Ångesten tar mitt liv...

Ångesten tar mitt liv...

Profile picture for user Berra

Flyttlasset har gått….

Och här ligger jag med värkande kropp.
Borta är dottern med pojkvän, en tvååring, en halvåring, och två hundar.
Kvar låg dammråttorna i hörnen och morrade åt oss.
Solkiga fotspår i hallen efter smutsiga skor och ett tomt rum som det ekar när man går förbi.
Jo det känns tomt och lite ensamt i huset, det som nyligen alltid var full av liv och händelse.
Pensionärslivet börjar ta sin form, ligger det saker framme, så är det jag eller frugan som är de skyldiga nu.
Samma sak kommer det bli med tandborstfläckarna i handfatet, koppar i diskhon och soppåsen som är full, nu finns det ingen att skylla på.

Det började i torsdags då de fick nycklarna, vi satt länge och åt donken på köksgolvet i ett helt nytt hus, någon ensam glödlampa hängde i taket och lös i ena rummet och vår dotter var förväntansfull.
Det luktade nytt och fräscht, nymålat och så där som det bara gör när allt är nytt.

Fredagen började flyttlasset gå, de hade hyrt en lastbil på tappen och tömde förrådet de hade hyrt.
Det tog tre timmar att enbart fylla bilen, och det var ca 25% kvar att köra.
Vi körde langen går, en i lastbilen en som flyttade från lastbilen till dörren och en som bar lådorna vidare in i huset och började stapla i vardagsrummet.
Grabben var med och hjälpte till, han stod ju i skuld för dryga ett år sedan.
Sedan iväg igen, tog det sista i förrådet med lastbilen och sedan hem till oss där halva vardagsrummet var fyllt med deras grejer, vi fick inte med sängarna så de fick sova ytterligare en natt hos oss, det blev sent och i säng runt klockan tolv.
Klockan åtta var det full fart igen på lördagsmorgonen, kroppen skriade efter nåd, men en snabb frukost, lämna lastbilen och byta till släpvagnen.
Ytterligare tre lass och slarvigare packad för var gång, vår ork började verkligen tvina på allvar nu.
Svetten dröp om våra kläder, mössan på då det var minusgrader ute men för varm inomhus.
Det blev sent med korv till lunch och pizza till middag, nu med nyfikna gäster och ett uppmonterat köksbord med stolar.
Fortfarande väldigt mysig när mörkret lade sig ute på gatan och grannarna började också att lugna ner sig i flyttverksamheten
Kartonger staplade precis överallt, bara små gångar att gå i, levande ljus för lamporna var nedplockade någonstans.
Vi fick köpa kaffefilter då vi fann både kaffe och bryggare, men inga filter.
Men gissa vad vi fann i första flyttlådan efter kaffepausen?

Det var spartanskt och enkelt, lite som att tälta, den känslan infann sig.
Vid midnatt for vi hem med stela muskler och krumpa ryggar.
Jag sov oroligt och vaknade tidigt, och då började nästa arbetspass, flyttstäda!
Sex timmar höll vi på, två timmar enbart i köket, toaletter, dammsuga soffor, skrubba muggar osv.
Efter en välbehövlig dusch blev vi inbjudna till dottern på middag.

Mätaren på bilen har gått långt, det är tre mil enkel och jag har tappat räkning på hur många gånger vi har åkt fram och tillbaka.
Och väldigt påpassligt gick min bil sönder helt i fredags, så vi missade en bil med krok, bara frugans lilla pluttbil att klämma in oss i.
Bara tre år gammal och turligt nog två dagar kvar på garantin, började kamremmen att lösas upp i motoroljan och klegga igen oljepumpen så oljetryckslampan lös.
Det kan bli motorbyte t.om, den charmerande fransyskan har satt tänderna i min hals.

Jag borde ha gått i taket, då bilens ve och väl brukar påverka mig starkt.
Men jag har givit upp all prestige och lagt mig inför faktum, påverka bara det man kan.
Ödet kan ha mer i sitt sköte, jag kan inte rå för vad som kommer att ske.
Jag lägger energi på sådant som jag kan rå på, se på livets positiva saker.

Mycket har jag att tacka nykterheten för, den har givit mig perspektiv på livet.
Lägg energi där det kan växa, inte där den förtär mig.

Har jag druckit något i helgen då?
Ja massor, vatten, bubbelvatten, låtsasöl, päroncider och cola, kaffe med mera.
Inte en gnutta alkohol, om jag har koll på den, så har jag koll på livet.

Mors!

Berra

Profile picture for user Berra

En månad går så fort…

Ibland undrar man vart all tid tar vägen, som t.ex helgerna, de bara dundrar förbi.
Oups!, vad var det där,
Det var din helg, Berra!
Oj, kan man få en ny?
Nähejdu, du får allt vänta tills nästa.
Suck!…

Men man får vara glad att tiden bara rinner iväg, det betyder att man fyller den med något.
Man har inte tid att hinna räkna timmarna och dagarna.
Hade jag inte haft något att göra, så skulle nog helgen tagit mycket längre tid.
Våra helger är alltid fullbokade, och är det inte de dagarna innan så är de oftast det samma dag.
Tja, våra veckodagar är faktiskt likadana, bara onsdagen som inte är bokad den här veckan.
Nej vänta det är den ju faktiskt.
Vi brukade ju gå rätt ofta på tillställningar tidigare innan Coronan satte käppar i hjulet.
Nu trillar de in i en allt snabbare ström, på sju dagar har/ska vi gå på tre föreställningar.
I torsdags Scala med revy av Henrik Dorsin, frugan hamnade precis bredvid sin stora idol Per Andersson som vi samtalade en hel del med, trevlig kille, jo han var där som publik.
Jag har förresten jobbat ihop med Henriks pappa under några år.
Han berättade förebrående en kul sak då när hans grabbar bara var tonåringar.
”Det kommer inte att bli någonting av dessa två grabbar, den ena har bara fotboll i huvudet, och den andra vill bara hålla på med teater och film”
Tänk så fel han hade, båda lyckades stort i sina intressen.

I fredags var vi på ett sjuttioårskalas, rätt många inbjudna, ja vi kände inte alla 12000 pers.
Tomas Ledin på globen, tre rader bakom oss satt….Per Andersson, ha!
Nu på torsdag Scala igen, men då med Anders Eriksson (Galenskaparna) , få se om han dyker upp igen, men den här gången har frugan lärt sig att det finns två teatrar som heter Scala, den andra ligger i Karlstad och det har vi fått erfara för ett par år sedan.
Då fick jag och frugan rusa ifrån forumträffen för att hinna dit ner, trettio mil senare.

I helgen for jag och frugan till några vänner som flyttade ut på östskötaslätten och trettio mil härifrån, trevligt de hade nu hunnit etablera sig och fått sitt stuk på stugan och skolan.
Jo de fick en gammal byskola på köpet, nedlagd på sextiotalet, men har allt, t.om en egen gymnastiksal, han vinner när han dör, få andra som har en egen skola då, eller hur?
Det fanns gott om alkohol, och damerna var de enda som blev påverkade, frugan satt och vinglade lite i soffan på småtimmarna, och ville motvilligt erkänna att hon var lite bakis i morse.
Ombytta roller numera ,muhahaa (det där skulle vara ett elakt skratt)

I morgon får vi vårat nya huslarm installerat, mitt gamla hemmabygge dög inte längre nu när dottern fått ett nytt och fint, så frugan ville känna sig lika trygg som dottern.
Okey, det falsklarmar då och då för att IR-deckarna känner av varmluften ifrån värmepumpen.
Och ibland funkar inte heller IP-telefonin, så det känns opålitligt.
Med de absolut dyraste övervakningskamerorna kommer vi ha råkoll på vartenda hörna både ute och inne så det blir rena fort Knox.
På kvällen är det kören som vanligt, frugan har kommit med igen efter ett litet uppehåll.
Jag mår bra av att sjunga och få lite utlopp för känslor, och jag gör sådant som ingen trodde att jag skulle göra alls, men inget måste vara som det alltid varit, jag gör sådant som känns bra numera.
Det ligger lite i nykterhetens era, förändring är bra, söka nya vägar i sitt välmående.
Allt är tillåtet så länge det inte innehåller alkohol.
Igår köpte jag med mig massor av alkoholfria alternativ, drack upp det mesta även det som våra vänner så snällt hade köpt till mig.
Hon berättade att de köper mer och mer alkoholfri öl till sina söner, de bor långt ifrån dem numera och sönerna vill gärna kunna dricka öl även om de ska åka hem samma dag, vältänkt!
Så pinkat har jag gjort en hel del både idag, förutom i deras bubbelpool som vi satt i igår kväll innan mellon gick igång.
Vi satt i mörkret under en stjärnklar himmel, ute på slätten kunna man ana några billyktor och det gungade i fruktträden i deras trädgård av den milda blåsten.
Dimman steg högt ifrån det varma badet och i bakgrunden poppade de musik genom ett fönster.
Då, just då tänkte jag, det här är ett minnesvärt minne att lägga till minnesbanken.
Intrycken av att sitta nära tillsammans och inget annat att göra än att lyssna på varandras samtal, öppet och hjärtligt, det kändes fint, ja nästan vackert på något sätt.

Ett intryck jag inte hade fått upptäcka om det varit alkohol i de drycker jag drack just då.
Jag är tacksam för var dag som går utan att behöva döva dem i alkohol.
Jag är med och närvarande, ja till och med mycket mer än de andra i sällskapet som dricker.

Mellon då?, jag lägger ett par spänn på Baggen.

Jag lever var dag, mycket mer än förut, inte undra på att dagarna bara rinner iväg…

Berra

Profile picture for user mulletant

God morgon forumbrorsan Berra! Igår kom jag på att jag inte kollat här på länge och hittade ditt senaste… Måste ju följa upp nu på morgonen - och ja, en sprillans färskuppdatering som lyser upp orostiden vi lever i. Man kunde inte tro att du är samma människa som skriver idag som för tio år sen… Det är som TV-programmet: Så mycket bättre. Så fint att vi har valt livet🌷Ha det bäst / mt

Profile picture for user Berra

Ja eller Östgötaslätten om man ska vara på riktigt.
Ville vara lite mitt emellan, Adde, ditt alternativ kan ju kännas som man har druckit ju..
Öjschutta, öschschutta, ujschutta, det ska ju helst vara den rätta dialekten också.
Själv bor jag i Södermanland, men det är ju ingen som säger så, söder—man—land.
Vi säger ju sörmlan, inga d inga e, knappt man..

