Jag har varit här på detta forum till och från under en längre tid och läst och känt igen mig och fått lite styrka när det har varit som tyngst. Som nu till exempel när jag trots Antabus bara klarade 10 dagar och sedan lät bli att ta tabletten för att kunna dricka. Jag blir alldeles kall av skräck när jag inser att jag inte klarar av att sluta dricka fastän jag hatar det så intensivt och mår så fruktansvärt dåligt av det. Jag behöver ju inte beskriva hur jag känner mig idag men nu provar jag att starta en egen tråd och skriva här som ytterligare en hjälp, ett halmstrå i min kamp som jag ibland tror att jag kommer att förlora.

En sak jag undrar över hur det är för er andra när suget kommer. Är det från den ena stunden till den andra, som en blixt från klar himmel, utan förvarning eller kommer den smygande och blir starkare och starkare? För mig är det oftast bara en liten tanke som nuddar vid mitt medvetande och då är det kört! Har den lilla viskningen nått mitt öra så finns nästan inget som kan stoppa mig från att gå på systemet och köpa en flaska vin. Det svåra är att jag inte känner något som helst motstånd när suget väl har slagit till, det blir liksom ingen inre kamp med mig själv eftersom inga argument biter. Jag skiter i att jag blir sjuk och får ångest dagen efter, jag skiter i att jag kanske har något inplanerat dagen efter och ringer återbud med någon nödlögn, jag skiter i att jag inte kommer att orka någonting dagen efter osv. Jag skulle önska att jag åtminstone hade ett stort motstånd att brotta ned och kanske på det sättet lättare kunna avstå men så är det inte för mig. Hur är det för er andra? Kör ni långa överläggningar med er själva och kämpar emot?

Jag har varit till vårdcentralen och bett om tabletter för att kunna sluta och från början fick jag Campral men dom hjälpte inte och jag fick jätteont i magen och ständig diarré! För ett par månader sedan bad jag att få Antabus och det fick jag och jag tar dom själv, alltså inte på vårdcentralen. Men som sagt, inte ens det hjälper eftersom jag bara slutar att ta tabletterna i några dagar för att kunna dricka igen. Det här är en sån dagen efter och nu är jag rädd på riktigt! Hur ska jag någonsin kunna klara det här när jag inte ens klarar det med Antabus??

Det är på mornarna som jag är som mest glad och tacksam när jag inte har druckit, att få vakna och känna sig pigg och kaffe- och frukostsugen! Därför har jag tagit Antabustabletten på morgonen när jag är som mest motiverad men den här gången gick det inte och 10 vita dagar hade inte tagit bort ett uns av suget! När blir suget mindre och lättare att kontrollera? Blir det någonsin det??

Hälsningar från en som är rädd och hatar sig själv idag!

Madeleine 83

Kan du inte få hjälp med att ta tabletterna någonstans varje dag? Annars kanske behandlingshem kan vara ett alternativ. Du får gå tillbaka till läkaren och säga att det här funkade inte, vad är nästa steg? Suget kan vara förfärligt jobbigt, men ju längre tid du är nykter desto lättare blir det.
Viktigast av allt är iallafall att du inte ska hata dig själv, hata sjukdomen alkoholism istället.

Soff

en del i det du skriver. Den där tanken som kommer och att man bara MÅSTE dricka då. Men du, det går! Det blir lättare! Idag är det fredag, den dag som verkligen varit min nummer 1 vindrickardag och endast ett litet sug har nuddat mej, ett sug som var jättelätt att vifta bort.

Och härligt att du är här! Här finns hjälp och stöd i massor att hämta!

MåBättre

.. löser man helt enkelt inte själv. Du kanske måste kapitulera, be om hjälp på riktigt. Angående antabus så rekommenderar jag verkligen inte att man tar dessa själv, du borde ta dessa på vårdcentralen lr liknande. Detta är dock bara ett kortvarigt stöd/hjälpmedel. Jag skulle besöka ett AA-möte och ta det därifrån.

