Ångesten tar mitt liv...

3618 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Berra
Grattis Finland!

Till VM-guldet i hockey, ja nu är ni världsbäst!

Jag är egentligen inte ett dugg idrottsintresserad, inte det minsta, men har blivit ”tvingad” till det av min familj.
Man vågar väl inte säga att man INTE såg matchen på jobbet i morgon, då blir man väl dömd som någon typ av freak....
Har blivit matad med glädjescener på teven i en timme nu, och visst är jag glad för deras skull.
En finsk kompis på fejjan säger att denna vinst kräver att hon öppnar en koskenkorva, på en söndagskväll?
Det kommer att straffa sig lille vän tänker jag, men avstår ifrån att kommentera hennes inlägg.
Folk får ta sina egna konsekvenser, de flesta är medvetna om insatserna...

So what happend this weekend then...?
Ja förra helgen hade vi stor sammankomst, nu var det vi som var gäster.
Fyra familjer umgås hos en grannes sommarstuga i Roslagen, det har vi gjort till en tradition på fjärde året.
Min dotter med familj är en av dem så vi har utökat antalet med en ny deltagare, nu fem veckor gammal.
Detta lilla flickebarn har fått uppleva mycket sina första levnadsveckor minsann, hon hänger med överallt.
Och det till alla mammors stora förtjusning, de nästan slogs om att få hålla henne, trösta och gunga henne, bumpa i rumpan osv.

Vi har också gjort det till en tradition att ta en dagstur med Ålandsbåten, med en ursäkt för att få bunkra alkoholhaltiga drycker.
Förra året fastnade just JAG i tullen med en kärra ölbackar, jag som inte ens dricker något längre.
Där får man för att man ville vara hygglig och hjälpa andra att kånka, men klarade mig med en åttutning.
På darriga ben gick vi igenom tullen denna gång, men den var obemannad.

Vi köpte att par backar bjuddricka att ha vid stugan under sommaren 2019, hade jag druckit fortfarande så hade kärran varit maxlastad och urdrucken på ett par veckor med vidhängande klistrad ångest, det slipper jag numera.
På båten såg vi ett ungt par så packade att de hade svårt att gå, köpte diskvatten (gin&grappo) och satte sig vid bordet bredvid och drällde runt med hängande mungipor, de hade svårt att kontrollera sina rörelser som var yviga och hängde med sina huvuden.
Det gick för iväg för att röka och sprang in i många bord på vägen ut, visst båten rullade lite men inte värre än att man kunde parera.
Deras ölglas med bara några centimeter druckna ur städades bort av servitrisen, en bortglömd 500-lapp låg kvar på bordet och under ena stolen en mobiltelefon, vi såg till att de fick tillbaka dessa.
De vinglade tillbaka till bordet efter att bara fått varsitt glas isvatten av bartendern, drack ett par munnar fnös och raglade vidare.
Det var bara efter ett par timmar in på eftermiddagen, resten av dagen och kvällen återstod.
Vi skakade på huvudet vid vårat bord och tänkte hur skulle resten av deras dag förete sig, antingen förvärras den än mer, eller så återstår en svår baksmälla, inget av dessa alternativ verkar speciellt lockande.
Ja baksmällan får de vare sig de vill eller inte, det är bara frågan om hur länge de kan dra ut på den.
Jag avundas dem inte, och är tacksam för mina nyktra val, visserligen bjöd de på en del skratt men det var på deras bekostnad.
Ett ångest-konto de inte vill höras talas om, hoppas på att ingen berättar om eller de får några minnesflashar om.
Allt kostar när man dricker, en backränta man får betala för under lång tid, inte värt det, ..alls..

Annars då, jo vi hade en jättefin tid tillsammans, satt mycket och länge i deras pensionärskuvös (inglasad uteplats) och samtalade, mös och berättade gamla minnen till fladdrande stearinljus vartefter regnet slog så där mysigt mot plasttaket.
När det var uppehåll tog vi alla en skön promenad för att skaka ner middagen en bit längre ner i magen.
Svärsonen sprang långt ut på en äng och sedan släppte vi hundarna till honom, och gisses vad fort de sprang, man förstår att en tjuv aldrig kan springa ifrån en polishund, den stora svarta tiken måste har varit uppe i 40-50km i timmen, lillskiten nästan lika fort som studsade i det höga gräset för att kunna se vart husse tagit vägen, boing boing.
En tredje cockerspaniel var så kort att man bara såg ett par öronlappar som fladdrade till när hon hoppade i det höga gräset.
Hundarna sprang runt runt och fram och tillbaka över den regnblöta ängen, så lyckliga hundar får man sällan se.
Flåsande kom de lydigt tillbaka till den mänskliga flocken med tungan hängandes som en röd slips i mungipan.