Berra

Profile picture for user Berra

Sol…sol…sol!

Hela Sverige dränks i värmande sol just nu.
Våren är starkt på gång, insekterna kryper i gräsmattan, har sett både påfögelöga och citronfjäril.
Satt på framsidan med en kopp kaffe, njöt av hettan som nådde mitt ansikte.
Grannar börjar krypa fram ur sina vinteriden, fixar med blommor i krukor, påbörjat beskärningen av sina buskar och så fort tjälen gått ur gräsmattan så åker krattorna fram.
Det är en härlig tid, när hela landet börjar väckas till liv, och en försmak av sommaren är i antågande.
Jag blir varm i hela kroppen både av sol och ett improviserat kroppsarbete, jag spolade av utemöblerna lite snabbt så att de är klara att säsongsinviga nästa helg, bort åkte gammalt damm, fågelskit och trasiga spindelnät, ja och några infrusna hundskitar på trallen.
Isskorpan ligger fortfarande kvar på baksidan som ligger i norrläge, det är lite halkigt och jag var först som vanligt med utemöblerna, orkar inte vänta.
Vi köpte också blommor igår för att byta vid gravarna, men det var fastfruset, fanns inte en chans att få bort den gamla fastfrusna ljungen, så de fick hamna i våra krukor hemma.
Ja jag har bråttom varje vår, vill att allt ska vara som det brukar vara, vintern är bara en kall tid i träda då man låser in sig i mörkret, jag älskar sol och värmen, då lever jag som bäst.

Solen är också en tid för rosévinet, har inte hunnit se den ännu, men är lika säker som tulpanerna utefter muren, alla får inte blommor men bladen finns där.
Jag brukar tänka att så är det med alkoholen också, alla tillfällen med alkoholen blir inte lyckade, många finns där men alla faller inte i blom, de är gamla och orkeslösa.
Jag bekantar mig med alkoholen varje helg, inga mängder men den finns i min absoluta närhet.
Jag skulle närsomhelst kunna omvärdera mina beslut, bara sträcka fram glaset och få det fyllt.
Vara lite busig och bara vilja testa, lite…
Men ..i mitt bakhuvud finns minnena kvar, det blir genast smolk i bägaren.
Att vara busig är inte samma sak som att vara förnuftigt eftertänksam, jag gillar inte principer, regler och annat som låser mig i mina tankar, jag vill vara fri…
Och alkoholen gör allt annat än att göra mig fri, jag blir genast fast i ett beroende mot min vilja.
Att först bli lurad och tro att jag blir fri och ångestlättad, för att sedan sitta fast i något där jag inte vill vara, det är inte frihet för mig.

Jag dricker mitt alkoholfria vin för sällskaps skull, men inte mer för den har ingen verkan.
Jag dricker mitt alkoholfria öl för att jag är törstig och gillar smaken, men inte mer för den har ingen verkan.
Jag slutar att dricka för att jag kan, och vill, med ett beroende har jag ingen egen vilja.

Jag sitter en solvarm söndagsförmiddag med en kaffekopp i handen och tittar på mina grannar som påtar i trädgården, jag har ingen bakfylla och heller ingen ångest.
Jag känner mig fri och lycklig för en tid av ljus och värme och en grönska som mullrar under jorden.
Jag känner frid i mina sinnen, jag är inte busig och helt normalt tråkig.
En granne längre ner på gatan fyller år idag, flaggorna fladdrar på husfasaderna och jag hör skratt och höga rop från deras baksida, de dricker nog alkohol tänker jag….
Stackars dom tänker jag, hur många tulpaner har de utan blommor, alla får inte roligt med alkoholen, några fastnar i något där de inte vill vara…
Jag bryr mig inte, jag har gjort mina val, tittar ner i min kaffekopp med sitt svarta innehåll.
Mina sinnen är rena som vit snö, snön som ute håller på att smälta bort helt, men mina sinnen behåller sin vithet.

Jag mår bra, finns det något viktigare än det, så säg?

Glad vår på er!

Berra

Profile picture for user vår2022

@Berra Verkligen ett fint och trevligt inlägg om livet och om friheten att inte dricka alkohol. Håller med till 100 procent!

Ha en fin vår och hoppas att kaffet ska smaka extra gott!🌞🌷💕

Profile picture for user Berra

Idag mår jag som jag förtjänar…
Dvs helt okey, no problemas…

Varför då då?
Jo för att jag inte utsätter mig för några risker, inga risker med att förtära alkoholen.
Inte nu, inte då, kanske inte i framtiden heller…
Två saker jag kan hålla koll på, vad som händer just nu, och vad som har hänt.
Jag vet ingenting om framtiden, jag lägger ödet i mina händer.
Ni vet sinnesrobönen, påverka det man kan, och låt det andra vara, inse skillnaden…
Men just nu vet jag att jag mår bra, och det till stor del pga av att inte intaga alkoholen.
Inga draman, inga oförutsedda händelser som påverkats av dåliga dimmiga omdömen.
Jag vet vad jag har sagt och gjort, mitt samvete är rent och min ryggsäck är tom.
Hela världen tynger inte mina axlar, jag kan gå rakryggad genom livet.
Jag kan ta konsekvenser av mina yttrande och åtaganden, jag kan förutse vad som händer.
Någon skulle kunna säga att jag har blivit tråkig, ja må så ske, sök dig någon annan att skratta åt!
Mitt liv har blivit behagligare och betydligt lugnare, jag vaknar inte längre bland svettblöta lakan mitt i natten och tänker….vad har jag gjort?
Jag kräks bara av naturliga orsaker numera, kissar normala mängder, har bara huvudvärk när jag har misskött mig där stress är den största av orsaker tillsammans med hunger och trötthet.
Vad berusar mig nu för tiden då?
Ingenting, och man ställer sig frågan, behöver jag det?
Jag har andra laster precis som alla andra, jag är inte guds lilla ängel.
114 kg skvallrar vågen om och mina 188 cm sänker inte BMI’t heller, jag lever gott.
Jag ryggar inte för livet och dess lockelser, men det finns saker som vuxit sig starkare efter nykterheten.
Att luta sig tillbaka och låta andra berusa sig utan att känna ånger, det är ganska intressant.
Även om det till viss del skapar ett antal minnesluckor som kommer upp i dagen igen.
Gjorde jag så där, tänker jag?
Nämenfy, är det så där genomskinligt, har han/hon inget omdöme alls?
Det där kommer de att ångra imorgon, men inte jag…
Osv…
Andra saker som poppat upp är att jag inte känner lika mycket stress över helgerna längre.
Försöker njuta så mycket jag kan av den, och det med min livskamrat, ta det ibland lugnt och däremellan så är det full fart igen.
Denna helg så blev frugan sjuk på natten mellan fredag och lördag, först nu på söndag eftermiddag började hon att pigga på sig med några bakslag mot kvällen, magen har krånglat.
Hon suckar och säger, jaha det var den helgen det, helt förstörd, vilket vakuum!
Jag tröstar så gott jag kan, man får vara sjuk vettu, man får det.
Hade det varit under en arbetsvecka hade det tunnat ut plånboken, se det positiva i allt!
Jag har klarat mig med pyssel, och ni som läst mina story’s långt tillbaka vet att jag har en akilleshäl som alltid tynger mig varje mellandag, mitt eller nja vårat garage, som är ett elände med grejer.
Nu har vi kollat på teveprogrammet som rensar ut hälften av sina grejer och som dessutom lägger de kvarvarande i halvt genomskinliga lådor på hyllorna.
Nu har jag handlat massor av lådor, sex sju gånger och lagt massor av pengar på det.
Börjar det bli ordning då, jotack en liten förbättring, man börjar kunna skönja en viss ordning.
Men har 2/3 kvar volymmässigt och den andra halvan är fylld av saker som ska på sopstationen.
Både jag och frugan har hamsterblod i oss och det är ingen bra kombo, vi har svårt att kasta grejer som inte är trasiga och som kan lagas, men den här gamla stekpannan var ju gammelmormors den kan man ju inte kasta, tänk så många goda köttbullar hon har stekt i den, hon skulle vända sig i sin grav…suck!
Min mamma gav min farbrors slitna börs i arv efter honom, han var både rik och snål.
Men eftersom man inte ska ge någon en plånbok utan en slant i så stoppade hon i en femtioöring i den, och den har inte förökat sig, men så är jag inte heller lika snål som han var.
Symbolvärdet var större än investeringen om man säger så, femtioöringen finns inte ens längre.

Kan inte heller njuta lika mycket av vädret som fått sina bakslag, det har snöat i omgångar och är krispigt kallt om mornarna, min glädje får ligga på vänt.
Kunde för ett tag glädjas över att äntligen coronan verkat givit med sig, men så kom den där jä..la Putin och ställde till det, man kan tydligen aldrig lita på den ryska björnen, han ljuger hela tiden medans han hugger en i ryggen med sin dolk.
Stackars Ukrainare, har sett alla döda på gatorna på nyheterna, man kan lätt dra parallellerna till Hitler och hans kompanjoner under andra världskriget, det finns ingen ära i något sorts krig, bara en massa förlorare, jag trodde för mitt liv att ingen skulle dra igång något sådant i nutid.
Man slutar aldrig förvånas vad man får vara med i sin livstid…
Jag känner en maktlöshet, men påminner mig återigen om sinnesrobönen, förändra det jag kan…

Jag håller mig nykter och skapar inga intriger av det.
Önskar att de i öst kunde göra samma sak…

Berra

Profile picture for user Sisyfos

Ja, kriget är vidrigt, men jag tänker som du att man får hantera det genom att förändra det man kan. Det går liksom inte att ta in det. Krig är fullkomlig galenskap. Behövs fler kvinnliga makthavare tror jag, men jag är inte säker på att de är klokare ändå, men hoppas kan man ju. Så sorgligt och meningslöst.
I ditt senaste inlägg skrev du något omvälvande… Alltså Berra 188 cm lång. Herregud! Du är en relativt kort, senig man i mitt huvud. Jag vet inte hur jag ska kunna byta ut bilden i mitt huvud.
Ha en fin vecka!