Lycka till!

goodall

Tack för era kommentarer och Madeleine83 du skriver helt rätt att det ju är sjukdomen alkoholism vi ska hata inte oss själva. Men det är svårt att inte hata sig själv dagen efter när man återigen för, jag vet inte vilken gång i ordningen, har misslyckats med att sluta dricka! Såna här dagar blir jag mer eller mindre uppgiven och det känns meningslöst att ens försöka och tro att det ska gå. Hur många gånger kan man misslyckas och ändå lyckas? Går det? Jag tycker att nu när jag har erkänt mitt problem och jag vill sluta och jag har sagt det till mina anhöriga och närmaste vänner och jag har tagit tag i det genom att skaffa antabus och ändå går det inte. Vad är det som styr suget? Är det mentalt, är det fysiskt eller kemiskt eller alltihop?

Jag är ensam och började dricka på allvar i min ensamhet för flera år sedan när min sambo dog i en olycka. Men jag har haft min alkoholism med mig från den första tonårsfyllan men hållit det schack i alla år medan jag var sambo för han drack nästan inget och visade tydligt vad han tyckte om mig när jag drack. Tomheten, sorgen, saknaden, depressionen som kom efter hans död har självklart påverkat mig så att mitt drickande har blivit ett problem och mycket självdestruktivt.

Det är kanske så att jag behöver professionell hjälp men det skulle vara så skönt att kunna själv, bara sluta så där som så många andra här verkar ha gjort. Jag vet att det är vanligt att man tar antabus på vårdcentralen men jag trodde verkligen att det skulle vara min räddning om jag bara fick hem en burk så skulle det lösa mina problem. Men trots att man måste planera flera dagar framåt innan man kan dricka när man äter antabus så har jag inte kunnat styra om i tankarna under dom tablettfria dagarna utan jag har bara väntat på den dagen då jag kan/törs dricka igen.

Jag tror innerst inne handlar det om att jag inte kan acceptera att jag aldrig kan dricka igen. Att inte kunna ta det där immande glaset kallt vitt vin någonsin igen, inte under några förhållanden, det känns som ett straff! Jag vill kunna dricka normalt men jag vet att jag inte kan, jag vill dricka för att bli full! Varför är det så svårt att acceptera att man inte kan/får dricka alkohol? Hur kan något som får en att må så fruktansvärt dåligt vara något som man inte kan ge upp och inte vill leva utan? Hur kan det bli så här? Kan jag bara acceptera och förlika mig med tanken och tycka att det är ok då tror jag det skulle vara lättare. Att aldrig börja förhandla med sig själv om när och om man ska dricka. Hur ska jag komma till acceptansen och känslan av att jag visst också kan leva och VILL leva ett liv utan alkohol?

Jag är en naturmänniska som har hund och har varit och är fortfarande väldigt aktiv inom min ras och tränar och jobbar mycket med min hund. Till och med det har fått stå tillbaka på senare år pga av mitt drickande och jag har så jäkla dåligt samvete ibland när jag ser hur min hund längtar efter att få göra något kul men jag orkar inte. Även dom nyktra dagarna är jag för trött för att känna samma glädje och energi inför hundträningen som jag hade förut. Nu är min hund gammal och jag planerar att skaffa en valp men jag är rädd för att inte ge valpen allt det jag vill ge den om jag inte kan sluta dricka.

Jag har varit på ett par AA möten på den ort där jag bodde förut men tyckte det var skitjobbigt, kändes som något slags väckelsemöte med saker som skulle sägas och hållas i händerna osv. Men jag kanske ska ge det en chans till här på min nya ort.

Soff

Ville bara skicka lite extra värme och pepp! Det måste varit fruktansvärt att gå igenom det du gått igenom. Även jag började dricka mer i samband med en stor sorg, då kändes det som enda utvägen för att stå ut.

Nu är jag väldigt nynykter och kan inte komma med några superråd men jag har ändå redan upplevt känslan av att suget släpper och det kommer det att göra för dej med.

För mej hjälper det att tänka på att det faktiskt bara är hjärkemi och hjärnan går att lära om.

Jag har tagit till mej två citat härifrån som hjälper mej mycket. Kanske kan det hjälpa dej också?
Någon skrev:"Om jag hade vetat hur bra det skulle kännas att vara nykter, då skulle jag blivit det för länge sedan"
Någon annan skrev: "För varje gång man klarar att motstå suget så blir det lättare nästa gång"

Du fixar det här! Jag hejar på dej!

Kvaddad

Å du känns som en tvillingsjäl.
Känner igen mej själv så väl i det du skriver.
Jag har inte behövt uppleva den
stora sorg du gjort men förstår och har erfarenhet av vad en depression kan ställa till med.
Instämmer också med din upplevelse av aa som nåt slags väckelsemöte.
Jag kände mej förminskad som människa på nåt sätt. Svårt attförklara men jäkligt obehagligt.

