av Berra

Ångesten tar mitt liv...

sims333
tis, 2012-10-09 - 04:22

Vet du, Berra? Jag sitter ju här, vaken mitt i natten och filosoferar. Kan inte sova pga för mycket C-vitamin från min nyponsoppa. Jag, personligen, fattade vad du ville förmedla med din berättelse om firmafesten. Eller rättare sagt: jag tog till mig berättelsen utan att bli provocerad, eller så. För mig var berättelsen/händelsen ett praktexempel på en vanlig svensk fest på företaget. Förlåt, alla, men det är så himla typexemplariskt, det Berra beskriver.

Som nykter betraktare ser man hur kollegor gradvis "går ner sig i skämsträsket". Det är tyvärr så på många företag. Kanske inte dom små, men när det gäller stora företag och det är firmafest är ju tyvärr det här den bistra sanningen. Varför?

Det kan inte jag svara på, men tyvärr, måste JAG säga personligen: det du beskriver, Berra, är nog den sk "Svenska modellen".:(, eller:)??

Hoppa på mig, reagera, snälla medmänniskor!!/Sims

Villervalle
tis, 2012-10-09 - 14:41

Det är bra Berra att du gillar att det är högt till tak och att man också kan vädra åsikter som inte alltid är så bekväma. Jag kanske överreagerade en smula, men jag tänkte som så, att det lika gärna kunde varit en av oss som betraktades och då bekräftas ju bara bilden vi bär inom oss att omgivningen ser ner på oss och då mår vi ju naturligtvis ännu dåligare. Du skriver målande Berra, men jag gillar Höst Trollets betraktelser bättre, för hon skriver med mer värme och humor bland annat när hon beskriver sin gubbes våndor över hustruns hastigt på komna nykterhet. Jag tror du kommer vinna i längden Höst Trollet, och Gubben kommer så småning om att lomma efter i samma spår, dock med en viss butterhet.

VV

Berra
tis, 2012-10-09 - 22:52

Jag ser väldigt mycket med oro på det svenska festandet...

Vart man än åker i världen så vet de i landet man besöker hur man bete'r sig som svenskar...
På "min tid" när jag tågluffade mycket runt i Europa så kunde man ganska lätt veta en halv tågvagn längre fram så satt det ett gäng svenskar och festade, för det hördes...
Österike med sina 80-tals ungdomsresor och Strohrom, där många familjeägda hotell till slut vägrade ta emot svenskar för att våra ungdomar hade röjt sönder hela hotellet...
Kanarieholmarna och deras grisfester, vilka var det som grisade???

Vi svenskar som hör till spritbältet som egentligen startar redan över Ryssland och förbi till Norge,
vi svenskar som "ska vara" spritdrickarna, eller idag kanske mer har varit...

Alkohol har alltid tillhört det "förbjudna" i Sverige, systembolag med storebror bakom disken, motbok,
hembränning och sönderskattat alkohol till överpriser...

På något sätt har det överdramatiserats och tillhört lyxen att kunna unna sig alkoholen,
medans de i andra länder redan har haft det till vardags, men i betydligt mindre mängder...
Så när svensken får tillgång till det så ska den lyxen överförbrukas på ett sätt där man nästan vill bevisa för staten att nu minsann, kan jag unna mig att dricka alkohol och i vilka mängder som helst.
Det skapar också någon sorts konstig jantelag hos oss andra att har han råd minsann, så ska jag bevisa att jag har det också, jag ska BJUDA fritt på min fest, storartat!

Och när det finns stor tillgång till alkohol, så ska det också drickas upp, alltihopa..
Precis som om man skulle dricka ikapp allt som vi inte har hunnit jäntemot de andra i övriga länderna.

Svensken kan verkligen festa!, eller hur?

Eller har han svårt att inse sin begränsning, och blir alltid för full?
Och sedan försöker vi kopiera antalet tillfällen ungefär lika mycket som i andra länder???
Men med en högre konsumtion per tillfälle, alltså blir det en riskkonsumtion istället???

Istället för som man (kanske) gör i andra länder, nöjer sig med 2 glas vin till maten, och sedan är det bra för det tillfället, inte att man tillsammans delar på en hel BIB eller två...

Jag önskar verkligen att jag kunde hålla mig till enbart två glas vin per tillfälle,
men det skulle också samtidigt kännas som ett stort slöseri med ett perfekt tillfälle för lite fest.
När det ändå bjuds på ett tillfälle, varför inte köra hela linan ut?