Profile picture for user Berra

Påsken är över, ledigheten likaså…

En helg full av tradition och ändå tid för återhämtning och vila.
Jag ligger i sängen och vägrar somna, vill inte att helgen ska vara över.
Tiden har kommit ikapp mig, vet att nästa gång jag slår upp mina klarblå, så är det bara att motsträvigt ta sig till jobbet.
Men ändå fyra dagar har ändå varit ett väldigt fint andningshål, jag hann koppla av.
Jag är tacksam för det.
Så vad har hänt då, ja mitt minne är kort och sträcker sig inte så långt tillbaka.

Lååångfredag som egentligen inte alls är längre än några andra fredagar, var vi och smygöppnade stugan, isen var borta och vi hade öppet vatten att ta oss hela vägen fram.
Blev lite grinig när frugan ändrade datum, först skulle vi åka ut på annandagen men ändrades kvällen innan till dagen efter.
Jag fick braskt lämna middagen för att inhandla ny olja till både utombordarens motor såväl som växel och tillbringa ett par timmar i garaget, den startade som den skulle.
Vackraste väder hittills tillbringade vi med att ”smygöppna” stugorna med svåger och svägerska, med smygöppning menas att vi inte har fått vattnet påsatt ännu, och då vill inte de andra vara ute.
Släpa vatten över berget är inte deras melodi, men vi kanske kommer att åka ut innan dess.
Inget hade hänt, inga träd som låg över husen trots ganska så blåsig höst och vinter.
Vi satt på trädäcket med medhavda mackor och kaffetermos och lät solen steka våra vinterbleka ansikten, sedan plockade vi runt lite men långt ifrån färdigt, satte på lite grundvärme så att det mest råkalla skulle vara borta när vi kommer ut nästa gång.
Det kliade i fingrarna att sätta igång med trädgården, men ta det lugnt Berra, börjar du nu kan du inte sluta, gräset var grönare här än hemma minsann, lite gräsfrön och gödning nu kanske..?
Vi åkte hem jättenöjda, allt kändes bra, solen hade gjort så att det hettade i ansiktet.
Påskafton blev vi bjudna till dottern med familj, de hade bjudit dit svärsonens familj som kommit långväga ifrån, det var glatt och trevligt och blev sent.

På söndagen så var det vår tur, förberedelserna hade varit i dagarna två, svågern och svägerska var nu bjuda med sin familj och vår tillsammans.
Grillade en massa smågott och det frossades tills magen var stinna på oss alla.
Den manliga delen samlades efteråt i köket och den kvinnliga delen i vardagsrummet.
Karlarna är högljudda med sina öl och GT, damerna lite mindre högljudda med sina vinglas.
Jag gick däremellan när jag behövde vila öronen.
Underhållningen stod barnbarnen för, treåringen för den verbala delen och ettåringen med sina grimaser och kroppsrörelser, kan få henne att härmas när morfar lipar t.ex.
Treåringen är supersöt och lite lillgammal hon har verkligen fått all uppmärksamhet tidigare.
Idag försökte hon sig på ett nytt ord, nä pappa vi fiiter i det.
Morfar kunde inte hålla sig för gapskratt, hon försökte säga skiter i det.
Man får passa sig vad man säger, lilla papegojan snappar upp när man inte tror hon gör det.

Idag annandagen tillbringades den också i solen, men då på uppfarten att byta däck på tre bilar.
De fick sig en liten sommaruppfräsning också med fusktvätt och dammsugning, påfyllning olja och spolarvätska och bort med den gråa hinnan på insidan av fönstrena.

Ryggen värker, knäna värker och händerna värker och ansiktet hettar.
Allt är som det ska en vårdag med mycket ledighet och massor av sol och värme.
Mitt inre har fått sig en vitamininjektion av det fina vädret och det spritter i benen.
Så mycket jag vill göra och så lite tid.
Fyllde våra två holkar hemma med lite bomull i min förhoppning att locka till sig lite hyresgäster.
Vad fick vi, en baksida fylld med en massa tussar som småfåglarna spritt runt i träd och gräsmatta.
Men en holk är under inflyttning, ett blåmespar som vi har haft i minst tjugo år, ja eller deras ättlingar i alla fall.
Nackdelen med dom är att de jagar bort alla andra småpippisar, men man får vara glad för det lilla.

Snart slår klockan ett annat dygn, täcket är för varmt och kudden för svettig.
Om sju timmar har jag redan nallat på min nattsömn och jag har lite hybris trots att det är en tisdag.
Nästa helg är det födelsedagskalas hos dottern, de har lyckats få till alla fyras födelsedagar inom samma vecka, så det blir ett enda stort då.

Alkoholen har flödat i min närhet precis som det brukar vid storhelger, men inga stora ovationer.
Folk har blivit påverkade men fortfarande på ett bra sätt, ingen fylla.
Ett tips på ett nytt och bra substitut finns på bolaget, gintillverkaren Gordons har en 0,0% som faktiskt är riktig nära som det bör smaka, lite parfymerad men inte oljig.
Provar man dessutom med lite nya sorter av tonics som nu finns i en massa spännande smaker så har man fullt upp med att botanisera runt hela kvällen.

Påsken är över och jag har inte lagt en enda tanke på varför vi firar påsk.
Vem tänker på en snubbe som levde för mer än tvåtusen år sedan, jag lever i nuet och jag är lite självisk och tänker på mig själv, tack för ledigheten, jag förvaltade den väl.
Jag har fått min tid att få umgås med de jag älskar och bryr mig om, fått göra saker som betyder något för mig och ger mig en ökad livslust.
Det var helt andra bananer när jag drack.
Då man drack för att man drack, nu dricker jag inte för att jag inte dricker.
Låter krångligt men är enklare än så….

Berra

Profile picture for user Berra

Det är min namnsdag idag…

Men bara min lilla mamma som kom ihåg det, men det kanske inte är så konstigt.
Det var ju hon som gav det mig, och vi gav det som ett mellannamn till grabben tillsammans med farfars och morfars mellannamn, Karl.
Det brukar vara arga ögon i kärringveckan då frugan har namnsdag och ingen har sagt något redan vid frukosten….

Nästa varje dag klingar farbror Melkers citat i mitt huvud, en dag, ett liv…
Jag har skrivit det förut och det finns fortfarande kvar, en dag, ett liv.
Nå Berra, vad har du för ett liv, lever du lyckligt?
Definiera lycka, svarar en lite mer hårdhänt del av min hjärna?
Ja vad är lycka, för mig?
Definiera lycka!
Skulle man svara rent allmänt på det så skulle det kunna vara…
Rik, berömd, en person andra såg upp till för att man just var rik, eller berömd.
Att man skulle vara stark snygg och vältränad med ett fördelaktigt yttre…
Få personer skulle svara den mjuka delen…
Att man är uppskattad för den man är, oavsett vilket tillstånd man än befinner sig i, rik såväl som fattig, snygg eller ful, kort eller lång, tjock eller smal.
Jag kommer aldrig bli rik, snygg eller smal, mina trevande ideal har kommit i ett läge att jag behöver acceptera att jag är den jag är, jag blir inte bättre än så här, men heller inte sämre.
Om man har börjat trivas med sig själv med alla brister och fel, så börjar man utstråla en form av självsäkerhet som smittar av sig, folk känner sig trygg med den jag är.
Jag utgör inget hot mot mina kollegor, de vet att jag inte suktar efter någon annans tjänst.
Jag finner inget nöje över att baktala någon annan, precis som om någon gjorde det mot mig.
Jag behöver inte höja mig själv gentemot någon annan, bättre att säga sanningen än att ljuga.
Mitt samvete har kommit ikapp mig och jag faller platt för att inte ta mer på mina axlar.
Jag är rätt nöjd med mitt liv, känner tacksamhet att jag har som jag har det.
Min familj är den viktigaste investering jag har lagt all energi på, den har utvecklat sig väl.
Vi tar hand om varandra och stöttar när det känns motigt, men det händer sällan tack och lov.
Jag har tak över huvudet och mat för dagen, ja till och med med lite guldkant, i mina mått mätt.
Jag har många mål som jag inte har uppnått här i livet, men vad vore livet utan drömmar?
Jag omfamnar de jag har uppnått och sitter nöjd kvar i båten, vad det här allt som det blev?
Ja det är inte så illa pinkat ändå.
När ja går i affärerna och tittat på leksaker för vuxna män så upptäcker jag, nä det där behöver jag inte, eller jag har redan något liknande, eller den där kommer inte hålla speciellt länge.
Jag lyckokickar inte lika mycket längre med att köpa saker jag inte behöver.
Men på något sätt så bevisar det också att jag börjar bli nöjd med det jag har, jag har fått en trygghet att inte handla mig en lyckokick längre.
Och nu ska jag på något olistigt sätt försöka styra över till hur det också har en koppling till alkoholen, man kan inte köpa sig lycka med alkoholen heller.

Man har en förväntning på att det kommer bli kul med alkoholen och en berusning, någonting oväntat kommer att hända, något sådant som aldrig händer när man är sådär tråkigt nykter.
Men i ärlighetens namn, hur ofta händer det egentligen?
Mer när man var ung kanske, när man ville skaffa sig en livspartner att imponera på med att verka världsvan och så vidare, en kul kille…
Med tiden kanske det blir precis tvärs om, man bevisar att alkoholen gör en till allt annat än en kul kille, en kille som bara blir sur och svartsjuk, grälsjuk och allmänt dum i huvudet, gör bort sig och säger en massa dumma saker…
En livspartner som inte är så glad i en dagen efter, precis som den efterhängsna sega baksmällan.

En kille med lite logik börja räkna, dåliga dagar emot de bra dagarna.
Vad är de värda, varför är hon så sur jämt på helgerna, när vi bara skulle ha det roligt?
Jag tyckte nog att jag hade det, eller hade jag det inte?
Var ligger sanningen, vem har mest rätt, den som inte drack lika mycket?
Har fyllan förvanskat sanningen?

Frågorna började ställa sig på kö, liksom min bakfylleångest.
Livet var inte längre lyckligt, någonting höll på att hända med vårat förhållande.
Det behövdes en förändring, och bara den som stod för problemen hade sin lösning.
Alkoholen var svaret och jag var offret inför den, det var den jag skulle skiljas ifrån, inte min livskamrat jag var gift med, giftet låg i berusningen och dess beroende.