HelenaN

Blir så berörd av din historia. Men det känns som att du tagit ett viktigt steg genom att starta din tråd.
Hur har du det i kväll?

goodall

..för att ni är så snälla och tar er tid att läsa vad jag skriver och svarar och peppar! Det här med tårar har kommit mer och mer på sistone när jag har druckit och rädslan för vad jag gör med mig själv och mitt liv griper tag i mig, då gråter jag för att jag känner mig så hjälplös.

Sent den kvällen när polisen och sjukhusprästen kom och knackade på och talade om att min sambo hade dött och efter att vi hade varit till sjukhuset och sett honom och kommit hem igen så drack jag flera glas whisky fastän jag aldrig drack eller dricker ren sprit och den kvällen började jag också röka igen efter 17 års uppehåll. Men jag drack inte så mycket första tiden efter hans död, jag fick antidepressiva tabletter och det hjälpte mot den värsta smärtan. Tabletterna gav mig biverkningar som inte gick över och jag slutade ta dom efter 2 år och i början gick det ganska bra, jag jobbade maniskt med att renovera huset, jag sydde på nätterna och målade tavlor och gjorde textilkonst och sov med hjälp av sömntabletter. Men jag kunde inte komma över sorgen och smärtan och det var nog det som fick mig att börja dricka mer och mer för som vi alla vet så hjälper alkoholen mot själens smärta och trots att vi vet att hjälpen bara är för stunden så väljer vi den och till slut är det alkoholen som gräver hål i själen. Att dricka för att komma ur en depression är dömt att misslyckas och det är kanske det jag försöker göra.

Samtidigt som jag gick till läkare och bad om att få Campral så bad jag också om att få antidepressiva tabletter igen och jag tog dom i någon månad men fick samma problem med biverkningar så jag slutade. Jag tror inte att allt det här svåra skulle lösa sig bara jag slutar dricka men det skulle kanske bli lättare att ta tag i dom känslorna som jag nu dövar med vin.
I kväll, HelenaN, känner jag på samma sätt som så många gånger förut när jag håller på att tillfriskna dagen efter, en känsla av att ha blivit utsatt för ett övergrepp och att jag sakta tar mig igenom det. Och så rädslan, rädslan för att inte klara det och känslan av att det inte ens är någon idé att lova sig själv att den här gången är det annorlunda, det känns bara som tomma ord. Men jag säger dom i alla fall, om än inte högt, bara för mig själv!

Kvaddad

Din smärta känns i mej.
Jag känner den och känner igen
den, om än av andra orsaker.
Vad var det som tog din sambo ifrån dej? Olycka eller sjukdom?
Jag frågar inte av nyfikenhet utan för att jag tänker att du vill berätta.
Jag lyssnar gärna på din historia och det tror jag alla andra här gör också.
All kärlek till dej.
Du fixar det här!

goodall

Tack! Inte hata sig själv, det ska jag försöka låta bli för vem vill att det ska gå bra för någon som man tycker illa om..?

goodall

Tack! Inte hata sig själv, det ska jag försöka låta bli för vem vill att det ska gå bra för någon som man tycker illa om..?

HelenaN

Åh, din förtvivlan känns så starkt genom det du skriver. Du litar just nu inte på att dina "tomma" ord kan fyllas med mening, men det kan de! Och genom att uttala dem för dig och för oss här som läser så har du börjat göra det.
Jag är också med och lyssnar.
Kärlek och styrka <3

goodall

Känner också igen mig i dina inlägg, bla det där om att hålla upp en fasad och att städa och plocka undan hemma innan man dricker..!!

Apropå träning så är stavgång en jättebra motionsform om man inte kan springa/jogga av olika anledningar. Jag har hund och går jättemycket och dom här 10 dagarna då jag tog min antabus och kom igång med ännu fler och längre promenader så kände jag skillnad på bara 10 dagar! Köpte till och med en stegräknare och det blev en kick att gå ännu mera. För varje misslyckande är det otroligt tungt att komma igång igen, som idag när det är dagen dagen efter och allt känns segt och hopplöst att aldrig ens komma över den där magiska 2-veckors gränsen!

goodall

Nej det gör inget att du frågar. Min sambo blev påkörd bakifrån när han var ute och gick på en landsväg och han dog direkt. Föraren hade promille kvar i blodet efter en fest natten innan och han var på väg hem efter att ha varit till lanthandeln och köpt folköl. Det börjar närma sig årsdagen, en vacker julieftermiddag för 5 år sedan och jag har märkt att jag blir extra orolig och spänd vid den här tiden.

goodall

Tack! Det är många berättelser här som berör och rör en till tårar och samtidigt skänker styrka. Alla fina, vänliga ord och medmänniskor som bryr sig om och peppar och håller handen, ett sånt här forum är till stor hjälp för många och jag tror att det kommer att bli det även för mig!

