Det är nu tredje gången jag startar en tråd här inne, haft två olika alias men återgår till det första för det beskriver bäst hur jag känner mig; Skamsen. Det var för flera år sedan jag gick med här då under det namnet. Har ju reflekterat länge över mitt förhållande till alkohol.
Jag har tappat kontrollen över mitt drickande - igen. Kan ha nyktra perioder men så faller jag. Jag dricker i smyg. Jag kan ö h t inte ha alkohol hemma och ändå så är det jag som köper hem för mitt smygsupande. Min familj vet om mitt problem men jag fortsätter dricka bakom deras rygg. Skäms något så oerhört när jag nu skriver detta till er och till mig själv men behöver vara ärlig nånstans för att stå ut med mig själv..
Känner sånt förakt för mig själv, att jag gör detta, jaa...varför gör jag det? Har ingenting att skylla på, har alla förutsättningar att ha ett bra liv, finns ingen beroendeproblamatik i släkten, inget våld, inga missförhållanden. Vi har det vanligt och bra och ändå...jag smygsuper!!
Eftersom jag av olika skäl inte vill gå till vårdgivare är detta forum det enda ställe jag hittat som stöd. Men nu har jag även undvikit formumet eftersom jag släppt allt i mitt senaste återfall. Har druckit oerhörda mängder de senaste 3 månaderna. Och jag måste sätta stopp nu för kroppen tar stryk av alkoholen.
Att sätta mål och delmål är jätteviktigt men jag är rädd för att sätta upp för höga mål, känner mig själv rätt bra numera och höga mål tenderar att bli just för stora. En dag i taget är ett bra delmål, en nykter dag i taget. Jag började så förra gången och det funkade så länge som jag faktiskt förde dagbok här inne och fick se svart på vitt vilken kamp nykterheten är för mig.
Mitt första delmål är att rapportera här inne varje dag hur det går från och med idag och en vecka fram. Jag tänker skriva ärligt och vill någon av er hänga på och stötta mig skulle jag bli oerhört tacksam. Är nu bara så rädd och ledsen, känner mig oerhört ensam då jag druckit i smyg vilket ju innebär att jag ljugit för min familj och målat in mig i ett hörn av lögner, alkohol och ensamhet. Vill komma ut därifrån, vill kunna se min familj i ögonen utan skam och utan rädsla. Märker de att jag har druckit?? Jag vill kunna stå för det jag gör. Alkoholen leder till att jag blir en person jag inte vill vara, en som ljuger och bedrar.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst med att lista alkoholens negativa sidor. Skäms något så fruktansvärt när jag tänker på vad jag gör/gjort och vad det leder/lett till. Jag vill understryka att jag INTE tycker synd om mig själv, jag skäms!
Idag har jag tagit en klunk alkohol då jag drack för mycket igår igen, en s k liten återställare. Har sällan gjort så och den rann nerför strupen som brännande skam. Vad håller jag på med!?!? Men nu är det stopp för idag. Läser massor om alkoholens skadeverkan på kroppen. Alkohol skulle aldrig legaliseras som drog om nån hittade på den idag. Alkoholism är dock en demokratisk sjukdom, den kan drabba oss alla oavsett kön, ras, klasstillhörighet, ekonomisk situation...nu har den "drabbat" mig. Jag erkänner och inser ju det. Jag skjuter undan alla tankar som far i huvudet nu på "ska jag aldrig kunna ta ett glas vin mer", "måste jag vara helt nykter", osv osv. Jag klarar endast en dag i taget. En dag utan alkohol. Börjar nu och skriver en not senare framåt kvällen.
Har läst så många av er andras trådar, läste om någon som firade 7 månader utan alkohol. Gläds med er, vill också kunna skriva så en dag...ni inspirerar mig, ni som lyckats komma så långt fram!

Att leva är att vilja
Att vilja är att leva

Jag vet att du har viljan och det är egentligen det enda som krävs av dig.
Att vilja själv.
Knepen kan du.
Styrkan kommer.

Hoppas på snabb tid för dig.
och
ger dig en varm varm kram.

