Ensammast i Sverige

Var här för ett år sen, känns som igår och samtidigt som en evighet sen.
Massor har hänt - samtidigt som allt är som förr.
Sjukskriven sen tre månader tillbaka, depression. Medicin, men också terapi. Försöker försiktigt undersöka vem jag egentligen är, utan att lägga på filtret vem-jag-vill-vara eller filtret prestera-för-att-få-bekräftelse.
Terapeuten menar att vinet på kort sikt lindrar depressionen, men på lång sikt ger den bränsle. Hen varken dömer eller ger råd, bara ger mig fakta.
Får se var jag landar, det jag vet är att just här där jag är idag vill jag inte vara kvar.

Tack för din kommentar, Miss Mary Poppins.
Nu, när jag fått diagnosen depression, inser jag att jag varit här, i depressionen, förr. Kanske t.o.m. ganska ofta.
Förra gången jag försökte bli vinfri, gjorde jag det för att jag kände att vinet gjorde mig låg. Den här gången tänker jag att jag är låg för att jag är deprimerad. För att bli frisk från min depression behöver jag ändra beteende ur många perspektiv. Förändring är målet idag, att bli vinfri är bara en liten del i förändringen. Men en viktig liten del.

Min integritet är stor, den har varit min styrka såväl privat som i arbetet.
Men just nu vet jag inte... min integritet leder till att jag inte har förmågan att släppa in nån annan människa. Och att jag saknar förmågan att visa mig som jag är. Jag har aldrig övat på det. Så jag har aldrig riktigt ens själv undersökt vem jag egentligen är. Vet bara vem jag utger mig för att vara, vem jag tror att andra tycker att jag borde vara.
Har aldrig visat min sårbarhet, ens för gubben min, som jag levt med i flera decennier.
Terapeuten har bett mig reflektera över mina önskningar, mina drivkrafter. Men min hjärna är stängd. Bara efter några glas vin kan jag drömma, längta, känna lust. Som vinfri lyckas jag bara slå på mig själv, hitta fel, ge min bestraffningar. Hittar inget hos mig själv värt att belöna, förstärka, utveckla.
Jag kan inte vara snäll mot mig själv, jag vågar inte låta nån annan vara snäll mot mig. Jag behöver lite snällhet, men den står inte att finna.

- första fredagen detta år - nej, inte riktigt sant, men den första var nyårsdagen med allt vad det innebär
- sista vardagen jag är vardagsledig - dvs heltidssjukskriven
- den enda gången jag varit ute och fått lite dagsljus den här veckan - ingen sol dock, allt är gråttgråttgrått

Så - på måndag ska jag börja jobba 25%, just nu känns det omöjligt. Jobba hemifrån är det som gäller, hemmajobb var det som tippade mig över kanten och in i depressionen. Kanske är jag starkare idag? Kanske har vilan dessa månader av sjukskrivning gjort mig gott? De små vita pillren kanske har ändrat kemin i min hjärna? Att vara vinfri kanske gör mig mindre låg och trött?
Jag har låtit dagarna bara gå, passera. Jag ska göra ett försök att fylla helgen med nåt vettigt, önskar att jag hade något som gör mig glad, något att längta till. Men depressionen och vinet har lagt ett tungt cementlock över mina känslor. Det sägs att det går att lura hjärnan och kroppen att vara glad genom att skratta, ska hitta nåt att skratta åt, hela internet är väl fullt av sånt?!

Nu för tiden är jag oengagerad och ointresserad av det mesta. Jag har alltid varit "på eller av", sällan lagom eller mittemellan.
I brist på engagemang och initiativ blir jag sittande och gör ingenting, men detta ger ingen vila. Jag behöver lära mig avslappning, lära mig andas. Det enda sättet jag vet för att slappna av är att dricka mitt vin. Det gör mig ledsen på riktigt.
Finns det någon chans att hitta nya intressen som 50+?

Tror tamigtusan att jag kan säga att jag har druckit "normalt" med vin denna vecka.
Från (minst) 2 flaskor vin till 2 GLAS. Klappar mig själv på axeln, även om veckan inte blev helt vit.

Nja, rent kroppsligt är det ingen skillnad.
MEN - för en gångs skull känner jag en känsla, nöjdhet. Oftast är jag känslolös, allt är gråttgråttgrått, inget berör mig. (Utom med vin i kroppen då, då kan jag vara både glad och livlig, men det är bara på låtsas, kemiska känslor.)
Ja, nöjdhet, den känslan har infunnit sig, jag tolkar det som bra, en framgång.