Vi trampade tillbaka mellan vattenpussarna på grusvägen och det luktade sådär friskt och fräscht i luften medan mörkret tyngde ner himlavalvet, all pollen och aspludd hade tryckts ner i marken och näsan kändes som om den hade fått en dusch av slemhinneavsvällande näspray, rena rama motorvägen för näsborrarna.

Sängarna var inte de mest bekväma och många kotor låg i olag på morgonen, men det har vi också lärt oss vid vår stuga.
Är sängarna FÖR bekväma stannar gästerna för länge, och som de säger, efter tre dagar luktar fisk och gäster illa.
Frukosten är alltid magisk, en kopp kaffe till utsikten över vattnet och morgontrötta och tysta gäster ger en skön start på dagen.

Bråttom hem idag på söndagen, jag hade en mamma att hylla, jag mina barn också, och svärsonen fick se till att dottern fick sin första
Morsdagspresent.
Mellan alla besöken kom jag och frugan på....men gisses, vi har glömt att rösta!
Snabbt förbi hemma där grabben hade ett helt ungdomsgäng i huset, hämta röstsedlarna och sedan i bilen utanför vallokalen köra valkompassen på lite olika sajter, för att minuten senare göra våra val.
Vi är inte så väl insatta i politiken, men gör det alla borde göra, använda sin demokratiska rätt att få rösta på sina förtroendevalda.
Nu tjattrar de på teven med valvaka, men känner ingen direkt sympati med att heja på samma parti som vi valde.
Det var ju valkompassen som valde åt oss, och känslan om att deras utslag KAN vara köpta gör oss misstroende.

Ny vecka på gång, och ännu en tredagars, det finns hopp om livet redan på en onsdagseftermiddag igen.
Den ska spenderas vid sommarstugan som vanligt, men denna gång vid vår egna, nykter och nyter.

Det är så man får mest ut av livet, i verkligheten och inte i ett moln av hjärnspöken i bärsärk.

Idag, i morgon i evighet, Amen!
Det är den enda religionen jag tror på, så det så!

Berra

Fenix
Amen

Berra, min enda religion också! Tänk vilken bättre värld vi skulle ha om man nöjde sig med den:-)

Berra
Ja jag vet, det är inte Söndagsnatt...

Det är fredag, en klämfredag och jag är ledig.
En dag som jag gärna ville dela med er andra, när livet är fantastiskt.

Vi är vid stugan, svåger, svägerska och frugan, och solen skiner med sina bästa strålar och det är sommarförsmak utan dess like.
Frugan är inte ledig men kan numera jobba hemifrån sedan vi fick fiber ut till stugan, hon sitter vid köksbordet och nästan visslar.
Hon tycker det är fantastisk att det fungerar så bra, hennes kollegor skulle bara veta i vilken miljö hon arbetar i.

Hon kommer ut med kaffekoppen då och då och kollar läget med mig som ligger i solsängen och låter solens strålar penetrera min vinterbleka tjocka mage, den ger en look av Globen men har bara ett fönster, det är naveln.
Igår blåste det storm mot kvällen i byarna, en öppning bland tallarna gav vinden fullt fäste mot våra stackars små röda stugor.
Topparna böjde sig på träden och det skallrade i takplåten, riktigt mysig att gå och lägga sig och höra hur vädrets makter röt till utomhus.
Idag däremot har det mojnat och vinden ligger på från ett annat väderstreck och vi ligger i lä.

Se hur korparna och måsarna har det lite kämpigt att hålla rätt kurs uppe på den klarblå himlen, en vindby kastar om deras kurs märkbart och de vinglar till med vingarna.
Segelbåtarna som tog skydd över natten i viken har lämnat oss sedan länge, de är alltid så snabba på mornarna, man brukar höra deras ankarkätting slamra redan vid åttatiden på morgonen.
Nu hörs bara bojkättingens taktfasta klonkande mot bojpinnen och lite av vågornas brus mot stranden nedanför berget.

