Trodde att jag hade allt under kontroll, att jag kunde dricka lagom.....
Dumt av mig, det kan jag ju inte....
Sabbade allt redan dag ett av semestern utomlands.
Idag tar jag steget mot ett liv utan vin.

Du har min medkänsla!! Låter som du lever i en situation som är svår att ta sig ur. kan du börja med något litet i allt som du vill förändra? Jag har inga bra råd att ge, kan bara försöka ge dig uppmuntran... Angående semester så hade jag nyss en nykter semester (den första sedan jag var på semester gravid för ca 8 år sedan) och det var hlet underbart! Vi var på ett ställe med fri bar så det hade varit enkelt att fuska, men jag höll ut och det var sååå skönt.

När det gäller dig så kan jag tycka att din familj borde stötta dig och låta bli att dricka i din närvaro, men om de inte fattar det kanske du kan låta bli att åka dit, alternativt be din man hjälpa dig? Förlåt, kommer säkert med usla råd, men försöker bara ge dig lite energi att ta dig ut från de svarta gardinerna.

Många kramar till dig!!!!

Spontant skulle jag vilja stoppa in dig på ett hälsosamt vilohem i 6 månader...
Där skulle du få behandling och hjälp med avgiftning och avvänjning samt bygga upp fysiken och själen.

I den bästa av världar skulle det funka men så finns ju verkligheten..

Den är tuff och nu har du bara att ta det där beslutet och jag tror du behöver hjälp denna gång.
För nu har du tre jobbiga saker, alkoholdjävulen, nikotinet och övervikten.
Har du inget stöd av familjen så måste du hitta någon annan.
Vårdcentralen måste kunna hjälpa dig med vägledning
.
Forumet här är ju fantastiskt i många lägen men i ditt fall tror jag du behöver mer.
Du låter så himla ledsen och uppgiven att jag själv får ont i själen.

Ge inte upp kära Sommar12,

Kramar till dig i mängder ??????

Jag är en sån där som alltid klarat allt. Tills jag blev sjukskriven för depression. Men inser nu att jag fortfarande vill bevisa att jag klarar allt. Även om jag mår fördärvligt och inte orkar varken duscha, borsta tänderna eller kliva upp ur soffan ser jag till att det alltid är städat hemma, finns mjölk i kylen, middag och rena kläder. Kan liksom inte släppa på något av det. Ställer upp med pengar, skjutsar och ser till att vara alla till lags trots att det långsamt äter upp mig inifrån. Tror att det är därför jag har så svårt att acceptera att jag måste släppa alkoholen. Vill, vill, vill vara som alla andra på Facebook som sitter där med sina vinglas och ler, grillar med en öl i handen och äter romantiska middagar med rött vin. Vill, vill, vill klara det. Men långt där inne vet jag att jag är inte sådan. Första klunken är ju fantastisk, andra glaset/ölen också men sedan är det bara ett jagande efter nästa och nästa och nästa. Och tänk om det tar slut. När jag drack för några dagar sedan innan jag kom tillbaks hit var jag så rädd att mitt rosévin skulle ta slut att jag öppnade värsta dyra Dom Perignonen och spädde ut rosévinet med. Skäms så jag knappt kan skriva det. Varför vill jag så förtvivlat vara som alla andra och bevisa att jag klarar det?
En sak jag funderat på är om någon har erfarenhet av att dricka som jag och vet om det där med att jag klarar att hålla balansen några gånger ökar risken för att jag hamnar i monstrets klor några dagar/veckor senare? Väcks liksom alkoholdjävulen?

Sommarflickan2018

Jag känner så igen mig i mycket av det du skriver, att vara alla till lags, att aldrig svika och göra allt för alla andra. Vilket inte ens alltid ger den utdelningen en önskar. Precis av samma anledning har jag varit utbränd ett par gånger och blivit djupt deprimerad. Det är en förödande känsla som ibland är övermäktig. Får du någon hjälp i form av terapi, stödsamtal, medicin etc?

