Jag är ny här på forumet och har sedan ett år tillbaka börjat oroa mig för hur jag hanterar alkohol.

Numera festar jag sällan helt enkelt på grund av att jag har svårt att låta bli att sup-supa. Förut festade jag ca 2ggr/vecka och blev riktigt full. Men jag insåg att i princip 90% av allt jag gjort dåligt i mitt liv har på ett eller annat sätt innehållit alkohol. Jag är en rätt ung tjej och jag utsatte mig för onödigt stora risker genom att vara utom kontroll och försätter mig i situationer som kan bli väldigt farliga. Det tär så mycket på självkänslan att veta hur lite jag värnar om mig själv efter en viss nivå av alkohol. Och att jag fortfarande har svårt att veta när den nivån närmas. Om jag festar vill jag ständigt dricka något, och jag blir lika förvånad då efter 5h av festande och ständigt drickande att jag tappar kontrollen.

Numera festar jag kanske 1gång per månad, men jag dricker istället alkohol var och varannan dag. Vin eller öl till maten, vin till filmen, vin till serien. Och jag nöjer mig sällan med ett glas. Det är som om något i mig jagar efter fylla. Trots att det så ofta går åt helvete då jag är full, tappar mobil, väska, minnet, omdömet. Det har ofta hänt. Jag får i princip alltid minnesluckor efter en fylla, och får en otrolig bakfylleångest som kan hålla i sig i dagar beroende på hur full jag var.

Nu sökte jag mig hit eftersom jag börjar inse att jag nog har en problematisk relation till alkohol. Har alkoholister i släkten och har för mig det kan vara ärftligt på olika sätt. Och att tidigare såg jag inte mitt drickande som ett problem eftersom jag var runt andra som nog har ännu mer problematisk relation till alkohol, så det blev liksom normalt.

Igår blev jag så full, har minnesluckor och gjorde bort mig. Min sambo är arg och besviken eftersom jag hade tappat min väska och mobil och inte försökt nå honom. Blev hemskjutsad av några killar som var på festen som jag aldrig träffat förr. Haft tur hittills att ingen velat mig nåt illa men jag inser ju i efterhand vilken fara jag försätter mig i. Skäms så mycket över vem jag blir på fyllan och jag vet inte om jag måste lägga ner projekt alkohol helt eller vad jag kan göra för att hantera det på sundare sätt. Känner mig lite lost i det hela, vill gärna lära mig mer och få inputs.

Välkommen
Jag tänker att du absolut utan tvekan är i riskzonen och att det är ett stort och positivt steg att du tagit dig hit.
Här får du råd, tröst och stöd i att hitta ett sätt att förhålla dig till alkohol, utefter hur du väljer att ha det.

Mycket av det du skriver påminner om vad många här varit med om. Och många av oss har förstått att det är noll och ingen alkohol som gäller för oss. Andra kan minska sitt drickande och hålla det nere.

Jag kan inte kontrollera alkohol så jag har slutat helt. Jag saknar det men jag ångrar det inte en sekund.

Vad är det som gör att du vill dricka?
Vad skulle hända om du nästa tillfälle låter bli?

Siggy

Tack så mycket för respons! Jag tror att trappa ner mycket eller helt avstå blir lösningen, känns som man måste experimentera sig fram lite för att landa i nån slags lösning som funkar för en.

Jag tror att jag tycker det är så kul i själva fyllan, tycker det är som ett äventyr i sig på nåt vis och jag hoppas på det bästa men oftast går det ju åt helvete efter en viss gräns. Sen tycker jag det alltid förhöjer situationen, en mysig kväll blir mysigare med vin, ett avslappnande bad blir mer avslappnande med vin etc. Och jag tycker det är väldigt gott. Började reflektera av din fråga och inser att jag också ofta blivit sagd av nya bekantskaper då vi festar ihop att dom gillar mig i fyllan, att jag är så rolig full. Är inte nån tillbakadragen typ som nykter, men jag går inte upp på bord nykter och dansar loss direkt. Och jag slänger inte ur mig vad som helst. Men jag inser också att dom allra närmsta mig och alla mina partners jag nånsin haft avskyr när jag blir för full. Men jag vill gärna vara den obrydda tjejen som nya potentiella vänner tycker är kul och ser att jag "gör vad fan jag vill", fast det jag vill är ju då att bli så full att jag knappt vet vad jag heter eller var jag bor. Det är som att jag underhåller folk på min egna bekostnad.

