Min historia.
Under min uppväxt, var jag en revolterande tonåring (väldigt självständig) och som alla andra, var det mellanöl jag drack för att bli full. För det var ju det det handlade om i första hand, även om man kallade det för att "festa". Poängen var ju att bli full!
Nåväl, DET växte jag ifrån. Det blev ett tidigt äktenskap, där ingen av oss var mogen för att bilda familj egentligen och skilsmässa, eftersom det kändes, som jag hade ansvaret för 2 barn, istället för det enda vi hade..
Ny man efter ett par år, andra barnet efter ytterligare ett par år. Ett nybyggt hus, deltidsjobb och en "framgångsrik" man.
Det började med att vi hade ett ganska stort umgänge, så det bjöds på mat och vin.. I början var det härligt att både bjuda och bli bortbjuden..
Jag kände mig så "spirituell" och trevlig efter ett par glas.. Tyvärr, så gjorde min dåvarande man det också (och ansåg sig själv vara en guds gåva till kvinnorna, inte bara mig!)
Efter åtskilliga stormiga uppträden (där allt givetvis var mest mitt fel) upptäckte jag att han skåp-söp! JAG skämdes, och var glad över att han inte åkt dit för rattfylla.
Jag kom nämligen på honom en väldigt tidig morgon (vid halv 4-tiden) stå och halsa direkt från barskåpet.
Han skyllde på att mitt uppträdande (skäll, för lite sex, för lite uppmärksamhet etc) gjorde att han inte kunde sova. Och han hade ju ett SÅ viktigt arbete...
Den morgonen, föll ett par fjäll från mina ögon. Jag tvingade honom att sjukskriva sig, för om han satte sig i bilen, så skulle jag ringa polisen.
Han måste ha anat att jag menade allvar, för han lommade isäng och ett par månader senare flyttade vi isär. (efter ytterligare en månad hade han skaffat en ny kvinna!)
Själv, tröstade jag mig med ett par glas vin på kvällarna när barnen somnat, tills jag insåg att jag inte hade råd att fortsätta dricka i den takten. Dessutom tyckte jag inte att det var roligt att sitta ensam och dricka (kanske skämdes jag lite över chablonbilden av den försmådda, som sitter och pimplar vin..)
För sådär 6 år sedan träffade jag mannen i mitt liv! trevlig, ordnad ekonomi, bostad och händig! Inget tjafs som vem som ska städa diska eller tvätta..
Han nämnde öppet att han haft problem, i samband med en uppslitande skilsmässa, men han blev aldrig knöfull eller otrevlig. Däremot älskade han viner och var väldigt kunnig utan att vara vin-snobb.(starksprit nobbade han och gör för det mesta fortfarande)
Sedan har det smugit sig på.. Ett á två glas vin till maten, har blivit ett par flaskor.. och så några starköl...
Några gånger har han trillat igenom, med dunder och brak och blivit i stort sett redlös. Naturligtvis har jag "förlåtit" och sett det som engångsföreteelser (fastän magkänslan sagt något annat) Jag har ju själv druckit.
Den senaste händelsen, fick mig nog att chockartat öppna ögonen och inse att jag själv har blivit beroende och besluta mig för att göra något åt det!
Jag kan bara ändra på mig själv! Hur gärna jag än vill att den man jag älskar, ska bli nykter alkoholist, så måste jag inse att DET kan bara han själv åstadkomma.
Jag tänker inte överge honom hals över huvud, men jag har sagt att det finns saker jag inte kan dagtinga med mitt eget samvete om. Han anser fortfarande inte att han är beroende, men medger att det kan uppstå vissa problem när han "råkar" dricka för mycket..
Så nu har jag parkerat på bänken (som någon skrev i en tråd)i forumet!
Tack alla ni som är här, för uppmuntran och ögonöppnare!
Ha en fin dag!/trollet

Lisbet

Hej höst trollet. Tack för att du finns.

