av Femina

Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina
sön, 2019-09-01 - 08:17

Tack, snälla ni! Ja, man tar en dag i taget. Ett steg i taget. ?

Femina
sön, 2019-09-01 - 13:15

Idag fick jag ingivelsen att vara med på gudstjänsten i kyrkan, trots att jag visste att min vän inte skulle vara där. Eller kanske därför. Jag behöver sinnesro och läkning för egen del. Det är en fin mindre kyrka med enkel arkitektur och en familjär stämning.

Sen vill jag berätta något för er. För nästan ett år sedan skrev jag om hur chockad och ledsen jag var över min allra äldsta väninna sen 44 år tillbaka. Vi har inte haft kontakt sedan dess. Men hennes pappa är kyrkvärd i den här kyrkan.
Nyligen bad jag till Gud för henne och i början på veckan träffade jag hennes pappa i kyrkan. Jag bad honom hälsa henne från mig och samma kväll fick jag ett sms. Vi bara utbytte några ord men det känns bra och förhoppningsvis hittar vi snart tillbaka till varandra. Gud hör bön. ?

Femina
sön, 2019-09-01 - 22:25

Igår hördes inte jag och min vän av på hela dagen. Idag tänkte jag att han får höra av sig först, inte jag. Det gjorde han till slut, vid 20-tiden. Då inser jag att vi inte hörts på typ 48h och att det är det längsta uppehållet sedan vi började prata med varandra för två månader sedan. Inte så konstigt att varma känslor växer fram när man har så tät kontakt. Jaja, jag tror jag kommit i någonlunda känslomässig balans nu. En dag i taget... ⚖️

Femina
tors, 2019-09-05 - 01:09

Ledsen. Mitt sårbara inre skriker. Ingen vill ha mig. Allra minst min egen man. Imorgon tar jag min 3-månaders medalj. Funderar på att dricka hela semestern. Varför inte? ?

Rosa-vina
tors, 2019-09-05 - 06:44

Du ska vara nykter för din egen skull, för att DU är värd att vara nykter och älska dig själv. Din familj, dina vänner är din yttre cirkel, du är själva kärnan.

Vad kan du göra för att bygga upp ditt eget inre fina själsliga liv, så du känner dig hel i dig själv? Jag vet inte vad som är bäst för dig men när jag hade det som svårast fick jag 10 KBT samtal hos psykiatrin. Det hjälpte mig väldigt mycket att reda ut allt trassel och se min egen roll och vad som inte var mitt ansvar. Även beroendemottagningens utbildning för medberoende och återfallsprementionen har betytt mycket för mig. Vill med detta säga ta hjälp nu. Riskera inte återfall. Livet är skit ibland men att straffa sig själv och ta på sig offekoftan, hjälper dig inte. Nu blev jag lite sträng men menar bara väl. Leta reda på din inre styrka/ilska och sök hjälp för din skull, för att du är värd det. Värd att älska dig själv. Det är ok att vara ledsen, gråt och kom igen.

Var rädd om dig kära Femina

Femina
tors, 2019-09-05 - 20:29

Nyss hemkommen från möte. Min fina dotter följde med mig idag. Jag har sagt till barnen att de är välkomna att följa med någon gång för att se hur det är. Sonen kände sig dock inte riktigt bekväm med att följa med men jag fick världens underbaraste kram utav honom idag. Den kramen säger mer än tusen ord...?

Mirabelle G-S
tors, 2019-09-05 - 20:43

Vad fint att dina barn finns där för dig och lyfter dig när det känns överjävligt orättvist och tungt. Barn som har fått rikligt med empati lär sig att visa empati. Du har gjort ett bra jobb! Ta hand om barnens fina mamma nu och håll henne frisk och nykter. Kram

Femina
fre, 2019-09-06 - 19:38

Tack, snälla Rosa-vina & Mirabelle G-S!
Jo, jag är lyckligt lottad som har så fina, empatiska barn. Idag har jag varit på fredagsmötet och jag ska INTE dricka på kommande semestern. Otroligt korkad tanke. Men, jag vet att jag och maken skulle ha förhållandevis trevligt om vi drack tillsammans, som vanligt. Hur det blir den här semestern återstår att se. Men att dricka bara för att ha något gemensamt är ju bara för bedrövligt om man tänker efter. Riktigt bedrövligt. ?

Femina
lör, 2019-09-07 - 05:48

Nyligen pratade jag och min nya vän via sms, som vanligt. Jag uttryckte en känsla och fick svaret "Var lugn och trygg". Något brast inom mig och tårarna flödade. Känslan av hans svar var så läkande. Som om Gud själv sa detta till mig.
Vi är fortfarande goda vänner men det är en helt ny upplevelse för mig. Jag har aldrig haft en manlig vän någonsin. Alla män som visar minsta intresse vill ju någonting. Jag är inte van vid annat. Det lustiga är att min attraktion för honom ökar när han inte är "på" mig. Jag vill ha lite gensvar men han har hittills stått stabilt kvar och varken gjort det ena eller det andra. Han låter mig växa. Han uppmuntrar mina framsteg. Lite som en far skulle göra eller en mentor. Jag vill iaf att han ska ta mig i sina armar och krama om mig som man kramar en kvinna, inte sin dotter. Fast det är en nåd att få känna sig Lugn och Trygg. ❤️

Femina
lör, 2019-09-07 - 19:49

Andlighet. Om att insjukna i styrka och tillfriskna i svaghet. Det är titeln på en liten läsvärd bok med stort innehåll utav Jan-Eje Ferling som jag just läst. En bok som i högsta grad relaterar till tolvstegs programmet. Jag lär mig så mycket hela tiden. Det är berikande. ?

