende slår ut hjärna och hjärta och sunt förnuft...
Nu har jag nått insikten om att jag inte kan mera. Livet blir aldrig bra/bättre om jag fortsätter dricka...
Allt jag vill göra - skriva, resa, umgås....grumlas och mister sin lyster och sin verkliga potential.
Och mest av allt vill jag bara ha lite ro - självrespekt - och den där första koppen kaffe ....med hopp om livet.

....för era kommentarer/inlägg.
Betyder så mkt att jag får skriva här - och höra era tankar och åsikter!
Knivkastarens kvinna minns jag att jag blev väldigt berörd av.... att den var så hudlös.
I går läste jag ett stycke i PO Enquists Ett annat liv..... hur han plötsligt - efter ett pärlband av misslyckade behandlingar - känner att han ändå inte supit bort hjärnan...att han fortfarande kan skriva.
Om ni inte har läst den så gör det!
Han skildrar fallet, förfallet ....den långa/korta vägen ner i alkoholträsket/tristessen med sin stillsamma humor och skarpa blick.
Klok och skarp - men fullständigt maktlös mot alkoholen. Tills han en dag plötsligt får tillbaka viljan och motståndet.
Han beskriver det som ett mirakel.
Jag hoppas kanske inte på ett mirakel:-)...men jag hoppas att jag vågar stanna kvar i verkligheten och sluta blunda.
Nu - ut i naturen.
Ha en fin söndag

Hej Se Klart

Loggar in och blir så glad över att se att din kommentar.
Jag har varit på resande fot och även haft gäster som stannade i nästan en vecka - och jag har inte tagit mig tid att logga in här.
Och det är dumt! Jag har flera gånger varit väldigt nära att dricka ...att bara ta ett glas och ’glömma’ varför jag fattade beslutet att vara nykter i tre månader.
Tror att det är fåfänga som hindrat mig - mer än något annat.
Jag vill inte dricka eftersom det påverkar min kropp så mkt.
Men själen?
Jag har liksom observerat/registrerat mina tankar utifrån ...och tankarna skrämmer mig. Hur nära jag är att glorifiera alkoholen och underskatta problemen.
Och detta att inte skriva här - inte ta hjälp . Det är också ett mönster.
Att kräva av mig själv att jag ska klara allt på egen hand. Att aldrig be om hjälp/ta hjälp.
I går åkte mina gäster och nu är jag här igen.
Jag behöver vara här - läsa, skriva, tänka. Ta del av era erfarenheter - och ta rygg på er.
Så dumt att inte fortsätta skriva....jag måste öva mig i att berätta hur det är - ups and downs...
Nu är det tisdag kväll - en vanlig kväll utan alkoholdimma....varken särskilt lycklig - eller olycklig.
Den är.

Hej!

När jag drack (ja, det var ju inte särskilt längesedan precis) så var det bästa upplägget att få vara ensam...
Jag har ett rikt socialt liv och vuxna barn (började dricka problematiskt efter att de flyttat hemifrån)
Men att komma hem en fredag - efter en intensiv arbetsvecka - och korka upp en flaska rött...det var underbart. Sedan gick flaskan åt lite för snabbt...det förvånade mig. Jag kände mig ju knappt berusad (ibland) och klockan kunde vara 21.05 ...typ. Den där förväntansfulla känslan av helg och frid....den var borta. Istället kom en krypande rastlöshet....jag började nyktra till. Ibland gick jag och la mig. Ngn gång gick jag ut - bor i stor stad och det var enkelt att ex gå till en lounge på ett hotel....där satt andra människor i fåtöljer och soffor - en och en - med ett glas. Inte ngt konstigt alls...ibland hade jag med mig en bok. Jag kunde ju vara en dam på resande fot...inget konstigt med det.
Dyrt vin.....i fina glas.
Och en glasbubbla över mitt huvud...ja, över hela mig. Det värsta som skulle kunnat ske just där och då var att ngn jag kände kom förbi. Det hände faktiskt aldrig. Staden är stor och mina vänner går inte på hotell och dricker vin ...
Så hela scenariot var min hemlighet.
Och så vakna dagen efter - med suddiga bilder i huvudet och noll glädje i kroppen...
Varför? Dett funderar jag mkt på. Varför har jag velat bedöva mig på detta sätt.
Jag vill inte leva det livet mera. Det finns andra spår i mitt liv....som är bra, rika...men jag kände hur vägen smalnade av...blev mörkare och mörkare. Hemlig.
Ge mig kraft att bryta detta (ja - jag kan till och med tänka mig att ta hjälp av en högre makt:-) Men den verkliga magin är väl just detta - att dela mina hemligheter med andra. Släppa in ljus och luft.
Jag vill dricka kaffe nu..... gärna termoskaffe på en bänk eller i skogen! Gärna med mina vänner - eller i en ensamhet som inte måste döljas.