Om jag skippar alkohol på en fest känns det som alla skulle tycka att jag blivit en tråkig typ och att jag själv kommer känna mig som sådan. Och att skippa alkohol hemma känns också tråkigt. Men jag skäms ju för mitt drickande, undanhåller hur jag konsumerar för vänner och mina föräldrar. Min partner dricker en öl ofta och då känns det som en ursäkt för mig att också dricka ett glas vin som oftast blir 3, medan han har inga problem att nöja sig med en öl. Kommer på mig själv att föreslå att han ska dricka en till så jag inte känner mig dum som fortsätter dricka själv. Då han säger Nej det räcker med en för mig men drick du, så känner jag mig dum och ibland låter jag bli men oftare och oftare börjar jag vara ok med att vara den enda som dricker. Och det känns ju långt ifrån sunt. Är väldigt rädd att påverka honom negativt, eftersom han hittills kan bli för full (dock otroligt sällan) men aldrig utom kontroll. Han blir bara glad och babblig medan jag kan bli det och sen plötsligt slå över till att bli en demon.

Men jag tror jag ska testa mig själv lite. Har redan lovat iväg mig på att ta "ett glas vin" med en nybliven kompis denna vecka. Men bortsett från det finns inget som säger att jag "borde" dricka. Så ifall jag kan vara utan helt utom den kvällen där jag sätter en gräns i förväg på max 2 glas vin så känns det som ett bra prov just nu.

Det mesta jag hittar på med andra innehåller alkohol, hade gärna fått tips på aktiviter och hur man håller sig aktiv socialt utan alkohol. Sådär så man faktiskt har riktigt ROLIGT men utan alkohol

Vi är väldigt lika.
Jag dricker mer än jag borde och min man kan behärska sig. Eller drack ska jag ju skriva..

Har alltid varit partypinglan som underhåller. På min bekostnad. Det är inte värt det. Och varför nykter lika med tråkigt? För att vi inte gör bort oss , tappar mobilen eller?

De vänner som gillar att hänga med mig för att jag är kul på fyllan ger jag inte mycket för. De vill bara ha sällskap och underhållning i sitt eget drickande. Vad gör det för oss egentligen?

De som vill ses även när jag är nykter och som gillar mig för MIG är dem jag fokuserar på.

Har du funderat över att gå på fest, ha alkoholfritt i glaset och inte säga nåt om det? Jag tror folk bryr sig mindre än vad vi föreställer oss. En gång var jag nykter på en firmafest, drack tonic utan gin hela kvällen och sen erbjöd jag folk att köra dem hem. Ingen ville tro att jag var nykter. Jag hade ju för tusan sjungit karaoke, till och med!! Det var roligt..

Vad skulle du tycka var gott istället för alkohol? Vad skulle kunna funka när du vill ta ett glas till och din partner säger nej? Kan du tänka dig att byta mot något?

Siggy

Väldigt intressant. Och sant också. Inser att dom som hejar på mig i mitt drickande och uppmuntrar hur jag blir har nog själva besvär att kontrollera alkoholen och är ute efter en medskyldig. Är ju alltid lättare att ursäkta sitt drickande då nån annan är värre.

Det låter faktiskt som nåt jag skulle kunna pröva, alkoholfritt alltså. Och dom som dricker alkohol tänker nog oftast inte på hur nån annan dricker eller inte. Just nu känns det väldigt värt att offra dom där timmarna av rus för att slippa hur jag mår efteråt och dom risker jag hamnar i pga för mycket alkohol. Gillar tanken av mig själv som mera nykter och hälsosam. Som kan ta en lång morgonpromenad dan efter en fest och inte ligger och halvsover med bakisångest och minnesluckor. För den jag blir med alkohol passar inte min självbild i övrigt.

Ska testa mera alkoholfritt vin. Funderat på bara köpa saker med lägre alkoholhalt men känner på mig att det lätt blir en ursäkt att dricka fler glas istället.

Hur har livet ändrats utan alkohol, på gott och ont (om det finns nåt ont)? Vilka är fördelarna? Är intresserad av att veta alla typer av fördelar det kan bidra till

Låter jättebra ju!
Allt har blivit bättre utan alkohol i mitt liv.

Jag sover bättre, jag tränar gladare, jag är snällare, jag minns mina barns godnattkramar, jag har slutat onödiga fyllebråk med min man, jag har hittat nya njutningar i morgonträningen, massor av ångest har försvunnit, jag har mer och bättre sex, jag har blivit av med min "gravidmage" och min hy är friskare.. need I say more ? ?