En sak jag tog tag i när jag slutade dricka var att sålla bort massor av människor på Instagram och Facebook. Jag orkar inte se alla fejkade positiva bilder på vinglas, ölglas, lyckliga barn i vattenspridaren när jag vet att sanningen inte ser ut så för många. Och även om det hade sett ut så så gör inte det mig gladare. Då är det bättre att inte se det. Visst kommer det fortfarande inlägg där folk skålar med vinglasen intryckta mot kameralinsen men de brukar jag inte gilla. Sen är det upp till var och en att dricka som den vill men jag vill inte ha det upptryckt i nyllet. Facebook och Instagram är inte sanningen, inte feelgood bloggar heller.

Däremot känner jag hur mycket positiv energi, hur mycket kärlek, glädje och jävlar anamma det finns i det här forumet och här får/kan jag vara mig själv. Så jag försöker fokusera på det.

Jag drack inte i perioder utan varje jag men mängden kunde variera. Det fanns de dagar då jag klarade mig på ett glas vin, för att koppla av (och för att det inte gick att komma åt alkohol när familjen var hemma och vi inte hade köpt hem något) men oftast blev det flera glas upp till två flaskor de dagar jag var ensam. Och när jag skulle handla på Systemet räknade jag så att det inte skulle ta slut inan den och den dagen, vilket det ofta gjorde iaf. Och jag har också öppnat dyra champagner (dock inte så dyr) som jag sen fått ersätta. Det svider rätt mycket att behöva betala 450 kr för en flaska man måste lägga tillbaka. Men nästa gång vinet var slut så låg den där och lockade.

Jag tror att du behöver stöd och hjälp från utomstående. Det (är iaf min erfarenhet) är ett ovärdeligt stöd att få hjälp av folk som jobbar med dessa frågor och som vet vad som behöver göras, sägas och ifrågasättas. Du har dessutom en stor erfarenhet som är så himla viktig att minnas och dra nytta av. Du har gjort det förut, du vet att du har klarat det en gång. De åren du varit nykter är inte bortkastade, det är fantastiska år att lägga under västen. Glöm aldrig det.

Stor styrkekram

Vilka fina och tänkvärda inlägg ovan. Mina alkoholmönster liknar eras.

Vad jag spontant undrar är, att om du till trots för medicinering (med SSRI, stämmer det ?) inte blir bättre kan det vara dags att omvärdera medicinering, speciellt eftersom den typen av medicin ofta leder till viktuppgång.

Min andra reflektion är att ’ja’ - varje gång du dricker driver du alkolholberoendet efter som sjukdomen är progressiv. Toleransen ökar gradvis och dina triggers.. ja, du vet själv.

Jag fick rannsaka mej själv och läsa på och konstatera att i mitt fall är det alhoholmissbruket som drev fram depressionen och sen är man verkligen inne i en ond cirkel. Har jobbat med en duktig psykiater i flera år nu och lyckats bryta depressionsmönstret även om jag idag är sjukskriven för första gången i mitt medelålders liv. Men det är av andra orsaker. Men inte förrän jag drog ned kraftigt på alkoholen mådde jag bättre i själen. Jag dricker precis som du - det blir inte så ofta nu men när jag gör det kör jag hela vägen in i kaklet. Jag har lämnat sociala medier, droppat väninnor som bara vill ha en ursäkt att vina och jag dricker aldrig ute.

Du kan fixa detta men jag kan rekommendera att du är ärlig mot psykiatrin, nära och kära och att du ev öppnar upp på jobbet dom kan hjälpa dej med vård och uppföljning. Jag tror stenhårt på dej och skickar en stor, varm kram ?

John-Erik

Hej!

Har läst en del men inte hela tråden.
Du har haft en tuff resa bitvis, men det som slår mig och ger ett intryck av en styrka i grunden är
att du faktiskt bestämde över A under många år. Detta kan ju ingen ta ifrån dig oavsett de andra
aspekterna och problemen. Många som har tröst och trygghet i A, har andra problem som ger
A möjlighet att komma in i personens liv. A som drog är ju fruktansvärt potent kortsiktigt som
bedövning. Försök att tänka tillbaka på handlingskraften du hade de nyktra åren och hur du gjorde
och tänkte då. A är depressionsframkallande och ger ångest för oss som inte tål det.
Försöker själv med att få in det i huvudet..Är avundsjuk på dina nyktra år. Hade jag haft det hade jag
nog klarat mig bättre och känt mig yngre och piggare.

Styrka till dig och lycka till!

Och välkommen tillbaka även om det inte var hit du ville igen!

