Jaa, så har jag då tagit detta steg i mitt liv. Så svårt att erkänna inför sig själv, trots många många försök och trots livskkamratens fullständiga stöd till att försöka dricka bara lite... ibland... till att jag sen gått ut i min gömma och fyller på. Behållningen är följande: blir berusad, känner skuld, blir orolig för hur jag skall dölja detta, vad kan hända, LÖGNER, SVEK, SMUSSEL, FÖRNEKANDE, SKULD och SKAM och mycket mera. Smita undan och hitta på förevändningar, knepen är många... man blir nästan expert. Det är skrämmande minst sagt. Är det värdigt en för övrigt välfungerande (tror jag) vuxen person, knappast inte. Tycka synd om mig själv, det fungerar väldigt bra det. Det vet jag så väl, har burit skulden så oändligt många många gånger och visste att det är helt emot min natur och mot den jag önskar mig vara. Om någon läser detta så skall jag gärna skriva kapitel två osv i min berättelse. Det är nog nu. Min livskamrat vet att jag kom in här idag, det är mycket hennes förtjänst också, jag vill dela allt med henne. Tack.

Pellepennan

Fint för oss "gröngölingar" att få in en "nygammal" erfaren röst. Även jag har haft så mycket utbyte av Mulletantens inlägg.
Både här och i medberoende trådarna. Att ni finns kvar, och till och med kommer tillbaka - trots att ni kanske "räddat ert eget skinn"
Är ju så skönt, men det vet ni ju säkert redan :-)
Klokhet och stöd kan det aldrig bli för mycket av i det vi ny-nyktra går igenom, och fortsatt ska igenom.

//PP

FylleFia

Hej Mulleman! Pellepennan skriver så sant. Vi behöver erfarna röster här. Som till exempel din "gamla" kompis Victoria som fortfarande plitar ner en rad ibland. Jag blir ju nyfiken på hur du fixade det? Själv har jag hållt mig nykter nu i ett halvår. Jo, jag tycker det trots ett återfall i höstas. Men det har skett delvis med antabus. Direkt jag får toktankar så tar jag en tablett. Skulle gärna vilja kunna sluta med det. Även AA och behandlingshem bakom mig. Men inget fungerade för mig. Kanske var jag inte redo då? Men du då? Är lite nyfiken på vad som fick din bägare att rinna över. Givetvis svarar du bara om du vill. Många svarar partnern/barnen/familjen. Jag svarar egenkärlek eller självbevarelsedrift. För trots att jag älskade/älskar min man så var jag minst lika dragen till älskaren Bib.

Nu när jag verkligen vill bli fri från kryckan antabus så skulle jag uppskatta om du kunde lämna en nyanserad bild av alternativet AA. Nu skäms jag men jag skriver rätt ut till dig. Mitt starkaste och obehagligaste minne från mina få AA-besök är en massa främmande karlar som tafsar. När Adde (som jag har full respekt för) här skriver om sina möten så verkar det också vara ett stort kramkalas. Jag känner mig inte bekväm med sådant. Nej, jag har inga problem med kroppskontakt men vill liksom välja själv om du förstår vad jag menar.

Nåja. Jag har tänkt mycket på AA. Om att ge det en chans till. Googlat mötestider där jag bor - Stockholm, så jag har lite att ta av. Och kanske löser sig hånglet av sig själv? Det är tjugo år sedan mitt senaste möte. Idag är jag femtio och kanske inte lika eftertraktad som kramobjekt. Så min ärliga och -jag medger- något underliga fråga är; Kramas ni på mötena?

Kul att ha dig här Mulleman och kram (anständig) på dig! Fia

kan inte låta bli att meddela att jag inte är nån kramgo typ:) (Det är däremot mullegubben - men han får tala för sig själv:)

Jag har varit på två större möten där både AA och Alanon deltagit och där har jag inte upplevt kramande av den sorten jag läser att du upplevt. Jag tror jag kommer att krama några när jag träffar dem igen - men jag vill absolut välja själv. Kram på dej / mt

PS För övrigt har jag största respekt för människors medvetna val, t ex att välja bort att skaffa barn. Alltför många barn föds av skäl som inte borde vara giltiga - när vi nu en gång fått möjligheten att välja. Jag är tacksam för valmöjligheten - tro inte annat - men det gör det inte enbart enklare att vara människa. DS

