..ska jag kalla min tråd!

Jag har redan från allra första gången jag drack alkohol drabbats av kontrollförlust utan kontroll på när så ska ske :/

Som sextonåring gjorde jag min alkoholdebut tillsammans med en kompis i dennas föräldrars sommarstuga tillsammans med ett par grabbar hon kände. Innan den här helgen hade vi gjort upp planer att dricka tillsammans, det kändes fnissigt, hemligt, förväntansfullt och spännande!
För att få tag i alkohol bestämde vi att jag skulle köpa ut. Ja, jag var 16 år och åkte till Systembolaget i en annan stadsdel!
Det var på den tiden kunderna betjänades vid disk, så det gällde att veta vad man ville ha och låta lagom säker för att inte bli nekad.
Beställningen var en flaska Smirnoff och en flaska Tirnave (vitt, billigt vin som min mamma drack ibland). Lagom säkra jag lyckades med uppdraget och åkte därifrån med flaskorna i skolväskan och sedermera dold i packningen inför stugvistelsen.

Väl framme anslöt vi under kvällen till grabbarna i en stuga bredvid. De var redan smålulliga på ett par öl. Jag och kompisen bestämde oss för att dricka i kapp. Vi delade på vinflaskan och sen började vi grogga. Jag hade högt tempo och blandade mer och mer. Till sist hörde jag kompisen som långt ifrån ropa mitt namn och att vi skulle sluta. Jag tror killarna hade anslutit. Det minns jag i vilket fall absolut inte nu! Däremot minns jag att jag vinglade och raglade. Kvällen slutade med att jag låg i ett sovrum bottenvåningen och hånglade så gott det gick med en av killarna samtidigt som kompisen var i rummet ovanför med den andra killen. De hånglade nog inte så mycket eftersom kompisen hängde ut genom fönstret och spydde längs fasaden.

Morgonen efter vaknade vi i gryningen och vandrade skamset tillbaka till hennes föräldrar som fortfarande låg och sov. Senare på dagen åkte vi in med de vuxna till samhället. Satt i baksätet och försökte att inte må illa. Det var första bakfyllan...

...och det dröjde faktiskt några år tills nästa gång. Då hade jag flyttat till en annan stad för att studera. Det var fester och utgångar tillsammans med andra. Kul, och vuxet! För det mesta var det rätt lagom, jag minns att på förfesterna som pågick i några timmar delade jag och pojkvännen på en flaska vin. Ute på krogen blev det några öl till. Men alltsomoftast blev jag för berusad, alltså berusad som i att andra stördes av att jag tog stor plats på dansgolvet (typiskt svenska försiktiga tråkmånsar att inte låta andra ha kul!) att jag var högröstad och vaknade med huvudvärk och ofta hade kräkts på natten. Dock sa mina vänner att jag inte var otrevlig när jag drack, att jag inte blev personlighetsförändrad. Som nykter var jag pratsam, ville ha rätt i diskussioner och kunde dansa kring. Som berusad var jag likadan men lite mera, det var vad dom sa och det stämde överens med min egen uppfattning. Alltså ingen skillnad utan bara kul, kul!

Att dricka vin/öl tillsammans ute på restaurang var en självklarhet och något jag och maken gjorde ofta.( Och föralldel har fortsatt med genom åren.)
Nåväl, jag studerade klart och blev ganska raskt därefter gravid. Drack inte under graviditeten och det var ingenting jag ens reflekterade över skulle vara ett problem. I slutet av amningsperioden tillät jag mig att dricka ett par glas vin och mjölkade ur innan jag ammade. Jag och mannen utvecklade vanor med att dricka alkohol om helgerna. Att sitta tillsammans med rödvin på vintern och vitt vin på sommaren blev en självklarhet. Vi har alltid pratat mycket och tycker om att tillbringa tid tillsammans så jag tror inte att dessa kvällar var nödvändiga för att få till samtal. En flaska räckte för dessa kvällar, ibland men alls inte ofta kunde vi dela på två flaskor.

