Jag är ung.. 22 år gammal. Jag är känner dock redan hur jag tittar ner för ett stup som många av mina släktingar gjort. Skillnaden är att dom har hoppat för längesedan. Men jag vill tro att jag hänger kvar. Det är därför jag vänt mig hit för att se om jag faktist gör det.

Jag började dricka för ungefär 2 år sedan. Alltså, varje vecka. Främst under helgerna. Men sen tyckte jag att det var trevligt att ta ett glas vin när jag lagade mat, en onsdag. Sen var det gott att ta ett glas när jag städade en måndag. Sen var det gott att ta ett glas när jag pluggade, för att dämpa stress under pressade examinationsveckor... och sen såg jag ett tillfälle i många fler stunder. Idag kanske jag har 1-2 nyktra dagar i veckan. Resten av veckan kan jag dricka 2-5 glas vin. Det har gått i perioder men jag skulle vilja påstå att det senaste året har blivit tungt och att den siffran stämmer väl.

Jag känner en oerhörd skam och skuld över mitt drickande. Jag är så ung och dessutom kvinna. Kvinnors drickande är mycket mer stigmatiserat har jag märkt. Vilket är tufft för min del.

Jag har tittat på många dokumentärer och läst mycket fakta kring alkoholmissbruk. Det brukar dock lämna mig med ännu mer skam och skuld. Kanske är det bra då det jag gör mot min kropp inte är hälsosamt. Men kanske mindre bra då jag inte vågat söka hjälp.

Jag har hela livet framför mig och jag vill inte stå där mina släktingar står idag. Men jag behöver hjälp och stöd. Och efter alla fina trådar jag sett här ikväll så känns det som jag påväg i rätt riktning.

Dela gärna med er av er resa och råd till mig. Kram❤️

Li-Lo

Hej VillSiv

Stannar upp vid ditt nick. Vill Siv? eller Vill som i vilsen? Helt utan att veta bytte jag plats på det till Siv vill i huvudet. För ditt inlägg talar så tydligt om en handlingskraft och livsbejakande vilja. Du skriver att du räds att söka stöd samtidigt som du gör just det, du skriver uppriktigt om hur det är för dig och du har modet att se att dina förutsättningar, arv och miljö är något du behöver ta extra hänsyn till. En viktig insikt!

Ibland tar det lite tid innan en ny tråd får fart, jag hoppas att det inte påverkar din motivation att fortsätta reflektera och se om något eller någon här kan vara till stöd och guida dig till vad du vill göra.

Du är mer än välkommen och du är inte ensam,

Li-Lo
Alkoholhjälpen

@VillSiv när jag var 22 visste jag det du vet. Ändå tog jag inte tag i mina alkoholvanor då. Nu är jag 50 och har slutat dricka helt. Äntligen. Önskar jag hade tagit mina tidiga insikter på större allvar. Tror mycket i mitt liv hade sett annorlunda ut i så fall. Bland annat val av partner och diverse relationer till vänner och släktingar och inte minst mig själv. Kan bara gratulera till dina insikter och att du också hanterar dem, bl.a. genom att skriva här. Välkommen hit och fortsätt skriva!

Välkommen hit! Du är lika gammal som min yngsta dotter, och jag vill så gärna finnas här som bollplank för dig om du vill. Du är modig som vågar se på ditt drickande med klar blick, det är så lätt hänt att man förtränger år efter år. ”Det är nog inte så farligt”, ”Alla andra dricker ju”.

Min pappa dog av sin alkoholism, och många på hans sida av släkten har gått samma väg. Jag visste tidigt att jag var i farozonen, men tog liksom Charlie inte tag i det förrän jag var i 50-årsåldern. Nu har jag varit nykter i 462 dagar, tjoho! Det enda jag ångrar är att jag inte slutade tidigare.

Det finns en annan väg att gå, om man vill. Min äldsta dotter fyller 24 år och hon har aldrig druckit alkohol. Ett medvetet val från hennes sida pga det arv hon har vad det gäller missbruk på min sida. Hon har klarat sig alldeles utmärkt utan alkohol. Hon svarar ”jag dricker inte alkohol” när folk undrar, och sen brukar hon sällan få fler frågor om det. Hon deltar på typ allt ändå, det går alldeles utmärkt. (Hon brukar dock inte delta på pojkvännens fylleslag ihop med kompisar, men det är nog ingen förlust egentligen.)

Kram 🐘

@Charlie70 Så fantastiskt att du blivit alkoholfri! Grattis! Jag hoppas att du lever det livet du vill leva nu trots tidigare motgångar. Och tack för dina värmande ord! Mvh!

@Andrahalvlek tack för att du berättar, och vad fint att du vill finnas här för mig! Jag har nu varit alkoholfri i en vecka. Suget har jag dämpat med alkoholfritt bubbel vilket har fungerat superbra. Jag är dock i en känslig period just nu där jag känner att en del ouppmärksammade känslor knackat på. Jag är otroligt skör och känslig. Minsta lilla och jag känner mig förolämpad och blir ledsen. Jag har nära till stress och blir dramatisk. Känner mig sliten fast jag sover bra. Och jag har plötsligt blivit svartsjuk. Jag känner inte riktigt igen mig själv och jag tycker det är jobbigt.

Har du någon erfarenhet av konstiga känslosvall efter en tids nykterhet? Eller kanske det bara är PMS?;)

Mvh!!

@VillSiv Svarade dig i den andra tråden just om känslosvallet. Oerhört vanligt, och det är övergående. Den första tiden som nykter är en berg- och dalbana. Man mår toppen ena dagen och skit nästa. Upp och ner, hit och dit. Ha tålamod, det lugnar ner sig med tiden. Försök att sova mycket, gärna växelvis med fysiska pulshöjande aktiviteter. Dansa, pausa, dansa, pausa 😉

Kram 🐘

@VillSiv Så starkt av dig att börja skriva här samt vara nykter en vecka💪🏻 Och välkommen hit❤️

Jag har skrivit här på forumet i drygt ett år. Är 58 år och har druckit i dryga tio år. Har en dotter i din ålder. Ingen alkoholism i släkten. Men har druckit av massvis av anledningar. Har varit nykter i fyra veckor nu t helgen med hjälp av antabus. Det som hjälper mig med antabus är att jag inte behöver förhandla om jag ska köpa alkohol eller inte. Men jag är oerhört trött, tycker livet är beigt, orkar inte mycket men är oerhört glad att jag tagit detta steg. Har tittat på ett Youtube-klipp med Peter Wirbing om postakutabstinens. Fick tipset av kurator på rådgivningscentrum. Mycket stämmer in på mig själv.

Vilket klokt steg du har tagit för ett beroende är inte kul och livet är så mycket värt att leva. Så vi finns här!

Kram❤️