Femina
sön, 2019-09-08 - 06:57

Idag ska jag gå på gudstjänst igen. Det är med lätta steg som fötterna bär mig dit. Min vän kommer att vara där. ?

Bestämd
sön, 2019-09-08 - 13:30

Hej, är helt ny här men ville ändå titta in och säga att jag sträckläste hela din tråd igår och känner mig så hjälpt av den. Du har aldrig tänkt på att skriva skönlitterärt? Blev så himla fångad av ditt sätt att skriva. Också så glad över att det verkar gå så bra för dig.

Wasabi
sön, 2019-09-08 - 16:26

Du ger mig hopp om ett nyktert liv och påminner mig om Guds kärlek. Jag tänker på honom ofta men jag ber sällan. Förhoppningsvis så kan jag komma honom närmare under nykterheten och få känna lugnet som kommer med det... det är svårt för mig då jag inte växte upp kristen eller ens religiös så det är inte helt naturligt än men jag jobbar på det.

Femina
sön, 2019-09-08 - 20:36

Idag var det inga andra i gemenskapen i kyrkan, bara min vän och hans fru. Jag avböjde dricka kaffe efteråt eftersom det vore mer än jag klarar av. Senare på eftermiddagen skickade han sms. Jag talade om att jag hade starkare känslor för honom och att jag inte ville/orkade låtsas oberörd inför hans fru.

Han förklarade att han uppskattade min vänskap men att han inte ville riskera sin snart 30-åriga nykterhet med en massa känslor utan accepterat det lite gråare Svenssonlivet med sin fru.

Jag förstår det och respekterar det. Men det känns som om vi gjort slut redan innan vi ens börjat. Dessutom har ingen man, någonsin, inte varit snabb på att utnyttja situationen för egen del. Att bli avvisad har aldrig hänt mig förut. En ny nyttig erfarenhet. Jag vet att jag utnyttjat min yngre ålder, min lekfullhet och sexighet för att charma honom. Jag är verkligen inte oskyldig! Och inte har jag tänkt längre än näsan räcker heller vad ett gensvar från honom skulle leda till mer än tillfällig flirt. Egoistiskt av mig, förstås.

Jag är dessutom nynykter och full utav känslor. Man stabiliserar väl sitt känsloliv med tiden.

Men jag har ju gråtit hela eftermiddagen/kvällen. Inte lätt att dölja för resten utav familjen. Min man lagade middag och när vi satt och åt brast det. Jag tog handväskan, bilnycklarna och sa att jag behövde luft och bara reste mig och gick. Jag åkte ner till badet och har varit borta i flera timmar. Gråter och gråter. Jag inser ju att jag gråter över mitt liv, mitt äktenskap. Min vän har bara skyndat på processen. Dock känner jag mig ensam och övergiven. Vi kommer ju fortsätta ses på möten men vårt "förhållande" är ju slut. Han kommer knappast våga/vilja höra av sig. Jag kommer inte heller göra det. Jag måste gå vidare och läka, stå på egna ben. Jag kommer inte besöka kyrkan igen. Jag kommer sakna känslan av förälskelse. Jag har inte känt så här på så länge att jag inte minns när. Det kändes verkligen som om mitt hjärta sjöng! Underbart den korta tid som varit.

Jag kan ångra mig lite. Jag har själv förstört den där sköra bubblan. Å andra sidan skulle ju ingenting förändrats. Jag skulle bara slösat mer tid i en rosa illusion som inte var besvarad och aldrig skulle förverkligas. Om jag nu litar på Gud och ber om att få göra Hens vilja så är ju detta Guds vilja. Guds prövning. Man får inte mer än man klarar av för att växa, bli vuxen och kunna hantera livet. Det var aldrig meningen att jag skulle falla i min väns armar, eller älska. Det vore en verklighetsflykt. Gud vill att jag ska klara av den här krisen för vidare utveckling som jag ännu inte vet något om.
Jag upplevde verkligen ångest över att inte kunna ta till vinet... Men, jag ringde min första sponsor när jag satt och grät på stranden. Det var första gången jag vände mig till henne spontant om hjälp. Vi talades vid en stund och det kändes lite bättre efteråt.
Nu är det kväll och det blir inga mer glada sms och "natti natti" meddelanden. Nu är jag ensam igen. Min man fattar ju att något har hänt när jag plötsligt börjar storgråta förtvivlat och åker iväg. Han ringde mig när jag var på stranden. Men han började genast beskylla mig för mitt "bristande engagemang" vilket är skrattretande när det kommer från honom.

Jag önskar jag kunde dra tillbaka klockan ett dygn och fortfarande leva i den rosa illusionen... Men nu är det redan för sent. Jag vet att dessa känslor kommer klinga av och gå över. Det kommer bli bra till slut. Bara jag håller mig nykter. Men jag måste orka träffa min vän på möten framöver och klara det utan att vi sitter bredvid varandra och utan att jag börjar gråta. Jag får väl be Gud om hjälp. Acceptera det jag inte kan förändra... Jag känner mig som en idiot. Jag saknar honom redan... ?

Femina
sön, 2019-09-08 - 21:57

Nu känner jag lite ilska mot honom också. Han borde väl fatta att jag inte tycker det är så kul att sitta och konversera med han och hans fru. Verkar som han njutit lite av att känna sig som tuppen i hönshuset. Sen har han ju uppmuntrat mig hela tiden. Främst via vår sms konversation men också att sitta bredvid mig på möten och uppmuntra mig att träffa honom i kyrkan. Helt blind/döv och korkad kan han inte vara. Han har nog känt sig smickrad och njutit av min uppmärksamhet. Sen fegar han ur när det börjar brännas lite... ?

Femina
sön, 2019-09-08 - 22:07

Hoppas att han inte heller kan sova och att han har dåligt samvete. ?