Mulleman

... det känns tvärt på en gång att få svar och kommentarer av er Fia och Pellepenna här! Visst, jag har varit borta härifrån, sant, men ändå mycket närvarande i livet, med nykterheten och det andra nya livet, på mitt speciella sätt och via kära mt. Varmt och gott precis som att bara alldeles självklart omedelbart vara mottagen trots långvarig frånvaro, inga förebråelser, ifrågasättanden, tvivel, misstänksamhet...!Bara Duga! Önskar att jag skulle kunna dela med mig av den sinnesro jag själv fått erfara, främst genom att träffa andra i liknande situation. Javisst Fia, jag skall så gärna ge Min bild av AA, om den sen är nyanserad överlåter jag i främsta hand till dig att bedöma! Det viktigaste först, tittar mig i spegeln på morgonen och hälsar mig själv välkommen till en ny dag, frågar... nå hur ska vi ha det idag då, svarar mig... nykter. Kanske det låter enkelt, det är det alldeles säkert inte varje dag men ändå överblickbart. För mig är delningarna som sker i AA-gemenskapen oerhört värdefulla. Aldrig i mitt skapligt mångåriga liv har jag tidigare erfarit den totala frånvaron av krav, allt utom ett enda, nämligen en ÖNSKAN om att vara nykter. Observera, en Önskan, inte ett krav. Det består för mig mycket mera av något jag får (som jag inom mig alltid velat ha) som jag nu får. Jag duger för den jag är, jag är inte ensam och som jag idag betraktar mig själv... en stolt nykter man som inte kunde hantera spriten på ett acceptabelt sätt. Det har jag inget problem med att tala om ifall någon frågar. Varför skulle jag det? Hade jag inte vett tidigare att skämmas om jag bar mig något illa åt med för mycket dricka så varför i fridens namn skulle jag skämmas idag när jag är nykter! Så det så, häng med på det tåget så åker vi. Jag tänkte faktiskt i kväll att vi som tagit steget, om så bara för just idag (nykterhet är en färskvara, håller en dag i taget) att vi som fattat ett beslut om att lägga ner drickandet till förmån för nykterheten, för vår egen skull, bara det i främsta rummet. Vi har tagit ett stort steg, där måste vi ge vår omgivning tid att fatta och förstå och kanske framförallt inse att något även har hänt för dem. De har också en resa att göra, det viktigaste först gäller här! Det vi kan göra är att ge dem vår tid, faktiskt. Finnas där och se till att Vi tar hand om oss själva, då kan vi även så småningom kanske välkomna dem med på nytt, på riktigt och tillsammans. Prata om det!
Ojj, jag skulle ju bara skriva en hälsning att jag skriver mera senare. Så här blev det nu i alla fall. Och du Fia, jag skulle mycket gärna gå tillsammans på ett nyanserat möte med dig! Jag älskar att kramas, med ung och gammal. För mig har en kram ingenting med tafsar att göra, enbart ett sätt att för ett ögonblick känna den där varma omslutande ordlösa gemenskapen där inga förklaringar behövs. Men som konkret svar på din fråga, förresten Fia, det finns inga dumma frågor, det enda som kan vara dumt är att inte fråga över sånt man undrar. Jo, det där med tafsandet och kramandet, nej det har jag inte alls den erfarenheten av att det skulle vara ett kramkalas som förkläde att plötsligt kasta sig över någon sådär bara. Däremot kan en kram, ett ögonkast eller så, spontant bygga exakt den där ögonblickliga känslan av... jo, vi vet båda, vi vet genom vår erfarenhet något som många" där ute" inte fattar. Har ingenting med tafsar och sex att göra, Men jag kan tro att det mycket väl kan finnas en grogrund till något utöver det där vänskapliga. Vi nyktra får komma ihåg att vi är som tonåringar på ett sätt, ivriga att pröva våra nyfunna vingar och se vart det bär. Det vet väl de flesta att ungdomar kan vara rätt oberäkneliga, intensiva och totalt egotrippade stundtals!
Nu slutar mullegubben i alla fall för natten. Korrekturläser inte, så överseende om småsaker önska, hoppas andemeningen är klarare. Det är precis det här som är det fina i Gemenskapen, jag känner stor gemenskap med människor i liknande situation trots att jag vet precis ingenting annat om dem än en önskan att leva nykter och har bett om hjälp. Hoppas just Du och du och du finner den!God Natt.