Min heltidssjukskrivning är avslutad, från idag jobbar jag 2 tim/dag. Konstigt att vara tillbaka på jobbet utan att lämna hemmet (hemmajobb pga Corona).
Rensat inboxen. Trots att jag gjort det regelbundet under sjukskrivningen fanns över 100 meddelanden som bara kunde slängas utan åtgärd.
Men de andra (nära 100).... som behöver tas om hand... ångesten slog till med full kraft, hur ska jag klara detta??? Klarar inte att jobba inser jag, men vill inte misslyckas heller. Ni vet och jag vet vad det kommer att få för konsekvens...
Har sovit hela dagen efter mina två jobbtimmar på förmiddagen. Mitt sätt att fly, att sova, att låta timmarna gå.

...ett möte med chefen inplanerat imorgon. Hen vill mig väl, så jag tror mötet (video) kommer att gå bra.
Men chefen kan inget göra för mig, om jag inte är redo för jobb. En gång i tiden (före Corona) var det här jobbet toppen. Men iom hemmaarbete har jag fallit långt ner i depression och mår pyton av jobbet. Tiden innan sjukskrivningen i oktober kände jag mig pressad, ifrågasatt och utsatt (vet inte om det var så, men känslan var det). Jag litade inte på någon i min närmaste arbetsgrupp, den som ska vara min trygghet. Alla känslor kom tillbaka idag, jag trodde jag var beredd på det, men det var jag inte. Nu vet jag varken ut eller in...

Jag har börjat skriva ner olika saker om min situation, olika puzzelbitar som behöver falla på plats och passa ihop, bilden av mig själv. Igår var min puzzelbit "varför kan jag inte hantera kritik". Jag vet inte var den ska sitta ännu, men jag har vänt den med rätt sida upp. Så nu går den att betrakta, analysera.
Hur många bitar består en människa av? Hittills har jag vänt på två, finns säkert 100 kvar...

till att inte kunna ta kritik. Låg självkänsla, precis som du säger Aklejan. Att inte kunna skilja på det som är personen jag och det som jag gör, mina handlingar. Prestationsångest. Viljan att alltid vara omtyckt, älskad.
Efter lite (mycke) vin har jag världens bästa självkänsla, jag är bäst på allt. Vem är jag utan vin?
Men jag behöver fortsätta vrida och vända på puzzelbiten, för att förstå var den passar.

Har varit sjukskriven nära tre månader, Corona tippade mig över kanten och in i depressionen, mycket beror också på att det kollegiala stödet på jobbet nära nog upphört iom distansarbetet.
Det kan vara svårt att rehabilitera tillbaka sig till samma jobb som bidrog till sjukdomen.
Så jag har sökt några jobb och idag var jag på (video) intervju.
Här tror jag att nästa puzzelbit som behöver vändas finns. "Varför byter jag jobb, istället för att försöka ändra situationen på det jag redan har?" Flyktbeteende? Svårigheter med att ta ansvar för mig själv? Rädd att bli avslöjad som fejk? Brist på uthållighet?

Känns som bomull i huvudet, men inte av vin den här fredan ?

Läste i en annan tråd nyss, "vilka känslor är det som en försöker fly ifrån med alkoholen". Du skriver också om känslor som väcks av kritik, Sisofys. Min depression gör också att jag inte klarar av känslor, känner inga andra än de av uppgivenhet, ensamhet och trötthet.
Kanske vill jag bara bli älskad, omtyckt. Kanske gör min starka integritet att jag inte låter någon tycka om mig. Är det så att jag tycker att jag inte är värd att vara omtyckt?

Roat mig med matematik ikväll.
En relativt återhållsam vecka brukar jag dricka 9 - 10 glas vin. Om jag byter vinet mot alkoholfritt vin rakt av, blir det ca 450 - 500 kalorier mindre. Nu är det inte så gott med alkoholfritt vin, jag dricker hellre vatten. Då sparar jag över 700 kalorier. Oftast hinner (hann) jag få i mig mer än 10 glas på en vecka.
1 kg kroppsvikt är 7000 kalorier.
Utan att göra några andra ändringar än att sluta med vinet, kommer jag att ha gått ner minst 3 kg till midsommar, kanske närmare 5.
Jag tror att jag även blir inspirerad till att vara mer hälsosam utan vinet - mindre skräpmat, mer fysisk aktivitet.
Jag vet att det är ett ytligt mål, men det bjuder jag på ?

Fortsätter med matten. Kollade mitt konto från förra året, kunde bara se från slutet av mars. Nära 20 000 kr på Systembolaget. TJUGOTUSEN! Inte klokt (dessutom inte ens hela året och vissa veckor har gubben min betalat).