...för responsen. Och för att ni kan relatera till det jag skriver.
Jag kan relatera till så mkt av det jag läser här!

Och precis som många av er lyfter så har även jag haft mkt svårt för att be om hjälp. Visa sårbarhet. Samtidigt är jag social och har många goda vänner. Men jag har alltid känt mig mer bekväm i rollen som den som stöttar och lyssnar...
Även i yrkeslivet har jag haft och har ansvar för många människor... och jag tror att jag upplevs som stabil.
Men det finns en stark..och för mig oväntad kraft i att ge upp ( för det är min känsla inför alkoholen nu...jag känner mig besegrad ...jag orkar inte mer...det funkar inte). Inse fakta! Och inse att nu är det JAG som ska lyssna...ta rygg.
Jag är inte experten här, inte särskilt klok heller...jag har ärligt talat betett mig riktigt korkat ...
Jag - som hade ngn sorts självbild ändå av att vara så bra på känslor och relationer.... lite komiskt.
Lyssnade på en podd där en ganska ung kvinna - under trettio - beskrev sin resa in i nykterhet. Och jag kunde krasst konstatera att hon förstått mkt mer än jag ....i ett så tidigt skede.
Jag menar inte att slå på mig själv...för det tror jag inte hjälper. Det finns faktiskt ngt rofyllt i att ge upp och tillåta mig att känna mig besegrad och undrande.
Det är inte lätt men jag har ändå många fina....små stunder....mellan rastlöshet, tillfälligt sug och lite rosa drömmar om det goda glaset.
Fint det du skrev "Se klart" om att alkoholen blir lite som den där kärleken man lämnade (eller blev lämnad av)....först gör det ont och upptar en så mkt....men efter ett tag bleknar bilden/minnena...längtan. Och inte sällan (även de gånger man blivit lämnad ) har man ju tänkt - vilken himla tur att han drog för vi passade ju inte så bra tillsammans...
En fin lördag önskar jag alla.

Skriver några rader i min egen tråd. Det är söndag kväll - internationella kvinnodagen - och jag samlar ihop mig inför veckan.
’Gör det enkelt’ ....tror jag är ett mantra i AA. Och ’det viktiga först’.
Jag är ju fortfarande nynykter.
Jag försöker navigera i det dagliga livet och för mig är det en utmaning att - i denna ålder - öppna upp för ngt jag inte är så bra på. Att ta hjälp.
Jag är ju annars senior....vad gäller kompetens och erfarenhet - inom många områden.
Men här måste jag släppa det. Här är jag oerfaren. Att ’kapitulera’ betyder för mig att sluta tro att jag har alla svar inom mig.
Det utmanar min självbild en hel del ....det skaver och värker.
Men jag känner mig ändå glad och förväntansfull.

....ja, det är mycket man skulle stå i - ensam. Dricka ensam och sluta dricka ensam.
Klara av - inte visa - inte falla igenom - kontrollera.
Inte särskilt klokt eller realistiskt - varken det ena eller andra.
Att vandra in i ett eskalerande drickande är ju att isolera sig. Människorna blir allt mindre viktiga - alkoholen är den lysande stjärnan och den man för en( inre ) dialog med. En dialog som i några korta timmar kanske känns storslagen och intressant (i bästa fall) och ofta bara bedövande. Och som dagen efter ter sig meningslös och dum...
Tack för att du tror på mig. Själv känner jag mig väldigt nynykter men jag vet att jag inte bör dricka - det är jag säker på. För mig finns egentligen inte ngn tanke på att lära mig dricka normalt (men förstår att det kan vara ett alternativ för andra förstås).
Jag vet också att jag behöver släppa in andra människor i denna resa...jag förstår det. Och det är fint att kunna göra det här. Kanske ska jag så småningom också göra det på andra sätt. Det är skört - och jag behöver ta det stilla och försiktigt.
Glad att somna nykter!

