Sitter i en rävsax

Profile picture for user MalmMia

Så är det, rävsaxen har smällt ihop. Har drivit igenom en skilsmässa med flytt. Maken tog detta på allvar och sökte hjälp, fick hjälp av socialen och en beroendeterapeut. Var nykter ett år och trevligt. Han gick på behandling, jag gick till kurator och anhöriggrupp, vi gick på gemensam parterapi. Allt vände så sakta, hade en trevlig semester och trevligt ihop. Vi firade hans 1-års dag och bestämde oss att vi vill leva ihop och köpte hus. Då sa han att ”nu har jag varit nykter ett år och jag klarar att dricka så jag ska dricka försiktigt”. Min oro vaknar inget speciellt har hänt men hans drogpersonlighet är tillbaka! Bråken är tillbaka och det mesta är som vanligt mitt fel. Jag sitter i en rävsax

Profile picture for user Nykteristen

Ja, tyvärr fick jag samma effekt som min känsla sa mig. Han gick på antabus i ett år, livet va underbart o vi levde en bubbla. Nyårsafton året efter så sa han, nu kan jag socialdirektör igen o det kommer inte bli som förr. Det tog 2 månader så va vi i samma sits igen o denna gången lite värre tyvärr!

Men jag håller tummarna för dig

Profile picture for user MalmMia

Tack Nykteristen, ja det är precis detta som oroar mig. Att det ska bli likadant som tidigare. Hur går det för er?

Ja, som de flesta som lever med alkoholister hoppas jag också. Känner mig sviken eftersom han fullständigt struntar i mig och dottern. Han vet vad han riskerar men tar det inte på allvar, att inte få leva ihop med oss. Men efter ett nyktert år och ett fantastiskt år är allt det som är bra borta. Och återigen är det mitt fel, jag säger att det har med drogpersonligheten men det stämmer inte enligt honom. Ska nu försöka få honom att förstå, jag kan inte prata eller nå honom. Men nästa vecka ska jag på anhöriggrupp och försöka få hjälp av ”vår” drogterapeut. Jag har också bokat tid med samtalsterapeut som jag hoppas på. Så jag har två livlinor som jag hoppas på.

Profile picture for user MalmMia

Min alkoholist fortsätter med att hävda att han kan dricka normalt, han vill normalisera livet. Drogpersonligheten är tillbaka! Lättkränkt, grinig och stingslig det eskalerar fort. Jag har bestämt mig att härda ut denna vår. Få ordning så vi kan sälja huset, avvakta så dottern kan avsluta nian. Men sen är det nog dags att dra. Jag försöker förklara och få honom att förstå hur det är för mig och vad han riskerar, men det går inte fram. Han är tillbaka i sitt ego, jag mig och mitt. Jag är så förtvivlad när vi kan ha det så fint och han bara rycker på axlarna och slänger bort oss. Är det någon som har erfarenhet om det går att vända eller går att nå fram? Som det är nu behöver jag tyvärr ha en plan för avveckling även om vi är min högsta önskan.

Profile picture for user Lim

Vill bara skicka dig styrka. Så tungt för dig att du redan lämnat en gång med allt vad det innebär för att åter behöva ta samma beslut igen.

Förstår att du vill låta dottern göra klart högstadiet och ordna med andra praktiska saker innan du lämnar.

Min snart exman och jag separerade en gång för tre år sedan ungefär. Sedan fick han en ny chans nykter. Efter några månader drack han igen och han är fortfarande "i samma återfall" lite drygt 2,5 år senare.

Det verkar som att vissa kommer till (en halvdan) insikt kring sitt alkoholberoende men sedan tycker att den insikten är som en gratisbiljett till att dricka igen. "Kan jag sluta såhär länge betyder det att jag kan dricka normalt".

Hoppas du kan få en fin vår trots alls.

Profile picture for user Kristoffer

Trots din uthållighet och omsorg för familjen och relationen så når du inte fram till mannen på det sätt du önskar. Du visade enorm styrka och mod tidigare när du drev igenom skilsmässan, och även om det fick positiva effekter i förhållande till mannens drickande under en period så är du nu i ett läge som du känner igen från tidigare, ett läge som skapar förtvivlan i dig. Trots det är du fortsatt stark, blickar framåt och funderar på en ny plan. Du vågar också tänka tanken att den nya planen behöver fokusera på ditt och dotterns välmående, snarare än på att påverka mannens alkoholvanor.

Du skrev i januari om två "livlinor" du skulle utforska, nämligen anhöriggrupp och samtalsterapeut. Blev något av alternativen den livlina som du hoppats på? Finns det något annat som skulle kunna vara hjälpsamt för dig i att sortera tankarna just nu?

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Lim

Du skickar verkligen styrka. Jag blir glad och tacksam och rörd att du kommenterar. Skönt också att se att jag inte är ensam och får insikt om att vi har det tufft.

Ja, verkligen halvdan insikt och tar det som ursäkt att börja igen. När jag tittar tillbaka så vet jag ju egentligen detta. Han har under året hintat om att han tar detta år. Jag har också sett honom byta beroende till mat, läsk och godis. Men jag ville så gärna att det skulle bli vi och därför såg jag inte hela bilden. Läser just nu Craig Nakkens
bok om beroende och mycket blir klart för mig. Tänker läsa den för att förstå vad jag slåss emot.