Och du, om detta är botten så finns det ju bara en väg
och den är UPP! ;-)

Sundare

Har haft nästan daglig kontakt med min alkoholterapeut denna vecka. Gråter o pratar.
Har berättat för min bror, en kollega och en av mina bästa vänner.
Vi är alla ställda inför min situation, alla tycks tänka det är lika overkligt. Jag? Hur kunde en självmedicinering gå så helt över styr?
Haft sån fruktansvärd ångest. Nu också. Skakar i hela mig.
Men nu är det nog, nu är det nog. Nog!
Vi ska ta oss ur detta, familjen och jag. Jag ska vara helt transparent och det enda som är viktigt är: inte dricka alkohol. Inte dricka bort familjens förtroende och mina vänners omsorg. Som första steg gäller att aldrig vara ensam hemma på mycket lång tid. Jag ska hålla mig synlig.
Och jag ska hålla kvar i denna tråd.
Tack för ert stöd, det ger mig sådan tröst. Har även en fråga till er:
Jag har ett hyfsatgott självtroende egentligen men inte nu, inte nu. Men jag vet att självförakt heller inte är en väg framåt. Hur ska man tänka om sig själv? Skam, skuld, självförakt dominerar mina tankar som jag så ofta berättat om.
Jag tänker även mycket på detta med sjukdom eller beteendeproblem. Ansvaret kommer jag ju inte undan men är det sjukdom eller felvalt beteende?
Tacksam höra era tankar. Hur tänker ni om er själva?

Visst är alkoholism en sjukdom det råder det inte längre något medicinskt tvivel om. Tvivlet om detta kommer inte från läkarvetenskapen utan från andra grupper i samhället.

Sjukdomsbegreppet fritar dock oss inte från eget ansvar eftersom man med fog kan påstå att alkoholism är en s.k. livsstilssjukdom jämförbar med diabetes, högt blodtryck och astma. Dessa sjukdomar är liksom alkoholism kroniska och recidiverande. Man kan alltså inte bli fri från sjukdomen men man kan lära sig leva med den och minimera eller eliminera recidiven genom eget agerande. Din fråga om det är en sjukdom eller ett beteendeproblem är alltså felställd.

Jag tänker om mig själv som en person som råkat utveckla denna sjukdom (jämförbart med diabetes typ II) och det jag kan göra nu är att ta hjälp och försöka undvika eller eliminera återfallen. Här gäller det för mig att försöka finna de vägar som passar mig. Jag tar antabus regelbundet, går på AA ibland, är aktiv på nätet och försöker undvika stress och andra faktorer som kan trigga ett återfall. Så gör jag, med varierande framgång. Längsta perioden utan återfall varade i 13 år.

Jag har också insett att jag är en "beroendeperson" som ofta satsar för fullt i det jag gör vare sig det handlar om arbete, studier, träning eller sprit. Detta försöker jag också numera att hjälpligt hantera. Men det har också lett till "framgång" socialt och i yrkeslivet något som inte är ovanligt bland alkoholister.

Ja, detta var ett försök att besvara dina frågor. Som jag skrivit tidigare är jag övertygad om att du kommer att lyckas i kampen mot sjukdomen alkoholism. Om du tvivlar på att det är en sjukdom läs gärna Markus Heiligs bok, "Alkohol. droger och hjärnan:"

vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

Om du kan göra självmedicineringen begriplig för dig själv kan skammen minska. Självmedkänsla istället för dömande. Beteenden förstärks genom belöning på kort sikt. Belöningen kan antingen vara negativ - att slippa obehag - eller positiv. För att kunna välja ett beteende som är bra på längre sikt krävs förmåga att stanna upp och komma i kontakt med den "tänkande" hjärnan. Känslohjärnan, och särskilt när det gäller rädsla (snabbt komma bort från hot är en livsviktig funktion) är blixtsnabb. Frontalloberna är långsamma. Vissa situationer är det svårare att tänka rationellt och man väljer kanske det som kortsiktigt känns bra. Vips, så medför den kortsiktiga belöningen att beteendet förstärker sig självt. Alkoholism är alltså inte självvalt i den mening att man tänker "Nu ska jag dricka och sabotera mitt liv och mina relationer, vilken bra idé!" Det är kemi och förstärkning genom betingning.
Fundera över vad alkohol har fyllt för funktion för dig.
Vad har du sluppit, vad har du fått? På kort sikt, alltså.
Kemi: signalsubstanserna blir störda av alkohol. Vissa blir lätt beroende, jag som redan innan har dopaminläckage blir beroende av allt som kan höja dopaminnivåerna, men även om man har balans i CNS från början kan mycket alkohol rubba den.
Skam behöver du inte. Självmedkänsla, förståelse och omsorg om den lidande personen du är hjälper.
Se också hur mycket du försöker. Det krävs mod att berätta för andra, till och med att våga se sig själv kräver mod. Du förnekar inte, gå in i anhörigforumet och läs om alla som lever med personer som inte förmår eller vågar se vad de håller på med.
Jag tycker du ska byta ut skammen mot stolthet!
Kram❤️