Och så blir det, och oftast är det ett enda långt gummiband som går att töja ...och töja..och töja.
Det som blev någon öl till att börja med slutar med utgång på lokal, och nästa ställe som håller öppet längre, en fyllburgare och efterfest och sedan är det bara någon timme kvar innan man ska vara på jobbet, när man egentligen är som mest packad och mår som sämst..

Eller med tiden blir man (vad man tror..) en specialist på att beräkna hur mycket man kan dricka och ändå köra till jobbet med bilen dagen efter, och hur väl stämmer det?

Den som sjukskriver allt för ofta, nja det kommer att uppdagas med en kommande uppföljning,
mer än sex tillfällen per år på mitt jobb, så är man under luppen..

Hur man än vrider och vänder på det, så känns det aldrig riktigt optimalt..
Man ljuger för sig själv, för jobbet, för trafiksäkerheten för alla i sin omkrets..
Till slut väljer man att göra det själv i smyg, för att ingen ska upptäcka din konsumtion,
och du gömmer dig undan och har börjat "smygdricka" för att slippa reaktionen du egentligen redan vet om, du håller på att få ett rejält problem med alkoholen, men vill inte ens själv se det...
En förljugen förljugenhet...

Svenskar som verkligen kan festa!, eller kan vi det..?
När alpresorna och solsemestrarna har blåst i glömska, så fortsätter vi vårat festande hemma på kammaren, ensamma solo, och har bara ångesten kvar som enda vännen...

Det var vid ett sådant tillfälle jag tog mig en funderare...
Alkohol är lika med fest, jag hade alkoholen...men ingen fest...
Något var helt fundamentalt helt fel, och jag hade en central roll mitt i detta..

Ingen fest utan alkohol, men heller ingen garanti att det blir det om du har alkohol...
Det var ju lite festligt jag ville ha det för att bryta den grå vardagen,
men med alkoholen som enda inbjudna gäst så blev det inte mycket till umgänge...
Jag och mina förgiftade stackars hjärnceller och ett enda kaos av förvirrade hjärnsignaler,
med konstiga sinnesintryck och sinnesstämningar, arg, glad, ledsen utan egentliga anledningar...

Var flykten från verkligheten det enda jag till slut ville???
Ingen fysisk närvaro, bara "flumma" bort i något som gjorde mig illa på sikt...

Ibland....funderar jag väldigt mycket...en grubblare...
Men än idag när jag försöker finna "känslan" av att befinna mig i ett rus,
så kan jag inte riktigt finna innebörden av vad det är som belönar hjärnans tillstånd..
Visst blir det en liten kort stund av välbefinnande, någonstans när bekymmerna verkar smälta bort,
så där 10-15 minuter efter första glaset, och man bara blir så där syntetiskt "lycklig".
Men det går fort bort och sedan kommer bara fyllan, och den blir man inte så lycklig av, alltid!
Jag har under de senaste aktiva 10 åren bara sett problem komma av "fyllan",
och jag kan inte förstå att jag upprepade dem gång på gång av historiska goda skäl...

Präktigheten har släppt efter dessa år i total avhållsamhet från alkoholen,
nyhetens behag har liksom släppt, och den sanna verkligheten har kommit mig närmare.
Den innehåller minsann motgångar, glädje och tårar, men på ett helt mer naturligt sätt idag,
det svåra för mig var att kunna tackla dem utan att förlora mig tillbaka till alkoholen...

Och jag vill förlora mig själv igen, för att jag är en berondetyp...
Men alkoholen verkar vara ett avklarat verklighetsflykts-substitut...
Fler nackdelar än fördelar, check!

Bara en av många tankar en helt vanlig tisdagskväll, någonstans i spritbältet Sverige...

/Berra

Maria42
tis, 2012-10-09 - 23:24

Vilket klockrent inlägg, tack för det!!

NyMan
ons, 2012-10-10 - 00:07

Det är just det att man vill åt de riktiga känslorna, den sanna kärnan i sitt känsloliv, utan att låta smällarna och sorgerna driva en tillbaka ner i flaskan.

Jag har alltid sökt sätt att hantera det verkliga livets smärta, utan att behöva känna för jävla mycket och det trodde jag alkoholen var den absoluta katalysatorn för att hjälpa mig med, bara jag höll det på en rimlig nivå vid fest likväl som vid sorg. Jag kunde ju aldrig föreställa mig att alkoholen tvärtom skulle skapa mer sorg och smärta och att festen sakta tonade bort till en avlägsen historisk illusion.