Jag är också så genom trött. Som jag skrev så har jag tagit promenader under helgen och jag har också styckat kött fast då älgkött. Skurit, putsat och malt. Det tar sina timmar men som du skriver så är det skönt när det är klart.
Jag har annars en så konstig trötthet i kroppen.

Fredags kväll var det som om luften gick ur en ballong, helt slut. Jag hade då förflyttat mig till mannen som befann sig i vår stuga i skogen och det var så skönt att inte vara ensam mer vilket jag har varit under veckorna ett tag tillbaka.
Lördag så åt vi frukort och sedan började jag bara att hejdlöst gråta och mannen tittade på mig med stora ögon och förstod naturligtvis ingenting, och hur skulle han göra det. Men det var så skönt att få gråta lite och sedan få en underbar kram av honom och även om han inte vet om mitt beslut till nykterhet så var det gott för mig att ha honom vi min sida.
Känns som om det är massa spänningar som skall ut och det är så mycket känslor som far upp och ner i mig. Har du kännt det så ??

Jag valde att tacka nej till en middag igår hos vänner för jag vet att där flödar det i vin och drinkar och jag hade nog haft svårt att stå emot. Måste bli starkare först.

Ha en bra måndag i höstrusket./ Kram Lisbet

carp diem

Är helt förtvivlad har druckigt sen fredag. Vi skulle
ha en liten middag för svåger o svägerska. Och innan
dom kom tänkte no alkohol. Men alkofaan vann och sa till
mig nu har du varit duktig och nykter 2 månader och jag
min dumme faan gick på det. Mår skit just nu är så rädd
för värsta ångestpåslaget som kommer i natt. Besviken på
mig själv. Just nu har jag druckigt en flaska vin och
klockan är bara halv tolv. Jag behöver ert stöd, har ju
mått så dåligt av A varit inlagd 2 ggr på psyk. Snälla
finns det någon som kan stötta mig.
Tack alla för ni finns
CARP DIEM

höst trollet

Visst trillar vi, och just nu, är de mest rädd för perioden när alkoholen går ur kroppen?
Varför förlänga pinan?
Och det kanske inte alls blir så illa? Du har ju varit nykter i 2 månader..!
Nej, på´t igen! I värsta fall, tycker jag faktiskt att du ska ta kontakt med vårdcentralen eller akutpsyk!

Du har ingenting att förlora längre, bara ALLT att vinna! Det är ju inte alls ovanligt att vi "trillar igenom", fast vi beslutat oss för att inte dricka..

Om du nu är fast besluten att försöka igen, så ÄR jag MED DIG!
Det är vi allihop! Av med skämshatten, ta en stor kopp kaffe och ring alkohollinjen!

stödkram / trollis

höst trollet

Visst blir man trött, när all spänning går ur kroppen! Du har förmodligen lagt en h-vetes massa energi på att smussla och dölja..
Nu finns inget kvar att dölja, på samma sätt..
Ibland gråter man faktiskt av lättnad också, när man inser, att man inte blev "ratad" för sina misstag.. När man inser, att den där famnen faktiskt finns kvar (och kanske alltid funnits där, fast man skämts för mycket för att krypa upp i den?)

Min käre gubbe, som har en bit kvar ;-).. är lite förvånad över att jag trots allt finns kvar och försöker stötta.. Lite frustrerad kanske, för att jag inte har tagit beslutet ÅT honom, genom att slälla ultimatum..

Jag resonerar som så, att HAN måste ta sitt eget beslut! Jag kan bara besluta åt mig. Det jag kan göra, är att se till att hans drickande inte skadar mig (vare sig fysiskt eller psykiskt) I så fall, är väskan packad och klar.. Och DET vet han också..

Du gör rätt i att inte utsätta dig, för frestelser, som du känner dig tveksam till..
Och jag tror att du kommer att erfara en massa känslor, som kommer och går.. Mycket sådant man tidigare "stängde av" med alkoholens hjälp..