Jag hoppas på en fin vår med så lite alkohol som möjligt. Än så länge tar han hänsyn till att dottern mår dåligt, han har på heder och samvete lovat att inte dricka när jag inte är hemma eller framför henne. Det ger jag inte mycket för men det kanske ger oss lite respit med att ordna allt innan jag måste ge honom ett ultimatum. För jag tror vi hamnar där och det håller jag på att förbereda.

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Kristoffer

Jag blir så oerhört glad att du skriver, jag har någon som bryr sig. Mina tårar kommer eftersom den som egentligen skulle bry sig om mig har skaffat en älskarinna som han fokuserar fullt på - alkoholen.

Tack för frågan om livlina. Jag var tvungen att avboka samtalsterapeut eftersom maken blev skogstokig! Anhöriggruppen finns men jag har valt att inte gå dit. Jag orkar inte med konflikter och väljer därför att gå bakom ryggen på maken. Så jag har kontaktat beroendeterapeuten och bokat tid för mig och dottern i slutet på april, jag har också kontaktat Trygga vuxna samt ställt dottern i kö för tonårsanhörig grupp. Så jag letar på flera håll för att förbereda för det jag tror komma skall.

Profile picture for user MalmMia

Jag är så arg på maken som väljer bort oss och försöker dupera oss på grund av alkoholen. Men kanske mer hatar beroendepersonligheten som växt fram hos maken när han vänder sig till alkoholen, maten och sockret för att skärma av. Och vägrar ta tag i det.

Jag har insett att jag har jobbat ett år med mig själv. Men måste jobba bort mitt medberoende och framför allt titta på hur jag kunde tillåta denna skit. Enligt maken har jag blivit konstig, men det är nog så att jag inte tillåter konstigheter som jag gjorde tidigare! Och det är klart att för en beroende är det ju lätt att skylla på någon annan, inte ta något ansvar. Förnekelsen är total. Så jag ska fortsätta bygga upp mig själv och fortsätta sätta ord på mina tankar, det är hjälpsamt? Tack för att ni finns, jag återkommer med ord och läsning snart

Profile picture for user gros19

Jaha du har blivit konstig. När jag tycker någon är konstig så beror det på att jag inte förstår personen eller vad som händer. Du har väl förändrats helt enkelt.

Gick ett väldigt bra anhörigprogram på Nämndemansgården, där även beroendepersoner deltog. Av dom fick jag så mycket insikter och kärlek. Det gav mig faktiskt mest samtalen med beroendepersonerna. Dom talade om för mig att så här kan du ju inte ha det och dom förstod mitt lidande som anhörig.

Självklart var samtalen med terapeuterna väldigt givande. Dom sa bl.a. att det är enorma krafter i beroendet och att det har inte med den friska personen att göra. Det finns ingen logik, inget förnuft. Beroendet styr och det handlar enbart om känslor. Inget spelar någon roll i detta läget. Att ha den förståelsen gör ju inte att det går att ha en djupare relation med personen eller att leva tillsammans. Man behöver må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring så därför att det viktktigt att inte undanhålla konsekvenserna av missbruket. Vet inte o du läst Craig Nakken "missbrukaren och jaget".

Sedan är det givetvis väldigt smärtsamt för anhöriga och man känner stor sorg och saknad efter den friska personen. Bra du känner hat mot alkoholen och inte mot mannen. Lätt är det inte och jag tycker det är väldigt viktigt att se sin roll i det hela och det är du ju själv inne på att du behöver göra. Varför väljer jag att bli medberoende så tänker jag? Kram ❤

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av gros19

Tack gros19. Ja, anhörigprogram tror jag skulle vara bra för mig och dottern. Ska titta mer på det, tack för tipset. Jag håller på att läsa Craig Nakken tack vara ett tips härifrån. Även om jag gått i en anhöriggrupp så tycker jag att den belyser beroende på ett mycket bra sätt, det som jag hunnit läsa.

När jag tittar tillbaka så borde jag förstått att detta låg på lut att han inte var fri! Men jag ville så gärna ha ett hus, ett liv tillsammans och en samtalspartner, bo tillsammans med pappan till mitt barn. Allt detta ligger bakom plus att jag inte var redo att vara ensam. Men kan nu känna en styrka i att om detta går åt skogen har jag gjort allt som står i min makt för att få detta att fungera, då vet jag det. Jag kan vila i det och känna att det blir bra hur som helst, kommer jag på nu medan jag skriver. Vill inget hellre än att ha ett liv med den nyktra, trevliga inkännande, artiga och omtänksamma mannen. Men jag kan inte ha ett liv med en aktiv alkoholist (även om han bara dricker ibland). Orsakar vår separation "tillräcklig stor själslig smärta" för att han ska bli nykter eller rycker han på axlarna. Framtiden får utvisa och under tiden försöker jag undvika konflikter och undersöka möjligheter framåt.

Profile picture for user MalmMia

Vaknar upp en ledsam dag. Känner mig låg, läste Craigs bok om beroende och inser vad jag har att kämpa mot. Vi har firat en 60-åring när maken blev fullast, inte kul. Jag tar också åt mig och tycker att det är pinsamt trots att jag var nästan nykter. Han fortsätter dricka ensam på lördag och sover i soffan på kvällen. Han ber om ursäkt och förklarar att så ska det inte vara. Men inser nu att uppbrotten närmar sig snabbt. Jag som försöker skjuta upp det.

Jag blir så ledsen för dotterns skull. Får också mycket dåligt samvete för vad jag utsätter henne för. Hon lever i ett instabilt hem och jag måste ta bort henne fort! Jag är så rådvill och förtvivlad. Hatar beroendepersonen!