....mellan fjällen. Nej - inte många fjäll här inte. Men en fin morgonpsalm.
Hur får man in lekfullheten och det sorglösa i det nyktra livet? Redan när jag skriver frågan så är det ju uppenbart att det inte fanns mkt av den varan kvar när jag drack...nu på slutet.
Att hitta tillbaka till den där känslan av ’lek’ som jag hade som barn och även ofta som ung och ibland även som vuxen. Att få ge sig hän i kreativitet ...utan att det ska ’bli något’....att ha vindlande samtal med vänner. I allt det där ligger en aspekt av att gå ur dig själv en aning, inte ha en sträng blick, lyfta lite från överjaget.
Det tror jag att alkoholen hjälpte mig med...i början. Men på senare tid blev det motsatsen ....en väg som smalnar av och som inte bara på sikt dödar inre organ utan också - just - det lekfulla, förmågan att avslappnat få vila.
Tisdag i dag - och det hjälper att skriva här. Tror och hoppas att det är preventivt ...att det är ett skydd mot att jag i eftermiddag ...efter en lång dag fylld med människor och möten ska känna att ....nu går jag in här och unnar mig ett glas rött. Det är jag väl värd ....värd en stund med lite mer fritt flygande tankar - och inre förlåtelse.
Men för att få in just det i mitt vardagsliv så kan jag inte dricka. Så är det för mig.

I dag var jag trött efter en dålig natt och på jobbet höll jag i flera ganska omfattande möten som involverade många och som var viktiga rent strategiskt. Hann inte äta så mkt lunch och vid halv fem kände jag mig mkt hungrig...och trött. Jag var nöjd med arbetet men ändå kom det över mig en stark känsla och lust att gå och sätta mig någonstans och dricka. Ngn skön miljö - där jag kan sitta ifred och som är acceptabel/trevlig att dricka i.....och släppa alla krav. Framförallt mina egna...(eller mina egna föreställningar om omvärldens krav) .
Vem kommer att få veta detta...dividerade jag. Jag dricker nu och sedan börjar jag om på min nyktra resa... Jag kände rent fysiskt hur kropp och huvud liksom kidnappades och hur mina tankar började gå ...som på räls..i gamla upptrampade banor... jag kände mig rastlös och radiostyrd. Jag gick in på ett alkoholfritt hak och beställde onyttig och kaloririk mat och åt....och då lättade det lite. Sedan skyndade jag mig hem. Väl hemma infann sig känslan av att vara räddad. Men också en oerhörd trötthet.
Nu ligger jag under filten och känner hur varje cell är trött....och denna kropp ville jag fylla med alkohol. I morgon bitti är det ett tidigt möte med många inblandade .... För några veckor sedan hade hällt i mig fem kanske sex glas vin och sedan hade jag gått hem, sovit dåligt - stigit upp tidigt och baddat ansiktet och hällt i mig kaffe och gått till jobbet...
Hur har jag orkat? Det är så mkt som snurrar i huvudet - min stora lojalitet mot arbetet - ett arbete som jag i grunden tycker är mkt meningsfullt men där jag samtidigt är i en roll som innebär väldigt mkt ansvar. Vill jag ha det så?
Vad vill jag egentligen?
Antagligen är det inte arbetet det är fel på....det är min inställning.
Hade inte väntat mig detta sug...men jag har ju inte varit nykter länge.
Orkar inte skriva så mkt mer - har inte några kloka slutsatser. Skönt att skriva av mig bara.
Den fria viljan är en fingerborg i världens hav...tror jag att Bodil Malmsten skrev...
Hade jag inte läst så mkt här (som ex att hunger är en farlig trigger...) så hade jag garanterat druckit mina glas.
Nu lyckades jag kravla mig upp i fingerborgen. En liten ranglig båt....men den blir mer stabil med tiden - hoppas jag.

Godkväll.,,
Är lite dålig på att skriva i min egen tråd. Tycker att det är så fint att läsa andra trådar och svara på inlägg där.
Har i alla fall funderat lite över varför jag kallar mig Kaveldun. Det var bara ett namn som kom för mig men för mig är Kaveldun en växt med tusentals små fjädrar/frön - som kapslats in av av ett hårt skal.
Och så är det att vara alkis tycker jag. Kontroll och känslor.
Och en yta som inte visar det som finns under skalet.
Ska inte ta metaforen för långt... för jag tänkte inte alls så mkt/eller smart när jag valde namnet.
Men det är inte så dumt:-)

Stort tack för HALT Andrahalvlek ( tror att jag nämnde det i en annan tråd också)
Har hjälpt mig - väldigt konkret .
Inte minst detta att äta...att suget minskar då.