Så om någon frågar mig, gjorde alkoholen dig lycklig?
Javisst gjorde den det, men mycket mer olycklig än lycklig.
Och inte drack jag för att vara mer olycklig än lycklig, när intentionen var precis det motsatta.
Alkoholen har ett konstigt sätt att få en att tänka helt ologiskt, både före under och efter dess inträde.
När man ser nyktert på det, så ter det sig fortfarande helt ologiskt, hur kan man vara så dum att gång efter gång söker lyckan i något som bara gör en olycklig.

Jag fattar det fortfarande inte, men när man lägger ner sitt vapen och säger till alkoholen jag tänker inte strida mot dig längre, jag ger mig så blir jag plötsligt ingen värdig motståndare längre och alkoholen dra vidare för att slåss mot någon annan som tvekar.
Min sköld har svåra skador efter hugg och slag, svärdet på marken är rostigt och böjt efter 25 års strid som från början var en lek, trodde jag…
Långsamt läker mina sår och ingen minns en förlorare som lade sig platt inför alkoholen.
Jag trodde du var en krigare frågade någon?
Ja det var jag också, räknas inte 25 år då?
Bara om man vinner säger någon annan…
Det var ju det jag gjorde, tänker jag högt i mitt inre, det är bara ni andra som inte har förstått det.
Fortsätt leka ni andra, en dag blir det allvar och ni ångrar att ni gav er in i leken.

Och någon frågar mig igen, vad är lycka för dig Berra?
Det är att inte vara olycklig, alkoholen gjorde mig olycklig.
Således borde frånvaron av olycka betyda att jag inte längre är olycklig, är jag då lycklig?
Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråzon som man själv kan påverka.

Det är den jag jobbar på med just nu….

Berra

Profile picture for user vår2022

@Berra Grattis på namnsdagen! Vilka fina reflekterande tankar du har. Alkoholen gjorde verkligen mig också olycklig, har mest tänkt på hur den fått mig att må dåligt på alla sätt men att kalla det för olycklig sammanfattar det så bra. Varför slutade du dricka? För att den gjorde mig så olycklig. Det sätter fingret på hur det var. Att en människa är olycklig är så sorgligt. Sedan ställer du frågan om du inte är lycklig nu då, när du längre inte är olycklig. Ställer frågan till mig själv. Jo, lyckan kommer i små portioner, inte som ett evigt varaktigt tillstånd. Små lyckostunder här och där. Även olyckan har sina små stunder här och där. Skillnaden är att olyckan inte dominerar totalt och att det går att hantera den, jag går inte under och flyr inte från det genom bedövning av alkohol. Det är lycka för mig, att kunna leva livet med alla typer av känslor, att de ingår som ingredienser i livet och att det finns en balans mellan olycka och lycka. En gråzon som man kan påverka, en träning i att hantera livet i både med- och motgång utan alkohol🌷💕

Profile picture for user Berra

Ännu en dag i den råbarkade Berra Berrassons liv…
Va fasiken fick jag det ifrån?
Vettisjutton, men ballt lät det i alla fall.
Råbarkad är väl det minsta jag är, mer av en tönt kanske…?

Jaha vad har flutit under mina broar sedan förra inlägget då?
Ja knappast några lik, det händer allt för litet i mitt liv…
Jo förresten, en kompis svåger slängde sig framför tåget i måndags, men bortsett från det…
Ja han fick som han ville, men inte på hans premisser, de stängde av livsuppehållande maskiner.
Just det, varför just en måndag?
Han hade en obotlig sjukdom och ville väl inte dra ut på eländet kan man tänka sig.
Han smärtor var eländiga, och på något sätt ville han få slut på det, sjukvården kunde inte lindra längre.

Nej nog med elände, så vad har hänt då…
Gått in för en snubbe på jobbet som slutade jobba kväll, vart tredje vecka jobbar jag från kl 14 till 00, tuffa kvällar men en fredag ledig, tackarrr…
Inte min melodi, men lugnare bortsett ifrån skiftbytet som alltid är skitjobbigt.
De dumpar en massa grejer de inte har hunnit färdigt med, här ett lass med dynga typ.
Ser inte frugan förrän på fredagen, vaknar själv och går och lägger mig invid ett snarkade vrak.
Känner mig som den ensammaste i hela världen, allt är så tyst de timmar jag är vaken på förmiddagen, strosar runt i trädgården och skäller på gräsmattan, kom igen nu, ligg inte där och slappa, väx upp!
Äter min färdiglagade köpta matlåda, lagom för en näbbmus, bara retar upp hungern ännu mera.
De har dessutom mage att förlägga möten en timme tidigare och vill att jag kommer då.
Vadå, räcker det inte med en tiotimmars arbetsdag, vill ni att jag ska jobba elva timmar också?
Mitt griniga beteende börjar allt mer harmoniseras med den gubben jag ser i toaspegeln var morgon, med påsar under de trötta lite blötlagda ögonen, kråksparkarna som numera är utspridda över hela kroppen känns det som, det enda skinnet som fortfarande är spänt, är det runt magen.

Men så kommer den lediga fredagen, och jag vaknar självmant tidigare än de andra dagarna.
Det spritter i benen och jag rusar upp och pussar min lilla fruga som jobbar hemma i rummet bredvid, jag är glad och känner mig som en nyutsprungen ros.
Vet att hon bara jobbar halvdag idag och jag packar snabbt ner mina grejer jag behöver till stugan.
Väntar otåligt på att klockan ska bli lunch, ska vi åka nu?, ska vi åka nu? tjatar jag som en sexåring.
Vi skiter i lunchen, det blir en burgare i bilen, och sedan plundrar vi en trädgårdsbutik på vägen ut till stugan, åja de plundrade vårat konto också för all del.
Det blev många vändor upp och ner för dessa oövervinnerliga antalet trappsteg upp för berget med vår-lårmuskler tjocka som blyertspennor, tre blöttunga säckar jord och några lådor med plantor.
Benen darrade av mjölksyra men vi kunde inte hejda oss, in med maten i kylen, på med arbetshandskarna och sedan ner i myllan.
Efter några timmar så stod de där i våra krukor och i pallkragarna, tomaterna, jordgubbarna, lavendeln, pelargonen, prickbladen och allt vad de heter.
Jorden flyttades från ett ställe till nästa, inte låta jorden bära samma frukter år från år.

De hade lovat skitväder i helgen, och det hade regnat ymnigt på fredagsförmiddagen, men min agenda var obeveklig, vi skulle till stugan, vi kan lika gärna sitta där i regnet såväl som hemma.
Och som det brukar vara i skärgården, tvärsomväder, dåligt på fastlandet, fint i skärgården.
Nu satt vi där, inget regn och heller ingen sol, lite kylslaget och det en helkväll framför teven.
Vi somnade sött i varsin ände av soffan för att på natten byta till sängen.
Fredagar är det som vanligt gamnacke, man pallar inte en helkväll, längre …
På lördagen var det ett så-där-väder, inget man ville sitta ute i heller.
Satt en stund och betraktade våra plantor, klarade ni frakten bra tomaterna?
Trivs ni jordgubbar i mina gamla potatis krukor, blev jorden bra?
Kommer på mig själv att jag sitter där och småpratar med plantorna, men vem kan höra mig?
Vi kör miniserien ”Clark” på streamingtjänsterna sitter och ugglar hela dagen framför teven.
Sex grader visar termometern ute, det är varmare i havet just nu med sina tio grader.
Grillar en köttbit på grillen kryper snabbt in inomhus igen, äter gott och gör en repris i soffan igen.
Söndagen, ja söndagen, sista dagen på helgen, sista lediga dagen, då kommer solfan.
Direkt efter frukosten sätter jag mig i solstolen, det hettar om ansiktet och kyler om ryggen.
Vi snor in oss i filtar för att skyla oss ifrån de bittra vindarna, men kvar i solstolarna ska vi sitta.
Det knäpper i tallarna, det är kottarna som öppnar sig, ett prassel skapar min nyfikenhet, en liten brunsvart koltrastunge gömmer sig under en sten och tjattrar ivrig efter sina föräldrar.
Pappa koltrast skuttar en meter ifrån mig med en klase maskar i näbben helt oberörd av min närvaro, krafsar i jorden för att fylla näbben med ännu mera mask.
De bor under vårat farstutak under plåten, där vi har haft åtminstone två kullar med ekorrar tidigare, de är inte så rädda för oss längre.
En geting surrar runt mitt huvud, jag viftar bort den, de letar nya bon inför sommaren och vartenda lilla springa i stugan undersöks väldigt noggrant.
En trädgårdsmyra släpar på en död liten fluga, jag skuggar den för solen och den byter riktning, så det stämmer att de orienterar sig efter solen, men har en inbyggd klocka eftersom solen förflyttar sig under dagen, fantastiska små kryp de där…
Ute i viken simmar en till synes grågås med sina små gässlingar, jag försöker räkna till sju stycken.
Hela världen verkar ha vaknat i denna lite kyliga morgon, jag kisar mot solen genom björkens nyutslagna knallgröna blad…

Ja du Berra tänker jag för mig själv, idag lever du Berra, idag lever du, helt ut.
Igår var det en annan dag, imorgon likaså, en vet du hur det gick för, den andra inte ett hum.
Att leva i nuet har sina fördelar, och jag vet att min bästa tid är framför mig, sommaren.
Vinterns ok har jag släppt ifrån mina axlar, den blytunga offerkoftan och manteln har fallit av.
Livet känns inte lika tungt längre, okey det är måndag i morgon, men vad gör väl det?
Mot kvällen ska jag få träffa mina två barnbarn som vi brukar göra på söndagar, när vi äter tillsammans, det kommer att skvätta med korv och potatismos, men vad gör väl det?
Jag vet att de kommer fylla mig med ännu mer energi men på ett mer barnsligt sätt, och barnet i mig kommer att få en renässans för en liten stund.
Berra snart sextio år gammal kommer att byta påsarna under ögonen till skrattrynkor medans han kryper på vardagsrumsgolvet på ömmande knän.