FylleFia

Tack Mulleman! Och även mt om era ärliga svar om "kramkalaset". Visst måste det vara så. Som i alla sociala situationer. För de flesta är en kram något oskyldigt, men ett eller annat äckel lyckas alltid hitta tillfällen. Ibland helt omedvetet. Det var en bra jämförelse, den där med tonåringar. Lite kalvbenta står vi där och fattar inte riktigt vad som händer med oss och våra kroppar.

Ska nog ge det en chans till när jag kommer hem. För jag kan behöva det. Antabus är ok, men jag vill inte behöva ta en tablett varannan morgon i resten av mitt liv. Jag litar inte riktigt på mig själv ännu. Jag har slutat så ofta förr, för att några dagar eller veckor senare tänka att; "Så farligt var det ju ändå inte?" Så jag kan nog behöva en liten påminnelse om hur farligt det är. Dessutom har jag nu läst om kvinnogrupper. Kanske blir man inte lika upphånglad där?

Läste Magnus svar till Pellepennan om morgonens antal gästbesökare idag. 190 styckna. Pga ett inslag i morgontv. Men herregud? Hur utbredd är denna sjukdom? När man mår som värst tror man sig ju att vara ensam i världen om den.

Fia

no see Mulleg....mannen :-))

Säg nu ärligt : Inte tafsade jag väl speciellt mycket på dig när vi kramades på Landsmötet ?? :-)))

En kram för mig betyder så oändligt mycket mer än sex eller tafs....respekt, människokärlek, tröst, uppskattning, tack och inte minst en gest av förtroelighet och förståelse.

Jag är glad att du börjat skriva här igen, du behövs !

Kram !!!

Mammy Blue

Hej!
Ända sedan jag registrerade mej här för femton månader sedan har du flaxat runt som en skugga, Mt har skrivit mycket, och jag har er två att tacka för många ögonöppnare. Nu är du här igen, och det är jag glad för!

God fortsättning!
/MB

Mulleman

... och bugar djupt inför välkomnandet MB! Välkommen som Legenden värderar jag högt, tänker hur det skulle vara att bli benämnd Vålnaden istället... :-)))
Sorry, kunde ju inte låta bli att kommentera dig så här, det var Du som började! *skrattar för mig själv* Tänk så kul man har som nykter! Det ÄR faktiskt så att man kan ha glädje och mycket humör med i vårt stora och gemensamma arbete med nykterheten.
Jo, MB, jag är tillbaka här och ämnar förbli det också framöver, på sätt eller annat. Det är otroligt viktigt med gemenskap som skapas under inflytandet av strävan till ett så nyktert liv som möjligt, så besvärsfritt som möjligt. Då min vän, behöver vi varandra så mycket. Jag tror faktiskt att det är helt avgörande för de flesta av oss att verkligen bjuda på oss själva, för egen skull men inte minst för igenkänningsfaktorn för andra. Det är som att komma in i finrummet med dyblöta skör och inte riktigt veta hur, var och om man vågar ta ett steg till. Jag menar som nynykter, men siddu, det kan plötslig inträffa helt oförberett också! Då gäller, som någon skrev här, att inte sänka garden. Sanningen är att det verkligen inte bara den som önskar sig ett nyktert liv som påverkas. Vi behöver varandra, behöver veta att andra fattar hur man försöker beskriva att man har det och försöker göra. Andra som VET av egen erfarenhet att det minst av allt bara är att huxflux sluta. Samtidigt kunna se att DET GÅR, en dag i taget.
Vet du MB, jag blev så glad när Fia skrev och hälsade, Adde den rackarn (han ska få svar på kramandet...) skrev och hälsade mig välkommen och nu när du gjorde det också. Det är sånt som betyder.
Jagajaja... nu raderade jag visst bort en del av det jag skrev, som jag bara skulle korrigera lite. Men så här var det, nu smyger natten sig på mig och vill sluta mig i sin famn, det tar jag gärna mot med goda känslor och hälsar dig och andra så gott! Lovar att finnas kvar och dela med mig och med er. Kram från Mm (alias Legenden...) hihihi. God Natt!