...Andrahalvlek ....ja kanske även robust? Hoppas på det.
Har alltid gillat själva ordet ...Kaveldun...kanske ska ta det som efternamn en vacker dag.
Och nu har jag med mig lite mellanmål som jag äter precis innan jag går hem från jobbet ( min farligaste tid....lite trött, hungrig..krogarna glittrar och glimmar och sjunger sirenernas sång..) Att vara någorlunda mätt dämpar mitt sug...
Tänk vad man lär sig...

Märker att jag (redan) börjar tycker bättre om människorna runtomkring mig. Har nog alltid varit social (eller social eremit... tycker om sällskap och har stort behov av ensamhet). Jag har ett arbete som behöver flyta på nu i coronatider (ja, det har ju alla i ngn mening). Men jag arbetar bl a med samhällsinformation och vi behöver ha en struktur för hur vi ska hålla i .. om många blir sjuka.
Och jag kände en så stark samhörighet med mina arbetskamrater i går. Naturligtvis ger detta läge ett känsla av samhörighet...men jag vet också att jag - när jag druckit/varit bakfull - haft lätt för att bli irriterad. Även om jag också är bra på att dölja det ...får ofta höra att jag är lugn osv Men inre och yttre världar kan ligga långt ifrån varandra när man är alkoholist.
Jag har ett större lugn - redan. Efter bara några veckors nykterhet. Och jag känner en tillfredsställelse i att fungera väl och vara mer pålitlig ( i meningen att jag litar på mig själv). Det gör faktiskt att jag kan sänka kraven en aning...för jag behöver inte överprestera för att kompensera.
Så tacksam över det. Och över alla fina människor runtomkring mig.

Andrahalvlek ....så glad att du frispejsar i min tråd! Jag brer ju ut mig mer än lovligt i andras...
Och vilken stark berättelse om din pappa och dina föräldrar. Detta med att vara alkoholfri och sur och butter....och inte kunna gå vidare, bearbeta. Så svårt ändå! Det är ju jättesvårt för mig med fast jag tänker att jag lever i en tid då det varit mkt mer ok att prata om känslor...och jag har även tidigare i mitt liv gått i terapi. Ändå är detta så komplicerat..kanske för att det är så otroligt skamfyllt och därför ngt man döljer.
Och Se Klart ...jag har helt klart frispejsat i din tråd.
Jag tror jag hade kunnat lära mig ett nytt språk eller ett instrument på den tid jag lagt på att vara bakis och överprestera. Som att ha tre jobb. Och ändå aldrig få godkänt...
Men nu ska jag öva mkt på att godkänna mig själv. Det är helt ok att vara lite halvbra och medioker också:-) Det är ju verkligen inte människors prestationer som gör att man tycker om dem - alls! Varför då ha det förhållandet till sig själv.
Urborta dumt:-)
Ha en fin kväll , kram Kaveldun

Ni som är nya och skrivit i min tråd- varmt välkomna!
Bra idé att starta tråd och skriva. Och ni är såklart välkomna att skiva här också.
Ta också hand om er särskilt noga i dessa oroliga tider.
Vi som är alkoholister - eller dricker för mkt - dricker ju ofta på det mesta...,glädje, sorg, stress.
Jag gör det i alla fall .
Kaveldun

Ni som är nya och skrivit i min tråd- varmt välkomna!
Bra idé att starta tråd och skriva. Och ni är såklart välkomna att skiva här också.
Ta också hand om er särskilt noga i dessa oroliga tider.
Vi som är alkoholister - eller dricker för mkt - dricker ju ofta på det mesta...,glädje, sorg, stress.
Jag gör det i alla fall .
Kaveldun

...Se Klart!
Jag har jobbat nonstop och är inte så stolt över mig själv.
För två månader sedan hade jag varit det - men nu står jag liksom - med en liten del av mig själv - bredvid mig själv och registrerar ...ser att detta med ’lagom’ liksom inte finns.
Men blev så glad av att läsa dina inlägg om ’dysterhet’:-)
Tänker att för många av oss med alkoholproblem ...så kräver det mkt mer att lyfta det sköra ...och att jobba vettigt - än att vara soldater.

