Är på väg att lämna min man och pappan till mina 5 barn efter 25 år ihop. Då jag inte orkar mer, känner mig som en skit som kastar in handduken och flyttar i från vårat underbara hus, lämnar allt för att få lite lugn och ro och känna efter vad jag känner och hur jag vill leva mitt liv. De senaste 6 åren har det varit mycket alkohol många lögner och brutna löften. Nu har han inte druckit på snart 3 månader men vågar inte chansa på att han håller det. I fredag frågade han mig i fall jag inte kunde unna honom att dricka alkohol med sina vänner lite då och då om han höll sig borta och inte kom hem på fyllan. Trots att jag gjort klart för honom att jag inte vill att han dricker mer.
Det här är absolut det värsta jag gjort i mitt liv, har sån ångest men känner samtidigt en lättnad att jag snart slipper anpassa mig efter honom och känna oro över hans mående.
Tänk om jag kommer sakna honom och inte kan leva utan honom, tänk om jag älskar honom mer än jag kan känna nu? Är livrädd, gör jag rätt.
Önskar jag bara kunde känna som jag gjort tidigare och älska och lita på honom fullt ut.

Är på väg att lämna min man och pappan till mina 5 barn efter 25 år ihop. Då jag inte orkar mer, känner mig som en skit som kastar in handduken och flyttar i från vårat underbara hus, lämnar allt för att få lite lugn och ro och känna efter vad jag känner och hur jag vill leva mitt liv. De senaste 6 åren har det varit mycket alkohol många lögner och brutna löften. Nu har han inte druckit på snart 3 månader men vågar inte chansa på att han håller det. I fredag frågade han mig i fall jag inte kunde unna honom att dricka alkohol med sina vänner lite då och då om han höll sig borta och inte kom hem på fyllan. Trots att jag gjort klart för honom att jag inte vill att han dricker mer.
Det här är absolut det värsta jag gjort i mitt liv, har sån ångest men känner samtidigt en lättnad att jag snart slipper anpassa mig efter honom och känna oro över hans mående.
Tänk om jag kommer sakna honom och inte kan leva utan honom, tänk om jag älskar honom mer än jag kan känna nu? Är livrädd, gör jag rätt.
Önskar jag bara kunde känna som jag gjort tidigare och älska och lita på honom fullt ut.

Jag förstår precis vad du går igenom. Jag och min man har flyttat isär på prov, men är nu övertygad om att jag måste lämna. Annars går jag under. Är väldigt jobbigt att ta det här beslutet och jag gråter mycket. Men försöker hitta styrkan. Jag har gett min man ett ultimatum, nykter och behandling, men han väljer alkoholen. Han vill ju kunna ta sig en öl på sommaren, är hans argument. Så tragiskt, han väljer alltså alkoholen framför att vara med mig.
Jag tycker det är så jobbigt för jag tänker tillbaka på det som varit bra hela tiden. Men började tänka i dag att jag får vara glad åt de åren vi fick som var bra, och att nu kan vi inte vara ihop längre för vi drar åt olika håll. Och att försöka tänka framåt istället. Vi som står bredvid en alkoholist, kan ju inte påverka något alls. Och i mitt fall tror jag inte mannen nått botten än.
Hoppas du kan hitta styrkan, och jag tror att när vi väl bestämt, och när man bor själv, så kanske allt börjar ljusna igen. Kanske man undan för undan blir starkare och se tillbaka på allt och tänka att man gjorde rätt. För både du och jag blir ju också sjuka om vi inte börjar tänka på oss själva.

Tack för din reflektion, gör mycket att få höra att det finns andra som sitter i liknande sitts och som känner lika. Otroligt svårt när man börjar tveka på om man gör rätt eller fel.
Min man hotar med att det aldrig blir vi igen om jag går ut genom dörren, vilket jag nu accepterat och känner att jag måste äventyra och ta chansen för jag har inte ork och möjlighet att vända det här.
Och skall jag vara ärlig vet jag inte om jag ens vill, har givit honom så otroligt många chanser som han tyvärr inte tagit vara på.

Hej!

Jag har erfarenhet ifrån båda sidor: jag har druckit för mycket i ett förhållande, men jag har också varit i ett förhållande där min partner drack för mycket (men inte jag). Om din make har varit nykter i tre månader så är det förstås ett oerhört framsteg, både för honom och (antar jag) för dig. Det visar ju att han har kapaciteten att hålla sig nykter under många av livets situationer. Du säger att du inte vågar chansa på det: varför är det en chansning? Är det en chansning att vänta och se om han är nykter om tre ytterligare månader, eller är det en chansning att separera utan att veta? Lämnar du verkligen en nykter man för att du inte vill chansa, eller ligger något annat bakom?