Mina tofflor som står bredvid solstolen undersöks nyfiket av skogsmyrorna, och i ett av holkarna häckar ett flugsnapparpar, deras ivriga jakt på mat på pipande ungar verkar aldrig ta slut, stackars slitande föräldrar.
Vi har ett annat fågelpar som jag tror är ett talgoxepar som har sitt bo under takplåten på bastun, de var väldigt upprörda av att jag och svågern satt under deras bo igår kväll och svalkade oss mellan de heta baden, tjirp, tjirp lät de.

Ibland bryts naturljuden av andra sommarläten, då kommer en liten roddbåt åkandes i hög fart nedanför oss med en morrande tvåtaktsmotor och strax därefter vågskvalpet mot bryggor och stränder.

Brevid mig står en kaffekopp med starkt svart kaffe som numera håller en soltemperarur, det smakar alltid mer när man dricker det utomhus tillsammans med en massa frisk luft.

Dagens sysselsättningar är fullbordade, jag har lagat en massa solcellslampor (oj det där kan läsas som slampor...).
Efter att lött om en massa sladdar på kiselskivorna så har jag äntligen fått batterierna att ta laddning, det känns bra.
"kisslampan" är viktig då det är riskfyllt att trampa runt i mörkret på natten med krattor och annat läskigt.

Ha, just nu ser jag två hoppspindlar på trallen, det verkar som om den mindre spindeln är en hanne som försöker uppvakta den större honan.
Hon ser lite avvaktande ut och följer honom runt med blicken med alla åtta ögonen, han hoppar runt i någon form av dans med tråden hängandes kvar i rumpan, man har ju sett ett antal naturfilmer där hannens uppvakning kan bli hennes måltid.
Men de drar ner mellan trallens springor så jag får inte se hur det hela avlöper.

Jag fortsätter att lapa sol och lyssnar på skärgårdsradion, jag känner mig priviligerad.

Skulle jag vilja ha bytt ut allt detta med en fylla?
Nej för sjutton, inget av detta hade jag fått uppleva, jag hade då varit koncentrerad på att underhålla min berusning.

Jag känner mig fri att få ta de beslut jag har makt över, att vara nykter kan nog vara en av de viktigaste.

Må solen lysa över er också, den värmer bättre än fyllan.

Berra

Illaute
Vad fint..

...du skriver. Man blir alldeles varm och plötsligt känner jag solens strålar trots att jag är inomhus på mitt jobb.
Ska vid första bästa tillfälle läsa igenom din tråd. Du lever verkligen här och nu känner man när man läser dina målande iakttagelser. Det är ju verkligen någonting att sträva efter. Inte lägga en våt filt över tillvaron med alkohol. Leva livet i en dimma på fyllan och bakfyllan.
Tack för dina ord, bär dom med mig idag som en liten gåva.

Berra
Tack Illaute!

För dina fina ord, det gjorde mig glad.

Så, nu för att inte ändra på mina rutiner, så kommer här Söndagsbilagan....
Precis som jag skrev i fredags så har dagarna varit helt fantastiska vid stugan.
Så varför skriva om allt detta här?
Jo det ör min ersättning till alkoholen helt enkelt.
Berusningen var fram tills för tio år sedan det enda som gav mig lyckokänsla, och när jag slutade med alkoholen så fattades det mig.
Jag blev inte lycklig längre, alkoholen hade berövat mig all annan lyckokänsla.
Den första tiden var jag väldigt villrådig, var det överhuvudtaget värt att sluta med alkoholen?
Nej det kändes inte så, vad jag än tog mig för så gav det mig ingen positiv känsla, alls.

Nu däremot så har jag börjat få grepp på vad som ger mig en känsla av att vara mer lycklig än tidigare.
Och det är det som jag försöker förmedla här i mina jääättelånga inlägg på forumet.
Allt är inte lätt att förklara, men i sammanhanget kanske det klarnar lite....
Okey det kan verka vara fjuttigt att ligga i solstolen och titta på myrornas kamp för överlevnad på trätrallen.
Men i mitt fall så handlar det om att komma till ett så innerligt lugn och harmoni att jag kan sitta kvar i stolen och ta mig tid att se det som händer runt omkring mig, och passa på att njuta av tillvaron.
Kommer ni ihåg mina rader om hoppspindlarna?
Det fortsatte sedan efter att jag hade skrivit klart inlägget, strax därefter kom honan med en skogsmyra i munnen som hon satt och sög på.
Hannen fjantade runtomkring henne på ett par säkra centimeters avstånd och vinkade med frambenen, precis som om han sade kolla mig, här, ...och här är jag, kolla vad jag vinkar till dig!
Hon vred rumpan åt honom och fortsatte att suga på myran, helt ointresserad.
Så det blev ingen romantisk middag för det paret inte...