Jag började på allvar, trodde jag i min enfald, använda alkohol som själslig smärtlindrare när min yngste påg diagnostiserades med leukemi för ett och ett halvt år sedan. I själva verket hade jag redan haft en fallenhet att ta till boozen när jag tyckte livet blev för tufft och jag tyckte synd om mig själv. Har inte skapat så stora sociala problem för mig dock, har aldrig varit den som druckit så där extraöverjävligt mycket,har mer spritt ut det över tid fast mer och mer kontinuerligt...jaja utom de sista veckorna här när jag drack mer eller mindre dygnet runt för mig själv i lönndom för att överhuvudtaget kunna sova eller för den delen (som det kändes)andas.

MEN..... det är ju inte mycket fest kvar kring det drickandet,Berra... det är det ju inte... Och då har spriten helt och hållet mist sin legitimitet. Man måste veta varför man dricker och om man får ut det man vill ha av den upplevelsen. En gång i tiden, ganska länge faktiskt, tyckte jag faktiskt att jag kunde svara på detta, men nu är mina svar helt annorlunda och det sörjer jag med samlat missmod. Men ändå klarsynt:
Jag dricker för att bedöva, inte för att bli glad, det var längesen nu som flaskan var förknippad med festen. Jag har sett för mycket av den på sista tiden för att den skulle kunna vara förknippad med det.

Ps. Väldigt välskrivet som vanligt Berra!

Berra
fre, 2012-10-12 - 23:11

..och lite mys med familjen i soffan..

Man får vara glad om vi kan samlas allihopa framför samma TV-program i en halvtimme idag,
med två tonåringar och vi två vuxna med HELT olika värderingar om vad som är sebar TV...
Blir mest att man tömmer några chipspåsar och lite godis, sedan sprids vi till våra respektive sysslor,
jag som vanligtvis bara ser riktiga långfilmer eller dokumentärer, annat suger...
Frugan vill se i stort sett allt som sänds på TV4, jag kräks när reklamen går igång för hundrasjuttioelfte gången, jag står inte ut med att bli matad med samma skit gång på gång...
Brukar säga att jag sitter lika många timmar framför datorn som andra sitter vid TV'n,
men den stora skillnaden är att det är JAG som väljer det jag själv vill titta på..
Lite nyfiket tittar runt på bloggar hemsidor och tuben, en annan form av zappandet idag..

Men trist är det att vi inte kan samlas allihopa gemensamt till annat än hyrrullar.
Har köpt en av de mest sofistikerade platt-tevesarna som går att köpa, men det är mest frugan och dottern som har beslagtagit den, och är de inte där, så spelar de in något program och då kan man inte byta kanal, det blev ett sorts felköp för min del, för de använder inte alla balla grejor på den som surfning och alla andra appar som den har..
Jag borde ladda mer pengar på att tjacka en skönare kontorsstol och en bordsskiva som inte ger mig skavsår på underarmarna istället, för arbetsrummet är min plats här i livet..

Frugan sitter och sippar på sitt helgvin därute, är jag sugen?, inte då!
Till maten drack jag en Mariestads nollbira, kanongod, lite fruktigt i smaken,
synd bara att jag bara hade en pavva hemma, det hade varit gott med ett par till...
Jo jag tycker fortfarande om öl (-smaken), gärna lite beska som dövar törsten, inte för sött..
Många andra nollbiror smakar allt som oftast lite fadd i smaken, utspädd liksom..
De brukar kompensera detta med andra saker och kan bli övertydliga, sötma, beska, kolsyra, fruktighet.

Mina favoriter är Carlsberg (vanligast), San Miguel (små söta flaskor), Norrland, Mariestad och en annan blåetiketts glasflaska med något tysk namn som jag inte kommer ihåg.
Det har blivit roligare att gå i den vanliga matbutiken numera, det finns oftast någonstans mellan 5-7 olika sorter utav helt alkoholfria öler idag, kul!
Vem vet, det har kanske blivit trendigt idag att kunna dricka alkoholfria alternativ och inte bara läsk och bubbelvatten som annars står till buds, kraven har ökat..

Jag skäms inte heller att tjacka på mig en kasse blandat ölgodis även om jag så är bortbjuden,
de kan stå kvar i bilen så behöver inte värdparet skämmas heller, när jag redan har ordnat det själv.
Oftast brukar det bli en allmän provsmakning för det är för de flesta personer helt nya sorter,
de har förutfattade meningar om hur någonting som har lägre alkoholhalt än lättöl (som redan det smakar skit i munnen).. kan överhuvudtaget smaka öl..
Okey, har man druckigt flera kubik av sitt favoritöl under några decennier,
så smakar ALL öl annorlunda jämfört mot sitt egna, det bara är så...
Men idag behöver man inte skämmas över smaken på sitt alkoholfria ölalternativ, så det så..