/John

Även om sex år har gått och jag inte varit inne här så mycket som den sommaren så är det så fantastiskt med alla dessa kloka och varma människor som finns här inne! Just nu håller jag på och packar för en veckas semester i Spanien. Låter ju otroligt bortskämd när jag säger att jag faktiskt inte har lust att åka. Tycker att den här värmen vi haft den här sommaren har varit så jobbig. Kanske för att jag bär på ca 20 kg övervikt.... Förutom värmen hatar jag alla människor som sitter överallt och dricker kall öl, rosa rosévin osv osv osv. Bara tanken på en kall öl gör att jag redan när jag tänker på det vet att jag inte nöjer mig med en. Förstår inte hur jag klarade mig under de där första åren. Just nu känns det bara outhärdligt att sitta på restaurang och dricka mineralvatten och cola. Har två tonårssöner och sambon med mig och utan A ingen paus från deras stök och bråk. Förlåt att jag gnäller men jag kan inte se något positivt med detta just nu. Vill gräva ner mig i min soffa här hemma med regnet smattrande utanför rutan.

att du inte mår bra. Jag minns att du klarade att vara nykter ett bra tag, ett par år? Men att du inte kände dej bekväm med det. Att du inte blev av med suget. Om jag minns rätt. Ledsen för din skull. Du skulle ha allt att vinna om du kunde lämna bort alkoholen och det vet du naturligvis. Jag har inga goda råd. Förstår att du tycker det är jobbigt att åka till Spanien. Det är svårare på såna platser där vinet är billigt och liksom hör till vardagen.
Jag bara önskar att du ska komma fram till att det finns ett mycket bättre liv utan alkohol. För det måste du nog ge upp tanken på att kunna dricka ibland, kontrollerat osv. Vi kan inte göra det. Du vet nog allt detta, du har varit med länge nog. Jag önskar dej verkligen lycka till! Det går.

Tack Santorini, det var länge sedan men du är fortfarande lika klok!
Nu har två dagar av semestern gått och än så länge har jag inte druckit. Ser att mannen bevakar mig varje gång vi ska beställa dricka på restaurangen.
Jag sitter där och är sååå avundsjuk på alla med A i sina glas. Önskar liksom att jag var någon annan för en stund, en obekymrad, glad och fri själ, med vackra kläder, lite smink, fixat hår och rosa vin i mitt glas.
I stället sitter jag där, fet, osminkad, håret i slarvig knut, gammal klänning, nedbitna naglar och rastlösa ben, liksom fångad och kommer ingen vart.
Kan inte sova på nätterna så jag börjar känna mig så sliten och tankarna ilar hit och dit.

Det är otroligt vad starkt beroendet kan vara. Så man kan bli fast. Så många år jag satt fast i den fällan. Det är en sån oerhörd lättnad att vara ur det. Du behöver verkligen få hjälp. Du har säkert skrivit om vad du prövat. Det finns väl inget som tar bort suget? Men ändå, nån hjälp utifrån behöver du.
Flera saker kan du ändra på redan nu. Du kan sminka dej och fixa håret, väl? Känns kanske bättre så. Börja där. När jag är utomlands brukar jag beställa intressanta, goda smothies. Då har man en trevlig drink. Inte så kul med bara bubbelvatten.

För en varaktig nykterhet som man kan leva med måste man sluta tycka synd om sej själv. Det känns fånigt att skriva såna självklarheter till dej, du vet allt redan. Men det är vad jag kan säga. För min nykterhet var det viktigt att jag från början bestämde att aldrig dricka alkohol igen. Inget "en dag i taget" för mej. Nej, inse att jag druckit klart. Kvoten är fylld, jag har försökt minska och begränsa och fallit varje gång. Ett eller två glas är alltid för litet. Och med det beslutet sluta tycka synd om mej! Jag är allergisk. Det är inte synd om mej, det är faktiskt väldigt lite jag saknar ifråga om alkoholen. Vanligtvis ingenting. Nån sällsynt glimt men ju längre tiden går desto mer främmande känns det.

Jag kan inte hjälpa dej men jag förstår hur du känner och jag vill på nåt sätt förmedla att det går att komma ur. Du har ALLT att vinna.