Nu har vi vårt fria val, ska vi titta på dem eller ska vi fortsätta stänga av?

Ha en skön, nykter höstdag du också!
kram /trollis

Villervalle

Jag var ju lantbrukare tidigare och hösten är faktiskt en av de årstider jag tycker bäst om. Vi hade både kor, grisar och får så det blev en hel del att pyssla med, och jag hjälpte även andra med både slakt och styckning så det blev nästan ett heltidsjobb på hösten. Sedan blev det ju även del jakt, och det finns nog ingenting så avkopplande som att lyssna till en bra jakthund under en fin jaktdag.

Nu är det mest till att botanisera i diskarna i affären eftersom jag bor i stan numera, och jag håller med dig att lammköttet nog är det allra bästa man kan ha på bordet.

När det gäller kontoutdrag så blev jag så förtretad tidigare så jag gjorde som Dompa föreslog. Jag tog alltid ut kontanter till systembolags inköpen, men den man lurar är ju bara sig själv ;-)

VV

höst trollet

Vadå Forumberoende? jag?...;-D
Nu puttrar "lamm i kål" på spisen och jag tar mig en välförtjänt paus på forum..
Snikar in ibland på kvällarna när gubben gör annat..Och det har jag inte det minsta dåligt samvete för!
Det känns så skönt, när man ser de gamla vanliga forum-syskonen, hemtrevligt på något sätt!
Så släng dig i väggen fb! detta måste vara mycket bättre ;-)

Ha en trevlig kväll allihop! / trollis

höst trollet

Hej VV! Jag har testat att bo i stan, och nå´n riktig asfaltsblomma blir jag nog aldrig...
Jag är en så´n som blir skitstressad, om jag måste åka in och tillbringa så mycket som en eftermiddag i en lite större stad!
Köpcentra är något jag är s u p e r a l l e r g i s k mot! ( får nästan psykbryt, när gubben släpar in mig på IKEA.. "claes-i sjön" funkar lite bättre..)
Ja, det där med att lura sig själv, är vi otroligt duktiga på.. *skratt*
Och jag tror att det är OSS själv, som är det enda vi lurar i det långa loppet..

Gud vare med dig, för själv har jag inte tid ;-D/ trollis

jag klistrade in länken till Wirbrings artikel på tråden med tips om böcker, filmer mm
Forumet är en bra plats att hålla till på:) Fortsätt med det! Kram / mt

höst trollet

Stor kram! Hoppas att allt är gôtt i mulleholken..
Maten börjar dofta, så jag dreglar snart ner tangentbordet.. :-D
Ha det gott!/ trollis

Dompa

Godmorgon Trollis! godmorgon alla andra! Nu kommer jag inte skriva om alkohol. Det finns annat i livet. Som Lammgryta ;-).

Jo när det gäller att handla cash, så köper jag ytterst sällan ngt på mitt kort. Jag tycker om känslan av att veta att jag faktiskt kan betala för det jag vill ha. Inga krediter som kommer surt efter. Ännu mer uppskattar jag att ingen vet vad jag handlar. Gäller inte bara A, utan all direktinriktad reklam man drabbas av när man drar ett kort. Och det som jag skrev om känd, ökänd...tänk om man en dag hamnar i tidningen.
Då kan nästa dags rubrik bli;" Dompa gillar att äta grönsaker och lägger ut en massa pengar på bensin"... Nu var det ett oskyldigt exempel, men ni fattar.

Ha en bra dag därute och drick med förstånd. /R

höst trollet

Förstår vad du menar..
Problemet med byhåla, är att det inte finns någon bank som hanterar kontanter.. Och "hålet i väggen" ofta har slut på varan..
Visserligen brukar vi se till att ha lite cash hemma,(här i byhåla är det byteshandel som gäller..) men man kan ju inte ha hur mycket som helst, med tanke på ev. rånrisk.