Det sägs att trollen spricker när de kommer ut i solskenet. Idag har jag haft möte med kuratorn. Sen tog jag mod till mig och berättade för gubben min om depression och hur den påverkar mig, vilket stöd jag skulle må bra av och mitt behov av att bli vinfri.
Så nu är trollet ute i ljuset. Än har det inte spruckit, ångesten dånar i min hjärna.

"Fyll mig med luft igen
Gör mig synlig
Du får gärna avsky mig
om det gör mig tydlig igen"

Andrahalvlek, jag har aldrig kunnat andas, yoga och meditation är hopplöst för mig ?.
Men då trycket över bröstet har minskat, så kanske lite syre nått ner i lungorna!

Det stämmer, Pixie att vi "sågs" förra året vid den här tiden.
Det som gör mig starkare - men samtidigt svagare - den här gången är min depression. Att jag har en kuratorskontakt, att jag testar KBT, även om det inte har fokus på mina alkoholvanor utan hela mitt mående. Och att jag är sjukskriven, dvs kan fokusera mer på mig själv.
Är fortsatt deltidssjukskriven en period, det behövs verkligen.
Andrahalvlek, det var ett bra tips, ska kolla upp sajten. Jag har nog aldrig kunnat andas riktigt. Men å andra sidan har jag aldrig tränat på det heller!
Gubben min har inte återkommit till ämnet för vårt samtal från igår. Men idag tog han vatten till maten istället för den vanliga folkölen. Jag tar det som ett tecken ?

Kanske känner jag en slags ro inombords. Starkare. Är det tillförsikt jag känner? Det har skett någon slags utveckling även om jag inte kan sätta fingret på den.

"Sätt allt på ett kort
det är en chans vi måste ta
Om du gör mig hel igen
Jag var kedjans svagaste länk
men jag håller samman än
Vi drömmer igen äntligen
Vi drömmer igen du och jag"

Läste nånstans om en man som hade utmanat sina egna föreställningar, sitt mindset. Tror det handlade om löpning.
Jag har också en hel del föreställningar om hur jag fungerar. Några av dem är dessa, undrans om jag ska testa att utmana dem?
- jag kan inte djupandas, bara ytligt
- jag kommer aldrig att känna den där sköna känslan, som andra har efter ett träningspass
- jag är en allt-eller-inget-människa, aldrig lagom eller mitt-emellan
Går det ens att ändra sitt mindset som 50+??

Hittat en guidad meditation med andning som tema.
Gick sådär ? . Men på't igen imorgon, övning ger färdighet!

Livrädd för att jinxa, men nåt har hänt med mitt mående. Tror det vände förra onsdan. Så det beror inte på mina fruktlösa försök med meditation ?. Idag har jag tom fått något nyttigt gjort på min deltid på jobbet, jag har kommit ut på hundpromenad i dagsljus.
Idag är en bra dag, men jag lägger inga krav på mig själv att också imorgon ska vara bra. En dag i taget.

En bekännelse...
Jag har inte haft 100% vinfria helger sen jag tog tag i konsumtionen efter nyår. Jag har druckit 1 glas per helgkväll och känner mig stolt ändå! Det betyder jättemycket för mig att jag har lyckats begränsa mig, trots det har jag inte känt mig så "duktig". Men allvarligt, varför ska jag jämföra mig med någon annan här på forumet, jag har mina segrar, nån annan har sina, den enda jag tävlar mot är mig själv och mitt eget beroende.
Så nu går jag in med hull och hår i nästa fas, nästa rond mot mig själv. Nu blir det alkoholfritt i februari (med start den här helgen).

I helgen blev jag - för första gången på mycket länge - glad över att få besök här hemma. Inte irriterad av att bli störd, inte generad av stöket här hemma, inte trött av att vara social en stund. Kan det vara en skymt av mitt gamla jag som jag fick se, ta del av?
Jag har på senare tid också fått ta del av en annan gammal sida hos mig själv. En sida som jag helst inte vill ska komma tillbaka. Jag har benämnt den som min tävlingsinstinkt alltid, men utifrån det jag går igenom just nu vill jag nog benämna den som min prestationskravs-sida. Att vara vinfri i februari t ex, det är ingen tävling, ingen prestation (jo såklart är det en prestation, men inte i form av att bevisa något, att få andra att tycka att jag är duktig). Ett annat exempel, att de tiotusen stegen per dag är ett krav, en tävling där jag igårkväll tvingade mig att gå upp och ner i trappen för att få ihop de sista fyra hundra stegen. Istället för att ha mitt mående och min hälsa i fokus.
Nej, den där Luther som sitter på min axel har jag kommit att ogilla. Jobbar på att ändra mitt mindset från att prestera för nån annans skull till att gilla saker jag gör för att jag gör dem för min egen skull, för att jag valt dem.