På kvällen när jag stod och vattnade blommorna hördes råbockens skällande en bit bort, det lät mer som ett stönande i mina öron.
Ljudet kom närmare och närmare och ca femtio meter längre bort i en glänta stod en grann råbock med alldeles rödbrun vacker päls och tittade förvånat på mig, han stannade upp och vi betraktade varandra på avstånd.
Han var nog förargad över att jag hade ställt mig i hans vandringsled och blockerade vägen.
Jag kunde inte låta bli, utan härmade hans brölande och hans reaktion blev nog den mest spektakulära.
Han fnös till och hoppade snett bakåt för att ta en lov runt mig, ungefär som om jag hade förödmjukad honom.
Så där illa låter jag väl inte, var det som om han ville säga det till mig.
Jag skrattade lite för mig själv, och var väldigt tacksam för att fått uppleva detta naturmöte.

Idag på eftermiddagen sken solen vackert mellan molntussarna och jag frågade mina livskamrater vilka som var sugna på att rycka lite strömming, frugan sken upp och vi skyndade oss till ekan med hinkar och femkrokarna.
Pluttrade ut till strömmen och hakade fast oss i en boj och lät sänkena säga plopp.
En ganska så strid ström av båtar passerade oss nära och som vanligt så tror de att man vinkar åt dem varje gång man gör ett ryck,
Vi vinkar artig tillbaka med den vänstra handen då den högra nästan ser ut som en hitlerhälsning.
Blev det nå’t då frågar man sig, nejdå bara en liten stackare som fick kroken i magen när den simmade förbi.
Efter att ha simmat runt i hinken en stund fick den komma tillbaka i havet, det blev inga stekta strömmingsmackor i år heller.
Vi har märkt detta de senaste åren, det finns ingen strömming kvar, om det är sälen eller skarven som är den skyldige är svårt att säga.
Det vi har hört är att det går stora internationella fartyg utanför vår kustlinje och dammsuger rent våra hav på just strömming,
För att senare bli danskt fiskmjöl, en väldigt slöseri på våra naturtillgångar.
Men det blev i alla fall en fin naturupplevelse med sol vind och svallvågor ifrån vaxholmsbåten, och en väldigt massa vinkande.

Vi stannade så sent som möjligt, åt en kylskåpsrens till middag på alla rester innan vi stängde och packade ihop våra grejer.
Lite sorgset lämnade vi vår ö som vi alltid gör efter en väldigt givande helg, en klump i magen när vi vet att nu återstår det en arbetsvecka innan vi kan rå vår egna tid igen.
Väl hemma mötte vi grabben som precis kommit hem ifrån en brännbollsturnering i Umeå, hallen var fylld med tält, madrasser sovsäckar och allehanda ting man har med sig på en ungdomscamping, han luktade inte så gott efter att inte ha duschat på fyra dagar.
Men han var lycklig och helt slut efter att ha röjt i dagarna fyra med 22 av hans bästa vänner.
Jag frågade om han hade druckit mycket, och till svar fick jag....
-Nä’ru farsan, den här gången tog jag det lugnt, med i minne av förra året då han hade varit i Norrköping på festival och krökat järnet.
Han lär sig av sina misstag, och jag kan inte vara annat än stolt, han får ta lärdom av sitt handlande och rättar sig efter dem.
Okey, han vet att hans pappa har lagt av med alkoholen, kanske kanske finns det en liten påverkan långt därinne.

Alkoholen är inte helt ofarlig, det kan gå oerhört fort innan man förstår att den kan ta överhanden över hela vårat liv.
Med dryga tio år in i nykterheten har jag nu börjat lära mig vad annat som skapar glädje i mitt liv.
En del av det finns i ord beskrivet här ovanför, det kan anses fjuttigt, men det är mitt liv, och jag är stolt över det.

Jag tar tillbaka det liv som alkoholen tog ifrån mig!