Appropå reklam, så sitter det en skylt på brevlådan: "Ingen reklam tack" och skulle det mot förmodan slinka ner något "direktadresserat", så är soptunnan bara 5 meter bort, (innan man kliver in genom dörren igen..)

Det hemskaste som kan stå i tidningen om trollis, är förmodligen att hon varit på ICA, hos tandläkaren och handlat reservdelar hos mekonomen..(möjligen, ve å fasa, köpt hydralolja till klyven samt en å annan motorsågskedja..)

I och med att det är en liten ort, så blir det heller sällan några problem, när vi glömt plånboken, när datorer, uppkopplingar till banken och strömmen fallerar. Vi "ökända" handlar ändå och "skriver upp". Det är så enkelt som att den som inte betalat i efterskott, får icke handla på krita igen...

Ha det gott i Tyskland, undvik oktoberfester :-) och ta hand om dig Dompa!
/ trollis

höst trollet

Dagens troll-o-sofiska fundering..
Nej, jag käms inte över att kalla mig alkoholist (för det är ju precis det jag är) Numera en nykter sådan!
Det jag reagerar på, är att vårt samhälle, verkar ha SÅÅÅ svårt, för mänskliga svagheter, oavsett om det gäller alkohol eller annat..
Det är som om det krävdes, att vi alla skulle vara perfekta?
Vilket vi naturligtvis inte är...
Vi "blundar" för allt som anses "defekt", oavsett om det sitter i kroppen, psyket eller själen..
Tänker på den "kroppshets/ungdomskult" som råder.. där tom BARN, har klart för sig vad bantning är, att man inte får vara "tjock" etc..
Yttre "skavanker" ska helst "fixas till" med hjälp av plastikoperationer.. Sedan ska man inte "prata" om det..
Undras just hur många plasttuttar, "ankläppar med fillers" och tillstramade nunor och andra kroppsdelar det vandrar där ute i RL?

Måste skicka in en histora här ;-D
Plastikkirurgen till den äldre damen:
Tyvärr, får detta bli er sista ansiktslyftning... Den lilla gropen ni har i hakan, är naveln och nästa gång riskerar ni att få pipskägg....

Nåväl, "tålamodet" för egna och andras "skavanker" verkar ha nått en bottennivå..
Allrahelst, när det gäller "beroende" och psykiska sjukdomar.. Det verkar vara det skämmigaste som finns (såvitt man inte är världsberömd "rockstar"..)

Väldigt många anhöriga, önskar säkert att man brutit benet, drabbats av gallsten eller något annat kroppsligt, istället för just sjukdomar som alkoholism, bipolaritet ngn, "bokstavskombination" etc.
T.o.m. diabetes och glutenintolerans kommer högre upp på listan..
Väldigt många anhöriga, tror jag blir MEDBEROENDE på grund av skammen! De vill inte att andra ska "veta" att deras fru eller man SUPER! Inte ens om de slutat och blivit nyktra alkoholister..
Då kan det bli som så, att de tycker: Men du är ju "frisk" nu.. Kan vi inte lägga det bakom oss och gå vidare? Underförstått, ingen verkar ju ha märkt nåt, så vi är kanske inte "avslöjade"...?
Sedan blir det ju en sorts maktbalans i ett sånt här förhållande också.. En massa "tummar i ögat" och tryckande på känsloknapparna..
Helt plötsligt, kanske den medberoende måste ta ett ansvar för sig själv, istället för alkoholisten? Helt plötsligt, kan man inte längre skylla på det man brukade...
Ja, helt plötsligt, kan man inte längre spela martyrspelet... Och inte längre "styra" alkoholisten, med samma saker man man kunde göra förr genom att trycka till på "dåliga-samvetes-knappen".
Helt plötsligt, är den medberoende "ingenting", eftersom man tidigare varit så inriktad på att vara just "alkoholist-partnern som tar hand allt och ställer tillrätta..
Det är lika tufft, för den medberoende att bli en "egen" person (skaffa sig en ny identitet) som det är för alkisen att bli nykter..
Att bli medveten om och släppa sina gamla roller och mönster tar tid...
Lite virrigt blev det idag ;-D
Lev väl!, ta hand om er själv och varandra!