Lagom är inte min gren....och just nu finns det så mkt att springa på...som jag också ( till dels) måste springa på.
Har varit så nära att dricka dessa dagar ...haft otaliga resonemang i huvudet om att ’nu är jag ju värd’ - detta är extraordinärt osv
I helgen ska jag vara ledig och hemma ( jag har inte ö h kunnat vara hemma....inte alls unikt såklart och jag jobbar inte i vård - som såklart är stress på helt annan nivå)
Jag går också igång på att jobba...finns ett rus i det med.
Men det är inte hållbart.
Ibland tycker jag att människor i Coronatider ( mig själv inberäknad) blir som lackmuspapper) man stoppar ner dem i krisen och alla egenskaper/mönster förstoras.
Fast det låter så negativt ...menar inte att det bara är så förstås.
I helgen ska jag försöka gå in i mig själv och ta det mkt stillsamt.
Läsa och skriva här! Behöver det.

Hej!
Med stor skam är jag tillbaka här. Det jag skäms över är min frånvaro och att jag inte klarade av att hålla i det som jag tyckte att jag hade koll på - och de relationer jag ändå fick här - och som jag satte så väldigt stort värde på.
Istället för att vara här och arbeta med det viktigaste - jobbade jag på ( hårt) med annat - mitt jobb och att ta ansvar i en extrem situation .
Men jag hade absolut ett val.
Jag är åter nu och min syn på alkohol/nykterhet har inte förändrats ett dugg.

Till saken hör att jag verkligen vet att jag inte ska dricka. Jag har faktiskt aldrig - det senaste året - tänkt att det finns en annan väg.
Jag har också varit nykter och ’levererat’ under svåra omständigheter - nu.
Men efter veckor av hårt arbete - när jag blev ledig - föll jag igenom - och drack. Inte väldigt mkt - men tillräckligt för att det blev omöjligt för mig att skriva/söka hjälp - här.
Dumt såklart.
Ska söka hjälp här ( men också i AA tror jag) ....när jag faktiskt behöver det - och inte bara när jag är stark.
Det är just det som är så svårt / omöjligt för mig - att söka hjälp på riktigt.

...att jag får komma tillbaka.
Och att du/ni säger välkommen.
Nej - det bästa hade inte varit att jag bara seglade vidare - nykter.
För det är helt enkelt inte möjligt - tror jag.
Jag har känt mig som en riktig svikare - och dålig människa - som bara försvann från detta fora. Jobbade alldeles för mkt och ramlade igenom ( inte i meningen att jag började dricka stora mängder alls - men jag drack - och det gav mig ingenting - bara skam och känslan av ’gammal vana’.
Och sedan tyckte jag inte att jag hade någon rätt att återvända hit.
Men nu är jag här. Inget gott föredöme men med precis samma bild av själva problematiken - och att just jag behöver sluta dricka - inte försöka finna ett sätt att dricka lagom.
Har också haft en så stark känsla av att jag lämnade alla goda kamrater - här. Och att jag inte kan återvända ( eftersom jag inte höll måttet).