Profile picture for user gros19

Vaknar också lite nedstämd, och orolig. Läser för andra gången Craig Nakken. Den är otroligt bra men också väldigt skrämmande att läsa. Att livet kan vara så hemskt det är verkligen obehagligt men även ofattbart på något sätt. För min del är det sonen som har missbrukssproblem och det är ju förknippat med väldigt mycket skam och en stor sotg och ett misslyckande som förälder. Det som jag just nu tycker är så obehagligt är att han är "drogfri" men har ersatt det med annat som beskrivs så bra i boken. Det gör att jag inte kan glädjas åt drogfriheten utan väntar på när återfallet ska ske och vad händer då för hemska saker. Sitt barn kan man inte skilja sig från.

Förstår det blir pinsamt för dig när din man är fullast ni är ju där som ett par. Något har jag lärt mig och det är att när det gäller någon med missbruksproblem har det som sägs inget värde utan enbart det man gör. Dottern är viktigast i det här sammanhanget men förstår att det måste vaea en stor sorg för dig när det du hoppats på går i kras. Det är okej att vara ledsen. ❤

Profile picture for user MalmMia

Jag förstår din oro, ännu värre när det är ens barn! Jag är ju jätteorolig för min dotter som lever med en alkoholistpappa. Inte för att det är samma sak men oron är alltid närvarande mer eller mindre. Jag ska också läsa Craig en till gång, håller med om den skrämmande läsningen. Maken som också var nykter ett år och ersatte alkoholen med läsk, godis och mat och helt klart skenade upp 20 kg i vikt. Men han förstår inte själv varför.

Vi samtalade imorse om helgen och jag berättade hur jag kände, kändes som att lite gick fram. Jag gör detta för att förhala konfrontationen, inte för att jag tror på honom. Som du säger orden har ingen betydelse enbart handlingen.

Profile picture for user MalmMia

Här är allt lugnt. Han är nykter och trevlig. Men trött, vi äter fixar disken och sen somnar han i soffan ca halv nio och sover hela kvällen snarkandes i soffan. Va är det för liv?

Profile picture for user gros19

Låter inte jättekul. Tänker på vad du tidigare skrev om stt din man ersatte sitt missbruk med ett annat i hans fall mat, godis. Det är jättesvårt tycker jag då har man inte förstått vad det handlar om. Man är nykter, men inte vad man kallar "tillfrisknande" och risken är dessutom stor att man återgår till sin huvuddrog. Gick ett anhörigprogram på Nämndemansgården (fantastiskt) och där sa en terapeut, att hur mycket man än vet kan man inte hjälpa sina anhöriga. Oehört frustrerande, men förstår verkligen det här med maktlöshet och fokus på sig själv det enda man kan påverka.

Profile picture for user MalmMia

Precis så är det. Att vara nykter innebär inte med automatik "tillfrisknande", det blir väldigt tydligt för mig. Hur är det med din son, lever han i "tillfrisknande"?

Jag tänker nu mycket egoistiskt och tycker det är jobbigt, men jag måste rädda oss. Kan inte mannen vara nykter går inte detta. Jag är slavdrivare med jobbet i huset, enbart för att skynda på processen. Jag håller tyst om att han sover hela kvällarna, enbart för att jag inte orkar bråka. Jag trippar på tå och är lite undvikande enbart för att undvika bråk. Jag tänker inte heller bråka om han ska dricka i helgen, bara tydligt tala om att jag inte tycker om det.

Jag kan inte rädda honom, enbart han själv. Jag börjar också planera för konfrontationen, vad och hur jag ska säga. Inför den skriver jag också dagbok för att komma ihåg hur eländig tdet kan vara. För just nu är det som sagt var lugnt och han är trevligt, men jag väntar ju bara på nästa utbrott.

Profile picture for user MalmMia

Kom på att mitt förra nickname inte var bra eftersom maken skulle kuna identifiera mig! Om han skulle få för sig att titta in... Så nu har jag bytt

Profile picture for user MalmMia

Sorg40, hur går planerna för din flytt? Det tar lång tid innan vi fattar och framförallt att den enda jag verkligen kan förändra är mig själv. Men nu efter nästan 2 år har jag kommit till sans, så här vill inte jag leva. Jag kommer att tala om för honom att jag vill inte leva tillsammans med honom om han dricker. Så får jag se vad han svarar och jag kommer inte att ge mig en tum! Beslutet ligger hos honom, jag kommer inte att ställa ulimatum för då ligger ansvaret hos mig. Jag kommer att lägga ansvaret hos honom och inte kontrollera eller projektleda.

Men just nu är allt så skönt, det är lugnt och inget bråk. Men jag väntar ju bara på nästa utbrott.

Profile picture for user MalmMia

Så är det. Gråten kommer hela tiden och får också komma, det är en del av processen som jag ser det. Hjärtat vill ju verkligen inte lämna en älskad partner, men hjärnan inser att nu har jag gjort allt. Jag kan inte göra jobbet åt någon annan, personen måste vilja göra resan själv och ta ansvaret själv. Så det blir ju en enorm sorg över att partnern inte väljer mig! Drogen vann över det vi har. Då förstår man också vilken enorm kraft beroendet har. Såklart alla drömmar, förhoppningar och önskemål grusar. Det är bedövande smärtsamt. Då får man jobba med sig själv, vad kan jag göra? Hur har jag hamnat här? Har jag blundat för varningstecknen och varför? Hur ska jag läka min sorg på bästa sätt och göra mig hel igen?