Berra

mulletant
Tack Berra! Läser och minns

dina inlägg då för ... tja åtta år är det väl nu. De hade en helt annan klang. Så härligt att du har upptäckt lyckan i här-och-nu och vilken gåva att du kan förmedla vidare till andra människor. Du vet att det var du och Adde som gav mig hopp och tro på att förändring är möjlig. För det är jag innerligt tacksam! Hoppas du har en bra eller åtminstone dräglig arbetsvecka :) / mt

Strulan65
❤️

Blir alldeles varm i hjärtat, får mig att kämpa ännu hårdare för att komma dit. Så tack för du skänker oss hopp och dina ord❤️

Adde

80-talet fanns flytbojen Bränningen till salu. Annonserades flitigt i den press som då faktiskt kom ut på kvällen.
Tillverkad helt i rostfritt med fina böjar på ståndarröret för att kunna kroka i tampen.....skrevs det :-))
Bara en tanke som dök upp när du skrev om bojen :-))
(Och nej ! Jag köpte ingen !! Hade redan en egen då :-)) )

Berra
Ny vecka på ingående, nya tag...

Frångår inte mina rutiner, Söndag natt är det min tid för att slå igen veckans arbetsbok och göra bokslut.
Så vad blev bra och vad blev dåligt?

Förresten tack Mulletant, Strulan och Adde för inlägg, jag blev så glad för lite uppmuntrande ord.
Och att du Adde läste så långt tillbaka, det hade jag ingen aning om, bojen.
Javisst har tonen ändrats något i min tråd, min mörka tid verkar för tillfället vara förbi, jag försöker hålla kursen framåt och koncentrera mig på det som jag ser som något positivt, det som tar energi ifrån mig försöker jag se förbi.

Men visst finns det rost i maskineriet, om man nu ska ta det dåliga först.
Frugan fick fullständig tilt i skallen på nationaldagen, började gapa och skrika och gråta, hon brast helt enkelt.
Det började med att det var hemskt kvavt och klibbigt på morgonen, hon fick inte till frisyren med fönen, hon slet hårt.
Sedan började hon oroa sig inför vårat stundande utlandsbesök, var vi skulle sova, äta och göra.
Hon väckte mig med orden...” vi behöver prata”, och bara det väcker en del oro hos mig.
Jag var trött och svarade väl inte tillräckligt intresserad med orden, att det löser sig tids nog...och det var inte väl valda ord.
Hon börjande föna håret igen under svordomar, svettdropparna flödade utefter hennes panna och hals, man började se lite panik i hennes blick.
Jag behövde komma åt tandborsten och hon förflyttade sig till det andra badrummet, sedan behövde jag duscha, och då var hon i vägen igen, då small det!
Under hysterisk gråt började hon dra upp allt möjligt, oerhört jobbigt på jobbet, jag hjälper inte till tillräckligt hemma, hon får göra allt osv.
Bägaren har runnit över, nej mer att skittunnan har vält och det bara väller ut sörja.
Jag får ta emot allt och är väl mer än överraskad, vet inte vad jag ska försvara mig med utan försöker bara le tillbaka.
-Står du där och bara hånskrattar mig rakt upp i ansiktet?

Förstod att detta skulle bli en lång dag, ja vecka till och med, gick in i duschen och bara suckade, kan man någonsin förstå sig på det motsatta könet, någonsin?
Vi gjorde det vi hade planerat, färdades med bilen ut till stugan, under fullständig tystnad, bara bilradion försökte döda tystnaden.
Efter ett par timmar så bröt hon tystnaden och förvånad sade för första gången, ska vi prata om det, eller bara tiga ihjäl det?
Jag svarade att har ställningarna förändrats, annars så känns det dumt att dra igång det igen.
Hon svarade med att fråga vad jag ansåg, jag talade om hur jag uppfattade situationen, och det var inte rätt ord, heller, igen...
Hon drog upp allt igen och hur fel allt jag gjorde, okey, situationen låst, det råder fullständig radiotystnad resten av dagen oss emellan.
Nästkommande mening var, nu ska vi åka hem, då var klockan halvnio på kvällen.

Våra långväga gäster räddade helgen, på fredagen kom de efter att jag ruschat hem ifrån jobbet och snabbstädat.
Mötte våra gäster i bara shorts och helt genomsvett med svabben i handen, de ville inte ha någon kram, men jag hann städa klart.