Jag tycker själv att det låter olämpligt att han ska dricka sig full med vänner och sen hålla sig "borta". Men om han klarar av att dricka måttligt med sina vänner, så är väl situationen annorlunda (det kanske inte är möjligt, förstås). Att ställa ultimatum till en alkoholist kommer inte leda till något gott; prata och resoner med honom istället. Var ser han sig själv om tre månader? Sex månader? Ett år? Vad är ett rimligt drickande för att uppnå det målet? Ingenting? En gång i veckan och då med måtta? Vad vill han själv. Få alkoholister vill faktiskt dricka.

Önskar att det skulle vara så enkelt som du säger. Har ingen förståelse alls för att man väljer att fortsätta dricka om man kan vara utan alkohol om hela en familj står på spel, själv skulle jag utan tvekan släppa allt som har med alkohol att göra om jag viste att min familj stod på spel!

Dessutom har han fått så många chanser då han varit full och skrämt barnen betet sig illa på våra semestrar med fam, barnen ber tom att han bör sluta.
Svårt att behålla respekten och kärleken till någon som gång på gång ljuger, gömmer.

Tycker inte att det är ok att det är jag dom skall fixa allt i våran stora familj som VI har tillsammans bara för att han dricker. Vill liksom inte har sex barn att ta hand om räcker gott och väl med de fem vi satt till världen. Vill kunna umgås med min man utan att han behöver dricka sig full, hatar den personen han blir när han dricker.

Tack för din åsikt men anser att man INTE skall dricka alkohol om man inte klarar av det och dessutom om det går ut över familjen. Sen att man är hur trevlig som helst nykter spelar ingen roll.
Alla har vi ett val!

Om jag förstår dig rätt så har han redan saboterat er relation så illa att den inte går att repareras -- och det är fullkomligt förståeligt. Förtroendet och kärleken är förbrukade. Det förstår jag. Men det var inte helt tydligt från ditt initiala meddelande. Du verkar ha tänkt igenom det här noga och har bestämt dig. Det är bara att gratulera till att du valt att ta dig vidare. Men var försiktig med att använda introspektion för att förstå en missbrukares hjärna; att du, utan en beroendehjärna, aldrig skulle fortsätta dricka om din familj stod på spel har väldigt lite att göra med hur hans hjärna fungerar.

(Jag anser heller inte att man ska dricka alkohol om man inte klarar av det, och i synnerhet inte om det går ut över familjen. Vet inte hur något annat framkom.)

Vill bara ha en åsikt om det du skrev tidigare. Du sa att man ska försöka resonera och prata med en alkoholist. Med all respekt, det är ju det vi medberoende gjort i åratal. Det hjälper ju inte den som är beroende av alkohol. Som inte kan leva utan att få dricka. Att ställa ett ultimatum kan ju kanske rädda livet på alkoholisten, men det är ju först och främst den beroende som själv måste vilja sluta dricka.

att bara missbrukaren själv måste vilja, det håller jag med om. Men det måste komma inifrån, en inre, intern, motivation. Inte en extern som ett ultimatum leder till. Fungerar inte resonerandet så återstår det nog bara att lämna. Jag tror inte att alkoholister kan sluta medelst hot om repressalier. Att börja gömma och att smyga med sitt drickande, det kan de däremot.

Ja det stämmer att det måste finnas viljan hos den som missbrukar. Men jag har läst en del berättelser på detta forumet där mannen insett vad han förlorar och då valt ett nyktert liv. Men jag förstår att det är en kamp. Så även för oss medberoende.

att efter ett ultimatum så blir insikten av vad som håller på att hända väldigt reell, och att den beroende därmed får insikt. Men det gäller nog framförallt personer som redan har haft många tankar på att vad de gör är fel. Finns förnekelsen där så gör nog inte ett ultimatum mycket. (Kanske kan ett ultimatum av stilen "fortsätt du dricka, men det jag kräver är att du träffar en beroendeterapeut en gång i veckan" fungera och leda till insikt).