AlkoDHyperD

Ursäkta, jag var lite snabb att skriva om hur jag tänker om det du skriver. Din fråga var ju, hur tänker ni om er själva.
Ja, för att vara helt ärlig är jag nog lite dömande mot mig själv också. Tänker att jag som är så bra på att analysera och ge andra verktyg, som själv vet precis hur jag fungerar och som har kompetens inom de flesta behandlingsmetoder, ändå och med vidöppna ögon kan välja självdestruktivitet. Dessutom så målmedvetet, som om det var ett uppdrag eller ett projekt. Jag vet till och med varför jag gör så. Som om jag vill använda mig själv i mänskliga experiment. Hur långt kan man gå, hur mycket kan kroppen tåla?
Det är lite frustrerande. Men samtidigt har jag en bakgrund som de flesta inte skulle överlevt med förståndet i behåll och kan utifrån det förlåta mig för att ibland falla tillbaka.

Levande

Så här kommer bara några tankar, som jag funderat på under året.
Att jag är alkoholist ingen tvekan, men varför är jag det.
Kan vara arv, miljö och inte haft verktyg för hantera livet.
Tror iallafall många av oss kvinnor flyr alla krav och krossade drömmar för vi tror vi måste orka.
Ingen kritik mot männen för detta börjar oftast redan i barndomen och kan bara ändras om man ändrar sitt liv.
För kraven idag är orimliga vi skall hinna så mycket mer än min mormor gjorde, hon skakar nog på sitt huvudet på molnet och undrar vad jag håller på med.
Så kanske en ny orsak som inte är arv och miljö utan flykt.
Några tankar bara

Jag har som vuxen fattat att jag kan bli beroende efter som vi har många alkoholberoende i släkten på både mammas och pappas sida. Jag har märkt när jag gick över gränser. T.ex. dricka starkare och starkare både öl och vin. Drack jag svagare så blev det massor. Att dricka flera gånger i veckan. Två dagar efter varandra var också en gräns. Att dricka på kvällen innan jobb osv. Till slut fanns bara återställaren kvar vilket jag aldrig tagit. Ej heller druckit på dagtid. Troligen hade även dom gränserna passerats med tiden. Jag har aldrig lidit av ångest eller depressioner. Så jag är säker på att mitt beroende är fysiskt dvs jag har druckit så stora mängder, ofta så jag blev beroende...

"Visst är alkoholism en sjukdom det råder det inte längre något medicinskt tvivel om." Vad baserar du detta påstående på? Det finns många väletablerade forskar som ifrågasätter detta. Undran: man kanske måste dela upp aktivt missbruk från bruk?