Det finns så mycket här i livet som jag inte skulle ha upptäckt om jag varit drucken.
Då hade allt kretsat kring när nästa glas skulle intagas…

Frihet i en liten ask…
Berra

Profile picture for user Berra

Mors dag 2022

I dag åkte vi hem ifrån stugan direkt efter frukosten, många timmar tidigare än vad vi brukar.
Anledningen hette mors dag, min och mina barns.
En helg som innehållit så mycket av både hårt jobb och för en gångs skull en hel slappardag.
Vi fick äntligen regn, en natt massor, och en hel dag med lite, då satt vi inne och gjorde ingenting.
Jo vi andades och så där, men bara streamade en massa filmer under våra filtar och godisskålar.
Solen sken på vår lediga torsdag så då låg vi också under filtar men på solstolarna, lite kyligt.
Vi har umgåtts endast vuxna på vuxnas vis med svåger och svägerska , fikat och ätit middag ihop.
Lite pansjovarning men ändå lättsamt och lugnt.
Trädgården har fått sig ett rejält lyft, och regnet hjälpte till, hoppas det överlever lite torka senare.

Men som sagt, vi åkte hem tidigare för att träffa min gamla mamma och mina syskon och att vi skulle få träffa våra barn.
Min gamla mor fyllda 90 år, sliten av tidens tand och sjukdomar, med tunna och bräckliga blodkärl under ögonen såg hon ut som om fått två blåklockor.
Hela hon känns spröd och skör med lite simmig blick och dålig hörsel, men ändå piggare än på länge.
Kanske mest för att hon fick sina närmaste samlade hos sig, inga tankar på var hon hade ont längre.
Det kändes gott att få uppvakta henne, det kommer hon att leva på länge.
Vi skyndade oss hem för att möta upp våra barn, men det blev lite av en besvikelse.
Dottern med familj på väg ifrån andra landsänden fastnade i milslånga köer, fick ställa in.
Sonen fullbokad av först fotboll på teven, och snart därefter sin egna match.
Vi lyckades locka hem honom på en snabb middag, och hoppades på en fika efter matchen.
Men sedan upptäckte vi att vi fick äta upp våra inköpta kaffebröd själva på kvällen.
Är vi besvikna, ja kanske lite, vi skulle ju inte behövt åka iväg så tidigt ifrån stugan.
Vi kunde ju suttit kvar i solen många timmar till, solknarkare som vi är.

Att leva lite I hopp och förtvivlan där barnen kanske inte prioriterar som vi äldre gör.
Kanske kanske får vi igen för de gångerna vi var yngre och prioriterade på vårat vis.
Att bli äldre ökar förståelsen för de som blivit ännu äldre, på något sätt så närmar vi oss dom.

Hurra för alla mammor idag...
Hurra för alla nyktra idag, som inte förtog mors dag med en praktfylla.
Hurra för alla som vill och kan uppvakta sin mödrar idag.

Hurra för att jag fick uppleva alla tre, jag känner en tacksamhet för det.

Berra

Profile picture for user Se klart

Hej @berra
Jag log lite igenkännande åt det där med förväntningar och hur de kan gå fel. Och som du skriver, närmandet till de som är äldre är glasklart.
Men som du också sammfattar det mot slutet. Att vid the bottom line finns mycket att vara tacksam över. I detta får man vara. Det som är och det som ger glädje. Inte dröja för länge i det som inte. Då fastnar man. Måste se ljuset, och hoppet. Det blir så mycket enklare, nykter!
Tack för fin uppdatering 🙏🏻🌱🌸

Profile picture for user Berra

Har åter sett alkoholens fula nuna!

Har varit på en 60-års fest….
Åldern gör ingen skillnad, påverkan är densamma, men beteendet kanske förändrat.
Vet inte riktigt var jag ska börja, men kan berätta delar av den.
Vi blev bjudna till en 60 årsfest med ett tema, en maskis där vi skulle klä ut oss.
Svårt att finna gamla kläder, ingen av organisationerna sparar på gamla kläder längre.
För oss herrar finns bara kostymer och möjligen långbyxor att inhandla, kvinnokläder var det nog lättare att finna.
Mamma har ju kastat alla pappas alla gamla kläder, vem sparar på sådant längre.
Det fick bli en halvmesyr med accessoarer istället.
Vi åkte de dryga trettio milen söderöver till en en gård långt in östgötaskogarna.
Vi kom fram i ett biltåg och parkerade på ängen framför ladan.
Alla hade inte heller fått tag på tidsenlig utstyrsel och det verkade som vi alla försökte ursäkta oss.
De bjöds på bubbel för oss nyankomna, jag som drack alkoholfritt fick själv gå och hälla upp min egna alkoholfria cider ur en petflaska, glad ändå att de ändå hade tänkt på mig.
Det bjöds strax därefter på en liten hutt ur små plastglas, vinden tog tag i de tunna lätta plastglasen och jag som då satt på gräsmattan fick min rygg nedstänkt av en klibbig mintu.
Det blev klistrigt på mina underarmar och det var väl lite typiskt, jag som inte dricker stinker nu av alkohol.
Kylarna var fyllda av dricka, och det var bara att förse sig under tiden vi väntade på den helgrillade spädgrisen som sakta roterade runt på ett spett över glödande kol, det tog tid, en evinnerlig tid.
Maten blev färdig runt tiotiden och många hade hunnit dricka sig rätt präktigt påverkade.
Samma sak där, vinden hade tagit tag i de tunna plastglasen och det var många rödvinsfläckar och utspilld öl i gräsmattan runt omkring oss, ölburkar som rulllade runt i kastvindarna.
Naturligtvis så sprack den lite pinsamma tystnaden och artighetsfrasens övergick i skratt.
Människors blyghet ändrades med rosigheten på deras kinder och man lärde känna nya personligheter.
Som vanligt så brukar många göra sig mer intressanta än andra, har ett mer intressant jobb än andra, känner fler kändisar eller har ett finare sommarställe på en bättre plats än andra.
Kan inte sluta irritera mig på att vissa måste ständigt hävda sig gentemot andra, varför kan de inte bara erkänna att de har ett lika miserabelt liv som oss alla andra.
Man går upp tidigt på måndagen för att gå till ett trist jobb och försöker uthärda fem dagar till innan de får en möjlighet att disponera sin egna tid igen.
Maten serveras till levandes ljus på uppdukade bord i den gamla ladan, nu är grupperingarna helt annorlunda än den tidigare sittningen vi hade, folk tjattrar i mun på varandra och avbryter de som försöker hålla tal till födelsedagsbarnet, det är högt i tak och volymen likaså.
Men jag saknar respekten för de som försöker hålla det lite mer högtidligt, det bli lätt flamsigt.
Det skålas och sjungs, men att leda allsång till nyskriven text lät helt enkelt förjävligt, falskt och i otakt.
Bordsdukarna börjar nu få alltmer sjöar av utspilld dryck, det rinner ner mellan stolarna och allt oftare glömmer man bort att torka upp dem med pappersservetterna som nu ligger som geggiga högar på borden mellan papperstallrikarna.
Musiken går igång och nu det ständiga tjafset om det ska vara dansant musik eller hårdrock.
Kvinnorna sitter på stolarna och skriker att det inte går att dansa till den här jävla musiken, medans männen sitter kvar på sina stolar och försöker överrösta varandra när de konverserar.
Det byter musikstil om vartannat och försöker till slut göra en kompromiss om att köra vartannan hårdrock sch vartannan dansvänligare 80 tals musik.
Men intoleransen blir allt kortare vartefter promillen stiger i rummen.
En kille som passerat femtioårsåldern dricker rödvin i en allt mer okontrollerad hastighet.
Han bytet samtalspartner ofta för de verkar inte förstå honom, han pratar okoncentrerat och sluddrigt och springer ut på dansgolvet varje gång en ny rocklåt kommer ur högtalarna.
Han verkar må bra och vara glad, men på något sätt verkar han ändå vara ensam i sin egna lilla bubbla.
Med tiden bli hans rörelser allt mer yviga och han försöker sätta armarna i kors för att inte flänga runt med armarna som en lealös fågelskrämma i en storm.
Jo det verkar storma där han står för han lutar sig i alla möjliga vinklar för att kompensera viktbalanseingen.
Andra skrattar åt honom när han flänger sunt bland stolarna.
Efter en stund kommer folk in ifrån dansgolvet, han har ramlat och slagit i huvudet och är medvetslös, någon påstår att han har slutat andas.
Många sitter kvar på stolarna, äh!, han är bara full, låt han ligga.
Frugan tjatar på mig, ska du inte gå och kolla, du som kan HLR?
Jag kollar, det finns en sjuksköterska bland oss som är van med fyllon på akuten, hon kan knepen hur man väcker personer med vissa obehagliga tryckningar på kroppen.
Han andas men är som sagt, väldigt full.
Det blir inte bättre av att hans fru som är nästan lika full blir hysterisk och börjar skrika och ska minsann ge honom, ligga här på golvet och skämma ut oss…
Jag suckar, nykter får man uppleva en massa dramatik som egentligen inte alls behövdes.
Allt framkallat av den där jävla alkoholen, först roligt och avslappnade, men nu bara elände.
Inte alls speciellt avslappnande, skapar bara en massa draman som egentligen inte behövdes.
Vi sitter kvar länge, folk börjar droppa av, oftast i åldersrang, har vett att säga tack och adjö innan det blir allt försent.
Det paret som bokat hotellet tre och en halv mil därifrån får plötsligt lite panik, hur får man tag på en taxi så här ute på vischan?, ingen framförhållning alls.
Som tur fick de lift av min blodsbroder vid den alkoholfria ölen, han och jag som delade på en back.
Efter att ha lyssnat på en massa fyllpladder från en av mina bordsgrannar så upptäcker de nog hur ointresserad jag egentligen är, för det är just inget annat än just, fyllpladder…
Oftast ingen sanning alls, och ibland alldeles för mycket sanning, sådant som de i nyktert tillstånd aldrig skulle vilja berätta för någon levandes själ.
Jo man får sitta på många av andras hemligheter när man är nykter, ett förtroende som jag egentligen inte velat få.
Nu börjar klockan närmar sig halvtretiden på natten, folk har börjat lägga sig i andras sängar, även värdfolkets sängar, värdinnan siktar in sig på nyinköpta soffan i vardagsrummet istället.
Men se där ligger fyllot ifrån dansgolvet, honom flyttar man inte på så lätt.
Nu blir det tjafsigt och lite besvärande problematik var ska alla sova.
Vi som har bilen full av nyinköpta uppblåsbara madrasser blir tilldelade uterummet, men ska vi börja härja med dessa grejer nu?
Frugan och jag tittar på varandra, hur kommer glädjen vara imorgon bittida när alla vaknar med baksmälla och huvudbank?
Antagligen inte lika glada som de var på eftermiddagen, utan lite mer ansträngd samvaro.
Frugan kollar lite oroligt på mig, pallar vi allt detta?
Nej fan, svara jag, jag är hyfsat pigg, vi åker hem säger jag, här och nu.
Men orkar du frågar hon, jodå inga problem, vi körde ju hem midsommarnatten för några veckor sedan och det var ju mysig, håll dig vaken bara och håll mig sällskap.
Sagt och gjort, vi åkte efter att fått högljudda kommentarer om att inte åka hem så här sent.
Tack och bock, vi lät bilyktorna vägleda oss genom de smala grusvägarna där tallarna hängde över oss i mörkret ut till de större vägarna.
Väl ute på motorvägen möttes vi upp av en guldsprakande soluppgång bland molntussarna.
Vi stannade vid gyllene måsen och intog nattvickning vs frukost kl fem på morgonen.
Aldrig har en hamburgare varit så fel men smakat så gott medans vi satt på en öde parkering och tittade hur måsarna länsade sopkorgarna på kvarvarande pommes.
En timme till på nästan helt bilfria vägar svänger vi in på en sömnig gata i vårat bostadsområde.
Tömmer bilen på allt oanvänt bagage, täcken kuddar madrasser väskor m.m.
Letar febrilt upp tandborsten och vässar bissingarna till fåglarnas morgonserenad.
Husfasaderna färgas gult av de första solstrålarna och vi lägger oss helt utmattade men nöjda med dagens begivenheter.