Profile picture for user Nuigen

Ja, efter många år har jag accepterat att jag inte vinner över min fiende alkoholen. Det spelar ingen roll vad jag vill, vad jag tycker eller vad jag längtar efter. Det har tagit så oerhört många år av kamp för mig innan jag nu har gett upp. Gråter, gråter och packar för flytt om två veckor.

Profile picture for user Skrållan

Ja till slut har man fått nog. Man orkar inte en sekund mer att se en berusad och sur man. Det är kämpigt att lämna, men man kan inte vinna över alkoholen. Man är maktlös. Jag fick lämna efter 20 år ihop med min man, numera ex. I april har det gått ett år från att jag var tvungen att ta beslutet. Och jag vet hur jobbigt det var i början, hur gråten kom var jag än var. Men det blir bättre. Det tar tid men man kan bygga upp sin egen framtid. Må bättre, och göra saker man själv vill. Och det är värt det, även om ni inte ser det nu.
Jag dippar även nu ibland, men inte så långt ner. Sedan blir det bättre igen, och jag har haft dagar där jag tänkt ” jag älskar mitt liv”.
Så kämpa på tjejer. När ni lämnar så gör ni det för eran skull, och ert liv.
Styrkekramar till er

Profile picture for user Backen123

Så skönt att läsa i denna tråd, se det vi har lika, men blir samtidigt så ledsen för oss ❤ vilket helvete vi genom lider, oron för våra barn är värst. Flytta inte flytta? Jag lever med en nykter alkoholist, avslutad behandling 3 januari, ett återfall. Men han är så j... deprimerad. Så nu går vi på tå för det, jag orkar inte stötta mer utan vill bara skrika, leva, vara lycklig. Han går på AA, fått psykaramaka, sover inte, tröstäter och helt död i blicken. Någon som känner igen det?

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

Backen123, ja absolut så himla rädd att vi ska komma dit. Vi håller ju just nu på med huset och det är hyfsat lugnt. Men jag känner ända in i själen att jag inte vill leva så här.

Han lovar när vi pratar som han bryter - går inte att lita på. Har gått ner sig och tjatar om vikten men tar inte tag i det, duschar för sällan och har sunkiga kläder - ofräsch. Visar ingen kärlek och omsorg, väntar bara på nästa gång han får dricka - vänder sig till älskarinnan alkoholen. Lättkränkt, grinig och sur. Allt som är fel är mitt fel, att han är sur är ju på grund av min ton mot honom, har inget med alkoholen att göra!

Dagen när jag säger till honom att jag inte vill leva med honom om han dricker närmar sig. Jag kommer inte att ställa ultimatum utan säga att jag inte vill leva med honom som dricker. Om han vill ha vårat liv måste han aktivt göra något av egen fri vilja, jag kommer inte att projektleda. Jag är beredd att gå igenom skilsmässa och så jag tror att det blir. Men jag vill ju egentligen leva med den nyktra mannen, så beredd att ge honom en chans. Och det är då min rädsla kommer, om det blir som för dig - hur ska jag stå ut? Får nog fundera några varv till...

Men jag funderar över tröstätandet, han kanske fortfarande är beroende men har bytt utlopp. Då är han ju inte fri utan fortfarande fast och kanske därför ni har det så jobbigt? Jag levde ett år ensam då han blev nykter men kan idag se att han var nykter men inte oberoende. Men maten som han missbrukade istället gav inte mig så mycket men eftersom elakheterna försvann, depressionen och vikten gav endast honom konsekvenser. Men han förnekade beroende.

Profile picture for user gros19

Som svar på av MalmMia

Du undrade om min son lever i tillfrisknande. Jag tycker inte det för då är man bl.a. beredd på att ta all hjälp som finns att få. Han vill gå sin egen väg och ärligt talat vet eller förstår jag inte hur han tänker eller om han har något mål.Han är vad jag vet drogfri just nu, mediterar mycket, för mycket enligt mig och han har börjat samla pokemonkort. Verkar besatt av det, det enda som kan få honom glad .

Min son har kontakt med väldigt knepiga tjejer på nätet. Väljer gärna tjejer med borderline diagnoser, tjejer som först idealiserar honom för att nästa stund svärta ner honom. Tjejer som är experter på att hitta svagheter hos honom och sedan som jag ser det plåga honom. Dessa relationer blir också som en drog, inledningsvis är allt fantastiskt men slutar i en mardöm som han inte kan ta sig ur. Nej han är definitivt inte tillfrisknande. Det är så sorgligt och så oehört plågsamt för honom och för alla runt omkring. Ett människoliv går till spillo så känns det.

Profile picture for user MalmMia

Men så fruktansvärt värt att höra. Att se sitt eget barn fördärva sig så. Nej, det låter inte som ett tillfrisknande med besattheten och tjejerna. Så vansinnigt ledsamt. Jag ser att du försöker göra bra saker för dig och det glädjer mig. Skönt att du har fått förståelse och mött människor som kan hjälpa dig på vägen framåt.

Profile picture for user MalmMia

Alkohol fredag o lördag för maken. Jag talar lugnt om var jag står och det blir inget bråk, han säger själv att det säkert inte är så kul att se på när han dricker-återigen så försöker han tala om att han vet så jag låter honom hållas! Så tolkar jag det och han tror nog att jag är korkad o att han kan lura mig!