Termen "medberoende" verkar användas mycket slarvigt på det här forumet. Psykologin definierar begreppet (som fortfarande är kontroversiellt) som någon som är mer eller mindre "beroende av ett beroende"; dvs. drivs av att ge, attraheras av människor med beroende så att de kan hjälpa, överengagerar sig, oförmåga att vara ensam, konstant känsla av tomhet, en nästintill desperat önskan att vara accepterad, perfektionionistisk, överkontrollerande, manipulerande och har väldigt låg självkänsla.

Är det verkligen det ni avser med "medberoende"? Att ha empati och medkänsla för en partners svårigheter i livet och att därmed inte ge upp i första taget är inte medberoende alls. Det är att bry sig om någon.

i egen sak.
När medberoendet som jag kallar det när det gäller mig går igång på fulla cylindrar så är jag allt som du räknar upp ovan.
Dvs aktiv i mitt medberoende och i konstans dålig balans pga detta.
Men ofta börjar det med en sund omsorg som går överstyr.

Kanske som att dricka för mycket och för ofta så blir till slut törsten ständigt närvarande och svår att nonchalera.

Många härinne kan nog ha olika grader av detta tillstånd.
En del är bara rätt och slätt oroliga och med all grund.
Medan andra som jag gärna söker mig till miljöer där jag får vara behjälplig,behövd och därigenom får en plats att existera på.

Utan den platsen är jag ofta tom och innehållslös och söker anknytning i vad det än vara månde.
Så för mig är det ett beroendetillstånd som i många stycken liknar det kemiska beroendet som alkohol är.
Det är dock en mycket svårare sak att kliva av från eftersom den sunda omsorgen och omtanken om en medmänniska såklart måste få finnas där.

Men för mig går det gärna i spinn och utom kontroll och jag tömmer mig(dricker för mycket)
Så för en medberoende så kan den egna resan som handlar om att vända fokus tillbaka till sig själv vara nästan övermäktig.
Då kan det vara lättare att gå in i en ny typ av obalans i relation så att jag känner mig trygg och så att säga i balans fastän situationen kanske inte är så "lämplig"

Så en ständig resa för mig att vara medberoendenykter,dvs avhålla mig i alltför djupt engagemang i andra människors problem och svårigheter.
En tilltro till att de (oftast) är vuxna och får ta tag i sin egen situation.
men ibland gör jag fortfarande övertramp när jag tycker mig se att de behöver just min hjälpande hand.
Som de oftast inte ens bett om :-)

Nu när jag oftast är i balans och mår bra så känner jag när detta händer.
Dvs mina tankar snurrar och jag kan nästan ringa en vän för att få höra om deras elände och gå igång på det.
Dvs gå in i andra människors problem och svårigheter så jag slipper ta i min egen känsla av oro och ångest.
Men återigen,det här är jag och min version.
Jag är aktiv,kontrollernade mästrande och manipulerande.
Jag vet och kan allt,både hur en alkoholist ska kunna sluta dricka.
Hur en anhörig ska göra i en svår situation osv.
Jag rider/dricker alltså på makten av att kunna ge råd och vara behjälplig om du förstår hur jag menar.
Alternativt gå in i affekt och leva på den känsloberusning aggression,ilska frustration osv kan ge mig istället för att försöka hålla balansen.

Nu spetsar jag till allt en smula,men ja för mig är det helt klart ett tillstånd.
Vad man sen kallar det för är egentligen inte så intressant.
Men det förenar många av oss anhöriga som levt under lång och ibland konstant press av att leva med någon som väljer alkohol.

Det svaret uppskattar jag verkligen. Och ja, det stämmer mycket överens på vad ett medberoende är.

Anledningen till att jag skrev det jag skrev är att "medberoende" är ofta väldigt skuldbelagt (nästan i samma utsträckning som alkoholberoende). Det gör att när en person blir tillsagd att denne är medberoende (på tillexempel ett onlineforum), trots att personen bara visar omsorg över någon denne tycker om, så kan det göra att omsorgen och empatin försvinner. Bara för att inte riskera att bli utpekad som "medberoende". Det vore oerhört tragiskt om personer vars liv smulas sönder av beroendeproblematik inte får stöd ifrån sin omgivning för att de då riskeras att pekas ut som medberoende.

Myh

Förstår precis hur du känner dig?
Är i samma sits just nu
Han åkte ikväll o skulle sova hos en kompis
Jag känner mig redan ensam har ångest o tvivlar på om jag kommer att kunna hålla mig stark denna gången till att lämna.
Har skrivit inlägget : då var man tillbaka på ruta ett igen om du vill läsa
Kram