Vi kom, vi gick, vi segrade.

Har fått tagit del av alkoholens både för och nackdelar, men slapp undan baksmällan.
Jag får fortfarande ta en del smällar av alkoholen, men undslipper det värsta, min egna smäll.

Berra

Profile picture for user Sisyfos

Alltså Berra, du skriver så bra. Det är så lätt att se det här spektaklet framför sig. Tänk om du skulle skriva en bok. Du får ge ut den under pseudonym annars blir nu aldrig bortbjudna igen. Men du är en betraktare, det är så intressant att läsa.

Profile picture for user Rehacer

@Berra
Gillar dina inlägg mycket! Det är som man ser allt framför sig! Du kan det där med att skriva!
Vad skönt att ni kunde åka hem på natten, en liten seger i sig att kunna det bara för att man är nykter. 🤗

Profile picture for user vår2022

@Berra Du är verkligen en bra berättare och jag fick också massor av bilder i huvudet när jag löste din text. Skönt att ni kunde åka ifrån hemåt och slippa vakna på den platsen. Ha det gott!💕

Profile picture for user Andrahalvlek

@Berra Himmel så skönt att kunna köra bil hem efter en sådan baluns 😱 Tänk att förr tillhörde vi dem som blev ”för fulla” på den typen av fester. Så otroligt skönt att slippa det nu för tiden! Den 9/8 firar jag 2,5 år som nykter - och att bli nykter tillhör de bästa beslut som jag har tagit i mitt liv.

Kram 🐘

Profile picture for user Berra

Zmstr

Ja så var den här, sent men likväl efterlängtad.
Klok av tidigare år, så valde jag frivilligt att ta stängningsveckorna 29-30 på jobbet.
Min parhäst Patrik som jag tidigare delade veckorna med, han har slutat, gick tidigare i pension efter att ha lackat på jobbet.
Han är lika gammal som jag, men eftersom han alltid har levt ensam så har han kunnat sparat pengar och nu tar han ut dom, avundsjuk jo visst, lite, men inte på att leva ensam.
Veckorna på jobbet var de tuffaste på mycket länge, alla hade fyllt min tid med en massa leverantörsbesök, flera stycken varje dag, hela veckan, och veckan efter.
Samtidigt som jag fick ta emot en massa trälårar med utrustning, flera ton fick jag packa upp.
Aldrig har jag längtat så mycket efter min semester, men den kom till slut, och jag också (slut).
Ni har hört lite om våra resor, upp till Norrland och sedan till Öschöttaschlätten.
I norr var det mest fysiskt arbete, vi byggde en 45 kvm stor uteplats åt våran favoritfamilj, rejäla doningar som tog hela veckan i 34 graders värme, men älven svalkade oss vid bastun på kvällarna.
Men det fräste i gräset när man kissade, det var en stark koncentration på kisset.
Betalningen var enkel, fri öl, men det verkade bara som det bara gällde öl med alkohol i.
På dagarna brottandes jag med bromsarna som tog stora tuggor ur mitt skinn, kvällarna kom kvällsskiftet med mygg och knott.
En natt hade jag enbart på en fot 31 st bölder efter att haft den utanför täcket, t.om mellan tårna.
Det skvalpade i kroppen efter blodförlust på vägen hem, och jag trodde kroppen skulle vänja sig vid myggbetten efter detta, men så fel man kunde ha…
Strumporna fastnar fortfarande i sårskorporna efter sönderkliade myggbett.
Sista arbetsveckan hade vi frugans kompis med man ifrån Holland här boende hos oss.
Trevligt men jobbigt att vara värd vid gott mod när det var kämpigt på jobbet.

Men nu, i början på min andra semestervecka av fyra totalt, kan inte minnas hur länge sedan vi hade fyra veckor sammanhängande.
Vi har varit vid stugan i skärgården, lite glad att den är på en ö, ingen kan komma oförhappandes.
Dottern med familj och svåger/svägerska har hållit oss sällskap, och jag har fortfarande inte fått lugnet inom mig, ni vet som Norrlandsreklamen, en stund för sig själv.
Vaknar till barnskrik och somnar till det, en treåring och en ettåring, och två hundar som älskar morfar.
Leksaker överallt och blöjor som stinker, fönsterna fulla med hand/nos/munavtryck.
Vällingflaskor som surnat, matskålar som man trampar i ett alldeles för litet kök.
Intorkade matrester på, under och på sidan av matbordet och en svärson som inte kan plocka bort sina ölburkar och flaskor efter sig, handdukar och badkläder som hänger överallt.
Tro nu inte att jag hatar dem, jag älskar dem men ibland blir det för mycket, för ofta och för länge.
Jag har lite av en ensamvarg inom mig, måste få tid för mina egna tankar, tid för reflektion.
Jag kan anstränga mig ett tag, men nu har det blivit för mycket av allt, allt flängande hit och dit, alltid vara tillgänglig och trevlig, uppmärksam och tillgiven.

En stund idag låg jag på vår brygga, kikade upp mot himlen i en bländande sol och små vita molntussar, hörde havsörnparet gälla skrik mellan varandra, och såg siluetterna av dem två högt högt däruppe, seglade fria utan ett enda vingslag, det såg vackert ut på något sätt.
Duns!, skvalp så tömmer treåringen en gul leksakshink med vattenblandad sand på mitt bröst…
Iiiiih skriker jag till högt och sätter mig upp blixtsnabbt medans sandgeggan sakta rinner ner på mina badbyxor, något mossliknande slem fastnar i min navel…
Treåringen kiknar till i ett skräckblandat skratt, är morfar arg eller med på leken?
Ögonen plirar till i henne, och morfar kan inte ens för en sekund vara arg, fast helst i reaktionens första fas skulle jag vilja knuffa ner henne ifrån bryggan…
Jaha ja, så var det med lugnet, några sekunder hade jag ändå för mitt drömläge.
Drömläge av, morfarläge på, och det enda som återstår är att doppa sig i det kalla havet ännu en gång, min hy som precis fått sin solvarma hetta, ja ni vet precis hur den luktar, sommar..

Imorgon åker de hem, det är dags för invänjning på dagis nästa vecka och min dotter ska jobba för första gången på dryga ett och ett halvt år, men nu med en ny tjänst, chef.
Hon tror att hon är för snäll att vara chef, men tiden med barnen har lärt henne att ta i ton och bestämma en hel del, jobbet kommer att passa henne alldeles perfekt.
Nästkommande vecka blir vi ensamma vid stugan, det ser jag fram emot, äntligen min tid för återkoppling och harmoni, men vi kommer att ändå göra en del utflykter tillsammans.
Sista veckan har vi planerat att ta en bilsemester i södra Sverige precis som förra året, det gav mersmak.

Så det där med alkoholen då…
Ja den florerar i min närhet hela tiden, det dricks både högt och för det mesta lågt.
Varje dag och i olika valörer och färger, det har blivit en vana och jag smakar ofta på hur drinkarna är, vissa goda, några efterlängtade och många alldeles för starka i alkoholsmak.
Mest saknar jag ett riktigt gott rödvin i dessa grilltider, med en bra fyllighet och hetta i smaken.
Tyvärr har jag inte funnit något ännu som klarar av att möta sig med ett riktigt rödvin.
En smak som jag får fortsätta längta efter, det finns så många andra goda drycker och som faktiskt hela tiden förvånar mig över att de också finns i alkoholbefriade smaker.
Väl värda att pröva sig fram med…

Varje dag prövas min beslutsamhet, ska jag fortsätta vara nykterist?
Jag vet vad jag har, och jag vet också vad jag får, panikångest över ett liv som jag inte längre behärskar.
Jag väljer det förstnämnda, ett liv med större kontroll och självbehärskning, ett liv som jag kan stå för och vara stolt över.

Jag är Berra, och jag är nykterist, vad ni väljer att göra med era liv, är erat beslut.
En fras jag kan leva med, ett tag framöver…

Berra

Profile picture for user Andrahalvlek

@Berra Det låter som om du och frugan verkligen behöver er ensamvecka på ön. Och en veckas roadtrip i sköna södern på det låter toppen. Själv bor jag nästan så långt söderut man kan komma, och det är en härlig bit av Sverige. Förstår verkligen att det är slitsamt med småbarn omkring sig, men när barnbarnen närmar sig tonåren så är du nog innerligt glad över att ha de minnena.

Jag har kommit på att det är med gamla människor som med små barn - det krävs kvantitet för att få kvalitet. Sen kan jag verkligen förstå att det kan bli för mycket med småbarn ibland. Själv försöker jag träffa både min mamma och mina ex-svärisar varje vecka, och jag märker att vår relation blir bättre och bättre. Relationen till min mamma har haltat i många år, mycket eftersom jag flyttade 30 mil i 20-årsåldern. För 6 år sedan flyttade jag henne till min hemort och sen dess har vår relation piggat på sig rejält.