Torn, Se Klart, Andrahalvlek, VaknaVacker och Wasabi!
Tack för att ni skriver.
Ni ska veta att jag tänkt väldigt mycket på er/ detta forum - och känt skam och skuld ( att bara tystna sådär....mitt i ett väldigt viktigt samtal). Jag brukar tänka att jag är en ganska vänfast människa....men när jag väl hade passerat gränsen - och druckit - så kunde jag inte förmå mig.
Ja - expert på skuld - det är jag. Och dålig på att be om hjälp - visa svaghet - på riktigt - nog kan jag gnälla och klaga ibland - men att visa svaghet i meningen ’att verkligen be om hjälp’ - det sitter så långt inne.
Jag har haft en extraordinär arbetssituation ( och haft väldigt svårt för att släppa jobbet också när jag kunde vara ledig) och till slut så drack jag - bland vänner. Ingen visste att mitt mål är att vara nykter...bara jag....och plötsligt kändes det självklart att unna sig det där bubblande vinet.
Och hur var det att dricka då? Jo - en stunds vila - absolut. En stunds ansvarslöshet och befrielse från alla tankar.....Efter två glas kände jag den välbekanta känslan av ’nu vill jag ha mer...jag är inte nöjd’ ( ibland när jag varit nykter så kan ju tanken om att dricka lagom komma upp....men det är inte en väg för mig - det är helt uppenbart).
Och dagen efter .....den är trött och grå. Morgonen är kidnappad ( tyckte det var så fint ...det någon skrev att morgonen är de nyktras kvällar. Det är då vi känner livet i oss). Och så kände jag ju så starkt att jag är inne i något som jag inte styr över - det är skrämmande. Jag vill verkligen inte dricka mer - jag vill så oerhört gärna vara stabil i min nykterhet. Jag tror helt ärligt att det är det absolut viktigaste beslutet jag kan ta - och leva efter - för att resten av mitt liv ska bli så gott som jag vill att det ska vara.
Jag har hanterat många människors oro ...dessa veckor.
På ett sätt har dessa veckor varit lite som en skrattspegel - kring hur jag är - goda sidor och besvärliga sidor - svagheter. Jag har känt mig ’duktig’ och behövd ...och samtidigt värdelös ( att vakna efter att ha druckit). Detta schizofrena liv som är alkoholistens. Världar som inte går ihop.
Nu ska jag läsa era trådar. Jag vågar inte lova någonting ...men en dag i taget - det går. I dag ska jag läsa här. Och jag ska vara nykter. Funderar också på att söka någon annan typ av hjälp - vet inte riktigt vad/hur - AA kanske?
Ha en fin lördag!

...blir nästan tårögd av era inlägg.
Och sant - skuld och skam - vad gör det för gott?
De känslorna gör mig ju bara självupptagen och ömsom passiv ömsom triggad till ngn sorts överprestation som inte gagnar någon - inte i det långa loppet i alla fall.
Jag tror på det du skriver om ’vilan’ Se Klart...att den kommer - fast i andra former - och jag hann ändå nudda vid det...som nykter.
Just nu vill jag sätta som mål att vara nykter i ett år. Men är det inte lite övermodigt ...när jag inte klarade mina tre månader?
Så jag börjar där. Börjar om. Tre månader.
Känner ändå att jag har med mig den nyktra perioden i bakfickan....erfarenheterna, samtalen här.
Jag har nu också sagt till vänner att jag ska hålla mig från alkoholen under en period ( skyllde på vikten). Till min man ( oäkta och vi bor inte tillsammans) och min bästa vän säger jag precis som det är. Det känns odramatiskt. Min man och jag har en tradition av att inte dricka alls....han drack för mycket som ung och är sedan länge - inte nykterist - men aktsam vad gäller alkohol. Själv var jag ju sen i starten - drack nästan inte alls innan jag fyllde 25 och började dricka problematiskt först när barnen flyttat hemifrån.
Solen skiner i dag och träden har slagit ut - några helt och andra står liksom och överväger... i den småkyliga luften med de små knopparna sprängfyllda av kraft.
Det är inte jag - sprängfylld av kraft:-)
Men inte motsatsen heller.
Jag vill så rysligt gärna fixa den här resan ....och känner mig - just nu - ganska glad och lugn.
Och tacksam över att ha tagit mig in här igen.
Ska försöka att hålla igång den här tråden nu.
En dag i taget.

...för konkreta råd.
Jag har börjat läsa din tråd nu med stor behållning!
AA verkar ju vara ngt väldigt bra - i grunden - som hjälper många. Sedan är det klart att det måste handlar om vilka människor man möter - och att man kan ha mer eller mindre tur där. Har en avlägsen vän som går på AA och hon säger att detta med att känna stark identifikation med medlemmarna i gruppen var viktigast för henne - i början, Efter ett tag tyckte hon att det spelade mindre roll - själva formen, samtalet, mötet ...var det viktiga.
Jag är lite rädd för att gå ...kanske rädd för att det inte ska ge ngt ( vad gör jag då?)
Men kanske bra att även kolla ngn beroendeklinik. Jag har ju aldrig druckit så att jag fått abstinens osv...och hade bra levervärden så sent som för ett halvår sedan.
Det jag skulle behöva är nog mer samtal ....kanske.