Livet går inte under utan krogar, röjarfester och fylla. Det är bara att upptäcka allt gott där ute med rena känslor som inte dimmas av alkohol. Du har inget att förlora på att vara nykter men allt på ännu en fylla. Och det vet du säkert själv om du tänker efter. I all välmening.
Kram!

SkåneTösen

Man har kontroll över vad man gör.
Man försätter sig inte i potentiala farliga situationer.
Man minns vad man sagt och gjort. Man slipper skämmas för vad man sagt och gjort.
Man slipper en hel del ångest. Man slipper förödade känslor av självförakt.
Man sover bättre. Man mår mycket mycket bättre psykiskt och fysisk. Man blir gladare.

Skåneltösen och surkärring. Blev så glad när jag läste det ni skrivit.. Det vi nykterister missar är ju fyllebråk, skam skuld, ångest, ledsna barn, tomburkar i mängder, fylleandedräkten, polisrädsla om man kör bil, rädsla att a-beroendet märks på jobbet, bakfylla och tomt på kontot..Jag är inte med på fester längre jag orkar inte se människor förvandlas till lallande sluddrande fyllon som överreagerar , dansar och sjunger.. Men som nyktra knappt säger flaska..Andra nykterister är med på fester. Det och även annat skiljer oss åt i vårt nyktra liv. Jag ångrar bara att jag inte gjorde alkostoppet för många år sedan..

Ellan

Hej och välkommen hit,
Du funderade lite över fördelarna med att vara nykter och om du själv är i riskzonen. Klokt att du reagerar och börjar se på dig själv och ditt drickande. Jag tror att du egentligen vet svaret och då du även har beroendesjukdomen i släkten så bör du se upp. Det är få som lyckas kontrollera sitt drickande när de en gång triggat igång ett beroende. Givetvis är vi många som försökt på alla möjliga vis men det slutar oftast i kaos och ännu större ångest. Själva kampen för att hitta balansen var nog den värsta tiden för mig. Ångest, förtvivlade anhöriga och ännu mera vin var oftast resultatet. Det bästa med att inte dricka är att slippa all skit som alkoholen förde med sig. Det slår en stunds kemisk berusning med råge. Att kunna njuta av livet utan att behöva berusningen till hjälp är vinstlotten känner jag. Att njuta av ett bad, njuta av en film, känna ett lugn i kroppen och inte vara orolig hela tiden. Att lära känna sig själv utan vinet är spännande. Nya saker blir roliga och gamla saker blir dödens tråkiga. Jag tycker du ska ge dig själv en rejäl chans att bryta. Det är inte enkelt men det är absolut möjligt. Det krävs tålamod då det tar lite tid innan kroppen läker, både fysiskt och psykiskt. Det krävs oxå mod till att stå upp för sig själv och stå på sig oavsett vad omgivningen säger. Men det är en spännande resa och en känsla av frihet som infinner sig på vägen.
Kram
Ellan

Rosen

Med den insikten du har tror jag att du kommer att klara av ditt beroende.
Jag önskar jag vore hälften så klok.
Men! Jag skall också bemästra denna plågoande!
Just nu sömnlös och ledsen men finner tröst i att läsa här.
Jag har fått välja bort många människor och situationer i nyktra perioder, men aldrig saknat dessa.
Ibland, men inte så ofta så faller jag. Konstigt det där med att man vill ta paus från sig själv med hjälp av alkohol. Finns säkert mycket bättre sätt. Jag tror du kommer att finna detta.

Siggy

Tack för alla svar. Jag vet ju att det för med sig så mycket fördelar, det är skönt att läsa att dom faktiskt blir upplevda av er som slutat. Det är ju verkligen starkt att bryta ett negativt mönster och beroende.

Är väldigt tacksam att jag börjat få en medvetenhet nu innan det blivit ännu värre. Har nu även talat om hur jag känner och mina insikter för mina allra bästa vänner och min partner. Mina vänner är förvånande eftersom jag undanhållit det för dom och alltid betett mig obrytt, men dom stöttar och vill prata mer om det med mig. Min partner har svårt att förstå att jag faktiskt har minnesluckor, han tycker det låter som en dålig ursäkt att dölja nåt. Och det tyckte jag ju också, innan jag själv började få dom upprepade gånger. Jag funderar på föreslå att han också läser på mer om sånthär, så han kan få större förståelse också. Hans självkänsla är så himla stark och han har alltid så lätt för kontrollera sig själv i alla lägen, han tycker mycket "bara är att..". För jag vet inte om jag orkar göra en sånhär förändring ensam utan förståelse från den jag lever med.

