Har skrivit texten under några dagar innan jag vågat publicera den. Därför kan det verka lite rörigt.

Att erkänna att jag som kvinna dricker för mycket är enormt skamfyllt. Att jag är alkoholist är om möjligt ännu mer skamfyllt så istället för att berätta för mina nära och kära om mitt problem så behåller jag det för mig själv. Klarar inte av att möta skammen irl. Är så oerhört förödmjukad av mitt beteende så att jag inte kan verbalt erkänna det. Det är som att erkänna att jag är en dålig och svag människa. För mig finns det nästan inget mer skamfyllt.

Hur började missbruket?
Jag gjorde alkoholdebut kanska sent. Tror att jag var runt 19? Minns att jag inte tyckte om alkohol och var myk restriktiv.
Flyttade till Stockholm 2002 och då började en mer aktivt "partyliv". Det var mycket trevliga och roliga middagar där vinet och drinkarna flödade. Jag ofta blev fullast och somnade i något hörn. Skämdes förstås men tryckte bort känslorna snabbt.
Började umgås mer och mer med de som inte spottade i glaset utan där det alltid dracks. Höll en jämn (men för hög) konsumtion i de kommande 10 åren. Har sen haft ett sakta ökande behov.
Är singel och har därför "tröstdruckit" själv hemma. Är lättare att dricka när ingen ser.

Fick barn för två år sedan och har det senaste året druckit mer än någonsin. Jag är ensam med min dotter och efter det man kommer hem så korkar jag upp vinet och börjar dricka. Hinner få i mig 2 flaskor innan det är dags för läggning och då somnar jag med henne.
Med vin så får jag en mer lyxkänsla i vardagen. Älskar min lilla flicka men livet blir lite torftigt på eftermiddagarna och det dövar jag med alkohol. De senaste månaderna så har jag snittat på 2 flaskor/ dag.
Jag tror inte att jag har jag misskött henne på något sätt men jag har gjort bort mig i kontakten med andra. Har dejtat en del på nätet och blir mer hämningslös i min kommunikation när jag har fått i mig vin. Har verkligen gjort bort mig och skäms, skäms, skäms! Försöker förtränga allt.
Har tidigare försökt dricka måttligt men inser att jag inte kan det. Är en "allt- eller-inget" person. I allt.
Gick med här i februari men höll mig inge nykter utan ökad istället konsumtionen.
Nu har jag varit vit i 13 dagar. Första dagarna gick bra. Sen kände jag mig superduktig och det gick lätt att fortsätta.
Nu börjar mina hjärnspöken ifrågasätta mitt beslut. Lite vin klarar jag av... Nu har jag visat att jag kan sluta.... Har jag verkligen problem? Men jag vet att jag inte kan sluta dricka när jag väl har börjat. Två gånger har mitt jobb påverkats pga att jag kommit bakfull till jobbet! Jag har ett väldigt ansvarsfullt arbete där det kan skada andra om jag inte är alert! Jag har dessutom varit hemma 2 ggr då jag har varit alldeles för bakfull för att klara av att jobba... Hur kan det ha gått så långt? Varför vill jag döva livet med alkohol.
Min mamma är alkoholist. Hon drack i smyg hemma. Hon däckade ständigt. Minns alla jular då hon knappt höll sig vaken till julklappsutdelningen. Alla hot om självmord... Alla otaliga gånger som vi sökte på alla sjukhus när hon inte kom hem... Alla hårda ord... Så skulle jag aldrig bli! Aldrig!!! Men nu är jag där. Har gått i år av terapi pga mamma men nu så gör jag som hon. Skäms!

Jag har läst många trådar här och känner igen mig i många. Det är skönt att man inte är ensam. Det är en trygghet att ha sajten att läsa.
Igår kväll hade jag en obehagskänsla i kroppen. Uppfattade att en av mina nära vänner var arg på mig. Orkade inte härbärgera känslan och drack vin. Det var dag 14 av nykterhet. ...
Dividerade med mig själv om att dricka eller inte dricka. Kunde stått emot men ville dricka. Suget kom och så kunde jag skylla på konflikten. Drack 1 1/2 flaska vitt. Som vanligt vaknade jag vid 3-4 inatt och var urtörstig. Drack vatten och sen kom svetsningarna (så brukar jag reagera). Såg i soporna nu att jag hade ätit dumplings till middag igår och kan inte för mitt liv minnas det... Minnesluckor är vanligt förekommande när jag dricker! Usch, jag skäms! Ännu ett starkt tecken att jag behöver sluta dricka.
Känner idag att det förstås inte var värt vinet igår men har ingen riktig ångest som jag ibland kan ha. Har oftast ångest för att jag har gjort bort mig inför andra. Därför föredrar jag att dricka när jag är själv. Jag känner mig så sunkig! När jag inte dricker så känner jag mig starkare, snyggare och mer seriös som person. Blir en bättre människa. Men ändå vill jag dricka och döva livet. Usch!

Krumeluren

Hej C!
Har precis skrivit på din sida (innan jag såg din hälsning)! Så roligt att höra om dina 8 månaders nykterhet.
Jag fortsätter på den nyktra vägen. Det är lustigt nog inte så svårt när jag är med andra människor. I lördags på en middagsbjudning så tog jag med mig ett alkoholfritt bubbel och njöt av att inte bli avtrubbad och trött. Känner inte att jag offrar mig alls. Dock ska jag erkänna att det kan poppa upp tankar om vin när jag är ensam, så det gäller att vara på sin vakt och inte tappa fokus. Får jobba mer på att hitta andra alternativ för att göra vardagen lite mer varierad utan att behöva döva mig med vin. Idag är det 141 dagar utan alkohol!
Tack för din omtanke!

Karin01

Vilken inspiration jag fick här. Grattis till dina 141 dagar! :)