Och då kommer vi till den goda delen av veckan, att umgås med gamla vänner.
Anledningen till att de kom var en femioårsfest, och att vi fick rå om de dem hela helgen, och det gjorde vi, ordentligt.
Härligt att få återuppleva gamla minnen, men man upplever lätt att mycket går i repris, allt kul hände för länge sedan.
Numera lever man bara på minnena, man skapar sällan nya saker att prata om framledes, tyvärr.
Man pratar om saker som hände när barnen var små, nu är de vuxna och vi gamlingar får umgås själva utan dem.
Livets peak ligger nog dessvärre bakom oss, vi är inte viktiga längre då barnen råder sig själva.
Ja det kan låta lite trist, och jag vägrar låta andra prata om sina sjukdomar, då är det russinvarning!
Okey vi gubbar går ut och berömmer varandras bilar som det anstår män i våran ålder, när man har brist på spörsmål.

Vi vinkar av dem vid brevlådan och skyndar oss att städa bort helgens disk och sängkläder, för bara tre timmar senare ska vi på kalas, igen.
Hem på sena söndagskvällen, slänger oss i soffan och bara undrar vart i sjuttsingen helgen tog vägen.
För ett par veckor sedan hade vi amerikanare, nu baggar och på messenger får vi meddelande om att holländarna har passerat den svenska gränsen och kommer under veckan och tillbringar nästa helg med oss.
Sommartiden är tiden för att umgås med många vänner långt ifrån, men ibland funderar jag inte om vi planerar dem lite väl tajt.

Inte undra på att frugan får tilt i skallen, ska försöka närma mig henne under veckan.

Okey, det där med alkoholen då?
Visst varit på två kalas i helgen, femtioårsfesten innehöll ca 1/3 alkoholfritt, vilket vi var många som åtnjöt, ingen synbar fylla.
Idag söndag så innehöll zinkhinken fylld med is ca 90 % alkoholfritt, ingen vill väl fyllna till på en söndagseftermiddag, eller ?
Vi lever i en föränderlig tid, och jag känner att det är bättre att försöka följa med den, än att att motarbeta den.

Till kvällens inlägg har jag lyssnat på Spotify i lurar som jag brukar, om ni är intresserad av att veta vilken låt som fick mina musikådror att svalla lite extra så kommer den här.

Yazoo, Walk away from love.

...sök upp den så får ni ytterligare en dimension när ni läser inlägget, ja jag vet...är sjukligt förtjust i rena klara toner, helst syntar...

Berra

Denlillamänniskan
Varje ålder innehåller sitt

Tack, Berra för ytterligare en lägesrapport från det nyktra livet!

Jag har själv tagit tag i ett problematiskt drickande och har som många nybörjare, varit en tyst och funderande läsare innan jag själv tog tag i min situation. Jag har läst hela din tråd i omgångar och märker hur viktigt det är att ni som varit med länge fortsätter att skriva. Det ger någon sorts trygghet att veta att förändring är möjligt och att det finns många som klarat av att sluta supa sönder sitt liv och sin framtid.

Med åldern upptäcker man en del grejer; Såsom att man lyssnar på låtar som är 30-40 år gamla, att man gör en massa grejer på vana och rutin utan att behöva anstränga sig och att livet rullar på utan att det egentligen verkar hända sådär förskräckligt omvälvande upplevelser. Det är som att man gjort allting förr, kan det verka som. Vad som inte ändras är känslolivet. Här tänker jag på din frus ilska och frustration. Hoppas ni lyckas klara ut diskussionen!

Jag önskar dig en fin vecka!

mulletant
Ha ha haaa

och förlåt Berra... men jag vet av egen erfarenhet att inledningen ’Vi behöver prata’ inte bådar gott.... Annars förstår jag att ett så intensivt liv som ni lever, i mina ögon, helt naturligt leder till en och annan urladdning. Vi ’firade’ också en radiotyst (tack för ordet, det är belysande) dag nyligen. Då tänker jag - och kan säga till mullegubben också - tack gode Gud att vi är nyktra. Det är såna svåra, eller bara trötta, utmattade dagar som kunde föra oss till helevetets brant förr. Sommarkram och ha det.... / mt