Mulleman

till dig Adde! Nejdå, inte kramade du mig för mycket när vi träffades... men hur var det riktig med Mt!!! Skrattar gott för mig själv. Ser framför mig hur det plötsligt stod en vilt främmande mansperson där ute i solskenet vid vår bil och inte vara tilltalade min fru utan direkt bara ramlade ni i armarna på varandra!

Mulleman

Efter att jag nu skrivit först en gång ett tämligen långt inlägg och det raderades ut med endast två rader återstående och sen skrev jag om det ungefär likadant. Också borta! Så Adde min vän, det kanske är en bild av sånt som gått förlorat och inte kan repareras direkt! Hälsar dig i alla fall så gott Adde och God Natt. Gör nytt föröka en annan gång.
En sak i alla fall... det där med vårt möte. För mig var och kändes som så att efter allt ni skrivit och delat med varandra här på Forumet under lång tid, så förkroppsligades, materialiserades allt det plötsligt i en fysiskt levande person där ute i solskenet. Så självklart, att omsluta och veta att man mött på riktigt det man på olika sätt skapat en inre bild av. Det är så fint och äkta, det är ögonblicket bortom orden. Jag både fattade, kände och unnade er det mötet. Lev väl, vi ser till att finnas kvar för egen del och om så önskas, även för andra ute i Kampen värld. KRAM till dig Adde /Mullemannen.

Mulleman

Bara så där i största allmänhet då. Nu har jag läst och skrivit lite här och där bland trådarna. Lätt att tappa bort mig tycker jag, saknar den där direkta kontakten då när jag precis skulle vilja säga något. Men så är det bara. Jag skulle så gärna skriva och kommentera mera än vad jag gör, blir nästan som att tiden inte riktigt räcker till. Samtidigt vet jag av egen erfarenhet hur viktigt det är att dels själv få lyssna till berättelser, delningar och dels att själv få dela med mig helt öppet utifrån mig själv. Veta att det jag säger är rätt för mig precis som jag vet att det andra säger är rätt för dem. Så har jag det bland annat i AA, vilket jag uppskattar mycket. Den gemenskap och "upprättelse" som människa jag fått tillbaka tack vare det har betytt väldigt mycket för mig och för min fina gemenskap och liv med mullegumman! Tillsammans är så mycket mera än två var för sig. Så för den som just nu är nynykter och svag och skör, sök om det bara känns möjligt, sök någon att samtala med, jobbet måste man sen göra själv.
Jag vill verkligen på allt sätt heja på dig som kämpar, dig som vacklar... släpp inte taget, hitta på vad sjutton som helst men DU ÄR större än spriten!!! Att kapitulera anses allmänt som ett tillbakadragande och en förlust men när det gäller spriten så är det faktiskt tvärtom. Man gick en gång från det levande friska livets miljö i riktning mot undergång och mörker, kapitulationen innebär faktiskt då att vända på klacken för att återvända till det som var en gång, både verklighet och kanske drömmar. Det är stort att vinna och hitta en ny väg för sitt liv. Men med en grundläggande erfarenhet rikare i bagaget. Men lätt, det kan ingen räkna med att det är förstås. Det finns ingen lätt väg, ingen genväg, bara en äkta väg rakt in i och ut ur som en ny människa, rik på erfarenheter, kan en dag bli så viktiga att dela med sig av.
Nattlig reflexion, Mm.

Mulleman

För att lämna ett minnesspår som en del av en förhoppningsvis fortsatt dokumentation över "livsresan" i det jag första gången så mycket önskade mig... "Steget till ett äkta liv, hoppas jag". Som mitt liv är nu, en dag i taget, (fina och mestadels lyckliga dagar) så kunde jag ta och byta ut andra delen i trådens rubrik. Eller snarare ersätta som en del i resan "hoppas jag" till, "kommer för allt jag kan, kämpa för att behålla".
Att vara beredd att dela och ta emot hjälp är något av det mest stärkande jag kan erfara. Öppna dörren och låt det rätta komma in, du kommer att förvånas av den värme som finns för dig att bara ta emot, utan krav på motprestation. Viktigt att minnas att valet faktiskt idag är mitt, jag och bara jag äger rätten i slutändan till mina beslut. Det innebär samtidigt att jag inte längre kan skjuta skulden på något annat än mig själv, samtidigt som jag inte heller behöver ta på mig sån skuld som faktiskt inte är min! Som sångtextens ena strof säger, "tillsammans är ett sätt att finnas till". Lev och låt leva, också denna dag i smällkalla vintern! Mm.
...............

