Hej. Första gången jag skriver här. Idag har jag sådan ångest som kommer efter en hård helg i alkoholens tecken. En sådan dag då jag undrar hur jag kan utsätta mig själv för det här. Är det värt att tappa sitt flow, inspiration, känna som att man vill isolera sig och inte vilja svara i telefon!? Eller att man vill be alla om ursäkt och ringa och bikta sig till hela familjen. En sån dag då jag känner att det måste bli ett slut på det här, jag klarar inte av ångesten. Men likförbannat så festar man till igen då man känner sig stark och blivit människa igen. Känner någon igen sig? Jag vet inte riktigt hur jag skall sammanfatta allt utan att det ska bli så långrandigt, ångesten gör mig även rädd och jag har svårt att koncentrera mig och få ner något vettigt. Jag tror inte någon skulle kalla mig alkoholist, tvärtom är jag nog i min bekantskapskrets en av de mer "uppstyrda och förståndiga". Jag fyller mina dagar med aktiviteter, jag har hobbies osv. Jag har dock alltid haft problem med sömnen och ångest sedan jag var liten. Detta har jag försökt hantera bäst jag kan och har tagit hjälp då det behövts. Jag har en svår tid bakom mig pga dödsfall i familj samt separation. Äter en antidepressiv medicin pga det. Tycker dock att jag har slarvat med den för jag har inte gjort mycket andra förändringar i mitt liv, jag vet ju att medicinen bara är en krycka. Jobbet gör man ju själv. Jag är också väääääldigt hård mot mig själv och har svårt att glädja mig åt det jag åstadkommer. Detta har min terapeut sagt till mig. Ja, så som ni kanske förstår är det mer än alkohol jag har att diskutera.

Om jag är på krogen har jag stora problem med att dricka måttligt. Jag dricker mycket och blir jätteberusad. Blir sällan otrevlig utan snarare väldigt kärvänlig, typ alla säger att jag är så snäll osv. Hemma i sällskap kan jag dricka 2 glas vin utan att känna sug efter mer. Jag har ett jobb där det flödar alkohol. Jag har festat mycket i mitt liv. Min taktik har varit att inte dricka mellan festerna, allt eller inget så att säga. Jag får numera sådan ångest att det kan ta dagar att återhämta sig, det spelar ingen roll om det är så att jag vart världens bästa kille, inte gjort en fluga förnär osv. Ångesten är där ändå. Om jag dricker 2 glas vin hemma i sällskap är det inte alls likadant. Jag vet inte om jag är beroende av alkohol, men jag vet säkert att jag har ett osunt förhållande till den. Jag är väldigt introvert, jag vill inte befinna mig på krogen utan att ha alkohol i kroppen, jag brukar tillomed säga att efter några öl så är jag en bättre människa. De blir det så mycket lättare för mig att socialisera osv. Jag känner att jag är less på kroglivet, jag vill ha mer substans i mitt liv, jag villl förändras, jag vill få tillbaka orken att jobba med mig själv och mina sömn och ångestproblem. Jag kanske är deprimerad men jag har inte geisten att ringa upp min husläkare, som jag inte ens känner och få hjälp, jag har inget förtroende.

Jag skulle vilja lära mig dricka måttligt, eller sluta helt:

Positivt
1. Min ångest skulle inte vara lika stark
2. Man blir piggare och mina sömnproblem blir bättre
3. Jag blir mer inspirerad då det inte festas

Negativt/svårt
1. Alla jag känner dricker
2. Samma i min familj
3. Vad ska jag göra då alla festar osv

Det här är ju egentligen bara att skrapa på ytan av allt jag skulle vilja berätta, men det var ett steg i sig att skapa ett konto här idag och skriva.
Tack för att ni lyssnar, kram på er!

Incognito_66

Nu har du ju tagit ett väldigt stort steg mot förändring då du skapat ett konto och börjat skriva här! Jag är också ny på forumet och läser med stort intresse alla berättelser och inlägg som ett gott stöd. Bra gjort! Kör hårt!

Ellem

Känner igen mig så i det mesta du skrivit. Jag känner mig inte heller som en "typisk" alkoholist men har en väldigt osund relation till alkohol som jag aldrig kommer att lära mig att hantera.
Är också ny här och jag tror att det är en bra väg att gå att få insikt, stöd och råd :).
Det är starkt att bara ha stannat upp och reflektera över att det inte känns bra och agera därefter. Kämpa på!

Hej och välkommen hit! Bra början på resten av ditt liv! Skriv och läs här. Det hjälper.

Känner igen mig i en del av det du skriver. Själv slutade jag med antidepressiva förra sommaren. Det var skitjobbigt och jag kompenserade mycket då med att dricka mer istället. Nu är jag utan båda och det är inte alltid lätt. Man får lära sig att leva helt enkelt.

Lycka till så ses vi här!

villhaförändring

Hej. Tack för era inlägg här! Idag är ångesten inte lika stark och jag är mer klar i tanken. Har funderat en hel del på min relation till alkoholen under en tid. Vad har har jag för relation till den egentligen. Jag vet av erfarenhet att inget gott kommer av att dricka. Har sett många som det gått illa för osv. Det har gjort mig riktigt rädd för att hamna där själv, smått paranoid för att vara ärlig. Jag kan helt ärligt inte idag avgöra om jag har ett beroende. Men jag vet att den inte gör mig gott.