höst trollet

Dis och regn.. Höstens första snöfall har passerat.. Och katt-a-strofen klagar över att rådjuren invanderat HANS trädgård..
Han hade så bråttom ut, att han rusade över mina fötter (med "dubbdäck", AJ!).. Väl ute, inser han att de k a n s k e var liiiite större, än han räknat med, när han satt på kanten av köksbordet och tittade ut..
Det är ganska skönt, att plocka fram alla små ljuslyktorna igen och sitta där och filosofera med en kopp kaffe.. Titta ut på rådjur, harar, fasaner och diverse småfåglar som kallasar på nedfallna äpplen..

Det finns ett lugn, mitt i tristessen.. För egentligen blir det ju inte tråkigare än man "gör sig".
Var det inte just det här, man längtade efter, mitt under de hektiska småbarnsåren, under den där "jobbhetsen", när man skulle vara överallt, duktigast och visa framfötterna..?

Nu är den här, tiden av kontemplation, av att göra "ingenting", så varför kryper det i kroppen..?
Det är så O-vant, när vi blivit inprogramerade att ta tillvara på varje sekund, genom att "fylla" den med något.. Istället för att bara låta den vara, det den är..
Vi är så uppsnurrade, att vi ständigt kräver något utanför oss, som "roar" oss, som ser till att vi är upptagna.. Annars känns det "trist", tråkigt, "meningslöst"... Känslor vi är en smula rädda för..

Känslor som inte anses fina eller bra och som måste döljas till varje pris eller..?
Vi är ju ständigt på väg.. Så till den milda grad, att våra liv blir en sorts transportsträcka, till "något" (ofta vet inte ens vad detta något består i)
Kanske är det därför, vi bedövat de här bitarna av tid, som vi inte vill kännas vid under "resan" ..?
För att man jämförde sig med "alla andra" och inte ville inse, att det man såg, bara var fasaden, medaljens framsida?
Ja, idag skrattar jag åt alla gamla kulisser, jag spikade upp i livet, för att vara som "alla andra"

Idag, kan jag hålla med i det gamla inianska ordspråket:
Döm ingen, förän du gått tusen miles i hans mokasiner...
För vi varken frågar efter, eller får se "baksidorna" av varandras liv.. Det som ter sig som en "bagatell" för en, kan upplevas som ett oöverstigligt hinder för en annan..
Det kostar så lite att sträcka ut handen, och det ger så mycket tillbaks att kunna hjälpa varandra..

kram/ trollis

höst trollet

Är glaset halvfullt eller är det halvtomt?
Det handlar inte så mycket om vad som finns i glaset, alkohol eller alkoholfritt...
Snarare vår inställning till saker och ting.. Och till själva livet, med alla dess "omständigheter"..

Som alkoholist, väljer man ju först och främst att koncentrera sig på "innehållet" och ibland, än mer som "nykter" alkoholist..

Precis som andra nyfrälsta, kan man bli en smula odräglig ;-D

Men det var inte det jag tänkte på i dag, utan vår inställning till saker och ting... Hur vi förhåller oss till det som är livet..

Hur vi väljer, att se på saker som händer, som påverkar oss, ur ett antingen negativt eller positivt perspektiv..
Minns en granne jag hade för 30 år sedan, som gnällde över precis ALLT! Fanns det minsta positiva mening i något, så kunde man ge sig katten på att hon hittade n å g o n t i n g som var negativt, som överskuggade det hela ( eller som man sa förr, la smolk i glädjebägaren)
Idag inser jag, att DET förmodligen hade med hennes uppväxt och uppfostran att göra.. Konstaterade man att det var ett härligt soligt väder, när man råkades, Solen lyser..
Så kontrade hon i regel med ett: Ja, NU ja....(.. men vänta bara.. imorn blir det regn..)
Ibland blir vårt "tänk" en självuppfyllande profetia.. Som en god vän till mig sa:
Om du tror att du klarar det, så kommer du att lyckas! Om du tror att du kommer att misslyckas, så kommer du att få rätt..