I början av min nykterhet ville jag absolut inte att det skulle märkas att jag drack alkoholfritt,
så jag var noga med att det skulle se ut EXAKT som en vanlig öl, bara för att slippa frågorna..
Idag har jag blivit starkare i min övertygelse, och kan lättare gå in i en motargumentation,
för det handlar fortfarande om MIG och vad JAG tycker, jag skiter i vad alla andra tycker...
Om det är kutym att bli full, så är jag det levande beviset på att man inte alls behöver bli full för att man har blivit bjuden på fest, utan har det trevligt ändå, på mitt sätt...
Men blir det dräggfullt så har jag ingenting emot att lämna festen,
det finns ändå ingen att föra en normal konversation med kvar då...

Så koncentrationen handlar om att lägga fokuset på...mig själv, och vad jag mår bra av..
Hade jag inte gjort det, så hade jag druckigt alkohol...och mått fortsatt dåligt, eller hur?
Man får sticka ut ibland, och visserligen jobba för det, men för mig handlar det inte om att man ska må dåligt kollektivt tillsammans, för bakfyllan får man ändå alltid ta hand om ensam..

Ensam ÄR stark, eller?

Vill heller inte missionera om vad nykterheten har för fördelar för alla,
utan den gäller bara för mig.
Vad andra tar för beslut är deras ensak, men jag kan berätta för dem vad mina beslut har medfört för fördelar för min del, om de frågar vill det säga...

Imorrn bär det ut till stugan och vinterbona den för den kalla och ensamma tiden av året,
känns med blandade känslor, en tidsepok är över för den här säsongen....
Kommer att sakna den, och samtidigt ska det bli skönt att slippa åka-ut-till-helgen-stressen...
Var tid har sin epok, och det bästa är att varken längta bakåt eller framåt,
utan att njuta av att leva mitt upp i det, nuet!
Om sex månader kommer jag också att befinna mig i nuet, och då få njuta av att öppna upp det,
till fågelsång och strålande vårsol, trött på kyla, snöslask och smattrande dubbdäck.
Den döda och utvissnade grönska som finns där idag, kommer att vara ersatt av nya som spricker upp.
Sprudlande glad över de första snödropparna och svära över det första bruna brunnsvattnet,
men det är nog rikt på järn, och man skylla på att det är det som ger en rost i kallingarn..

Men varför sitter jag och tjatar om sådant här och nu???
För att jag är en tänkare, funderare och grubblare och inte allra minst, en drömmare..
Drömmar är viktiga för mig, det ger en lite livselexir, fantasi och själaflykt för en stund.
Jag har ett behov av att kunna fly undan verkligheten ibland, och på dagarna har jag en större makt att kunna påverka mina drömmar åt det håll jag vill.
Nattens drömmar speglar nog mer dagens händelser som inte alltid är de mest positiva,
utan en blandad soppa av allting, bra och även dåligt, men utan trådar och logik...

Kvällen har blivit natter, och det är hög tid att byta mina dagdrömmar till mer ofrivilliga nattliga sådana, och hoppas på att de bjuder på de mera njutbara...

Sov Gott lilla Sverige, syns i morrn...
..skönt att veta redan nu att jag inte kommer att vakna upp bakis i morgon i alla fall...)

/Berra

Berra
lör, 2012-10-20 - 01:46

Grabben o jag är själva den här helgen, dottern hos sin boyfriend, frugan på en spaweekend med sin väninna, och allt är lugnt och stilla...

Grabbens polare ringde och messade stup i ett, ett tag stod de och hängde utanför och väntade en hel kvart på att grabben skulle se klart filmen vi satt och tittade på...
Han var borta i 20 min och kom sedan hem igen, så hann vi med en rulle till på TV'n...

Konstig typ, som prioriterar att sitta hemma med farsan sin när alla polarna väntar på att göra lite tonårsbus, men jag vet vilka ådror han brås på, jag hade båda två sorterna, lugnet och buset...

Efter en del snacks så blev jag törstig, hittade en kall bira i kylen, och var tvungen att tända både ljuset och sätta på mig gubbbrillorna, jo det stod 0,0% på den...
Den var lite fadd i smaken, och då berättade grabben att hans ena polare hade förvissat sig om att det var en skruvkork på den flaskan, det var därför den inte pirrade något i munnen.