Åren har gått och alkoholen har fortsatt vara en självklarhet. Mängden har ökat och jag har gjort bort mig många gånger på fyllan. Blivit avvisad av vakter för att jag varit berusad, alltid orättvist förstås men jag har snällt lommat iväg. Jag har följt med på efterfester till människor jag inte tror jag skulle umgås med som nykter. Jag har hamnat i fel säng, men faktiskt haft någon slags hjärna som gjort att samlag inte blivit av. Spytt i mängder och varje gång tänkt att det här måste vara sista gången. Bakfull och seg dagen efter men ändå lyckats fixa vardag och stressigt arbete.

Just nu blir det inte mera skrivet, jag fortsätter vid senare tillfälle. Ni som läser och själva skriver i forumet ska veta att jag läst härinne under lång tid och är imponerad av era förmågor att beskriva livet och svårigheter som följer med att bryta ett beroende! Ni är förebilder och jag ser framemot att läsa mer!

Läste i min tråd från mitten av mars och ser hur dryckesmönstret är tillbaka med början inför skidresan i slutet av februari!
Dock mindre mängder, inga större bakfyllor (ett par), inga minnesluckor eller spyor. Några "mysdrickande " men de allra flesta tillfällen utan något större eget sug. Av någon anledning lättare säga ja än nej.
Nu ännu mer styrkt att komma upp på banan igen. Dock köpte maken med gin och tonic hem-det är gott det! Men inte den här veckan!!

Vaniljsmak

Det fina med att skriva ner sina tankar, funderingar och framförallt snedsteg är att man kan gå tillbaka och upptäcka mönster. Jag tänkte faktiskt på det själv, att du kanske börjar komma in i ett invant mönster men att det kanske kan vara lite svårt att se de själv när man är mitt uppe i det. Nu har du lagt märke till det och kan välja hur du ska hantera det.

En nykter vecka låter vettigt. Själv är jag ute efter en månad, den månaden som aldrig blev fullföljd i mars. Att det ska vara så svårt att hålla sig vit i en ynka månad!

Igår kväll ville jag ha av alkoläsken vi/maken köpte i helgen. Jag drack snabbt 2 stycken men när jag frågade maken om han ville ha mer, för det ville jag, sa han nej!! "De där är jag lite snål med och vill ha några kvar till helgen".
Så snopet, det hade jag inte räknat med. Tog en kvällsmacka som landade väldigt väl. Analysen i efterhand är att jag kände mig lite uppvarvad, var hungrig och törstig. Och då var lösningen alltså drinkar. Korkat!
Nu har jag oreflekterat tackat ja till att möta maken på lokal och ta ett glas vin.
Ingen slump att jag skriver nu, försöker förstå mig på mig själv. Nå, behöver inte välja alkohol. Finns annat ☺

Jag är trött! Har dammsugit och tvättat. Kurar i soffan och ska sova en stund. Avbokat träffen med maken. Känns bra att lyssna inåt.

Ja det var skönt men ändå drack jag ur de 2 öl som fanns i kylen, 2 gin drinkar och 2 glas vin. Måttfullt antal enheter per sort ? Känslan då var att jag undrade vad jag höll på med, vilka gränser testar jag? Idag har jag inga vettiga svar heller.

Fruhoppfull

...som borde veta bättre.
Har läst din tråd nu hjärnklar. Du skriver så bra och insiktsfullt. Jag och min man triggar varandra också. Ska försöka få rätsida på det nu tänker jag. Vi är bra på att stötta varandra, problemet är ju bara när vi båda faller samtidigt. Precis som du beskriver så kommer jakandet nästintill automatiskt när han nämner vin och vice versa för honom när det är jag som frågar, tror jag. Hm. Har så svårt att föreställa mig oss som nyktra och...ja vadå? Tråkiga? Blir irriterad över att det är parallellen jag drar när jag tänker på ett nyktert liv.