Sundare

Först vill jag bara berätta att jag idag inte mår på topp mot bakgrund av allt som hände förra veckan, men jag är nykter och känner mig starkare i min önskan än någonsin förr. Har en vän som precis just nu gör helt andra val, dricker mer och mer, sjukskriver sig från jobbet för att kunna sitta och dricka i soffan, hittats medvetslös av sambon, då nedkissad, ramlat omkull och slagit av en framtand och är nu också blåslagen i ansiktet efter fall mot ett stengolv. Jag har aldrig varit där han är just nu och jag skräms av hur långt det gått för honom. Han vägrar ta emot hjälp och stöd. Där finns heller inga barn i familjen, just nu kanske tack och lov.
Själv har jag varit med min familj varje sekund i helgen, sedan fredag eftermiddag. Vi har pratat om mitt beroende men säger också att vi inte bara orkar prata om detta. Vi måste få tillbaka en normalitet i vardagen också och tillsammans bli stärkta i detta. Vårt fokus har blivit på mat och gemensamma måltider. Hitta tillbaka till detta. Jag vill återgå att vara den "bull-mamma" jag varit även om det inte är med varma bullar jag vill visa min omsorg, men att möjliggöra gemenskap och värme genom att dela måltid med varandra. Vår kök har alltid varit navet i familjen, nu ska jag också tillbaka dit.
Att vara synlig och inte ensam hemma är mina viktigaste val nu.
Och så vill jag tacka för era intressanta och olika svar. Sjukdom eller inte, vi har alla ett ansvar att ta tag i detta, klarar vi det inte på egen hand är ansvaret att söka hjälp till dess att vi hittar det stöd vi behöver. Att bryta beteende att dricka är viktigast av allt, att inte dricka alkohol, att inte ta det där första glaset.
Tänker precis som AlkoD att de beteenden vi väljer fyller någon funktion för oss och är det ett destruktivt beteende så måste vi gå till botten med vad det är vi hanterar med detta beteende. För mig har det varit en självmedicinering mot ångest som helt gått över styr. Oproportionerliga krav, arbetsplatsmobbing, min vägran att ge upp att försöka göra skillnad för människor i situationer där jag vetat att det går men arbetsledning/arbetsovilja hos kollegor gjort det omöjligt vilket leder till den där speciella utbrändhet som drabbar oss som vill vara engagerade men inte får det, ett slag in-brändhet. Och så har jag helt tappat fokus på det som egentligen är viktigare, den egna familjen. Har liksom glömt dem då jag känt att barnen är trygga och väl grundade genom sin barndom och uppväxt och nu snart unga vuxna med imponerande styrka och självständighet. Men det gick inte att släppa taget och "bara jobba", det var ett felval precis som det var ett felval att börja jobba heltid för 6 år sedan. Jag har en recidiverande depression sedan 18 års ålder, min arbetskapacitet är enorm men min arbetsförmåga är bara 75-80% om jag samtidigt ska orka leva ett liv som går att leva.
Har PoU-samtal denna vecka, ska då börja så ett frö för att kunna gå ner i procent åtminstone efter sommaren.
Jag badade i självförakt förra veckan, för att inte drunkna i detta måste jag kravla mig upp och ta hand om mig istället, göra mig värd detta i mina egna ögon och för mig är nyckeln till "self-compassion" nykterhet.
Önskar er en vit fin måndag

Hej
Som du skriver är det viktigt att försöka gå till botten med ett destruktivt beteende.
Redan tidigt när jag läste dina inlägg kändes du bekant. Nu förstår jag. Min mor hade recidiverande ångest och jag växte upp med den. När hon var desperat och ville springa ut i skogen sade min far till mig att "det bara var nerverna". De sista årtiondena av sitt liv självmedicinerade hon med tabletter. Allt vad hon kom över under de tunga perioderna. Sedan ingenting. Min mor blev trots sina svårigheter gammal, 94 år och jag är rädd för att jag aldrig förstod hennes depressioner. Med den kunskap jag har i dag skulle jag ha hanterat hennes svårigheter bättre.

Ja, med detta vill jag väl ha sagt att jag tror att jag förstår Dig.

vänligen
Ikaros

Ibland funderar jag på detta med att vara kvinna. Det är lite speciellt i vårt patriarkala samhälle, onekligen. Alkoholmissbruket har ökat på sistone i sektorn äldre kvinnor. Vad beror det på? I morse ägnade jag mig åt en märklig syssla. Jag satt med min gode vän Poeten och mindes alla övergrepp (ja, det är några) jag varit utsatt för. Inte roligt, och han mådde nog illa av att försöka förstå, förklara sina bröders övergrepp. Vad är det för fel på männen? Varför måste de utnyttja och platta till oss kvinnor? Livmoderavund? När jag ändå var i gasen tog jag upp det med min man. Detta att han klipper till så fort han märker att jag på något sätt överglänser honom i något avseende. Hellre döda än bli påmind om sina tillkortakommanden? Malign narcissism, kallas det visst. Specifikt manligt?

Vi har väl helt enkelt tagit efter männen i mycket. Jobben, rökningen, politiken, droger och alkohol. Drickandet har ju ökat framförallt för kvinnor som förr hade "kafferep" och tog ingen eller väldigt lite alkohol på kalas. Nu ska det drickas vin i tid och otid. På dop, på AW, på kalas, myskvällar, helger, semester, shopping... Ja så fort det är möjligt helt enkelt. Sen dricker man alkohol för olika orsaker tex mot stress,mot ångest mm..När alkoholen har fått grepp om personen då blir det jobbigt....

Tror också på dig! Och var inte hårdare mot dig själv än mot oss.