I mitt inlägg #46 skrev jag om föreställningar jag har om mig själv.
Jag fortsätter öva på att meditera (går sådär fortfarande) för att lära mig andas.
I februari har jag utmanat mig själv med "runstreak". Att jogga en engelsk mile varje dag, oavsett väder och min egen dagsform. Grejen med runstreak är att springa en kort sträcka i en lugn takt, men regelbundet. Tänker att det passar mig. Efter en månad borde det ha blivit en vana och då kanske jag kan nå den där känslan alla pratar om, att en får efter träning.
När jag läser det jag precis har skrivit ler jag för mig själv. Det där att jag är en allt-eller-inget-människa kanske är den svåraste föreställningen att utmana ?.

Jo jag ska ge det 20 år jag också ? om jag inte nått det där flowet då så får jag omvärdera!

Jag läser i en annan tråd om att vara "motor" i familjen och blir mycket berörd. Själv kallar jag mig projektledare, men jag tror det är samma.
Jag har uppskattat att vara projektledare ända tills det inte var mitt eget val längre. Min man blev allvarligt sjuk. Allt, jag menar verkligen allt, blev mitt ansvar. Det praktiska, som snöskottning, städning och sånt som vi delat ansvar för tidigare. Men också mediciner, vakna nätter och sjuktransport till både planerade och akuta besök på sjukhuset. Men det som knäckte mig var att mannens släkt hela tiden var "på" mig. "Blir han inte bättre? Har du lagat den-o-den maten åt honom? Det är minsann synd om oss också, vi är också XX (samma symtom som mannen hade). Varför kommer ni inte och hälsar på oss?"
Det var nog då vinboxarna kom fram på allvar för mig. När jag inte var projektledare för att jag ville, utan för att jag var tvungen. Jag tyckte att vinet var min enda vän och stöttning.
Nu är gubben min frisk, men har fortfarande sviter. Hans familj skuldbelägger mig fortfarande. Jag har varit/är i en depression.
Men jag har börjat ta tag i mitt liv. Börjat leva mitt eget liv, inte nån annans eller ett som nån annan förväntar sig att jag ska leva.
Helt vinfri i februari (och mycket begränsad i januari), runstreak:at i en vecka, fortsätter öva på meditation. Tycker att det är ok med min deltid på jobbet, kan tänka mig öka upp till 50% inom kort. I det här livet kan jag kanske bli projektledare igen. För att jag vill.

2 år och 7 månader sen mitt senaste inlägg.
Joråsatte...
För varje gång jag återvänder är jag lite mindre panikslagen, mindre sårbar.
Dock har jag, varje gång jag loggat in igen, kommit till en vändpunkt på ett eller annat sätt.
Nu har jag anmält mig till en (dyr) träning, en kurs på två månader. Jag vet inte vad som är hönan och ägget, anmälde jag mig för att få en anledning att skippa vinet, eller skippar jag vinet för att jag anmält mig?
Hur-som-helst är jag för snål för att riskera att inte få ut nåt av kursen om jag fortsätter med vin så som jag gjort över sommaren 🙂. Så här är jag igen, vin-fri sen två veckor och målet två månader - så lång är träningskursen.

Träningsdag imorgon, inte så att jag längtar direkt, men det motiverar mig att vara vin-fri.
Bara en sån sak som att inte behöva skämmas för att svetten stinker av gammalt surt vin....

@Fia L ja det kommer många fördelar med ett vinuppehåll, vissa motiverar på oväntat sätt :).
Jag har klarat tre veckor imorgon, klapp på min axel.

Träningen är en gruppträning, jag försöker att inte jämföra mig med de andra. Men jag är en allt-eller-inget-person som alltid vill vara bäst. Som en följd av det är (var) jag också "bäst" på vindrickande...

Anhörigas agerande påverkar, visst är det så och jag läser i några inlägg att påverkan kan se olika ut.
Min gubbe har dragit ner avsevärt på vinet tillsammans med mig, men det är inte han som är beroendepersonligheten i familjen, det är jag. Jag har inte några (stora) problem med att han köper vin till sig själv. Men när han frågade mig "är det ok att jag tar vin till maten ikväll" rasade det. Lägg inte det beslutet på mig!!!! Jag har fullt upp med mina egna beslut!!!! Jag vill inte känna att jag varesig ok:at eller nekat honom, bestäm själv!!!!
Som tur var fattade han och sen dess tar han vin om han vill, eller avstår om han vill. Hans beslut. Inte mitt.