Andrahalvlek....för konkreta och bra råd. Jag behöver dem och jag läser i era trådar nu och får så mkt tankar och inspiration. Och ser också vilket helvete alkoholen är - listig, falsk och stark ( är väl ett AA uttryck).
Men nej - tyvärr har jag inte några tre månaders nykterhet att falla tillbaka på. Jag kom inte så långt.
Sedan kan jag skylla på Corona och min arbetssituation ( alltså hur jag hanterade den ...den var/är absolut pressad ...men jag tänker att även ett pressat läge kan bli en drog för mig .....hade jag kommit längre i min nykterhet så tror - hoppas jag - att jag hade kunnat hantera det annorlunda).
Jag hade inte ett dramatiskt återfall i meningen mkt alkohol...det var mer ngn slags slentrianlösning på stress som jag tog till ....tillsammans med vänner ( som alla dricker mer normalt).
Men när man kommit så pass långt att man ser att alkoholen är skadlig ....att man inte kan dricka ( ja man ...är alltså jag:-) så är ju ett återfall ändå dramatiskt.
Jag är både besviken och liksom - förvånad - att jag föll igenom.
Och känner skam.
Men tänker också att det är självupptaget att vältra sig i det där..jag är ju som jag är . Och jag vill så gärna vidare. Hoppas att jag lär mig något ...det tror jag.
Solen skiner och jag känner mig ganska glad.
Det som slår mig när jag läser alla trådar är att ni här är sådana kämpar ( i ordets goda mening) och jag har stor respekt för er.
Kram!

...för de orden!
Så skönt att att vara här igen. Nej - hoppet är kvar ändå. Just ikväll känns det fint och lugnt. Men en dag i taget...och inte glömma...hålla fokus och inte snurra för fort.

...det har jag inte - gjort programmet här. Men det var en bra idé - ska kolla upp det. Jag har någon sorts idé att AA skulle vara bra för mig ( handfast, man möts fysiskt, kokar kaffe....mindre chans/risk för att jag ska tänka, överanalysera...’sitta på mina händer’ ( mkt hjärna och lite verkstad). Och också någon sorts kapitulation ( vet att du haft svårt för det ordet Se Klart...men för mig handlar det nog ’bara’ om att jag vet att jag inte kan dricka men jag vet inte hur jag ska göra för att inte dricka). Sedan har jag ju hela livet haft svårt för alla typer av program, grupper ( från gruppgymnastik till scouterna) samtidigt som gemenskap ...när den är fri och tillåtande - slår det mesta.
Men den där kärringen -mot-strömmen-andan ( Bang i åminnelse...som ju oxå hade sina rundor med spriten minst sagt) verkar också gemensam för många av oss alkoholister.
Men jag ska börja med att kolla upp programmet här.
Nu - tidig morgon med kaffe. Jag ska snart ge mig av till jobbet. Jag måste vara närvarande rent fysiskt på arbetsplatsen ( största delen av tiden). Just nu skulle det vara skönt att jobba hemifrån ( men vet så väl efter många år som frilans..att det verkligen har sina utmaningar).
Jag ska andas och ta en dag i taget....hela världen håller ju andan just nu. Det är dramatik och paus på en och samma gång. Fara och stillhet. Gemenskap över hela världen och nationalism/stor ensamhet.
Här inne finns en omtanke - tack för tips om programmet.
Ha en fin måndag!

Trött ikväll men ingen längtan efter alkohol alls. Bara efter ro och efter lite mer ledig tid. Våren har varit närvarande i dag ....utanför fönstret och på lunchpromenaden. Jag köpte en röd kappa ( i en av alla affärer som upphör nu) och sneakers på vägen hem. Fortfarande lite skör men lugn. Allt får gå - det får bli som det blir. Så länge jag är nykter är jag ju den jag är. Det är jag nöjd med.
Mitt nyktra jag lunkar på...jag har en känsla i magen som liksom är samma ...som när jag var 12 eller 20 eller 32. Jag kommer ihåg hur jag tänkte då och jag tänker lite på samma sätt nu:-) Samma humor ( lite mer utvecklad kanske:-) , samma osäkerhet, samma känsla av att stå lite utanför allt ( men nu tänker jag att väl nästan alla känner så?).
När jag dricker går volymen upp och kontakten med det finmaskiga går förlorad. Vad är det för vila egentligen...att tappa kontakten?
En fin kväll önskar jag er alla här inne.
?