Försöker än idag känna efter om jag längtar till alkoholen (eg. buzzet i huvudet..),
men det är nog mer en känsla av längtan än var det är den egentliga längtan...
Svårförklarat...ja det är det, men det är nog som så att det är "tryggheten" i alkoholen som drar mer än vad själva upplevelsen är, tror jag, för det var en trygghetskänsla i att återfalla till helgdrickandet precis som jag läste i någon annans tråd häromdagen..
Tryggheten om att veta att jag till varje helg visste vad jag skulle göra, dricka alkoholen.
Idag vet jag inte om jag ska dricka vatten, bubbelvatten eller läsk, eller kanske ingenting alls.
För behovet att att dricka vätskan är betydligt mindre när den inte har någon verkan längre...

Lite granna som om man bytte ut chipsen mot tärnat vitt bröd, inget knapert, inget salt, knappt någon smak, varför skulle man då käka tärnat bröd om det inte gav något tillbaka?
Då kan man lika väl skita i att äta något överhuvudtaget...

Nää, nu lät jag gnällig och bister igen, fy på dig Berra...

En liten rolig anekdot kanske, i temat man hör det man vill höra...

En kollega till mig utbrast under veckan en mening som fick mig att hajja till..
Han sprang ikapp mig i dörren ner till källaren på jobbet, vände sig om i farten till en kvinnlig arbetskamrat och avslutar följande mening...

"Jo jag kommer snart, ska bara gå till omklädningsrummet och hämta lite glidmedel först !!!!"
Jag häpnade över vad jag precis hade fått höra, och stannade till..
-Nämenva'fansaru?, frågade jag honom med ett överaskat ansiktsuttryck...
"Va!, vaddå? svarade han...
-Ja vadsaruattduskullegörasaru frågade jag honom...
-Vadå???
-Du sa att du skulle ner i källare och hämta vadförnått?, frågade jag honom...
-Likvida medel....till lunchen, svarade han...
-Jaså!!! svarade jag, och brast ut i skratt...
-Ja!, vad var det med det då frågade han mig..?
-Nejnej, ingenting ...fick han till svar, och ett leende som gick från öra till öra,
jag kunde fortfarande inte fatta att jag kunde höra så fel, och så började jag flabba igen...
Och nog förstår jag vad man skulle med glidmedel till, men här på jobbet, och med vem???
Och varför bjöd han inte in mig osv osv, tankarna for som en löpeld genom mina små hjärnceller,
och för några sekunder var jag helt okontaktbar... haha glidmedel!!!
Långt borta hörde jag en röst som försökte få min uppmärksamhet, ..men hallå vad är det som är så förbannat roligt Berra, vad var det som var så kul med det??
-Ingenting.....ingen...tiiiiing fick han till svar medans vi trampade trapporna ner till källaren..
-Men berätta nu, vad var det som var så roligt med detta???
Han fick ingenting veta, och det blev en hemlighet jag fick glädjas åt i en lång stund efter...

Missförstånd och någon microsekund av ohörsamhet kan ge en sådan upplevelse,
när man var full på fester så hörde man ju knappt någonting heller,
och missförstånden haglade men inte var det alltid lika roligt för det...

Nu är klockan missinassen och det blir snart dags att krypa till kojs, nykter!
Ska släppa in kissen uteifrån så man får någon tjej att gosa sig till sömns med inatt,
skillnaden är att den här damen inte får någon go'nattpuss med den andedräkten,
och det brukar sluta med blodvite när det är slut på kelandet..
Men hon kommer nog inte heller att vända ryggen till, sluddra lite sömndrucket "go'natt älschkling"
och avsluta det hela med en svårutklämd fis..

Livet som gräsänkling har sina för och nackdelar..

/Berra

Stigsdotter
fre, 2012-10-26 - 16:04

Att vi med minnen av de egna föräldrarna och andra i vår barndoms närhet inte aktar oss bättre? NÅväl, bättre sent än aldrig. MINA barn ska aldrig behöva se mig krypa omkring med nedsölade byxor, inte dina heller M-K.

Tack för inlägget Berra, mycket målande skrivet. Jag är glad att jag inte var med på den festen. Otroligt sorgligt på något vis...

Stigsdotter
fre, 2012-10-26 - 17:20

är bra för oss som behöver komma ihåg. Det handlar inte om att prata strunt om andra utan om iakttagelser som hjälper mig att lära känna mig själv eftersom jag ju också varit där. Jag har också flängt runt och trott mig vara guds gåva till männen, dansat för mycket, flamsat för mycket. Det är bra att med hjälp av bra beskrivningar komma ihåg hur det var. Dessutom är det lite roligt att läsa om Berras äventyr :-)

Berra
lör, 2012-10-27 - 02:30

..har hittills handlat om viljan att hamna i en sorts trygghet...med mig själv...