Klarade av semestern utan ett enda glas A. Det blev mycket suktande och avundsjuka blickar på "alla andra" men det gick i alla fall.
Jag funderar lite på hur jag liksom ska kunna ändra på mitt liv så att jag inte hamnar i situationer som gör att jag känner så här.
Åker alltid till varmare länder på semestern där A är en stor del av själva resan. Vill hitta något annat, en annan del av mig själv.
Vill släppa den här längtan tillbaks till vinets glansdagar. Har kämpat till och från i sex år nu och vet att jag är ju inte beroende av A, dricker inte ofta, men när jag dricker kan jag inte sluta. Jag tycker att det verkar som att många här har samma problem. Och för oss/mig är det så svårt att acceptera att man helt måsta lägga av då det oftast inte orsakar problem med jobb osv utan "bara" fruktansvärda bakfyllor med dödande ångest. Det är ju så lätt att tänka att jo då den här gången går det nog.... Och för mig har det gjort det typ en eller två gånger, men sedan den tredje gången då tar monstret över och jag måste måste måste bara ha mer. Som att kliva på ett rusande tåg och inte kunna komma av.

Det var ju fantastiskt att du klarade semestern utan alkohol!
Det bådar gott för framtiden?
Nu har du motivationen och en jättebra start på det nya nyktra livet.

Tänker på dina framtida semesterresor... Varför inte välja någon temaresa nästa gång? Det finns ju en uppsjö av alla möjliga typer av resor.

Då blir ju fokuset på något annat än alkohol.

Fortsätt kämpa du vet ju att det går.
Jag håller tummarna ??
Kramar ???

Väldigt länge sedan jag var här, men direkt när jag kommer hit får jag en varm och lite gråtmild känsla. Och faktiskt kanske lite, lite stolt över mig själv. Hela hösten och vintern har gått. Jag har inte druckit A och lyckats gå ner 15 kg. Kanske inte den bästa och hälsosammaste dieten, hoppa över frukost, mycket kaffe, ca 5 cigg om dagen och mycket Pepsi Max..... Men det känns lättare i kroppen och lättare att hitta kläder som passar. Har jobbat mig upp från heltids sjukskrivning till att jobba 75 % och allt mitt fokus och all energi har gått till det. Däremot är jag orolig för mitt förhållande. Vi har varit ihop i 21 år och just nu finns ingen kärlek, ömhet och attraktion kvar. Jag är som lugnast och "friast" när han inte är hemma. Men kan samtidigt inte tänka mig ett liv utan den här "familjekonstallationen", huset och allt annat som hör till. Vad gäller alkoholen och min känsla av att jag "bara måste" gå in här och skriva hör nog våren till. Jag ser och känner ett mönster i mig. Jag vet inte när jag ska släppa den här känslan när våren kommer. Har haft samma känsla nu i 7 år!! Låter förskräckligt när jag ser siffran!! Men ändå, det ska grillas, köpas rosévin och bubbel. Det ska vara After Work och man ska sitta ute hela kvällarna. Ett sådant liv hade jag före 2012 och jag verkar inte kunna sluta sörja. Förra helgen skulle mannen grilla... Jag stänger altandörren, gnäller på att det luktar grillrök och önskar att jag var ensam hemma så att jag kunde äta flingor och mjölk framför TV:n. Allt detta runt omkring denna grillning "funkar" fortfarande inte för mig. Det finns inget mellan-läge för mig. Antingen dricker man före/medan man grillar och fixar och gör mysigt, sedan dricker man till maten och sedan sitter man och dricker mer och "myser" med ost och kex. Eller så är man nykter och vill äta ensam framför TV:n och inte laga mat alls. Tyvärr är det mina två lägen. Därför känner jag en sådan sorg, rädsla och ångest inför sommaren igen. Känner mig tom och ihålig och nu när jag "skrivit av mig" inser jag att jag fortfarande sörjer den jag var i livet "före".....

Oj, känner igen både sorgen inför kommande sommaren samt känslan av lugn när partnern inte är hemma. Känner exakt likadant som du med allt eller inget. Hoppas du hittar något som ersätter det gamla, tänker också att man måste ersätta med något nytt?