Bara en enkel liten sak...

Hej mina fina vänner, alla som ingår i det gemensamma om att leva ett liv utan en enda fylla längre. Hörde idag en fin sak "det är bara att fatta att jag aldrig mera kan få en glad och kul fylla mera!". Jag blev så där nästan överraskande glad över det! Fin känsla faktiskt. Det konstaterandet är liksom ett steg i beslutstrappan, kan jag tycka. Det har betytt mycket för mig att se andra och längre hunna nyktra personer, se dem och lyssna till deras berättelser, det vi kallar delningar i AA. När jag idag läser om personer här med försök och misslyckanden och tack och lov nya försök så fylls jag av den tudelade känslan av dels Förbannade sprit, dels styrkan i att försöka komma igenom och hitta "sin" andra sida och därmed ett kanske helt nytt liv. Det är med mycket av igenkänning och leenden man lyssnar till de andra erfarna... om man säger.
Nu ligger jag skönt nedkrupen under mitt duntäcke och konstatera att det faktiskt är fullt möjligt att, med hjälp, komma till en situation där livet är riktigt prima. Men jag glömmer aldrig hur det också har varit och framför allt vad som krävdes fram tills idag. I morgon är en ny dag med ett nytt beslut. Det som händer är också att tankarna går vidare till, hur skulle jag kunna vara en hjälp, ett stöd och finnas precis där och då när någon vacklar och den där inre dialogen med "fan själv" sätter igång.
När det gäller AA så är jag inte vare sig förespråkare för eller motståndare till "något enda sätt" till något som kan hjälpa en människa på vägen fram till sin egen nykterhet. För mig personligen har den gemenskapen i AA betytt väldigt mycket i min pågående resa, även för Mt (min livskamrat)faktiskt, på flera sätt. Till ex. så var det bara därför vi träffade Adde i somras!
Jag går troget på mina möten och det känns bara rätt och bra. Vi är några tappra själar som upprätthåller verksamheten, en kärntrupp kanske man kunde säga och numera får även jag räkna mig till dem. Lite speciellt på sitt sätt det också. Visst är det så att jag allt oftare kan känna att jag inte skulle behöva gå för min egen skull för att fortsätta min nykterhet, men jag vet att dessa tappra själar har blivit som speciella vänner på ett ovanligt sätt. Där finner jag ro och sinnesfrid, utan att behöva prestera någonting annat än min nykterhet... rätt lämpligt eftersom det är det jag vill. Jag vet ju fortfarande väldigt lite om deras “yttre” liv i vardag, jobb och familj med mera, men mer och mer om vad var och en är, tänker och vill vara för egen del. Sånt som de sen bara genom att vara nyktra kan dela med sig av till andra.
Tänker på att allt ändå inte måste göras NU, och det viktiga är en del av våra deviser, vi som är stolta nyktra människor… en dag i taget, ta det lugnt, det viktigaste först och bevara den inre sinnesron. Det mår vi själva bra av och då smittar det av sig också på andra vi möter.
Så enkelt är det hela! Hihihi.
God Natt alla tappra kämpar, kom ihåg, vi är många många!
Mm.

Pellepennan

Och tack för det fina och tänkvärda inlägget du skrev i går kväll i m!n tråd.
Mycket rätt att klistra in det här med. Skönt att känna att du har ett äkta liv idag.
Du har kämpat och det är väl det som är en rättvis belöning, även om bilden av belöning
tidigare såg annorlunda ut. Titeln på tråden får man nog leva med :-) Min trådtitel kanske inte är så dum ändå?
Det kommer ju i alla fall att påminna mig var jag startade min resa, så jag inte glömmer hur det är
när man känner att det inte fungerar mer. Det där med att inte glömma var man kommer ifrån, ja du vet...