Jag duger, precis som jag är, och i vilka situationer jag än hamnar i, en sorts självsäkerhet...

Ikväll var vi ute på byn och såg en show, med mat och dryck...
Jag skällde som vanligt på servitrisen som inte hade något alkoholfritt alternativ, men 14 olika sorters viner...
Lättöl!!!, är inte alkoholfritt, svarade jag, vilken somelier med viss form av av egenkänslan satsar inte på ett fullständigt sortiment,
Utan på bara dyra alkoholhaltiga drycker, där pengarna finns..
Jo alkoholen är ju på sätt och vis självdrivande, ju mer man dricker, desto mer handlar man..
Det gör man inte med ett öglas fyllt till bredden med tappcola, en dålig sådan dessutom...

I vårat närområde fanns bara pansjisar i parformationer med fyra runt ett bord, drack måttligt,
tanterna delade på ett helrör rödtjut, Gubbarna drack mest bira, men några stycken då istället...
När showen var slut gick de flesta hem, men de i yngre medelåldern hamnade som barlejon och ville fullända kvällen...
Man såg på de anställda att de tyckte det var en besvärande omständighet att tvingas duka av borden nu när grisarna satte igång
Och började härja i baren med omnejd, rädda det porslinet som räddas kan..
Trampade på ett krossat champagneglas när jag kom ut ifrån muggen, och då tyckte nog även jag som egenmäktig bilförare att det var dags
Att gå till bilen, antalet pappershandukar på golvet och i pissoiren sade mig ungefär samma sak, nu börjar grisandet.
Det här var ju ändå en av de finare syltorna i bygden, men det är väl antagligen här pengarna finns, att låta folk dricka ohejdat...
På något sätt måste det ändå vara nedvärderande för innestället att de tillåter sig sjunka så lågt, och att dra in pengar på detta viset.

Jag vet hur man tänker, vilket jäkla drag det var...,när man vaknade tillbaka till livet dagen efter som drickare...
För med den baksmällan borde man ha haft det roligt, eller?
Men vartefter dagen gick och minnesluckorna fylldes i med ångestfyllda kval, och när man såg plånboken gapa tomt, och man med oro försökte dra sig
Till minnes över hur många gånger man använde kortet i baren, på fyllburgaren, och taxiresan hem....
Nja...tankarna vände till att bara bli en o-rolig dag istället, och man säger lågmält till sig själv ...aldrig mer...
Några dagar senare ändrar man sig till...nästa gång...
Till nästa veckoslut....men den här gången...
Och när helgen har passerat ännu en gång till hälften....hur kunde jag vara så jäkla dum..?

Ekorrhjulet fortsätter, och det upprepas gång efter gång...
Och man undrar om det inte är ett systematiskt problem, som man har svårt att ta sig ur...

För inte är det väl som så att...jag!, har ett problem, med drickat..?
Nenejnej, det är det bara alkisarna som har, de är arbetslösa, sitter med smutsiga kläder på en parkbänk någonstans...
Jag har ju rena kläder, har jobbet kvar, och sitter välldans sällan på en parkbänk överhuvudtaget...
Då kan man ju inte ha ett problem, eller???
Inte jag, jag har ju rena kläder, ja bortsett från de som ligger i smutstvätten...
...måste tvätta!

Och så tvättar vi bort vårat dåliga samvete, ännu en gång...
Allt är förlåtet, och vi kan fortsätta som om ingenting hade hänt, en sorts själ-bedrägeri...

Min trygghet finns i att jag kan lugnt stirra på min korg med smutstvätten, och tänka.....
Jag behöver endast sätta på en tvättmaskin för att få rena kläder, inte städa mitt dåliga samvete...

Det har blivit en positiv upplevelse av att jag idag inte ens behöver fundera på om jag ska dricka eller inte...
Svaret är...inte...behöva tömma tvättkorgen i ångest och samvetskval...

/Berra

höst trollet
mån, 2012-10-29 - 13:15

Då var man , som Uggla sjunger.. "Kung i baren.." ;-D

Ja, alkoholen har ju den egenskapen, att den får hjärnan att "logga ur"..
Och jag tror att du också sett problemet, som verkar vara det som sticker upp över ytan av ett isberg..