Kvällarna går förvånansvärt bra, han bråkar inte. Men morgon efter är han fördjävlig och naturligtvis är bråken mitt fel. Nu börjar dottern reagera eftersom han säger dumma saker till henne o mitt samvete vaknar. Jag ska försöka prata med henne de närmaste veckorna. Ge mig styrka?

Profile picture for user MalmMia

Nu kom samtalet, idag var det dags. Nu har jag pratat med dottern, det blev inget dramatiskt. Ledsen så klart men kändes som att hon väntat på detta. Jag hoppas hon kommer att vara mindre arg men fruktansvärt vad hon får utstå! Hatar vad alkoholen gör med hennes pappa ?

Profile picture for user gros19

Det är oehört sorgligt att det ska behöva bli så här och att man är maktlös inför det . Man får bara ta konsekvenserna och dom är ju väldigt dramatiska. Två människor älskar varandra, så är det nog ofta, men så finns det ett beroende man inte kan påverka. Endast den beroende själv och det är nödvändigt med insikten om beroendepersonen för att bli frisk. De flesta kan nog förstå detta, men tyvärr inte alla.

Du gör något och det förändrar situationen. På vilket sätt vet man inte, men när man nått en viss gräns finns det inget val. Det är en stor sorg men du fixar det på bästa sätt och det låter som du känner tillförsikt. ❤

Profile picture for user MalmMia

Ja, samtalet med dottern var en milstolpe. Nu återstår bara konfrontationen, håller på att planera vad jag behöver göra inför och efter. Vilka alternativ som kan dyka upp och hur jag ska hantera det, jag gillar att ha koll och vara förberedd! Men här är en oberäknelig människa också inblandad så det kommer troligen inte alls att bli som jag tänkt mig i alla fall. Men men i slutändan blir detta bra. Till hösten kommer mitt liv att se annorlunda ut, det är jag säker på, men vet dock inte hur. Jag måste lägga över ansvaret på honom, jag kan inte ta på mig det. Jag har så lätt för att ta över och hjälpa till. Min familj är van vid det och det håller jag på att släppa, det är inte lätt men jag tränar ofta.

Profile picture for user Pennyh

Jag gillade boken och tänker att jag kanske återvänder till den längre in i nykterheten, väldigt bra skriven och lätt att förstå. Tror både beroende och anhöriga kan ha hjälp av den inte minst för att förstå kraften i ett missbruk.
Rekommenderas varmt!
Lyssna även på Alkispodden, STRÅLANDE för alla tycker jag?

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej! Jag har läst din tråd ett par gånger och har varit på väg att skriva. Jag tror att jag avvaktat då jag inte vill fastna här inne. Ibland behöver jag läsa i trådar för att förstå vilket jobb jag har gjort för att vara där jag är idag.

Det slog mig att jag vill säga till dig, att du vet precis vad som behöver göras, eftersom du gjort det förr. Det slog mig också att jag känner igen mig i din plan om att det ska se annorlunda ut, som du säger "framåt hösten kommer mitt liv att se annorlunda ut, det vet jag säkert, vet dock inte hur".

Hur vill du att det ska se ut? Skriv för dig själv, på ett papper och affirmera det och gör det.

Jag såg Let´s dance igår och jag brukar inte se tv-program, men jag är glad att jag gjorde det. Dr Mikael dansar och han berättar att när han fick frågan så tänkte han, "att jag måste leva här och nu".

Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag lever som jag gör idag och jag har tänkt den senaste tiden hur illa jag skulle ha det idag, ifall jag inte blivit av med mitt ex. Jag tänker på alla som är "fast" i sina relationer där de lever med en missbrukare och inte kan röra sig fritt hur som helst pga Coronaviruset.

Vem vet idag hur hösten kommer att se ut. Jag hoppas att du och din dotter får som ni önskar.

Med omtanke.

Profile picture for user Backen123

Har pratat med mannen om att vi pausar, kanske kan börja om. För det är samma hemma hos oss, duschar inte, äter, blir tjockare och tjockare och så helt död i blicken. Bokade tid för honom hos läkare för depressionen men det känns försent. Har fått tag i ett hus att hyra, men jag har det jobbigaste kvar. Att berätta för mina barn, för dom gillar sin styvpappa.. jävla vånda hela dagarna för en sjukdom som inte är vår, men som blir vår.

Profile picture for user MalmMia

Ja, inför att berätta är det tuffa stunder med mycket vånda. Det som hänt mig när jag berättat är en befrielse. Mina mottagare blev både ledsna och besvikna men vi kunde mötas på ett annat djupare sätt. Barn har oftast en känsla av att något är fel men kanske inte vet varför. De ser mer än man vill att de ska se, det kan också vara skönt för de att få ord på det de observerar. Kanske de upplevt hårda ord, bråk, diskussioner, död blick och en full man? Hur har det gått Backen123, har du berättat?

Självomhändertagande, jag följer dig - ska också börja skogsbada. Tack för dina ord. Känns så fint att få välmenande ord här. Ja, jag vet vad jag behöver och ska göra. Just nu en riktigt tung period när allt känns övermäktigt. Få ordning på huset men en som bara maskar, det irriterar mig och gör mig grining. Då blir det också väldigt lätt att bara skylla på mig, jag är sur och grining och det är därför det blir tråkig stämning. Jag hade ju kommit ifrån detta! Tungt! Sen däremellan trevliga, bra och förstående samtal. Tungt! För att påminna mig så tänker jag på det många skriver härinne, bl a det jag läste nyligen - bara gå, det går inte att ha ett förhållande med en aktiv alkoholist. Har beställt boken Skål, ta mig fan för att läsa och ge till den aktiva alkoholisten. För jag vet att han har det lika tufft, men jag har bestämt att jag och dottern ska inte behöva utsättas för detta något mer. Ansvaret är makens, om han vill att ta tag i problemet och kapitulera...