Det låter både tråkigt och jobbigt att din beslutsamhet prövas varje dag. Jag uppnådde igår delmålet 2,5 år som nykter och för mig är alkohol en ickefråga numer. Men jag har inte så många i min omgivning som dricker massor. Att min kompis har prosecco i sitt glas och jag alkoholfri öl, när vi äter på restaurang ihop, stör mig inte ett dugg tex. Jag ser mig som allergisk mot alkohol och ser därför till att alltid få ett schysst alkoholfritt alternativ istället.

Dåligt att de inte hade ett helt gäng med kalla alkoholfria öl till dig under trädäcksbygget! Min närmaste omgivning ser alltid till att det finns alkoholfri öl eller alkoholfritt vitt vin till mig när det är middagsbjudning eller kalas. De anstränger sig verkligen. Min ex-svärmor sa nyligen: ”Jag hittade ett nytt alkoholfritt vitt vin till dig som har fått jättebra omdöme”. Hon vet också att röda alkoholfria viner är odrickbara. Visst sörjer jag mitt rödvin, men vår relation var enbart destruktiv mot slutet. Som om det vore en destruktiv älskare, på samma sätt får rödvinet hålla sig borta för gott.

Kram 🐘

Profile picture for user Berra

Semestern slut, jag borde ha hybris….
…men icke.

Skulle nog våga påstå att jag har haft mitt livs bästa semester, fyra veckor med allt i perfekt harmoni.
Vi har haft det både lugnt och stundvis också hektiskt, men aldrig för mycket åt något håll.
Jag och frugan har kunnat slappa i hängmattan och hon i loungen i paviljongen.
Läsande ikapp några magasin, gör så här och min favoritserie Pondus, jag känner så väl igen mig i hans situationer.

Vi har hunnit umgåtts ikapp med alla vänner precis så där lagomt, inte för mycket och inte för länge, ett par dar här och där, en middag och någon övernattning, aldrig längre än tre dagar.
Det finns ett gammalt talesätt som säger att efter tre dagar luktar besökare och gammal fisk illa.

Vi har farit runt i hela landet, sparade en bild ifrån Google Maps, vi har varit ifrån Skellefteå till Karlskrona på östkusten och snuddat västkusten också denna sommar.
Även Dalarna fick en släng med sleven också.
Ett par hundra mil bakom ratten och vi har hunnit uppleva en massa saker, Öland med ett besök uppe i långe Jan, vi såg massor av fåglar och knubbsälar som vilade på stenarna intill stranden.
Jag besökte ubåten Neptun i år igen på marinmuseet i Karlskrona då jag inte fick gå in i henne förra året pga den där uttjatade coronan, nu upptäckte jag att jag ändå skulle varit för lång för henne under lumpen, men häftig är hon, älskar ubåtar och filmer om dom.
Vi har bott på ruffiga hotell och luxulösa andra, smakat av stadslivet i småstäder och alltid nära vatten, såsom Kristianopel.

Vi åt en avsmakningsmeny med 7 rätter som tog fyra timmar att ta sig igenom, rätter var pyttesmå och som små konstverk, tur att de var små, annars hade vi aldrig kunnat äta oss igenom den.
Vi firade vår bröllopsdag och var helt ensamma i restaurangen med egen servitör och egen kock, vi var de enda som hade bokat den kvällen, servitören var en serb som kunde prata engelska i en hel kvart om bara just ett vin, frugan tog det dyra vinpaketet med lika många viner.
Jag smakade av alla och just rödvinerna fick mig att vilja ompröva mitt beslut om nykterheten.
Men det alkoholfria paketet var helt okey han hade verkligen jobbat hårt att försöka anpassa alla drycker till maten, och han sa att det var det svåraste med att vara sommelier.
Gården var känt för sitt vilt, och det funkade alldeles utmärkt för min del som brukar bara känslig för allt för mycket viltsmak.

Vi har haft ett vansinnigt fint väder hela semestern, enbart några droppar vecka två, och nu ikväll sista semesterkvällen var det första gången vi fått regn, och ganska så rejält dessutom.
Det behövdes för allt grönska skriker efter vatten, mitt slit med gräsmattan vid stugan har varit förgäves, den ser ut som tilltrampad halm, gul trött och torr.
De flesta planteringarna är utdöda vid stugan precis som dinosaurerna, man kan finna några uttorkade skelett om man gräver lite i myllan.
Visst är det tråkigt när man har haft sådana förhoppningar, men samtidigt måste man ducka för vädret och säsongerna som kan komma som de vill, ibland går det, ibland inte…

Vi har gjort väldigt mycket denna sommar, har gått i shorts nästan hela sommaren, det har nog inte hänt sedan jag var väldigt liten, både jag och frugan har fått en gyllenbrun solbränna som sitter djupt och som kommer att sitta kvar länge.
Min hy mår bra av solbrännan, inga finnar som poppar upp längre.
Mitt hår är så blekt att det nästan blivit vitt, kanske har det andra orsaker än solen, vem vet?

Jag borde ha världens hybris inför morgondagen, måndag och allt, men fyra veckors semester har verkligen gjort mig gott, känner mig stark i kropp och sinne, undrar hur många dagar vid jobbet det kommer att ta att bryta ner den känslan?
Har inte hunnit tänka så mycket på jobbet under semestern, en lite felglutt i tankeverksamhet ibland men har tänkt, du har ju semester för sjutton Berra, tänk om, tänk rätt.

När vi åkte runt i förra veckan såg vi skylten om Gullbränna, och då tänkte jag på dig Adde.
Berättade för frugan om dig och dina tolvstegsprogram på just denna plats.
Forumet följer mig genom livet, precis som min nykterhet.
Kanske just därför jag anser att det är ett livsforum, man gör vägval här i livet som påverkar en för livet och framtiden.

Jag lever, och gör det väldigt bra också, utan alkoholen, funkar för mig…

Berra

Profile picture for user Adde

Ja, AA's konvent på Gullbranna är ju nu till helgen. Men just nu är det så mycket annat som pockar på uppmärksamheten. Tex flygdagen på gamla F 11 på lördag :D

Profile picture for user Berra

Klockan är kvar i fem på lördagsmorgonen….

Kan inte sova, kanske mest på grund av att jag somnade i soffan framför teven ikväll.
Har sovit fyra timmar, och efter att ha masat mig till sängen så har jag legat vaken nu i tre timmar.
Försöker finna musik som passar i mina lurar, men slowmusic gör mig uttråkad, och för poppig musik mer vaken, suck.
Alternerar mellan olika lurar som måste laddas då de är trådlösa.

Känner ingen stress heller över att jag måste sova då det är helg imorgon, f’låt idag…
Många tankar snurrar runt i mitt huvud, kanske mest på grund av att min storebror dog i onsdags endast 67 år gammal i en hjärtinfarkt.
Infarkterna kommer alltid plötsligt och oföranmält, vilket gör händelsen än mer chockartad.
Visserligen är dödsångesten kort för den som dör, men det tar lite mer tid för de anhöriga att vänja sig vid tanken att nu är saker och ting annorlunda.
Förhållandet var lite speciellt till min bror pga av omständigheter jag inte kan gå in på, vi hade inte daglig kontakt och hans humör var under lång tid mer lik min pappa, gammal gringubbe.
Hans handikapp gjorde honom egensinnig och väldig egocentrisk, och dessemellanåt jobbig att umgås med, men älskade honom det gjorde jag, alltid.
Men bortklemandet och att alla skulle tycka synd om honom gjorde honom besvärlig.
Och in andras ögon, varför ställer du inte upp för bror din när han behöver din hjälp?
Jag brukade tänka, vill du hellre göra det istället, varsågod.
Hela min barndom har varit påverkad av att jag fick stå tillbaka för min brors sjukdom.
Bortlämnad hos bekanta och grannar när de skulle besöka sjukhuset och så vidare.

Jo jag kan låta lite bitter, men så var det nog.
Så nu ligger jag här med ångesttankar, varför brydde jag mig inte mer om honom mot slutet.
Jo jag ringde honom kvällen innan han dog och bjöd in honom på kalas, som vi ska ha imorgon, f’låt idag…
Vi brydde inte om oss att ställa in det, vikten av att kunna umgås kanske är ännu mer viktigare nu när den är så nära inpå.

Min svåger ringde mig på jobbet och berättade dödsbudet, jag lämnade allt ringde frugan och frågade om hon skulle med, hon satt i möte och lämnade ett mess ”Kan jag ringa dig senare”.
Brorsan har dött, ska du med till sjukhuset svarade jag lite surt på mess…
Hon tappade allt och mötte upp mig på sjukhuset, vi sökte oss till hjärtintensiven och hann innan syrran, svågern och mamma.
Kände inte först igenom honom, kall, blek och ihopsjunken och en haka som ramlat ner.
När jag såg ärret i huvud efter hjärnoperationen sedan han var tretton år visste jag säkert, det var han.
Har skrivit det tidigare men döden fascinerar mig, lite sådant som man inte pratar om, men som vi alla kommer att möta någon dag samma dag som vi föds, livet slutar med just detta.
Någonstans på livets resa kommer vi att bekanta oss med andras död, och få möta en död kropp.
Jag har hittills mött fyra, och förundras hur snabbt kroppen går ner i en degradation.
Den tappar färg och bli gulaktig, ibland med rigor mortis, likfläckar.
Kroppen blir fuktigt kall och stel, blicken grå och ser rakt igenom en.
Man verkligen känner att själen har lämnat kroppen, den är kall stel och själlös.
Med själen finns värmen och livet, och den har nu i min tro svävat iväg ovanför oss.
Jag frågade mamma, tror du att själen har svävat iväg redan eller finns den kvar i rummet ännu?
Det var då ca två timmar sedan han lämnade in.
Vi kände allvarets stund och visst var vi ledsna, frugan var den enda som grät, vi andra lite mer hårdhudade och höll oss för gråt, sådana är vi formade, praktiska och känslokalla.
Efter en stund skämtade vi om livets allvar, lite granna som vi vet att brorsan skulle ha gillat.
Och vi tystnade snabbt och skämdes lite när läkarna och sjuksystrarna kom in genom dörren, vaddå komma här och lägga sorti på en sådant trevligt samtal som vi hade.
Vi ville ju inte vara arroganta och visst respekterad vi döden, men på vårat vis, på samma sätt som vi alltid har levt, en livsglädje ända in i döden, och strax därefter.
Vi vill minnas brorsan som den spillevink han oftast var, när han var glad och humoristisk.
Nu återstår en massa praktiska saker, kontakter med begravningsbyrån, kyrkan och Skatteverket.
Tur att jag också har en storasyrra som är pensionär och har tiden och lusten att hinna ta mycket.