Eftersom vi människor är flockvarelser, så vill ingen vara "utanför", bete sig avvikande eller falla ur mönstret..
Varför lyckades Alliansen annars så väl i att mynta just uttrycket "utanförskap"?
Jo, att vara "utanför" är för många det mest skrämmande som finns..
Även om "gemenskapen" är rena sk*ten.. Även om man känner att man innerst inne mår bra av den..

Det är väl hamrandet av det gamla uttrycket : "Man vet vad man har, men man vet inte vad man får." som sitter i..
Märkligt att vi har så svårt att släppa det som är dåligt, även om vi anar att det vi kan få är bättre..?

kram /trollis

Berra
tors, 2012-11-01 - 01:15

Gör som så många andra kvällar, avslutar min dag med att kolla av forumet innan läggdags...

Förvånad att det går i perioder hela tiden, ibland är inläggen i bris hastighet....
Och bara någon dag senare så stormar det, har fullt sjå att hinna skumma ikapp alla blåmarkerade nya inlägg...

Är också så förvånad över vilka goda skrivare vi är hela bunten,
som med små ord bildar nyanserade och känsloladdade meningar som verkligen berör...
Vi är allihopa små levnadskonstnärer, och överlevnadskonstnärer, hur vi överlever vår rädsla
för livet utan vår tidigare medresenär och gamle kompis alkoholen...

Men nu är livet annorlundare, men inte ingalundare...
De finns de som säger att det inte finns något liv utan alkoholen, men har de överhuvudtaget provat?
Jo livet bli annorlunda, men man borde kanske tänka tanken, vilket liv är mest realistiskt?
Det som smörjer och grusar, ibland halkar man, och ibland är det bara rena tvärniten...
Skulle det inte kännas bättre om det hade någorlunda samma hastighet hela tiden..?
När livet fick vara som det var tänkt, och inte sluddrade förbi i någon sorts fejkad dimma...

Vissa saknar kickarna, har ett behov av att det SKA hända något oförutsett,
eller dämpningarna som gör smällarna dovare, och inte gör lika ont...

Alkoholen kanske vänder på det, och gör kickarna dovare, och smällarna hårdare istället,
men man har vant sig vid det under så pass lång tid, att det numera är den nya traditionen..
Livet blir omvänt, och ett systematiskt syntax-error ligger som en självklar beräkning i livet..
Ett liv med felmarginalerna på fel sida, det är de stora marginalerna man har satt i system.

Där man vet att det alltid blir mer alkohol än vad man hade tänkt sig...
När man vet att det händer något oförutsett negativt nästan varje gång...
När den konstiga korta stubinen kommer, självföraktet, bråken, ångesten...
Och man tar det som en självklarhet, detta är mitt liv, så här ser det ut...
Och inte vill se att det kanske är helt fel, det är aldrig alkoholens fel...
Inga konsekvenser på grund av den, utan det var en tillfällighet, denna gången också..

Är det det?, eller är det någon som för mina tankar bakom ljuset?

Skyddar jag mig själv i något som i längden skadar min kropp & psyke?
Och i längden så förtvinar jag som individ, fängslad i min egna självpåtagna beroende...

Är min alkoholmängd alltid frivillig, kan jag sluta när jag vill?
Kan jag göra en veckas uppehåll utan att känna en längtan, en åtrå tillbaka..?
Kan jag det, eller är jag fången i något som jag egentligen inte vill vara fångad av...

Skiter jag i allt, eller vill jag ha min egna kraft att vilja göra det jag vill..
Om jag känner ett sug efter en vecka, ska jag då inte "straffa mig" ytterligare en vecka till då?
För att bevisa att jag har en vilja starkare än ett fysiskt/psykiskt behov...

Så började min egna övertygelse, att få ta tillbaka makten över mitt egna liv...
Ju längre tiden går, desto lättare har det blivit, minnena förtvinar, men också minnena av det svåra.
Ju mera jag främjar mig problemet, desto mer måste jag hålla mig vaksam....

Att inte falla tillbaka i den enkla tankegången, att det löser sig nog, någon annan dag...
Ingen tar på sig mina bekymmer frivilligt, jag kan inte låta ansvaret hamna hos någon/något annat.
Varje dag är en annan dag, sedd från de tidigare dagarna...
Om jag inte tar mitt egna ansvar, vem gör det då, ingen annan, ingen annan dag...
Nuet kan jag påverka, gårdagen är min historia, framtiden vet jag ingenting om, ännu..

Det jag sår idag, kan jag kanske skörda i morgon...
Att investera i sitt egna välmående är alltid en vettig framtidslösning...