LenaNyman

... så himla varmt välkommen hit, goodall. Precis som dom andra här blir jag berörd av din historia. Jag hoppas att din tillvaro snart ska hålla mer samman, att du hittar fotfäste och att du skönjer en väg att gå. Och vet du, det är du värd. Massor.

goodall

Ju mer jag läser här bland olika trådar och kommentarer ju mer övertygad blir jag att mitt mål om att leva ett helnyktert liv är rätt för mig. Att inse och acceptera och förlika mig med tanken att alkohol inte ska finnas i mitt liv. Framför allt vill jag kunna känna glädje när jag ser och tänker mig en framtid utan alkohol! För mig känns tanken att bara ta en dag i sänder inte lika "säker" som om jag bestämmer mig för ett helnyktert liv. Då blir det inget förhandlingsutrymme och jag kan sluta tänka på alkohol. Jag skrev om det när jag startade tråden och jag vet att för mig som föll för alkoholen redan vid första tonårsfyllan så finns det inget som heter normaldrickande. Jag har aldrig druckit normalt och jag dricker inte av samma anledning som normaldrickarna. Alkohol är en drog för mig och kommer alltid att vara det.

Jag har slutat så många gånger och lovat mig själv att aldrig dricka en droppe till och jag har börjat lika många gånger till och sagt till mig själv att "nu skiter jag i det här, nu super jag ihjäl mig, jag fixar ju ändå inte att sluta". Varje gång jag har försökt sluta så har jag tyckt och känt att den här gången, nu är det minsann annorlunda, nu är jag motiverad till 110% och ändå misslyckas jag. Vad är det som gör att man plötsligt lyckas? Måste man hamna längst ner i botten, måste något hemskt hända medan man är full, måste man bli sjuk eller....? Eller kan man, bara plötsligt efter år av misslyckanden och förtvivlan och längtan efter frihet från alkohol, faktiskt lyckas? Jag måste ju tro att det kan vara så!

goodall

Vilja, du skriver om en mental plats som man slutligen kommer till och det ligger mycket i det! För mig har det varit och är en lång process från den där första gången när jag kände att jag orkar inte mer, så här vill jag inte leva. Innan dess hade jag visst stönat fram ett oräkneligt antal "aldrig mer" dagen efter ett fylleslag men det var inte på samma sätt då när jag "bara" drack ibland, tillsammans med andra mer eller mindre normaldrickare. Där emellan levde jag också nykter men vid dom där gemensamma festerna kunde man se att jag var den som alltid drack mest och alltid var kvar till sist. Jag vet inte om jag hade fått problem till slut i alla fall om min sambo hade levt.

Under de senaste tre åren har jag gjort otaliga försök att sluta men det har alltid misslyckats av alla möjliga olika anledningar men jag tror att en av de största orsakerna till mina misslyckanden är eller har varit att jag inte har kunnat förlika mig med tanken på total nykterhet, ett liv utan alkohol. Det finns tusen och åter tusen tillfällen när man bara måste dricka vin, allt ifrån utlandsresor och svenska sommarkvällar och när något har gått bra och när något har gått dåligt och egentligen när som helst, så fort suget kommer.

När jag startade tråden för en vecka sedan var det som om jag plötsligt hade accepterat och förlikat mig med tanken och det kändes....helt ok! Fortfarande idag är känslan densamma och jag tänker att jag kanske till slut har kommit fram till det där mentala rummet där det känns ok att tänka sig ett liv utan alkohol?