Tack "Tackohej" för en bra fråga, den får mig verkligen att fundera. Jag har inte hittat något nytt att ersätta A. Eller inte något vettigt i alla fall.... Först ersatte jag A med glass och godis, det var gott och härligt eftersom jag bantat hela livet. Men jag blev alldeles för tjock och började då röka efter att inte rökt på 20 år. Det känns inte heller som en särskilt bra ersättning. Det du skrev fick mig att tänka att jag behöver ersätta A med något positivt. Så jag undrar om någon har några förslag. Har tränat ganska mycket i mina dagar, men vill inte börja igen, vet inte riktigt varför, men känner bara inte för det. Eller är det acceptans som gäller, att inse att livet för mig kommer bli soffa, tv och morotsstavar för att inte bli en fet, rökande alkis?

Har hela sommaren suktat efter att dricka och tittat avundsjuk på alla som står med sina glas i händerna glada, utvilade och semesterfina! Har gått omkring och tyckt såååå synd om mig själv. Så jag bestämde mig för att "får alla andra så tänker jag också"! Åkte i förrgår iväg med min sambo till en fin strand och bodde i husvagn en natt. Jag gjorde klart för honom att jag behövde "få detta ur kroppen/huvudet" och han förstod. Det var en härlig kväll med öl på stranden och nattbad. Jag var "kidnappad" av alkoholdjävulen på en gång. Bara försvann och tyckte allt var sååå häääärligt, drack och drack och drack. Tillbringade sedan hela natten kräkandes i en buske bakom husvagnen. Överlevde dagen efter och nu är ångesten helt överdjävlig. Jag lider av återkommande depressioner, har det svårt på jobbet och hög ångest i vanliga fall. Så det är verkligen en kamp nu att överleva dagen. Jag har kämpat med detta i sju år nu och har nog aldrig riktigt accepterat att jag har problem och har aldrig släppt önskan om att dricka. Har försökt anamma tankesättet som så många andra berättar om, att man inte dricker för att man inte vill i stället för att se det som att man inte får eller kan. I dag kom jag på vad som måste bli mitt sätt att se på det. Jag kan inte dricka så därför vill jag inte. Jag kan inte dricka för att jag varje gång dricker för mycket. Jag kan inte dricka för att jag blir sjuk dagen efter. Jag kan inte dricka för att jag redan nykter har för mycket ångest. Jag kan inte dricka för att jag äter antidepp medicin. Därför väljer jag att inte dricka. Jag tänker inte utsätta mig för detta. Alla ni som läser och också har tankar om att "få det ur kroppen", att ge efter, att prova en gång, att det går nog den här gången - gör det inte! Det är inte värt det och jag tror att har man en gång insett att man har problem med alkohol så kommer det alltid att vara det. Jag har kämpat sedan sommaren 2012 och tagit många återfall, lyckats hålla det på hyfsat nivå någon semestervecka eller så, men alltid, alltid, alltid så slutar det på det här viset..... Vet inte hur många gånger jag måste lära min läxa? Nu gäller det bara för mig att överleva kvällen och försöka hitta tillbaks till mitt vanliga nyktra jag.

Femina

Vi har alla en förmåga att förtränga det dåliga och glorifiera det som varit bra med tiden. Tänk bara på vår barndom! Många minns ständigt soliga sommarlov trots att vi vet att det inte var så.

Vi glömmer, förtränger, nöter sakta bort det obehagliga upplevelserna utav A. Så minns vi de roliga och vackra sidorna utav A. Det är dessutom inte svårt att minnas när man tittar sig runt på uteserveringar, grannar som grillar osv. Så lurar vi oss själva på nytt och vill så gärna leva i illusionen om A. När vi tar första glaset och tappar greppet, påminns vi om varför vi inte ska dricka. Igen. Sen går tiden och vi börjar om i samma cykel. Om vi inte lär oss hitta verktygen för att bryta den cykeln. Illusionen om A som är just bara det - en illusion.

Du skriver så bra, och det är så skönt att veta att jag inte är ensam. När jag läste ditt inlägg så "såg" jag liksom ett rosa moln med A-illusionen i som svävar framför mig. Dags att sticka hål på det!

Du är inte Ensam, jag är den som är ensam ;)

Visst är det så sjukt att en sak som för vissa är så liten och oväsentlig - alkoholen, är för oss solen som vi kretsar kring. Hoppas att du och jag, ja alla här finner en ny sol i vårt oändliga universum.

Men visst är det tufft. Jag tar det dag för dag och bestämmer mig varje dag för att inte dricka (än så länge i alla fall).