Profile picture for user MalmMia

Vaknade! Lämnade honom ensam i huset för att sova där. Han drack och idag är demonen tillbaka. Elak och säger bara dumma saker för att såra. Det krävs mycket kraft för att hålla mig lugn. Igår kändes allt så bra han lovade dottern och mig att inte dricka på semester och för ofta. Idag är allt förstört och han hånar mig. Hatar just nu?

Profile picture for user Självomhändertagande

Vad roligt att du ska ut och skogsbada!

Vad får dig att skratta? Ge dig gärna en stund varje dag för att skratta, eller en stund att visa extra omtanke om dig själv. Svåra och tunga situationer gör en inte glad och det kan vara svårt att skratta, därför kan det vara bra att pröva bryta det genom att boka in tid med sig själv även för att skratta. Du kan också se på dig själv i spegeln och le, ta en penna (som inte någon annan tagit i nu i dessa coronatider) och lägg mellan över- och underkäken, du lurar hjärnan och den tror att du är glad. En bra övning som kanske kan leda till skratt av sig själv en dag.

Vad kan du göra för att må bäst eller ok när det är utmanande? Ta hand om dig!

Profile picture for user Självomhändertagande

Du skriver om din man"Han går på AA, fått psykaramaka, sover inte, tröstäter och helt död i blicken. Någon som känner igen det?"
Jag känner igen det, från min egen erfarenhet. Jag har ätit psykofarmaka och det var aldrig roligt, men det fick mig att komma i en balans när jag hade svåra skov som var upp och ner i mitt stämningsläge. Jag valde att ändra livsstil och lära mig allt jag behövde för att kunna sluta med mediciner och det tog många år att landa i det. Jag gjorde det till min livsuppgift helt och hållet och under många år så var det ett heltidsjobb för mig.
Tyvärr så skrivs det ut mer mediciner än vad det borde, det borde ordineras mer fysisk träning och mindfulness i vårt land, men det är upp till varje människa att ta ansvar för hur den vill leva.
Tungt läge, mediciner kan ge tom och död blick. Jag har haft den och jag är väldigt glad för att jag fick tillbaka min livsgnista. Jag minns en vän som sa, att nu ser jag din gnista igen. Det är hemskt att vara den som bär den döda blicken och jag kan förstå att det är jobbigt för omgivningen.

Du kan bara ta hand om dig och se till att du får det liv som du önskar och om det så tar flera år, så sätt igång och gör det du behöver. Jag kan lova dig, att det är värt den långa resan!

Allting är möjligt!

Profile picture for user Backen123

Som svar på av MalmMia

För barnen, tillsammans med deras pappa. Berättade inte att han är alkoholist, men om depressionen och lite försiktigt hur det påverkade mig. Pojkarna slog bakut, iallafall 11 åringen. Han sa nu fattar jag ingenting, dom har inte märkt av någonting förutom att han sover i gästrummet. Och det pga av värme och svårt att sova. For till huset jag skulle hyra och kände att det var inte bara att bo där för en time out. Men jag hade packat, börjat känna lättnaden, längtan att få umgås med vänner, slippa känna stressen. Pratar med min man när jag kommer hem, han bryter ihop fullständigt. Tycker livet är meningslöst. Så jag kastar in handduken ang flytt. Jag var tuff med honom, tyckte det var dags att slänga offerkoftan, välja väg, ta ansvar och att jag känner mig så jävla lurad. Köpa hus, gifta sig och så visar det sig att han har en sjukdom sen långt tillbaka. Försatt mig i känslor av skam, ilska och sorg i 2år. Ekonomiskt strul blir det också. Känner jag blir så förbannad när jag skriver hahaha. Sa till om att nu är det att bara vara trevlig. Tog så förgivet att nu kliver han på AA igen, samtal, tar ansvar. Men icke, lika samma beteende. Men en sak känner jag, jag fick tillbaka kraften, hon som var jag. Som alltid stått upp för mig själv och därför alltid haft det lite tufft med män. Träffar en psykolog, vill reda ut varför jag träffat män genom åren med problematik, hon sa, det är nog dom som träffar dig. Så skönt, så sant. Läser om oss alla, vi verkar vara så redbara allihopa, så jag vill tro på det. Att dessa män i sin ångest och olycka tror att vi kan nog hjälpa. Jag vet inte, vad tror ni? Men nu vet jag, jag kan flytta när jag känner att det räcker, bett om bodelning inom äktenskap, ska bli så skönt så slipper jag bry mig om skog och mark, verkstan och ladugård, som han inte klarar av och blir galen om jag som bara frågar hur vi löser det att det regnar in i lagårn.

Profile picture for user MalmMia

Ja som jag skrev så är demonen tillbaka. Igår fick jag jobba helt själv med målningen! Han var full och trött. Så han satt i stolen och sov eller uttryckte hur dåligt han mådde varvat med tjat om hur dum elak och psykiskt sjuk jag är - en demon helt enkelt! Gårdagen var förfjävlig? När han sen började nyktra till framåt kvällen kom ångern, förlåt att jag är dum, jag har alkoholproblem och måste ha strikta regler, jag har börjat halka snett. Jag får väl se...