Hur har er omgivning reagerat i er förändring? Kunde ni berätta och hitta stöd i nära och kära? Eller kan det också vara vettigt att gå till nån professionell för hjälp?

AlkoDHyperD

Jag vill börja med att skriva - starkt av dig! Att själv våga inse problemet trots att omgivningen ännu inte reagerat (förutom sambon vid de tillfällen du tappat kontrollen). Börja med honom. Förklara så som du förklarat här. Det är bara du själv som kan förändra ditt drickande, men omgivningens stöd kan vara avgörande för hur det går.
Tänker du dig att först lägga upp en plan för hur du vill dricka och hur mycket? Låter som en bra idé. Märker du att det fungerar kanske du stoppat i tid. Om inte är det kanske helnykterhet som gäller. Eller som många här har gjort, en vit månad först för att sedan antingen fortsätta vit för att det var så härligt att slippa all skit drickandet för med sig, eller bestämma ett max antal per tillfälle och ett max antaltillfällen per månad.
Gör det som ett projekt och studera dina tankar och känslor under tiden.
När du prövat vet du mer om dig själv.
kram

SkåneTösen

Att du berättat för din omgivning att du har problem med alkoholen. Det tog mig ett par månader innan jag vågade göra det. Det är ett jättebra steg, mig hjälpte
det mycket att klara kampen. Och så skönt också att äntligen få prata om hur jag haft det, jag ensam drack främst och höll det hemligt så ingen visste... Var skitnervös för att berätta men alla var väldigt förstående och stöttande.
Jag berättade för min läkare och bad om hjälp. Försökte fixa det själv först men det gick sådär.
Jag behövde hjälp och det fick jag.
Det finns olika sorters hjälp att få så det finns säkert något som skulle passa dig.

Tornadon

Känner igen mig i precis allt. Och har oxå en sambo som är duktig och kontrollerad och dricker EN öl då och då. Då hetsar jag honom att dricka mer för att inte känna mig dålig. I lördags var jag på fest. Sambon gick hem efter en öl med jag fortsatte till 6 eller 7 på morgonen å kunde inte stoppa. Hade sällskap hem med en kille jag bara känner ytligt och han tjatade om att han var kär i mig osv. Jag minns att jag sa att jag inte kände nåt för honom för jag älskar min sambo och han blev nästan aggressiv. Efterssom det är dimmigt och har minnesluckor blir jag livrädd att jag gjort nåt dumt med honom. Har frågat han men vi har inget gjort säger han. Men ångesten vill inte släppa. Så här är det varje gång jag festar och varje gång lovar jag att aldrig mer men sen är man där igen. Jag klarar det inte själv och jag vågar heller inte söka hjälp av rädsla för konsekvenser som indraget körkort

Siggy

Tack för peppen. Jag har inte berättat för min familj än men jag tror dom kommer förstå mig, jag ska skypa med min syster och mamma imorgon och planerar berätta då, är redan lite nervös. Men jag tror och hoppas att dom kommer tycka det är skönt att jag vill ändra mig. Jag vet att de varit lite oroliga för mig tidigare men jag har alltid skojat bort det.

Just nu känner jag mig inte lockad överhuvudtaget av alkohol, men jag vet att det lär bli annorlunda senare. Jag ska göra upp en plan med hur många glas jag får dricka max, och även testa köra alkoholfritt ibland mera, förhoppningsvis kan jag hitta en balans i det. Men jag vet att jag måste jobba med min självkänsla också för att komma till ro med mig själv utan nån bedövning. Så jag tänker att jag ska söka hjälp hos kurator eller psykolog. Jag har även inte rökt sedan lördags, normalt sett röker jag flera cigaretter om dagen. Hoppas att viss ångest släpps automatiskt ur kroppen efter varit helt utan alkohol och tobak, kanske efter en månad? Är så otålig, känns som en evighet dit.

Siggy

Förstår helt det där du skriver Tornadon, man känner sig liksom vidrig själv att man inte har koll riktigt på vad man gör. På söndagen fick jag frågan om jag kysste en annan snubbe av min kompis, och jag fick panik då jag verkligen inte har något minne av det så jag frågade varför hon fråga nåt sånt, för jag har inget minne att jag träffade den snubben efter att jag sagt hej i början av festen. Jag kontaktade honom och konfronterade varför han går runt och säger så, han sa då att det var på skämt, han ville bara se vad hon skulle tro på då hon var så full men att det ev var ett dåligt skämt. Så jävla obror som killar kan vara ibland också att vilja skryta om nåt som inte ens hänt på fyllan, då jag dessutom har sambo. Men kände att jag inte kan bli så jävla arg, för det hade väl lika gärna kunnat hänt liksom.

