Jag håller inte riktigt koll på hur längesedan det varit sedan min sista fylla men det är väl 10-11 månader.
Jag säger till dem flesta att jag är glad att jag slutade , ja jag mår bättre, tack för ert "stöd"
För det är så jag upplevde det. Hälften av dem ger mig inte ens chansen till att tacka nej till A. Utan tackar nej åt mig.
Sådära trotsigt skjuter fram hackan och säger "nej hon dricker inte,hon ska inte ha"..
Nej säger jag med ett flin. Jag gör ju inte det. Tack endå.
När det kommer till ångesten är den förlamande. Jag hamnar i ett maniskt tillstånd som inte går att beskriva. Jag går igenom allt som någonsin hänt, som kan hända och dem värsta tankarna om det hela är värt det.
Inte att Dricka igen då såklart.
Utan livet, Jag är nedstämd. Och har inte många känslor kvar in för något. Jag tror det dåliga ätit på allt bra.
Jag vill ju inte direkt dö. Men orkar bara inte existera. Om ni förstår hur jag menar.
Jag blir sällan upprörd,gråter inte, hatar inte och pratar inte. Killen tror jag har fått någon knäpp i hjärnan. För jag är känslolös. Allt är likgiltigt och han tycker det är läskigt. Som en psykopat.
Jag ska på utredning för add på psykiatrin om ca en månad och ska be dem ha ångesten och dem gamla vanorna på alkoholen under åtanke när utredningen sker.
Jag ville väl mest skriva av mig antar jag. Kanske någon annan som går igenom samma sak.
Denna tråd hamnade väl här . Jag anser inte mig själv vara nykterist, eller alkolist. Jag är inget av det. Jag slutade med a ja. Förmodligen föralltid men jag har inte uttalat högt om det är ett permanent beslut