Ska försöka berätta lite om hur jag dricker så ärligt jag kan. Jag dricker till 99% på krogen, fest, eller sammankomster som betyder fest. Inte alls ofta hemma. När jag hade relation blev det kanske ett eller två glas vin på helgen. Nu har jag inte alkohol hemma särskilt ofta. Jag handlar i stort sett aldrig på bolaget med andra ord. Jag saknar inte alkohol mellan fester. Tvärtom äcklas jag av den. Därför den ger mig ångest.

Jag berättade att jag är introvert, att umgås i grupp kan göra mig utmattad och jag är då ganska tyst. Eller jag har en bild av att det är så jag är ivarjefall. Andra skulle säkert beskriva mig annorlunda. Det jag gillar är att kunna krypa ur skalet, öppna upp mig, socialisera, vara rolig. Ja fly från den jag är samt ansvaret man har som vuxen människa. När man dricker har man inget ansvar känns det som. Jag flyr också andra problem, som min ångest, framtidsångest, misslyckanden på personliga planet osv. Men sen dagen efter hatar jag mig själv. Känns som att jag står o stampar på samma plats i livet och aldrig kommer framåt. Många skulle säkert avundas min framgång i mitt märkliga yrke, men mina största hjältar är dem som har ett heltidsjobb och familj och barn. Jag vill helt enkelt vara något jag inte är på något knepigt sätt. Har svårt att tycka att jag gör något av substans här i livet. Trots detta är jag något av ett kontrollfreak, jar mycket struktur, är ärlig och ansvarsfull och försöker bara en god människa. Som jag sade tycker de flesta att jag är väldigt "uppstyrd", men jag kan inte se det själv.

Ibland dricker jag även fast jag inte vill, faller för grupptrycket, vill inte vara tråkig, folk blir besvikna om man inte dricker eller så vill jag helt enkelt inte sitta hemma själv.

Så, jag dricker mig full hyfsat ofta, inte hemma själv, inget skåpdriclande så att säga, men mår inget bra av det. Tror dock att jag måste för att passa in, samt att jag vill fly från vardagen.

Jag har nog massa att tillägga och det kommer hoppas jag. Förlåt för stavfel. Är inte så bra på att skriva på telefonen. Tack till alla som lyssnar. Kram

Det jobbigaste är att det förväntas att man ska dricka alkohol. Det är det normala fast det borde vara onormalt ATT dricka. Man måste här ge sig två val. 1. Jag dricker för att uppfylla andras normer, trots att det drabbar mig negativt. 2. Kliv fram och säg att jag dricker inte alkohol för det ger mig negativa konsekvenser. De som inte kan ta det är en person som du ändå inte kommer att kunna ha en god relation med. Jag vet blickarna från andra när man sagt att man har svårt med alkoholen men man måste vara ärlig mot sig. Du verkar liksom jag inte vara missbrukare, utan kemiskt beroende och gör som jag. Jag har 9/7 valt att bli helnykterist för det finns bara fördelar med det. Ingen vakfylla, ångest, skam, skuld. Man mår toppen. Du har ett val varje dag. Du kan göra vad du vill, ingen abstinens. Go for it. Håller på dig.

villhaförändring

Jag hör dig verkligen. Jag tror innerst inne inte att jag är beroende av alkohol, jag har vart utan det i perioder och inte haft abstinens osv. Men en riskdrickare är jag absolut och det är ett problem för mig med alkohol, jag mår ju dåligt av det, trots det har jag inte slutat helt. Om det inte vore för min flykt, eller för att jag helt enkelt har lättare att hantera sociala situationer med alkhol så skulle jag inte vilja dricka alls. Jag kommer inte sakna smaken osv.

Kan du förklara lite mer hur du menar med kemiskt beroende?

villhaförändring

Läste på om kemiskt beroende och blev redigt rädd. Läste även om abstinens, kan man få det av två dagars fest? Jag checkar ju av ångest/oro/svett på natten. Darrhänt har jag alltid varit, men nog fan blir det inte bättre då man är bakfull. Usch, fick ångest om att läsa om det här nu, samt att läsa på forumet. Orolig över om jag är alkoholist och beslutet jag måste ta osv.

Var med ett gäng vänner idag, hälften drack alkohol, jag kände inte något sug alls att göra det och hade inga problem att avstå. Några skulle ut ikväll, jag avstod. Samtidigt tycker jag det är tråkigt att jag inte vill gå ut tillsammans med vänner utan att dricka. Jag tycker det är obekvämt och jobbigt nykter.

Mycket tankar i mitt huvud nu alltså. Katastroftankar. Jag har ju en historia av psykisk ohälsa tillofrån, jag tror inte allt grundar sig i alkohol. Eller, jag vet det, ångest hade jag redan innan jag provat alkohol. Men det är väldigt skönt att på det här forumet kunna diskutera just den alkoholrelaterade delen.

Tack igen till alla som läser och tar sig tid att svara. Kram på er och all lycka!

Tjena

Tjena!
Gammal tråd ser jag nu. Men känner också igen mig så extremt mycket i din situation.
Mitt problem är att så fort jag dricker så blir jag glad och känner sjukt mycket värme och kärlek, vilket gör att jag blir en trevlig person att hänga med och drar till mig folk. Jag har fortfarande samma värderingar och tankar som nykter, men inte alls lika utåtriktad.. Detta ger mig ångest såklart.. Det är som att min identitet är uppbyggd kring festandet och alkoholen.