Trädlock
Berra - ångest javisst

Hej.
Ja ångesten verkar inte vilja ge med sig. 5 dagar nykter här och gråter om vartannat hela tiden. Har vart på två AA-möten, skönt tycker jag. Upplevde en förståelse som ingen annan i min närhet kan ge mig. Har även läkartid idag för att få remiss till terapeut. Hoppas att det ska kunna hjälpa mig.
Jag mår rätt dåligt, även om jag utåt visar upp en fasad. Jag är konstant illamående, svårt att äta, sover knas och får hjärtklappning lite då och då. Känner igen ångesten. Men är så trött.
Har en vän som sagt upp bekantskapen också. En vän jag ser upp till och värderat högt. Har dock full förståelse för hennes beslut. Hon har barn att tänka på och en egen historia att reda i. Men det gör ont. Och triggar ångesten, då jag känner mig ännu sämre och mer värdelös.
Vilken rant. Förlåt. Men förstår dig och känslorna så väl Berra.

Tillägg: ser nu att du kommit en bra bot på vägen. Blir glad. och ger mig hopp att det kanske en dag kan kännas bättre för mig med.

Adde
"Rysningar"

fick jag när du skriver om din hustrus utbrott. Det kunde har varit jag som skrev det för 6 år sen.

Fenix
Tack

igen för dina inlägg Berra! Har käkat i mig tre stycken. Som flera andra skriver, att du håller fast vid att skriva här är jätteviktigt för att känna framtidstro!

Berra
Oj tack allihopa för era fina inlägg!

Så....söndag igen, och dags för en resumé efter en veckas nykterhet.

Är egentligen helt slut, mest mentalt.
Varför kan man fråga sig, jo orkar inte riktigt att vara så där j..la trevlig hela tiden.
Vi har haft besök i helgen, frugans barndomsvän ifrån Holland med pojkvän, och inget fel på det, helt okey.
Men andra helgen på raken med besök och väldigt lite egentid, jo jag har ett stort behov av att få vara med mig själv.
Lite ungefär som nu, jag behöver tid för eftertanke, vad har hänt, och hur kändes det, vad ligger i röret framledes???

Jodå, jag sköter mig exemplariskt, trevlig och så där, men efter ett par dagar så är jag helt uppblåst.
Minsta lilla hastiga rörelse hostning eller nysning ger små mystiska ljud akteröver och en klar risk för att avslöja mig med en oangenäm doft.
Går bakom huset för att släppa på trycket, öppnar dammluckorna och dammar av något som kan liknas vid en avlägsen tsunami.
Ja den hörs i båda långa och höga toner och naveln återgår ifrån en putnavellook, och jag har gått försiktigt dit utan att slå i några vassa kanter, ballongen får inte brista.
Skakar av eventuella explosiva gaser ut brallorna och trippar glatt och belåten tillbaka till framsidan av stugan.
Runt fikabordet råder det nu en förödande tystnad, det som tjattrades så förfärligt när jag gick...
-What?, säger jag med en oskyldig min.
-Du ska inte tro att du kunde göra detta lite mindre diskret, tror du?, säger frugan.
-Hördes den, frågar jag lite skamsen.
-Låg tegelpannorna där på gräsmattan när du gick runt hörnet?
Jag tittar mig runt, ser inga tegelpannor och fattar att hon drar på lite...
-Men asså jag var på andra sidan huset!...
-Det hördes.... säger frugan med en bister min...
-På andra sidan huset?, du skojar.
-Töm brallorna och kom och sätt dig.
Jahopp tänker man, här råder inga hemligheter, inte ens på ett avstånd av.....tio meter!
Vet inte om våra gäster betraktar mig med avsky, eller håller på att brista ut skratt, ansiktet har många uttryck om man säger så.
”Naturbarn, inte tycka om...” sjunger jag lite lågmält och försöker citera Povel Ramel i en av hans sångtexter.
Ingen reflekterar och jag sitter där ensam om min lilla inflikning...

Så det där är bara en av många små saker som ställer till det för mig, jo jag släpper väder mer öppet när jag är med de jag känner.
När jag inte för vara mig själv så kvävs jag (haha, det där var ju nästan roligt, ja eller de andra då)
Okey ni fattar, jag har ett stort behov att få rå mig själv, kanske inte är så lätt att leva med trots allt, eller?