Sundare

Dina ord gick rakt in i bröstet och högg till Sisyfos; var inte hårdare mot dig själv än mot oss. Läste igår lite mer om Self-compassion och kommer fortsätta med det. Självmedkänsla låter lite styltigt och lika styltigt känns denna tanke att öva. Men jag inser att jag inte kommer framåt med självhatet. Ingen gynnas av det, inte mina nära och absolut inte jag själv.
Tack ni som tror på mig, det ger mig råg i ryggen.
Dagens insikt; ångesten lättar för varje alkoholfri dag, ångesten som jag druckit för att undkomma. När suget kommer frammanar jag bilden av min familj och framförallt mina döttrar. Ser deras glada ansikten, ser deras besvikna, ledsna, sorgsna, vilsna och arga ansikten. Det blir som ett visuellt stoppkort; Väljer att stanna nykter.
Tillfrisknandet behöver gå rakare framåt nu, inser ju att återfallen för mig djupare in i sjukdomen. Och det jag inte, det vill jag INTE! Min vilja och önskan är att tillfriskna och samla kraft att säga NEJ, jag kan inte dricka, jag kan aldrig dricka mer. Att minska, nå en "normalkonsumtion" står inte på listan, det är nykterhet som gäller som väg för mig.
Önskar oss alle en vit fin tisdag

Tror att vi är många som sopar undan och förminskar betydelsen av supandet inför oss själva. Många av mina vänner(riskbrukare) tycker inte heller att supandet gör så stor skada på andra runtomkring, men det gör det. Har en nära anhörig som snart är 40 år. Föräldrarna har druckit i många år. Hon har mått dåligt av det i hela sitt liv. Valt fel partners, dålig självkänsla, duktig- flicka, osv. Hon har som vuxen varit förtvivlad många gånger för föräldrarnas supande.Hon är ensambarn. Mina barn har haft varandra, kanske lättare då?Men vet att dom mått dåligt många gånger . Tycker du är smart som tänker och verkligen går in i barnens känslor. Och hoppas du och dom känner mer och mer glädje. Familjen är viktigast och vi kan se till så våra ungar mår bättre, det är dom värda...

Jag hoppas från mitt hjärta att du får mår bra, lite bättre för varje dag.
Du är en otrolig kämpe.
Ge aldrig nånsin upp den kampen du för framåt för att återta ditt liv.

Aldrig.........

Sundare

Helgerna är som vanligt inget problem för mig. Min utmaning ligger om vardagkvällarna, då jag är trött och kanske lite less och särskilt när jag är ensam. Därför jobbar jag nu för ett annat vardagsliv med ökad balans. Kommer gå ner i tjänst så jag får vara hemma en dag i veckan alt en dag varannan vecka. Helst onsdagar så där inte blir så många dagar i taget. Har ett tufft arbete som kanske tar mer än jag vill inse.
Behöver mer tid för återhämtning, mer tid för promenader och glädje i det egna hemmet/livet.
Mått rätt dåligt och vet att jag kommer må väldigt dåligt i första hand tills efter torsdag när mötet på soc kommer att ske. Det känns fortfarande lika overkligt att vi ska dit efter orosanmälan och jag hoppas förstås det blir ett samtal och inte mer. Först ska de prata med dottern och sedan med oss. Känns så tungt, att jag dragit oss i familjen ända hit, till en sådan situation. Vi som alltid får kommentarer från omgivningen att vi är "så fantastiska som familj". Och detta har jag nu börjat förstöra?!?! Så ni fattar vem som jobbar på att reparera det som räddas kan? Återfå tilliten, respekten och återgå att vara någon att lita på? Så sent som i lördags sa en ny kamrat som för förta gången besökte oss till dottern att hen aldrig mött en så varm och kärleksfull familj som vår någonsin. Och detta ska inte få rasera! Nej, nej, nej! Aldrig! Mår fruktansvärt dåligt att skriva detta men jag måste ju stå för vad jag gjort.
Fortsätter att berätta om mitt alkoholproblem med fler i omgivningen. Min alkoholterapeut säger att det är lika effektivt som Antabus. Att sätta upp gränser och hinder för de situationer där alkoholen varit tillgänglig för mig. Att vara mer och mer synlig och transparent.
Ja, MM jag kämpar, som fan kämpar jag och det är rätt tufft just nu. Men jag ger inte upp innan jag återfått och återtagit mitt liv! Never!