Ha en fin dag, och hälsa tanten!

//PP

Mulleman

Viktigt för mig också att samla lite av de tankar jag haft . Efterhand som en tanke kommit och jag har skrivit i någons tråd.

Ordlös...

Skrivet av Mulleman den 27 januari, 2014 - 16:29.

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Yogi

Du förmedlar "kalla fakta" på ett mjukt sätt som manar till insikt och acceptans för verkligheten. Alkoholen, som är den drog jag obarmhärtigt jag lärt känna, är nog den starkaste, falskaste och mest destruktiva kraft jag upplevt. Min kärlek togs ifrån mig, eller - han valde bort mig för en större kärlek. Den kunde jag inte tävla mot, det var dömt att misslyckas. Men gudarna ska veta att jag försökte. Jag kämpade och kämpade men allt jag gjorde var att underlätta för honom och hans stora kärlek. Allt som kändes naturligt för mig att göra var helt fel strategier. Jag har lärt mig det nu. Jag skulle ha satt ner foten från början. Kanske hade det hjälpt? Kanske hade vi segrat då? Det får jag aldrig veta. Och jag vet ingenting om hur hans försök till nykterhet kommer att gå. Tyvärr tror jag inte att han lyckas den här gången heller, men för hans skull så önskar jag att han kommer att klara det. Det är svårt för mig att skilja på den han är innerst inne och den han är i alkoholens nät. Jag kan inte tycka illa om honom trots att han skadat mig, barnen och familjen på ett fruktansvärt sätt. Det går inte. Jag vägrar att tro att det är han. Jag går inte med på det. Det är förmodligen mitt problem...

Blev långt det här! Ville egentligen bara säga att jag uppskattar det du skriver i dina kloka inlägg.
Önskar dig och Mt allt gott!
Kram

att det är svårt för dig att skilja på den han innerst inne är och den han är i alkoholens nät går det rakt in i mitt hjärta. Under mitt första år här på forum redde jag med mer erfarna skrivare och med mig själv om vad en alkoholist är... I många omgångar. Jag har en djup övertygelse om att människan är (mycket ... eller långt) mer än sin sjukdom och den övertygelsen hävdade jag här gång på gång. Möjligen ibland också för att övertyga mig själv. Idag är jag övertygad. Jag känner så väl igen förtvivlan i att se en älskad människa förändras inför ens ögon - och övertygande hävda att det inte beror på alkohol... ljuga och förneka en uppenbar verklighet. Jag började tala om den "Sanna X" för den man jag älskat och gift mig med och jag hävdade envist att det var den mannen jag ville leva med. Inte den av a förvandlade, förvrängda. För mig har kunskap om vad som händer i hjärnan vid beroende varit väldigt viktig. En biologisk förklaring till vad som sker. Ville skriva detta, att jag känner igen ... Tillåt dig att sörja och tillåt dig att leva och må gott av ditt eget liv. Allt gott, kram / mt

Mulleman

Tack för allt fint du skriver som svar, kommentar till mig. Det var så viktigt för mig att skriva så ärligt som möjligt hur jag tänker, så som jag ser det. Själv erfarit och kunna säga att det absolut inte är något fel i att du inte tycker illa om den man du älskat, medan han var just den mannen. Jag känner att du låter honom fortsätta ha ett människovärde men att alkoholen kommit emellan er och håller så sakta på att föra honom allt längre från det som var den sanna personen. Jag hoppas nästan att han skulle få veta hur fint du fortfarande ser på honom och det ni delat i livet. Jag läser också om din beslutsamhet i det du gör nu och det ger jag dig bara fullt stöd i, på alla sätt. Som jag så tidigare, det kan till och med vara ett slags stöd för honom, i varje fall ett definitivt stopp i en ond spiral utan egen lösning. Jag har också läst dina rader flera gånger, för att riktigt ta in det. Du ger betydelse till orden om att dela.
God Natt och en riktigt fin och god Kram från mig. På mitt speciella sätt, så är du inte ensam. Mm.

Mulleman

Guldstjärna Tjalle!

Skrivet av Mulleman den 8 februari, 2014 - 00:08.