Jag gjorde det, livet går upp & ner, men hade varit mycket svårare om det hade varit höljd i töcken.
Allt rår man inte på, men jag gjorde vad jag kunde...

Men jag har avslöjat mitt sätt att använda alkoholen...
Den gör det inte roligare, mildrar inga smällar, dämpar inte min stress, socialiserar mig inte bättre.

Det fanns redan inom mig, om jag tillät det få komma på ett naturligt sätt,
eller fick mig att inse' att vi sätter våra egna begränsningar, och lägger stor tillit till paketerade lösningar, det står inte på flaskan att den här gör dig rolig.

Man har inte roligare än man gör sig, säger man, och jag tror det stämmer, väldigt bra..
Sinnesstämningen förstärks av alkoholen, den kan du påverka själv innan du hamnar i sällskapet.

Har man svårt att stressa av, så har man inte lärt sig vilka miljöer som påverkar dig lugnande.
Musik i lurar fungerar alldeles utmärkt för mig, med slutna ögon i en behaglig miljö,
musikstil efter sinnelag...
Att bara återminnas känslan av lugnet från musikenupplevelse kan dämpa stresshormonerna.

Att göra en resa inom mig själv har ökat förståelsen varför jag tidigare valde alkoholen,
jag fegade mer då, idag har jag en mer offensiv ställning till mina reaktioner.
Jag analyserar och söker källan till reaktionen, och testar lite olika metoder för att antingen behålla känslan, eller ta mig därifrån, inte omedvetet vara kvar i någonting jag inte gillar.

Jag vet varför jag drack, jag var en känslomänniska, och är sån än idag..
Men verktygen har förändrats, och insikten likaså..

Ingenting är perfekt, men mycket lättare och bättre...
Men det var inte "bara" att sluta dricka, men det var det som fick mig att starta resan...

..och den fortsätter..

/Berra

Berra
sön, 2012-11-04 - 01:23

Såg jag Babben på Rival i Sthlm, den föreställningen kan jag mycket väl rekommendera...
Hoppas att de spelar in den och visar på någon av våra tevekanaler framledes...
Den hette "vad hände", och utspelar Babbens senaste 5 år...

Hon har varit med om mycket under den tiden, och det har i mina ögon varit en livkris för henne.
Men hon delar den så gärna med oss i publiken, och föreställningen är väldigt betagande.
Fortfarande med stor ironi men ändå med ett väldigt djupt allvar, självutlämnade...

Hon precis som jag dricker inte alkohol längre, och hon kunde mycket väl ha talat i mina tungor,
om allt hon råkar ut för när man inte dricker...
Frugan körde en armbåge i min sida under föreställningen, och nickade igenkännande.

Jag har väl under åren inte varit så överväldigande över Babben och hennes framträdande,
men efter denna föreställning (livsåskådning) så har hon inget annat än min absolut fulla respekt.

Hon visar på hur hennes liv förändras med skiljsmässa, föräldrars död osv...
Men att det inte är något annat är just ...utveckling av livet, och hur hon går starkare ur det.

Otroligt starkt, och hon talade ungefär samma språk som jag...
Att inte hänga kvar i det som var, leva i nuet och inte oroa sig för vad som ska hända i framtiden.

Om ni har möjlighet, se den!

Ingenting har berört mig starkare på senaste tiden, och jag kan inte sluta att tänka på vad hon sa de senaste dagarna, repliker går som i repris i mitt huvud, blandat med skratt vilket är en genväg till mina känslor, det löser upp knutar som hindrar mig att tänka vidare..

Inget blaj, utan ren och svensk vardagsdramatik när den är framförd som bäst..

Berra's nöjestips, denna vecka...

mulletant
sön, 2012-11-04 - 06:48

- efter vår lilla Norrlandsturné söker vi nya upplevelser. Nappar direkt, såg en snutt av Babben i nåt TV-program nyligen där det var inslag från föreställningen så jag förstår lite hur du menar. Bokar.

Morgonhälsning! / mt

santorini
sön, 2012-11-04 - 08:53

vill jag gärna se och lyssna till! Jag visste inte att hon slutat med alkohol. Det är alltid intressant med "kändisar" som slutat, man känner en viss samhörighet med dom. Suzanne Reuter är en idol för mej och hon dricker inte heller sen många år tillbaka. (Såvitt jag vet är hon fortfarande nykterist). En av skådisarna i Sex&TheCity, minns inte vilken, dricker inte heller längre och har sagt dessa tänkvärda ord som jag försöker göra till mina:

IT WAS GETTING IN THE WAY OF WHAT I WANTED SO I STOPPED.

Enkelt, va:)