Ville mest bara säga hej och så. Blev glad (hoppas du förstår vad jag menar) när jag såg att det fanns fler socionomer här.. Tänker att det är märkligt att det för mig känns så skamligt att själv ha problem när jag har så lätt för att prata öppet, förutsättningslöst och icke-värderande om bland annat alkoholproblem med klienter jag möter. Just idag känns det som att jag hellre dör (melodramatiska ådran kommer fram) än berättar om detta för min chef. Vilket blir ett dilemma eftersom jag därför inte kan ta den hjälp jag och min familj kanske behöver eller kommer att behöva. Jag träffar ju alla dessa människor som kollegor i olika samverkanssammanhang. Mardrömmen vore att söka hjälp, bli anmäld till socialtjänsten (mitt arbete) och behöva förhålla mig till det. Märkligt att känna så.

AlkoDHyperD

Fruhoppfull, (ursäkta att jag använder din tråd Hjärnklar, men det gäller egentligen oss alla som behandlar andra människor) en burdus fråga från en annan socionom och alkoholist.
Om du föraktar dig själv för ditt missbruk, hur kan du då genuint möta människor i liknande situation förutsättningslöst och ickedömande? Menar du att någon av dina klienter borde skämmas inför arbetsgivare och kollegor?
Vad är det som gör att du ska mätas med annan måttstock än dem?
Jag är faktiskt tacksam över att ha kollegor med både yrkesmässiga kunskaper och egna erfarenheter av psykiskt lidande. Att ha ärr och skavanker gör oss bara vackrare.
Sträck på dig. Du har inte valt din sjukdom. Lika lite som man väljer diabetes eller högt blodtryck. Man kan bara sköta sin egenvård, dvs avstå från att dricka.
Hjärnklar, hade du planerat dricka ensam istället för mötet med maken igår, eller hur gick det till?

Tack för att du läst min tråd! Jag känner nåt liknande som du när jag ser att det finns andra socionomer här. Tyvärr har jag hos en del kollegor, främst äldre, märkt av en misstänkliggjord attityd till att "icke-klienter" har problem. Och särskilt med alkohol, där verkar det inte glömmas bort. Men, och åter igen, det är inget som ska hindra oss att söka hjälp! Jag har kollega som ibland behöver inläggning på psyk. Hon tas emot på sjukhuset i grannkommunen. Vår chef tar hand om yttranden som handlar om tex våra barn som snattat. När jag var allvarligt oroad över ett av våra barn köptes utredningen av extern utredare.
Det jag vill ha sagt är att du visst kan få hjälp! Och är värd den! Men det är ett stort steg att ta, att be om hjälp när man är hjälpare själv! Lycka till!

När jag 28 december vaknade och bestämde mig att ändra mina dryckesvanor var det för att både mängd och antal tillfällen ökat. Jag var trött på att vara bakfull, få minnesluckor, kontrollförlust och så vidare!

Gick ju bra att vara nykter fram till skidresan i slutet av februari, tror jag hade druckit en dag i januari. Efter det har jag druckit måttligt, men varje helg. Lite för mycket, så jag känt mig berusad men inte "för", ett par gånger.

Men nu....7 av de 11 senaste dagarna...På egen hand fredag kväll. I lördags 1 flaska vin drygt, ett par alkoläsk samt okänd mängd rom. När jag vaknade kom jag inte ihåg hur jag kom i säng, glömt vissa konversationer. Inget minne av att jag varit uppe och spytt vilket jag hade.

Vi pratade, återigen, om hur vi triggar varandra. Båda kan se hur vi redan till middagen drack vin för att berusa oss. Och sen fortsatte vi ganska så systematiskt med resten.
Hela helgen har gått till att sova, slöa och inte göra annat.

Det är som många skriver ingen större konst att sluta dricka. Det är att inte börja om som är svårigheten.

Jag kan dricka måttligt, men varje gång tar jag risken att det blir omåttligt. Och jag är fortfarande bakis nu fast det är måndag och jag inte druckit sen lördag kväll.