... Grattis till ännu en nykter dag och du utgick med segern ännu en gång, det är stort. Det är ju stort eftersom spriten kanske är den starkaste och lömskaste falskspelare med alla tänkbara knep och tricks för att komma innanför garden på dig som du mött i livet, på oss alla i samma situation!
Jag blir stolt över att läsa så exakt beskrivning över vilken kamp du och vi andra ständigt måste vara beredd att ta, helt plötsligt oanmäld mitt i allt eller som för dig i kväll ändå med insikt om att en viss "risk" för möjligt sug kunde komma.
Joodu, listig, falsk och stark heter det, vilket än en gång skulle bevisas. Jag för min del, notera att jag snackar bara om mig i det fallet, har fått mycket gratis styrka tycker jag, i vissa lägen, att genom ett alkoholfritt alternativ i princip bita svansen av trollet och klara själva suget efter spriten men kunnat behålla den "goda situationen" och stämningen. När jag sen har märkt att jag känt mig inte bara nöjd utan direkt glad och upprymd så har jag förstått att det främst har varit själva alkoholen som sugit mig till drickandet utan min kontroll, eller i varje fall på ett icke önskat sätt, tidigare som aktiv. Det är bara att acceptera men kanske ännu mera att helt krasst konstatera, som jag har gjort rätt länge, konstatera... jag har för min del druckit klart. Det var det det. Nu in i ett annat liv. Det har samtidigt inneburit att jag försökt och rätt snabbt faktiskt trots allt slutat förhandla med mig själv, precis som du Tjäle noterade, tänkt att nu har det gått så och så lång tid, att kanske.
För egen del har jag placerat ut ordet kanske från mig när det gäller alkoholen i mitt eget liv. Så vill jag leva och därför är det så viktigt för mig att läsa, skriva och träffa andra nyktra "ställningstagare" i mitt nya liv. Faktiskt också viktigt att träffa och möta medberoende, det är en mycket stor respekt jag hyser för dem.
Skönt att läsa och veta att det finns många som går samma väg, kommit olika långt men vägen är den enda... spikrakt genom och genvägar finns inte!
Lycka till i fortsättningen!
Jag har läst och ser att det finns ett helt gäng här nu med "nynyktra" som i varje fall, om än på staplande steg emellanåt, för var dag som går blir allt stadigare på benen, kul och hejarklack finns här, precis varje dag!
Så det så! Mm.

Mulleman

Jag ser det på liknande sätt som du, så himla bra att lägga korten på bordet och att vara sanningssägare är just precis så som jag uppfattar det... sanning är det kanske fullt ut bara för den som uttalar den, för egen del, men den är nog så viktig och kan lätt bli till andras sanningar och gemensamma i en slags ny konkret förståelsehorisont. Trevligt att läsa vad du skriver, har förstått att du kommit en bra bit på väg och i mångt och mycket delar jag dina uppfattningar. Rakt på bara, konstatera att det inte ger livet något ytterligare värdefullt innehåll med sprit till, men mycket fint utan. Det sägs ju lite raljerande, "skaffa dig ett liv i stället" och det är nog ingen dum tanke tycker jag. Men vägen dit är minst av allt självklar men samtidigt fullt möjlig. Jag har efter många år av envishet om att jag minsann kan själv... konstaterat att när jag släppte den fixa tanken så kunde jag be om hjälp och plötsligt kunde jag det ag inte hade lyckats med tidigare, på egen hand. Trots att det nära nog var med stora delar av livet som insats, i varje fall på lite längre sikt. Jag har kallat det för jagets vinst efter de yttre betingelserna paradoxala intervention. Eller på ett annat sätt tänkt, Om inte... så vad då?
Jag tycker vi med all rätt skall sträcka på oss som nyktra istället för att huka oss och känna oss vingklippta i samhällets ögon. Istället flyger vi rätt stadigt och har mycket av viktiga erfarenheter i bagaget dessutom. Kan kanske faktiskt beskrivas som respekt för själva livets värde. Lev och låt leva. Jag tycker mer och mer om tanken på en dag, en stund i taget. Livet lever man faktiskt framlänges men förstår det mestadels baklänges. Gäller att förstå skillnaden däremellan bara. Ta vara på det som tillför och kan kasta ljus in i framtiden. Det är precis exakt i detta ögonblick livet blir historia och hur den kommer att bli hågkommen har vi chans att påverka och även eget ansvar för.
Hmmm, nattliga funderingar kan visst föra lite vart som helst, men skönt i alla fall att det sker på nyktert huvud, som det heter.
Jag sänder många tankar till er alla här inne och er på väg in hit. Välkomna, tillsammans kan vi skapa liv värt att leva. Det små stegens filosofi är ack så viktig att ta till sig.
Jag har rätt mycket prövat min verkliga inställning till vad själva alkoholen i sig egentligen har gjort för mig i livet. Visst sjutton har jag också haft hur kul som helst många gånger tidigare i livet, vore heldumt att förneka det. Men sen tog det slut på det för min del (ville absolut inte se det själv)och det som skedde blev en ökande konsumtion i möjliga och så småningom även omöjliga situationer, i jakten på samma känsla. Men det fungerade inte längre, inte för mig, så som jag då hoppades och trodde mig vara förmögen till. Nu när jag slutat söka den sortens känsla av lycka via spriten som "biljett" så har jag funnit det jag i dag vill kalla den äkta känslan och där har faktiskt alkoholen ingen som helst roll för att jag skall ha den kvar. Det har blivit mitt rättesnöre och det beroendet av gemenskap jag funnit, finner jag mig gärna i. God Natt och styrkekramar till den som vill ha, behöver få det. Mm.