Jag lade ut dödsbudet på facebook när han hade ett otroligt kontaktnät som jag ville skulle få informationen samtidigt.
Mer än femhundra ”likes” och hundrafemtio kommentarer, så många vänner har jag inte ens om jag så skulle räkna alla sängloppor och myggbett genom livet tillsammans.
Han var en märklig person, men så var han också min bror, och nu gör han mig sömnlös genom natten, många barndomsminnen som dyker upp, ömsom glädje, ömsom ”gråt”.

Idag ska jag ställa fram en ensam kopp vi kaffebordet, han var ju trots allt bjuden till kalaset.

Berra

Profile picture for user vår2022

@Berra Tack för att du ville dela med dig av din upplevelse kring din brors bortgång. Du skriver väldigt vackert och gripande och jag kan se bilder framför mig. Vad fint att du ska ställa fram kaffekoppen på bordet för han var ju trots allt bjuden❤️.

Jag beklagar sorgen🖤. Kram❤️

Profile picture for user majken_r

@Berra beklagar sorgen🙏🏼 Vilket fint inlägg, tack. Tänkte på det du berättar om att leva med en bror som är sjuk. Hur det i dag finns större fokus och stöd till syskon. Att man vet att det påverkar dem mycket. 🍀❤️

Profile picture for user Adde

Tack för att du delar med dig.
Jag var ju aktiv alkis när mina föräldrar dog så det blev inte mycket till känsloyttringar vilket jag saknat så många gånger.
Nyligen har bekantas far gått bort och det i en kultur och religion som inte tillåter några känsloyttringar öht. Gråt är så förbjudet. Jag har bra kontakt med ett av barnen och har fått henne att öppna sig och släppa ut vad hon känner och det har hjälpt henne att gå vidare.
Deras begravningsritual är så olik vår men så otroligt respektfull och vacker. Så skulle jag vilja ha det.
Jag är ju äldre än dig,Berra, och jag har börjat pricka av grejer som troligen är sista gången jag gör i detta livet och jag har sagt det förut : Jag är inte rädd för döden utan för resan dit.
Ta hand om dig i känslosvallet nu <3

Profile picture for user Andrahalvlek

@Berra Beklagar sorgen ❤️ Jag fick se min pappa när han var död. Jag körde 30 mil i snöstorm för att få se honom tillfixad och fin i en kista (?) Det var så tydligt att han inte fanns kvar, att kroppen bara är ett skal. Han hade finaste tröjan på sig, han var rakad och kammad, hans min var lugn och nöjd. Hans händer låg knäppta över hans mage. Hans platta mage. En vecka tidigare kom han in med gigantisk mage, fylld med flera liter vätska eftersom hans lever la av. Det var jobbigt att se honom, men ändå fint på något sätt.

Jag har två barn, den yngsta är handikappad. Den äldsta har alltid fått stå tillbaka, även om vi föräldrar har ansträngt oss för att så inte ska ske. Det är fan inte lätt alltså. Både dina föräldrar och din bror gjorde nog så gott de kunde efter sin förmåga ❤️ Och du också! Man kan inte göra gjort ogjort, och man kan inte gör ogjort gjort. Allt blir som det blir. Alla gör så gott man kan.

Kram 🐘

Profile picture for user Sisyfos

Beklagar Berra! Det är alltid många känslor som dyker upp när någon närstående går bort. Jag tror att ni gör helt rätt som har kalaset ändå. Min farbror gick bort hastigt för några år sedan ett par dagar innan ett stort släktkalas. Vi ställde inte in. Det är viktigt att dela både sorg och glädje med nära och kära. Lite mer lågmält, delade minnen. Det är väldigt fint att kunna göra det i sällskap av de som också saknar.

Profile picture for user Berra

En månad har gått…

..sedan brorsan dödförklarades på operationsbordet.
Ballongsprängningen lyckades inte, hjärtat stannade för andra gången och tiden för kroppen utan syresatt blod hade blivit för lång med för risk för bestående men, trots upplivningsförsök.
Han dödförklarades fyrtio minuter efter det att han hade anlänt hjärtintensiven.
Ibland går det fort, och utan vetskap om vad som händer under resten av dagen rycktes hans liv bort.
Man kallar det ödet, och det är ingenting vi dödliga kan rå på, man står handfallen inför den.
Aldrig har den varit mig närmare, döden, vi bestod av samma kött och blod, samma genbank.
På min mors sida väntar kräftan, och min fars sida är det hjärt och kärl som avlutar liven.
Nedräkningen har börjat, pappa 72, brorsan 67, kvinnorna klarar sig lite längre.
Syrrans man svågern började mässa om att det var dags att ta tag i hälsan.
Jag vet vad läkaren kommer att tjata om, ta bort allt som gör livet värt att leva så lever du längre.
Jag vet inte om det är värt det, börja banta, börja motionera, sluta snusa, sluta…andas!
Det enda jag kan snyta honom vid näsan är…och hur är det med drickandet?
Han kommer inte att höra att jag har slutat med det, utan säger vanemässigt…sluta med det också.
Att leva utan att ha levat är inget för mig, varför dö som ett torrt skinn?
Jo jag borde väl ta en hälsokoll, vet att blodtrycket är för högt osv…
Brukar skämta om att jag inte mår så bra, jaha frågar den jag pratar med, vad är det som är fel?
Jo jag har ett hål i ryggen!
Ett hål i ryggen???
Ja det sitter så långt ner, så ….det skiter jag i….

En månad tog det, från dödsbudet tills han hamnade i jorden, exakt på några timmar när.
Två veckor att rensa hans lägenhet få den besiktad och avlämnad, dödsattester, begravningsbyrå och samtal med prästen och blomsterhandeln med kransar m.m.
Jordbegravningar är tydligen inte så vanliga längre så prästen lyfte lite på ögonbrynen nör vi berättade om hur han ville ha det.
Bevakade kyrkogården, såg hur de byggde upp en lår för jorden på graven bredvid.
Dagen efter var den grävd med ett plåtlock ovanför, lyfte på den för att se hur djup den var, de hade grävt exakt bredvid pappas kista utan att skada den, och jag var mest förvånad över lukten.
Lukten jag aldrig glömmer, när pappa begravdes, det luktade sur jord, jag var beredd på samma lukt men den fanns inte alls, luktade bara…lerjord, torr och hård.
Begravningen gick fint, värdigt och så, sex gamla gubbar som var kistbärare, gamla nog att vara nästkommande på tur kan man tycka.
Vi hade minnesstunden hemma hos oss för att spara på de pengar som han inte hade, 26 personer som hade det trevligt och hyfsat glatt, gråten lämnade vi i under ceremonin.
Grät jag?, nej inte alls, men det var nära när min mamma brast i högljudd gråt vid graven efter att ha kastat i handbuketten, har aldrig hört henne så förut, det skrämde mig lite faktiskt.
När alla hade åkt iväg så drog vi iväg till stugan, ett bra sätt att få lufta sina tankar på annat.
Tanken var att vi skulle elda i eldgropen vid stugan, årets virke och möbler skulle få bliva lågornas rov, men dagen regnade bort helt och hållet, vi kom av oss.
Det är näst sista gången för säsongen, vi börjar plocka ihop många grejer ute, och det är lika sorgligt varje år, det ligger som ett tungt täcke över oss allihopa, en återkommande sorg på något sätt.
Efter det att vi har stängt träffar vi inte svåger och svägerska förrän till jul, vi har inget firande innan dess faktiskt.
Vi åkte tidigare hem på söndagen för vi hade blivit inbjudna att gå på kyrkokonsert i samma kyrka ännu en gång av våra gamla grannar som var med i kören.
Kände lite av en skam, det var fjärde besöket vid samma kyrka på en vecka, vi började med att byta blommor på farfars grav och så vidare…där jag är gravrättsinnehavare, och nu även på pappas.
Ännu mer förskräckt blev jag när jag kände igen var och annan av besökarna ikväll.
Herregud, håller jag på att bli religös, jag som alltid varit ateist?, eller kanske mer o-troende.

Det börjar bli lite lugnare igen när begravningen äntligen är över, men det varar inte länge.
Redan på torsdag drar vi iväg till Spanien för att kolla av våra gamla grannars lägenhet de köpte i våras. Det ska bli spännande.
Men innan dess är hela veckan bokad, teaterbesök m.m.
Frågar man frugan så är det väl bara två helger obokade fram till nyår, de är i november tror jag.
Men det tar inte så lång tid innan de är bokade också..

Egentligen så lever vi ett väldigt rikt liv, vi har ett tajt umgänge med släkt och vänner.
Det finns hur många anledningar som helst att umgås med alkoholen, men varför förstöra ett sådant fint tillfälle med fylla och berusning?

Jag lever och mår bra, om morgondagen vet jag ingenting, men på fyrtio minuter kan det vända till ingenting, bäst att leva medans man kan…
De brukar säga att man inte ska beklaga sig över att bli gammal och tjöta om sina krämpor.
Det finns många som inte ens hinner få uppleva det.

Därför lever jag idag, i morgon är det en annan dag.

Berra

Profile picture for user Andrahalvlek

@Berra Beklagar sorgen ❤️ Det måste kännas supertufft när man kommer upp i den åldern att folk omkring en faktiskt dör. Personer som nästan är i samma ålder.

Vi hade ett rejält skov med begravningar för några år sedan då min pappa, min farmor, min morfar, min mormor och min pappas bror dog inom loppet av ett år. Sen har det varit rätt så lugnt. Jag gillar begravningar med mottagning efteråt. Alla samlas och minns den döda, sörjer ihop, pratar minnen, kan till och med skratta lite ihop i bästa fall. Livet går vidare. För oss som har ynnesten att leva.

Kram 🐘