AlkoDHyperD

Att först funkar det ett tag och sedan eskalerar det. Jag skrev någonstans om rovdjuret (som jag kallade beroendet). När det verkar tamt är det som farligast. Det kommer att hungra, vråla och jaga förr eller senare. För mig har det eskalerat väldigt fort, för många med en annan variant av beroende/dryckesmönster kommer det mer smygande.
Måttligheten hålls med noggrannhet i början, man är taggad och vaken. I takt med att det blir fler tillfällen ökar begäret. Antingen på kemisk väg, eller psykologisk genom att man tycker att det går så bra, eller så faller man tillbaka i gamla hjulspår.
Därför är det alltid en risk att dricka. För de gånger man klarar av att hantera det så som man tänkt ger en falsk trygghet, och de gånger som det inte fungerar kan leda till uppgivenhet eller att man inte märker när det börjar dra iväg.
Börja om med vita dagar, hjärnklar. Något annat val har du inte, eller hur ❤

Nej, inget val. Men det visste jag ju egentligen. Känner mig moloken och trött. Nya tag! ❤

Fruhoppfull

Jag har försökt dricka måttligt eller vid färre tillfällen tidigare. Som alkoDhyperD skriver så är det ungefär när jag har slappnat av eller tänkt "nu har jag ju varit duktig...jag klarar mig ju utan" som jag börjat dricka igen. Först med intentionen att det ska vara sådär lagom, dela på en flaska vin med maken liksom. Går kanske bra första helgen. Andra helgen tänker jag "jag vill ha vitt och maken gillar rött... jag köper två" osv.. Slutar med att jag snart är tillbaka där jag bälgar i mig en BiB över en helg. Orkar inte hitta på något på min lediga tid och halva helgerna går åt till att låtsas må bra. Hur känns det idag, Hjärnklar?

Jag funderar på det där med icke-värderande och på just alkoDhyperD skrev här ett par inlägg tidigare, som svar på mitt inlägg om skam och oro för vad som händer om jag skulle söka hjälp. Inlägget skrevs i min mörkaste ångest där jag kände mig som en lort. Jag tänker att det i grund och botten handlar om självbild. Jag har alltid, alltid, alltid varit väldigt känslig för skam. Jag älskar mitt arbete och är bra på det jag gör. Har inga problem med att erkänna för mig själv att jag själv lika gärna kan vara klienten/föräldern jag möter. Är det i många sammanhang, jag har också tagit för hårt i mina barn och har stundtals säkert skrämt dem när jag varit riktigt arg. Däremot vill jag inte att andra på mitt jobb ska se på mig på ett annat sätt än vad de gör idag. Inte i nuläget iaf. Det kanske kommer en dag, förhoppningsvis, när jag vågar stå för mitt alkoholproblem och kan känna att det inte spelar någon roll om någon ser ner på mig för det. Men jag vet att det tyvärr finns de bland mina kollegor som fortfarande har en nedvärderande attityd till klienter och deras problem. Som tänker att det aldrig skulle kunna vara samma sak för dem. De ska kanske inte arbeta med människor i olika sorters kris, men det är en annan femma. Ville förklara mig, då jag blev lite tagen på sängkanten av inlägget. Å ena sidan var det bra eftersom jag var tvungen att fundera några varv till om jag av någon anledning dömde klienterna efter en annan måttstock än mig själv, men å andra sidan blev jag lite ledsen eftersom det var så långt ifrån min mening med inlägget :). Svårt att uttrycka sig med alla nyanser i skrift ibland.

Läste i din tråd och våra bekymmer ser så lika ut! Nickade igenkännande om 1 vinflaska som blir 2 av olika färg. För några helger sen var maken rättvis och köpte 2 av varje. När jag är sugen och tänker till (Hej bara) blir det 2 röda och 1 vit. ..
Idag känns det okej på alkoholfronten. Piggare än igår, dvs "vanlig" trötthet och ej bakisseg. Funderar kring påsk och a. Igår tänkte jag att det inte ska handlas hem. Ikväll märker jag en längtan efter att kunna dricka öl till grillat. Men hanterar tanken, det är en tanke och godast till mat är vanligt kranvatten. Men trollen lurar bakom öronen, redo att kapa hjärnan.
Hur tänker du/ni hemma kring a och påskhelgen?

