Så var det dags igen, fylleångesten är monumental. Jag har tidigare slutat dricka för att senare börja igen, för jag inbillade mig att jag skulle klara av det. Icke sa Nicke. Ni känner nog igen resonemanget...
Det här var så att säga sista chansen för mig, det hade jag bestämt redan tidigare att fixar jag inte att dricka kontrollerat denna gång så får det vara nog. Det gick några gånger. Så charmigt så...
Men nu är jag där igen, har vaknat till liv efter en helhelg med både sex med en främmande kvinna, har blivit osams med en vän, och slagit mig blodig. Och jag öser ut krogkvitton från byxfickorna. Vågar knappt kolla saldot, vet att jag bjöd på öl till några bekanta...
Ja, ångesten är total. Det kör i skallen på mig hela tiden. Värre i morse, när jag åkte till jobbet och vände...Nu börjar det lugna ner sig lite åtminstone.
Tog återställare igår, några nödraketer och en gammal skumpa som låg och skräpade...Så idag blir det ingen återställare. Absolut inte.
Man kanske kan tro att jag bara har lite fylleångest men kommer att ha glömt allt lagom till fredagen kommer. Men så är inte fallet. Jag har gått en kurs i återfallsprevention och jag har även avskaffat mitt fina barskåp, så jag har tagit tag i mig själv tidigare. Att jag hade en gammal flaska skumpa liggande berodde på att den inte var avsedd att drickas, den var ett minne efter en person som inte längre finns ibland oss. Nu är flaskan ett minne efter någon som inte längre kommer att finnas bland oss, för alkoholdemonen har gjort sitt nu. Den jäveln försöker döda mig, men det ska vi bli två om...Jag inser att jag inte kan dricka mer, aldrig någonsin. Ursäkterna är slut.
Jag nämnde ju att jag har varit nykter en längre period tidigare. Jag har nog aldrig mått så bra som då trots att jag genomgick flera kriser i mitt liv samtidigt. Och jag vet att om jag klarade mig från att dricka då så kommer jag även att klara det nu.
Så jag skiter i hur jobbig ångesten/suget är, det gäller bara att härda ut denna dag. Sen kommer det att gå lättare och lättare. Men jag får aldrig mer glömma eller underskatta alkoholen. Och jag måste inse att det är slut, det går inte att dricka socialt. Jag inser även hur progressiv sjukdomen är, för det svarta hålet känns bara djupare för varje gång.
Ja, jag måste göra förändringen igen men inte isolera mig, för jag tänker inte sluta leva bara för att jag har den här förbannade sjukdomen. Och kanske skriver jag av mig här, för det får mig att må bättre, inte minst när jag läser och våndas över era berättelser.

Styrkekramar till alla er som kämpar därute!! Ni fixar det!!!

du verkligen slagit i botten den här gången. Precis som jag har du lyckats hålla dig i perioder, men fallit tillbaks. En tröstlös kräftgång med alkoholen, och det blir bara värre för varje gång. Nu känner jag mig kolossalt lugn när det gäller alkoholen, vet att om jag skulle dricka en gång till så slutar det nog med döden. Jag är inte säker på att jag skulle orka komma tillbaks en gång till, och jag har en oerhörd respekt för min fiende. Den är skoningslös. Kan inte heller se någon som helst vinning med att försöka sinnesförändra mig på konstlad väg en gång till, ingen som helst. Av ditt sätt att skriva är du förmodligen också ett exempel på en som inte klarar att dricka längre, vi har fått i oss vår livsranson.
Du skriver att du inte tänker sluta leva bara för att du har sjukdomen, nä, som jag har känt det sedan jag satte på korken i slutet av juli, så har jag börjat leva på riktigt nu.
Alla lycka på resan,
Fenix

Fjodor

Jag känner precis som du skriver. Det är ju just det där dribblandet med olika lösningar som ställer till det, så länge man tror att det ska gå att förändra sitt drickande. Ja, det går en gång, två, kanske tre...sen kommer en rejäl drängfylla som en käftsmäll och med den alla tokigheter och så den urvidriga ångesten som pricken över i. Jag både tror och hoppas att jag genom att identifiera mig som helnykterist kommer att ha lättare att hantera livet med allt vad det innebär. Från och med nu finns inga alternativ, jag ska inte ens försöka dricka 3-4 öl i något socialt eller annat sammanhang. Jag kan inte dricka alkohol. Man kan tala om det som en sorg, men ser man på det hela i ett vidare perspektiv så finns det ingenting med alkoholen, inte ens den ljuvliga stunden när första ölen träffar blodet, som uppväger ångesten...INGENTING.
FORTSATT LYCKA PÅ DIN RESA, FENIX!! Och alla ni andra som är på samma resa...

Grodan

Hur går det?

Håller på att skratta ner mig när jag läser din text om det inte vore så sorgligt.

Det finns faktiskt ingenting, ingenting som uppväger ångesten! Alkoholen är på tok för dyr - jag har inte råd! Om jag inte drack skulle jag vara en både bokstavligt och bildligt talat rik människa. Och det tänker jag bli.