Tack för din kommentar! Fint att läsa din reflektion, ser återigen hur lika missbruket är. Just en ökande konsumtion i alla möjliga, men framför allt omöjliga, situationer. Sanningssägare, ja det är naturligtvis MIN sanning och den behöver inte vara nån annans. Men i fråga om alkoholbruk och -missbruk är "sanningen" rätt lika för oss alla. Andras erfarenheter har visat det. Så om nån undrar om han kanske kan dricka vid ett specifikt tillfälle och sen återgå till nykterhet direkt så är den samlade "sanningen" att det inte går. Det finns undantag visst, men jag tror inte dom är i detta forum. Om nån frågar säger jag vad jag tycker. Min sanning. För mej har andras sanningar varit en stor hjälp. Jag stod kanske vid en avgörande fråga förra vintern när jag ställde frågan om jag inte skulle kunna ta en skvätt Fernet Branca som magmedicin på semestern. Eftersom det inte är gott eller njutbart tänkte jag att jag kunde ta det utan att falla tillbaka. Men då sa nån här den bistra sanningen att detta var bara en omskrivning, en orsak att få dricka igen. Det sved lite att höra för så hade jag minsann inte tänkt men vid närmare eftertanke så insåg jag att det var just sanningen. Det var ett omedvetet svepskäl att få dricka på semestern och sen skulle säkert lite vin gått samma väg. All inclusive och allt. Det kunde ha blivit mitt fall om jag inte fått höra "sanningen". Och tagit den till mej framför allt, det valet är alltid ens eget.

Detta forum är det enda stället där jag "lever ut" min alkoholism. I verkliga livet vill jag inte basunera ut det. Min omgivning vet nu att jag inte dricker och vad dom tror eller säger bryr jag mej inte om. Ifall nån skulle fråga kan jag säga att det blev för mycket. Jag vill inte ha nån etikett på mej. Jag är inte alkoholist men jag kan inte dricka alkohol, allergi är en bra beskrivning. Vi kan igen ta exemplet md den som är allergisk mot nötter. Inte går den med en stämpel som nötallergiker i sin vardag? Det är inte min identitet. Inte nykterist heller. Inte icke-rökare men jag röker inte. Men jag har hittat mej själv efter att ha varit inne i alkoholsvängen och sluppit ur den. Åratal där mycket handlat om att dricka och ångest över det och livet som levts på sparlåga. Jag tycker om den jag hittat och börjar komma över förlusten av den tid jag slösat bort på alkholen. Jag har ju levt under tiden också naturligtvis men inte ett helt liv. Inte som nu när jag kan känna allt med öppet sinne. Glädje, ilska, sorg, tristess. Jag upplever det och behöver inte döva nåt.

Det är den starka önskan att andra ska nå samma stadium som gör att jag ibland vill ryta till och säga "men skärp dej"!