Frågan blir, vill vi vara lyckliga eller vill vi till varje pris få rätt?

Stigsdotter

Jag är nog en sådan som gärna ser att glaset är halvtomt istället för halvfullt. Att solen skiner idag men säkert inte i morgon... för mig handlar det tror jag om att kunna förutsäga och parera. Om jag är beredd på att det regnar imorgon kan jag ta paraplyet med mig. Ett typexempel på detta är när min mor låg för döden och jag tänkte att nu måste jag komma på allt jag vill säga till henne, allt jag vill fråga, för sen kommer det ju vara för sent.

Nu halkade jag bort lite från din frågeställning "vill vi vara lyckliga eller vill vi få rätt?". Eller inte kanske, jag tog den kanske bara lite längre? Det är inte, i mitt fall i alla fall, så enkelt som att jag vill få rätt till varje pris, även om det ju såklart ofta ligger ett litet "vad var det jag sa" i mitt tänk.

Kanske bottnar detta i en rädsla för att inte kunna, inte få vara lycklig? Att inte tillåta sig att vara lycklig här och nu (därför att man är rädd att det skall försvinna?) Säkert bottnar det också i ett kontrollbehov, jag måste veta, jag vet att glaset kommer att bli tomt så småningom och det skrämmer mig! Eller nåt.

Hmm... nu känner jag att det vore skoj att sitta nånstans och diskutera de här sakerna, det blir så småttigt och stympat när man skriver!!! Tankeväckande i alla fall , Trollis!

Stigsdotter

...att devisen "det är inte hur man har det utan hur man tar det" är väldigt bra. Försöker leva lite mer efter den faktiskt, samt att vara här och nu. Här och nu är det enda vi kan påverka eller hur? Det som skett går inte att göra ogjort och framtiden vet vi ingenting om.

höst trollet

Instämmer helt i detta! Föresten så vore det roligt att sitta och ha en "filosofisk" afton ;-D
Synd att allt som sker, oftast sker i hufudstaden..
Får väl kolla om det finns lämplig stad på sådär 15 mils omkrets, där man kunde ha nå´t "jippo"..

Ha en underbar helg i alla fall!
kram trollis

höst trollet

Många blir griniga, och känner sig grälsjuka, när de inte längre dricker...
Men är man då inte trött, grinig grälsjuk etc som alkoholist/beroende..?
Vaknar vi alltid upp i en rosenröd drömvärld och kallar livskamraten älskling...?

Nja, jag tror att det det med grinigheten är en sanning med modifikation..
Själv tillhör jag de morgontröttas skara, och det finns mikroskåpiskt lite i denna värld, som jag frivilligt skulle göra, utan att ha fått i mig ett par koppar kaffe och fått morna mig i minst en halvtimme!( nej, även om jag är UPPE, så är det bara min kropp som syns..resten sussanannar på söta kudden..)
Om någon försöker skynda på mig, då MORRAR jag! (som min son sa en gång, Jag vet inget som är såpass litet, som kan låta SÅ högt..)

De senaste åren, så har faktiskt alkoholen "suddat mig i kanterna" en smula.. Varför?
Jo, jag brydde mig inte, iddes inte, var för "tung i huvudet", eller hade för dåligt samvete...
Jodå, hade ungarna kommit i "rätt" ögonblick, så hade de också kunnat "tigga till sig" pengar, i förvissningen att jag hade haft för dåligt samvete, för att säga nej..