Grodan

Fjodor

Jag antar att du skrattar igenkännande åt det Lars Demian-lika uppvaknandet? ;) Du har rätt, INGENTING uppväger den där satans ångesten. Det finns när man är mitt i skiten liksom bara två utvägar känns det som: repet eller flaskan. Eller att uthärda till varje pris. Vilket tyvärr inte alltid går...=( Så vad händer nästa gång? Törs man chansa? Nej, inte igen. Jag är klar. Jag vet det, det känns i hjärtat. Samtidigt märker jag ju hur hjärnan försöker deala och släta över: "Men det var ju inte så farligt", eller, "Några öl på en sportbar ska väl funka? Det är ju bara att gå hem efter matchen...?" Men nej, jag tänker inte gå på det. Jag upptäcker ju även hur snabbt det svänger, för bara en halvtimme efter att jag tänkt på det där viset så är jag tillbaka i min fasta syn på att det är över. Jag ska göra precis som du, bli rik både bildligt och bokstavligt utan den där skiten som förstört så helvetes mycket. Men samtidigt, jag vill inte vara utan erfarenheterna, jag vore inte jag...och jag vill tro att jag är rätt bra. Utan den där skiten. =)
LYCKA TILL GRODAN! Och alla andra!!

Grodan

Jag vill på något konstigt sätt inte heller vara utan mina erfarenheter, utom vissa som är särskilt nasty, då vore jag inte jag. Däremot finns det ett pgäng saker som jag inte vill uppleva igen. Är fullt nöjd med vad jag vet om fylla, ångest, skuld och skam och allt vad det kommer sig av. Det räcker och blir över för mig.

Just nu känns det inte alls svårt att fortsätta vara nykter. Jag måste istället jobba på att inte stänga av slutet av filmen utan spela hela nästa gång lusten faller över mig.

Häng i Fjodor!!

Grodan

Mammy Blue

är guld värda, jag vill inte glömma allt dumt som hänt, för då är det risk att jag återigen börjar dribbla med mej själv och tycka att "det var nog inte så farligt, jag var nog inte alkoholist".

Så mina minnen vårdar jag ömt, det är dom som håller mej ifrån Systembolaget...
Kram!
/MB

Lassitterolasso

Livsranson är förbrukad, ja det var klokt sagt Fenix och dina kommentarer till Fjodor som fått återfall och även haft ett långt uppehåll med insikt att alkoholen bara är ett fördärv, även om villfarelsen att lite alkohol skyndar på glädjen/känslan i kroppen är enbart en illusion för oss beroende personer.....Jag är nu på Forumet sedan några dagar och flyter runt och lär mig forumet samt läser era inlägg och livsöden.....
Kämpa på Fjodor känn nu att det är framåt som gäller och du både kan har viljan och vet vad som gäller. Den rikedom du beskriver att avhålla sig från alkoholen, har du smakat på och den skall du åter få, då även du Fjodor förbrukat livsransonen liksom jag.......vilken lättnad att veta att man inte är ensam och tillsammans fixar vi ett fortsatt rikt liv med äkthet av känslan att få vara riktigt stolt över sig själv.......

Jag känner mig stärkt av era berättelser och skänker min tanke och kraft till att alkoholen har nu gjort sitt i våra liv

Lassitter

konstnären

Livsransonen är förbrukad även för mig. Alkoholen ställer bara till elände
Är nu nykter sedan bara 4 och en halv vecka men känner mig stolt över det.
Jag har undvikit mina vänner just nu eftersom många av dom dricker och just
nu klarar jag inte av att träffa kanske senare. Har bestämt mig för att säga
om någon försöker truga på mig alkohol JAG HAR DRUCKIGT FÄRDIGT.
Alkoholen får inte komma in i mitt liv igen det har jag bestämt.
Att sluta dricka är som att lära sig gå, man trillar ofta men reser sig
igen för mig var det sista gången jag trillade.
Lycka till
Konstnären

utan dina andetag

Hej... helt ny här.... varit på väg många gånger... men aldrig tagit steget.....
Tårarna sprutar.....ångesten är gigantisk....
Men en sak är säker ..... det är över med detta skit....

åter igen... att läsa det du skriver , är som att jag har skrivit det själv...

Utan dina andetag...

konstnären

Tänker på dig blev så berörd. Ja, ångesten kan vara gigantisk.
Man vet inte vad man ska göra av sig och tankarna mal. Jg hade
earran fruktansvärd abstinens nu sista gången det var jättekämpigt
att komma tillbaka till livet. Vågade knappt gå ut inbillade mig
att alla såg på mig. Darrig och skakig som jag var. Men nu har drygt
fyra veckor gått och ångesten är över det gälller bara att ge sig
faan på att ta sig igenom första veckan. En tröst för mig när det
var som värst är att veta att ångesten är inte farlig, jag trodde
jag skulle dö, men ändå är det hemskt när den kommer.
Sköt om dig och skriv mer det hjälper mig.
Kanske man skäms mer när man som jag är kvinna.
Kram till dig Konstnären