AlkoDHyperD

Påskhelgen är alldeles för lång. Det är ju en jätterisk att ens tänka alkohol för om det vill sig illa har man ju fyra dagar på sig att utveckla ett ordentligt återfall!
Nu har jag ju ett helt annat mönster där högtider, grillkvällar och sociala sammanhang inte alls är någon trigger. Men för den som förknippar dessa tillfällen med alkohol, låt bli!
Tänk så här istället. När systemet stänger på torsdag är jag fri från valet och kvalet hela fredagen och sedan behöver jag bara hitta på något som tar upp min tid och mina tankar under lördag förmiddag för att vara fri resten av helgen. Vad skönt med många röda dagar...

Vi köper inte hem a i helgen, helt överens. Dock vill maken ha öl till sillen och köper hem 3,5 or öl. Ser ingen risk med det. Har 2 burkar i kylen som stått där ett par månader.

slutanu

Har inte varit inne på ett tag men har läst ikapp din tråd nu :) Instämmer med att det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster! Men så himla bra att du/ni bestämt er för att inte handla hem något till påsk! Jag själv har varit utan a i 2 veckor nu. Ställde mig på vågen och insåg att herre gud!!! Jag har snart ett bmi som innebär fetma. Och jag har inga muskler eller tjock benstomme som väger ;) utan det är bara fett som jag med största sannolikhet druckit mig till ( givetvis ätit onyttigt också) Blir ju som jag tidigare skrivit " manisk" när jag väl ger mig in på något. Så de senaste veckorna har gått åt till att surfa runt på olika forum/sidor kring vikt. Blir besatt! Så det har inte varit några problem alls att hålla mig borta från alkoholen. MEN nu är det långledigt och jag sitter här med ett glas rödvin. Det gick av bara farten men är medveten om att jag gör valet själv. Just idag bestämde jag mig för att jag ville dricka, vet att det inte alls känns lika bra imorgon.

Hur mår du idag Hjärnklar? Har saknat dig!

Fruhoppfull

Min man vill också gärna ha folköl. Tänker att han får känna efter själv och definiera sin egen inställning till A. Jag är oftast en "allt-eller inget" människa och tänker, precis som du, att folköl inte utgör en risk för mig personligen. Idag ska vi vara tillsammans med makens släkt. Han vill gärna dricka ett glas vin. Jag tänker köra oss, känner mig trygg i min intention att inte dricka idag. Ska ut på promenad nu :).

Hur är läget idag, hjärnklar?

Hej igen vet inte vem! Jag har funderat om du dricker då du inte skrivit härinne och så beror det "bara" på att du blivit viktbesatt ☺ Också tänkt en del på det jag inte hann läsa, som du hann radera, men antydde med en mening i annat inlägg. Det jag tänker på är att din man slagit dig, händer det? Hur går det för er? Vad säger banken? Svara bara om du vill, jag ställer frågorna med värme!

Fruhoppfull, du är verkligen på g! Känns att du fattat beslut! Kan riktigt se hur du kliver fram på starka ben, där på din promenad! Med mig är det okej. Inget sug efter alkohol, också på väg ut. Det är fint väder här. Igår hittade jag en idealisk plats att vila på för mig och vovven. Det är intill älven, en glänta med tallar, många stenar i lagom höjd för hunden att träna balans på. Stenarna står så det bildas skrymslen. Perfekt att lägga godisspår på. Sen, lutad mot en tall, är där en "sittbänk" gjord av en itukluven stock. Där kan jag sitta och tomglo!
Idag ska jag och hunden visa maken/husse platsen!

Glad påsk till er!