Numera är jag (nästan) tillbaks i mitt vanliga småarga lilla-MY-tillstånd.. *skratt*
En god diskussion är det inget fel på (beroende på vad avsikten är)
Och visst, även jag gör övertramp ibland, när jag läst för fort och missuppfattat... Jag brukar kunna be om ursäkt, för att jag sårar folk känslor.
Ja, ståndpunkterna KAN vara helt olika.. Men det jag vill ha, är faktaunderbyggnad.. Inte bara "floskler" och tyckande, för att vara tvärtemot..
Ibland kan det visserligen liva upp debatten, men i vissa lägen känns det mera som någon sorts trots/nedvärdering.. Och då får man givetvis svar på tal.

Hur är det då med grinigheten...? Jovars, jag försöker att inte bara skvätta ut den över omgivningen.. För det många gör, är att de använder "tryckkokar-metoden", man hittar något "lämpligt" att pysa ut sin frustration över..
Jag inser också, att om det händer mig, så är det oftast inte personligt.. (icke desto mindre kan det ju ibland vara otrevligt att bli snäst åt i t.ex. kassakön eller på bussen ;-) )

Nåja, klockan springer iväg, och jag får fundera vidare...
Kram alla glada, gnälliga, sura, och älskade forum-syskon! / trollis

höst trollet

Läste någonstans, att vad stort sker, sker ofta i det tysta...
Och nog är det väl så, att vissa saker som sker, lägger man inte märke till förän långt efteråt..?

Ta det här med "harm", som någon skrev om i en annan tråd.. Det kan lika gärna vara "oförätt", ilska, sorg eller något annat som gnagt i ens inre.. Något som man inte lyckats släppa taget om, fast man tycker att man försökt..

Något man "plockar fram" och petar på, ungefär som en sårskorpa, vid tillfällen när man behöver få tycka synd om sig själv..
Nästan, som när man var barn och drömde om att "rymma hemifrån" när man kände sig orättvist behandlad.. Då minsan, skulle de minsan sakna en.. ( ja, man målade upp bilden av HUR mycket de skulle gråta och vara ledsna..)
Men vad handlade det hela om egentligen? Tja, det kunde vara småsaker.. Kruxet var, att man inte ville släppa bilden..

Så en vacker dag, upptäcker man att man inte harmas längre.. Det är lugnt fridfullt och neutralt i ens sinne.. Hur man än försöker, finns inte minsta bittra lilla bild kvar och man funderar, HUR kunde jag tycka att det DÄR var så himla viktigt?

På något sätt, har det skett ett litet mirakel, och jag la inte ens märke till när eller hur...
Jag är inte längre förbannad eller ledsen.. Snarare förvånad..
Och det är ibland där nästa lilla fallgrop kommer.. Den där som säger: "Det här är för bra för att vara sant"..
Någonstans i bakhuvudet, dyker de "vuxna" snusförnuftiga kommentarerna upp som: Om du du sjuger innan frukost, får du gråta innan kvällen..
Det är som om vi "stoppar" vår egen lycka, genom att tro att vi inte får vara f ö r lyckliga, för då kommer något "otäckt" att hända..

Då är det bra, att ha ett litet visdomsord som jag hittade klottrat i kulverten på det mentalsjukhus jag jobbade på i slutet på 70-talet, att tänka på!

85 procent av alla saker du oroar dig för, inträffar aldrig..
De övriga 15 procenten inträffar ändå..
Så varför oroa sig?

Numera, försöker jag att säga till mig själv: Det här är SÅ bra, att det faktiskt ÄR sant!

Ha det gott, använd säkerhetsbältet och parkera gärna på Forum-bänken! / trollis

sundown

"Jo, jag brydde mig inte, iddes inte, var för "tung i huvudet", eller hade för dåligt samvete..."

det var intressant. jag har faktiskt också ställt upp på saker dagen efter pga dåligt samvete eller låtit bli att ta upp diverse saker. "Jag MÅSTE göra detta idag så att ingen ska kunna gnälla på mitt drickande förra kvällen". har märkt att jag har betydligt lättare för att säga ifrån nu.