Tack självomhändertagande för din ord? Jag är så glad att vi kan stötta varandra här. Jag tar till mig dina ord och ska välja glädje, försöka få till ett skratt varje dag.

Skönt Backen123 att du har berättat nu är det framåt som gäller. Det verkar som om du ser framåt och ser möjligheter.

Profile picture for user Backen123

Som svar på av MalmMia

existerar inte hos oss, har så gärna vilja haft det. För alla sjuka sms han skickat, och tagit emot, fyllkörningar dagtid och allt annat dumt. Men icke, sitter i soffan och är bara tom, försöker lite grann som en person du möter på affärn. Tar som sagt inte ansvar för sina barn, det minsta. Ringde hans mamma långt härifrån och frågade om hon visste hur dåligt han mår, men nej det visste hon inte. Men vet att han är sjuk, det har han berättat själv.
Tänker just nu, att det där huset som jag dissade för att jag vill så gärna göra det jag kan, för att inte tänka sen, att jag hade kunnat göra mer. Tror jag hyr det i lönndom iaf en månad så får jag se sen

Profile picture for user Backen123

Som svar på av Självomhändertagande

Självomhändertagande, kan då ställa till det. Jag känner igen mig i dig med att äta psykofarmaka för komma i balans. När alkoholisten äter så är det för att få hjälp att orka komma i balans, men man måste jobba för det vet vi. Min man väntar bara att pillret ska börja verka så han blir glad igen, tycker inte att han behöver gå på AA, eller jobba med stegen, eller träffa folk överhuvudtaget. Och då vet du och jag att då funkar det inte heller. Han har som gett upp. Jag känner som du säger, livet kommer att återvända när tiden är mogen. Det kan aldrig bli som dom 2 år jag haft, jag är fri från det, det är hans ansvar.

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag förstår. Det är en svår situation. Det är bra att du ser att det är hans ansvar. En sak som är allvarlig i detta med att det skrivs ut piller, är att det är inte alltid det hjälper bara med ett piller. Han kanske behöver kbt terapi eller någon annan professionell att samtal med. Det kan behövas mer ansträngning av en. Promenader i dagsljus varje dag. Rutiner. Sova. Äta. Någon aktivitet med barnen kanske. Som sagt, det är hans ansvar och det är möjligt att han inte ser det just nu. Det är tid för dig att fokusera på dig själv. Du är på god väg.

Profile picture for user MalmMia

Backen123 - jag ser hur du kämpar. Jag önskar dig styrka att fortsätta, jag tror att du har den - men det kan kännas tufft emellanåt. Det känns inte som din man har kommit till insikt och finns inte insikten är det svårt att få ett förlåt. Det känns fruktansvärt eländigt och inte ens ett förlåt eller någon kommentar om man som alkoholist gjort fel. För 1,5 år sedan levde jag precis så. Men efter ett års separation då maken var nykter kom han lite grann till insikt. Om du vill veta mer kan du läsa tidigare i tråden. Därför kom ett förlåt denna gång.

Ja, helgen var som sagt fruktansvärd! Men det kanske förde med sig något gott? Maken insåg att två dagars ohejdat drickande inte var bra. Han blev dum och otrevlig, orkade inte göra något, kände ingen eufori när han drack, kände att han var deprimerad, fick hjärtklappning och kände att han mådde skit. Skitmåendet höll i sig flera dar efter att han drack. Vi har pratat och han har erkänt allt detta och inser att han behöver strikta regler och klarar han inte det söker han hjälp, börjar gå på AA. Han vill inte förstöra livet pga alkoholen. Vi har haft riktigt bra samtal där vi har fått kontakt och jag ser den fina mannen igen. Men allt detta har jag hört förr så jag tar det med en liten nypa salt. Det som är skönt är att det kanske blir lite mer lugn och ro under renoveringsprocessen.

Tiden får utvisa om detta verkligen är vårt hus, vårt liv tillsammans eller om jag måste lämna. Så min plan framåt är antingen ett alkoholfritt härligt liv i ett underbart hus med trädgård att pyssla med, mcåkning och husbilsresor. Eller så blir det en lägenhet eller radhus med uteplats där jag kan sitta i solen och odla lite, ett glas vin i lugn och ro utan att det spårar ur, aktiviteter med goda vänner. Ha ett härligt liv ensam och göra det bästa av det. Hur det än blir så blir det bra! Jag måste bara rida ut stormen först.

Profile picture for user Backen123

Låter härligt din plan, känner så också lika samma, det löser sig. Tror på riktigt att vår kärlek är över, den fick aldrig någon grogrund. Den här tråden har hjälpt mig så mycket, lyfta blicken och se framåt. Längtar till friheten för den kommer. Som du skrev, sitta ute och ta ett glas vin, inga spänningar. Värst är väl att mina barn inte vill flytta, men det kanske kommer när dom börjar förstå att något inte stämmer. Dom är viktigast och utan dom ska jag ingenstans ( det är mina från ett tidigare förhållande) hur har du/ ni självomhändertagande gjort, har ni berättat för alla i er omgivning, vad har ni fått gör reaktioner? Jag har valt ut vissa på den här lillan byn, dom andra nära vännerna förstår att något inte stämmer för umgänget finns inte. Det har varit skönt, men ändå otroligt utlämnade. Men min psykolog sa att det är bra, för det är ett tecken på att inte vara medberoende och det har kämpat emot att i inte hamna i. Och som hon sa, vänder det och han tar ansvar så kommer också omgivningen ge honom respekt igen.