Hursomhelst hennes pojkvän var väldigt imponerad av den svenska naturen i Stockholms skärgård.
Han satt tyst länge på berget och bara blängde ut över nejderna när havet krusades lite av vinden i solnedgången.
Han blev nästan irriterad när jag skulle vara trevlig och konversera lite, ungefär som om han ville säga...kan du inte bara hålla käften en stund medans jag fullständigt förförs av denna underbara utsikt...
Nu sade han inte det, men någonting i hans blick ville förmedla detta, och det är andra gången på någon månad våra utländska besökare får ungefär samma beteende.
Inte så svårt att förstå varför vi svenskar är som vi är, vi är nära naturen och kan till synes vara lite introverta.
Men det är som om vi för ett samtal med naturen och gillar inte att bli störda, nu beter sig våra besökare på samma sätt, smittar det?

Efter frukosten i morse begav sig de hundratalet milen hemöver i gassande sommarvärme, och jag kunde inte vänta med kommande arbetsuppgifter utan satte igång med en gång, olja trallen vid balkongen invid bastun, sex liter och tre timmar senare var jag klar.
Den gulnande spaljén fick åter sin gröna färg och jag måste få säga med min kemisk förstöra hjärna att jag tycker det luktar gott.
Det ser nästan nybyggt ut och jag kan glädjas åt det ännu mer.
Nu förtjänar jag lite belöning och öppnar ölkylen i förrådet och upptäcker...vem i he..te har druckigt upp min låtsasöl?
???
Det är ju jag, och kommer på att jag skulle ju ha fyllt på förrådet denna helg, men besöket fick mig att tappa rutinen.
Så det blev till att suga på lite tonic water, för beska ville jag ha.

Nu lite ledighet, lägger mig svettig i hängmattan för att slappa bort lite dyrbar tid.
Dottern som sitter med sin dotter i paviljongen skiner upp och utbrister ....morfar!
Hon lägger knyttet som är lite otålig i mitt högra armveck och jag tänker....ska jag ha henne när hon är grinig?
Men okey, jag kan nog fixa detta och sätter hängmattan i gungning.
Den knarrar så där lite gammaldags och ”hemtrevligt”, erk...irk i varje svängning.
Mitt barnbarn får stora ögon och tittar upp i lövverket i den stora eken som hängmattan är fäst vid.
Solens strålar spelar i lövverket och det lyser så där knallgrönt genom bladen, och det är verkligen fascinerande att titta på.
Hon tystnar och kan inte släppa blicken, eller så har hon med sina 7 veckor svårt att fokusera blicken när det gungar.
Vinden får bladen att fladdra fram och tillbaka och siluetterna ifrån dem spelar skuggteater på hängmattans insida.
Jag håller hennes båda fötter i min högra hand, hon är helt naken så när på en liten miniblöja i denna varma sommardag.
Hon formar sig som en halvmåne runt min tjocka mage och hennes armar sluta att vifta så där okontrollerat som de gör vid den åldern.
Jag pluttar in den där lilla lila mininappen och hon sluter ögonen i min trygga famn.
Jag får tag i en rot med vänsterhanden och får en väldans fart på hängmattan, tillsammans vaggas vi till sömns.
Det blåser till lite ibland och jag skyler hela hennes kropp med handen så att hon inte ska frysa.

Just i denna stund så känner jag enbart en sådan lycka och en sådan rikedom.
Jag har lyckats skapa två vackra barn som nu har lyckats skapa en generation av dem själva, utan mig fanns ingen av dem.

Försök att få vilken berusning som helst att knäcka denna känslan som jag hade idag, den finns inte.
Och skulle den ens försöka så skulle den inte vara sann, en kemisk påverkan som egentligen inte existerar, ett falskt äventyr.

Att slå hål på alkoholens hemligheter är en del av nykterhetens tributer, jag har avslöjat den.
Om någon säger att nykterheten är tråkig, vad är då den lögnen som alkoholen påstår vara så mycket värd.
Livets berg och dalbana är minst lika intresserat om man ger den en chans...

Jag föredrar att vara rik på liv istället för ångest.

Berra

Femina
Fint

Vilken fin text. Tack för att du delar med dig.

Strulan65
Tack Berra❤️

Du startar min vecka igen med gapskratt och viljan att finna ro i livet, du visar att det går.
Tack snälla du för du delar med oss❤️ En stor kram till dig och dina ord är så viktiga för många av oss// Strulan

Sidor