Sitter i den gamla vackra fåtölj som jag ärvt av min mamma och har mitt kaffe på ett litet rangligt bord med snidade ben ( mammas).
Det är en hörn i mitt vardagsrum som jag ofta sitter i - läser, äter. Här känner jag mig bekväm och har liksom kontakt med historien.
Andrahalvlek ...ja, vi känner igen oss i varandra. Det är ( äntligen:-) så skönt att inte vara unik. Och ju äldre jag blir ju mer ser jag att vi alla hör samman ( även de som inte dricker får vara med på ett hörn..)
Så Klart - även jag lyssnade på det avsnittet av Alkispodden och tyckte om det...Min mamma var också ateist ( och undervisade i religion!)
Hon var samtidigt god vän med flera präster och lät sig begravas av en....men betonade med viss kraft...in i det sista att hon inte var troende.
Jag tror på att det finns ngt - kalla det gudomligt - inom oss alla och att något som handlar om synergier uppstår när människor möts och öppnar sig. Låter som en riktigt dålig roman kanske, eller självhjälpsbok. Förr i tiden brukade jag säga att jag inte tror på gud men på KG Hammar....och jag tycker att han kan verbalisera en tror jag känner igen mig i.
Drömde om alkohol i natt..jag var på ngt sorts hotel/bar med andra människor. Först beställde jag inte vin ( i stora glas), sedan beställde jag ändå...men drack inte. Tror att mitt undermedvetna har mkt jobb i dessa dagar....bearbeta..hinna ikapp.
När jag läser i era trådar och andra där nykterheten varat lite längre så tycker jag att j ser ett mönster. Först är det ett stort avstånd..sedan kommer en period av köpslående...och kanske bara lite...osv och därefter känns det - i några trådar - som att en ro infinner sig. Den medvetne och den undermedvetne skakar hand - lägger ner argumentationen.
Men den där nyktra soldaten ( som du beskrev så fint Se Klart) ...hon måste vakta. Men verkar göra det alltmer avspänt ( om än ständigt) och i civila kläder.
Ha en fin dag! ??

...och läste mitt inlägg och roligt att jag kallar Se klart för Så klart!
Ingen blir väl någonsin helt klar..,i denna gren.
Men din tråd andas rejäl förflyttning...

...ska försöka skriva en rad i min egen tråd varje dag.
Så många fina trådar här...
Lite sen morgon i fåtöljen...i dag jobbar jag hemifrån och det är skönt ( kanske för att jag varit mkt fysiskt på jobbet sista tiden).
Samlar styrka från er som varit nyktra lite längre...
Jag vet sedan länge att det är nykterhet och inte dricka lagom som gäller för mig. Jag vet också att jag är alkoholist ( och i det lägger jag nog egentligen bara betydelsen att ha ett problematiskt förhållande till alkoholen) och jag vet att jag mkt hellre vill leva lite tråkigt, odramatiskt men i kontakt med mig själv - sådan jag är på gott och ont - än i den där snurren med alkohol, mycket jobb, ’roliga’ sammanhang, kickar och motsatsen....
Jag vet inte riktigt än hur det kommer att gå och precis hur jag ska göra....
Tänker att tid och att ’stå ut’ med lite långtråkighet, småtrötta dagar osv är en nyckel. Och att ngt händer med en ...om man får var nykter en längre tid. Jag ser/hör det när jag läser här...
Ha en fin dag

...för kommentarer och råd!
Jag tar rygg på er och det där med att alkoholen tar ifrån en möjligheten att vara nöjd med det man har ...det tänker jag är väldigt sant. Dagen efter för många glas kunde jag rent bokstavligt känna hur nöjd-hormonerna liksom rann ur kroppen .. Bakfyllan gör en inte bara trött och seg utan också orolig och benägen att se det som felas snarare än det som duger...
Och självrespekten som man försöker fiska upp ur grumliga vatten.
Se klart nämnde detta med att inte minnas varför man grälade...
Det har jag också varit med om. Förfärligt. Att överhuvudtaget gräla med alkohol i kroppen ( och den sämsta konfliktlösning man kan tänka sig). Och att dagen efter inte minnas ett ord!
Det hände inte många gånger ..men ändå. Efter det tror jag att detta med att dricka ensam tog fart.
Men jag fortsatte dricka.
I dag - nöjd med min ( korta men ändå) nykterhet.
Solen skiner....världen kämpar på och jag tar hand om mig.
Ta hand om er!