Jag vet av tidigare erfarenhet att tankens kraft kan vara oerhört stark och jag har verkligen försökt att använda mig av den när jag har kämpat mot alkoholen. Jag har provat det mesta från självhjälpsböckernas råd och något som jag gjorde under en längre tid var visualisering där jag skapade bilder av mig själv som nykter, pigg, stark, glad och energisk. Jag till och med ritade mig själv i olika situationer som nykter och hur jag ville att framtiden skulle se ut. Detta slutade jag med för drygt ett halvår sedan för jag såg inga resultat men kanske har det ändå skapat några nya spår i hjärnan.

Under hela min tonårstid och mitt vuxna liv har jag sovit dåligt, oroligt och drömt mycket mardrömmar. Återkommande har varit sk sömnparalys där jag drömmer att jag är jagad eller att något fruktansvärt är på väg att hända men jag kan inte röra på mig eller skrika, jag ligger där förlamad och kan inte påverka drömmen genom att röra på mig. Periodvis har det varit så otäckt att jag knappt har kunnat sova av den andledningen, jag har helt enkelt inte vågat somna av rädsla för drömmarna och skräcken jag kände när jag inte kunde röra mig. Av en slump pratade jag med en bekant om det och det var hon som sa att det har ett namn, att det heter sömnparalys och att man faktiskt är förlamad på riktigt i ett tillstånd mitt i mellan sömn och vakenhet! Jag googlade på det och läste allt jag kunde hitta och där hittade jag bla en gammal, tecknad bild på en kvinna som "rids av maran" och maran är en ful, liten vidrig elaking som sitter på hennes bröst och hånflinar. Den där bilden följde mig under en lång tid och jag såg den där fulingen i mina drömmar titt som tätt.

För tre år sedan bestämde jag mig från den ena dagen till den andra att sluta med sömntabletter, som jag hade fortsatt att ta pga av att jag mer eller mindre led av sömnskräck!! Jag hade inga sömntabletter kvar och det var helg och jag var bara så klar över att nu var det slut på rädslan, nu skulle jag ta den lille fan, kom igen bara tänkte jag, om jag så ska ligga vaken natt efter natt så ska du inte vinna över mig! Och gissa vad, jag har aldrig haft en sån dröm sedan dess och det är nu mer än tre år sedan!

På samma sätt har jag tänkt att man skulle kunna göra med alkoholen, att göra den till ett slag någon, en figur, ett väsen, en bild.
Så jag har försökt att göra en bild av alkoholen och det har blivit en bild av ett väsen, ett väsen med makt att förföra och förleda. Jag tänker mig inte alkoholen som en liten, ful elaking som "maran" utan tvärtom, en slag vacker sagofigur, en näcken som i stället för att spela vackert så har han(ja, det är en han!) alkoholen som han lockar med. OK, kan jag säga, när jag känner hur han glider upp vid sidan om mig och påminner mig om att han finns där, ja, ja säger jag, jag vet att du finns där men du förstår, det är slut nu, och så kan jag till och med le lite vemodigt när han försvinner, för jag vet ju att han kommer att försöka igen, trots att han vet att han har förlorat sin makt över mig!
Vad tror ni, låter det helt förryckt eller...?

Till helgen blir det hundutställning och en massa bilkörning så även om "Han" försöker igen så har han inget att hämta!

HelenaN

Gillar din bild av alkoholen som den vackra förföriska näcken som försöker locka dig tillbaka i fördärvet.
För många av oss verkar det vara lättare att hantera suget när man liksom gör det till ett levande väsen. Någon annan här liknade honom vid en orm, Sir Väs. Jag har också tänkt på alkoholen som en man jag haft ett stormigt destruktivt förhållande med.

Ja, jag tror på att du nått det där mentala rummet, där du kan le mot näcken, trygg i förvissningen om att han inte kan påverka dig längre! Där tror jag du vill stanna :)

Oj, det här jag också haft i perioder men inte fattat vad det var! Första gången var på en båtluff i Grekland för många år sedan. Vi var unga, jag o kompisen sov för lite och drack för mycket...en natt vaknade jag av att en kraft drog mig mot fönstret, det var iskallt (fast det var det ju inte, somnar i Grekland...). Jag försökte vakna och ropa på min kompis men hon hörde inte (hon sov precis bredvid så jag fick väl inte fram nåt ljud antar jag) o jag kunde inte röra mig eller väcka mig själv. Jätteotäckt!! Jag trodde det var pga sömnbrist o för mkt alkohol...Det har hänt några gånger efter det men nu länge sedan. Så jag förstår!!!!

Låter ändå som om du tänkt länge på detta! Här finns stöd!!!