Men hatar att ens riskera sånt och ifrågasätter så mycket. T ex för mig så Varför satte jag mig ens i de killarnas bil? Eller andra gånger, varför lät jag ens han följa mig hem? Alla såna tankar så man slår på sig själv. Tror det är viktigt att hitta saker som känns som ett äventyr som inte innebär att man bedövar sig själv från hjärnan. Att man blir vän med sig själv. För jag skulle aldrig försätta mina bästa vänner i den fara jag försätter mig själv i genom att bli så full. Jag själv är medveten att min självkänsla kunde varit mycket bättre, och jag vet att det betyder att jag behöver kunna bekräfta mig själv mer. I brist på att kunna det så söker jag annars lätt det från andra på olika sätt. Kanske är det samma sak för dig tänker jag, att du egentligen skiter i den där snubben du tog med hem, men där i stunden av fylla blev egot bekräftat och på fyllan räckte det. Sedan har man tur då det finns nåt som säger Ok stopp jag har fått det jag behövde tack och hej, och att man inte känner att man måste belöna folk för att ge en bekräftelse. För så har jag varit förr och det var det värsta. Men också att man ju beter sig hänsynslöst mot alla omkring sig. Det är väl därför det känns så piss också.

Kanske du inte behöver söka professionell hjälp på direkten, men åtminstone berätta för din partner och några vänner eller nån i familjen du litar mest på? Jag har svårt att se hur jag faktiskt skulle ändra mig utan att jag låter mina närmaste veta den utmaning jag står inför. Att för mig är det på allvar nu. Har du kunnat diskutera problemen med din partner, kanske han tycker det är skönt att se att du vill ta ansvar och ändra beteendet?

Siggy

Just nu tycker jag allting känns jättejobbigt och konstigt med tanken att avstå från alkohol. Känns som en press att inte göra mig själv eller andra besvikna nu. Ångrar till och med lite att jag berättat för andra men samtidigt är jag ju less på hur det varit och menar allvar.
Är de första dagarna i regel värst då man kommer med insikterna om att man inte kan hantera alkohol? Vad har hjälpt er för att ta er igenom stress och ångest där alkohol normalt hade fyllt en funktion? Någon rolig serie eller film, aktivitet, vad som helst? Tycker det känns jobbigt bara att gå ut genom dörren just nu. Skulle verkligen uppskatta tips på sånt som kan hjälpa att komma på bättre tankar.

Berra58

Kände redan när jag drack första gången som 15 åring att jag inte kunde kontrollera alkohol. Var liksom tvungen att ha mer o mer tills jag stupade. Alkoholism är en ärftlig sjukdom. En svår allergi mot alkohol. Finns bara en räddning, total avhållsamhet. Lever jag nykter nu? Nej. Varför. Därför att denna allergi även är psykisk. En född Alkis kommer nog alltid leva med ett "sug". Jobbar fortfarande (50+) att hitta sätt att hålla mig nykter.

Ha det bra o lycka till

Speciellt pressen att inte göra andra besvikna och att man till och med kan ångra att man berättat hur det ligger till. Jag har inte varit utan alkohol så länge, bara 15 dagar, men jag äter vattenmelon, dricker te och kollar på väldigt spännande serier. Och sover. Det tar ett tag innan kroppen återhämtat sig så ha lite tålamod och tilliten att det kommer garanterat bli bättre när du inte dricker - det hjälper mig i alla fall. Starkt av dig att du tagit tag i dig själv och lycka till! kram!

Jag har likt Berra aldrig haft en fungerande relation med alkohol. För att fatta mig kort: jag drack första gången när jag knappt var tonåring och det har eskalerat sedan dess, ca 25 år. För det eskalerar, det kan man vara säker på tyvärr. Du undrar vad som hjälper och det som har hjälpt mig utöver att läsa och skriva här är att jag plötsligt förstod att det som var så kul och skönt med att dricka är borta för alltid för mig. Jag kommer aldrig kunna befinna mig i det tillståndet igen för så fort jag druckit första glaset kommer bara suget efter mer och mer. Njutningen är borta för alltid så vad har jag då för anledning att dricka? Kan hittills inte komma på en enda.
Du kanske inte är där ännu men kanske det jag skriver hjälper på nåt sätt. Jag hoppas det?
Ta hand om dig❤️??