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

...vill inte flytta. De vill ha lugn och ro, stanna i det som är, förändringar är jobbiga. Kan du prova prata lugnt med dina barn gärna fler gånger och förklara så mycket du vill och de är redo att ta emot. Jag håller fullt med - barnen är viktigast och det verkar som om du har de i fullt fokus, härligt. Jag har valt att berätta för några få, för det mesta får jag inte så mycket respons. På något vis tror jag att många inte orkar med, känns som om de då måste se över sin egen konsumtion. Jag har några som verkligen bryr sig och frågar hur jag har det men de flesta har fullt upp med sitt. Jag har varit riktigt utlämnande till min anhöriggrupp som jag gick i förra året, det var oerhört skönt och där fick jag kärlek och förståelse. Jag har också 3 vänner som stöttar mig till 100% som jag kan lita på och det känns också väldigt bra. Sen har jag valt att berätta för några vänner och kollegor och sen har vi inte pratat efter det, då var jag inte så utlämnande utan det känns också ok.

Jag tänker på det din psykolog sa att det är männen som har träffat dig. Den meningen satte igång stora reaktioner hos mig. Är jag en stark och självständig person är det därför jag haft så svårt att träffa någon? Och när jag väl gör det är det någon som verkligen behöver mig. Ja, tål att funderas på och vissa saker får sin förklaring. Tänk vad mycket det finns att lära om sig själv ännu

Profile picture for user Självomhändertagande

För ca 10 år sedan valde jag att sluta dricka alkohol helt och hållet. Min bipolaritet lirar dåligt med alkohol och jag ville leva frisk och i balans så valet var enkelt. Då märkte jag också vilka som inte ville umgås som tidigare. Det är ganska många som inte kan vara utan alkohol och jag ville inte alls ha med alkohol att göra på ett tag och då blev det tydligt vilka som var "törstiga."

Jag har pratat med ett par vänner som också var medberoende och jag trodde att flera av dem inte drack själva, men jag har fått veta att flera av dem drack med sina sambos länge, på fester och även i hemmet.

Jag blev förvånad att ingen sa mer, men jag tror att det är en process. Att säga att det är ett problem och vara kvar kan vara svårt. Jag försvarade mitt ex så många gånger och sa att det blivit bättre, att han minskat osv, då jag faktiskt trodde på honom när han sa det till mig, men det var förstås aldrig sant.

Min räddning var att mina föräldrar aldrig dricker och min mamma förstod att mitt ex levde på mig fast hon visste inte hur illa det var med alkoholen. Hon tyckte att han skulle ta ett arbete och jag försvarade honom då också med de orden han sa till mig, att det skulle komma in pengar med det han arbetade med, fast det kom aldrig några pengar. Han prövade vara egen företagare, som han var då vi träffades och som han gjorde en bra ekonomi på, men den söp han bort. Jag kopplade inte ihop detta tidigare, då han var bäst på manipulation.
Min mor ville inte bjuda hem honom till familjemiddagarna och det gjorde mig ledsen, fast jag förstod innerst inne att det var fel att jag levde med honom då han blev arg när jag ville att han skulle ta en anställning. Han hade full service hos mig och jag behövde lära mig att bli av med honom. När jag kommer att tänka på honom ibland så hjälper det mig oerhört mycket att läsa i trådar på detta forum. Jag hade ett helvete med mitt ex och det går verkligen att skaffa det livet en vill ha, även om det tar tid.

Berätta för de som du tror klarar av att höra hur det är på riktigt. Jag pratade mest med professionella när jag visste att jag ville bli helt fri från medberoendet.

Nu har inte jag barn så det blir ett helt annat läge. Det var bara jag som var lidande av att bo med honom. Fast det påverkade förstås hela min familj, mina syskon och deras familjer. Det har jag tänkt på en del och även hela hans familj har lidit på sitt håll.

Usch vilken eländig sjukdom!

Nu tänker jag faktiskt bara på mig själv och mina föräldrar. Ger tillbaka så mycket av min tid som jag kan till dem.

Profile picture for user Backen123

Jag är öppen med det mesta, pratar gärna om allt. Använder det som gratis terapi ;), tror också det är det som gjort att jag är starkare igen. Upptäcker som ni, att många vönner har nog problen med alkohol och rädda för att ta sitt ansvar. Min närmaste väninna är så packad ofta så det gör ont i mig, men jag tänker att det är deras problem för det är så uppenbart. Nu vilar jag, tar inga beslut, men dom kommer. Att få beroende personer, män på kroken är min specialitet. Träffade min första när jag var 18 och där förklarade psykologen det så bra, " gränserna suddas ut" förstod precis, partyt, mycket alkohol, vänner som körde samma race, vi levde så många av oss. Jag fortsatte sen som krogråtta och träffade lika samma män, och sade stopp lika fort som problemet uppstod och gick vidare. Men den här gången, hade jag kollat av allt innan, han drack aldrig med sina barn, han hade dom varannan vecka, dom åkte på semester, hans vänner var normala, inget strul på fester. Drack inget våldsamt, förutom han åkte dit några gånger med mina vänner och blev asplakat( där dricks det mycket starksprit såsom konjak, wiskey)men jag tänkte han är orutinerad. Så dumt, jag borde ha vetat bättre. Och sen kom det stora fallet, efter att vi köpt huset. Jag hör ingenting från hans sida nu, långt upp i norr, han har inte ens kontakt med sina barn. Och jag har fått info så här efteråt, att det var nog åt helvete många gånger tidigare. Det som ni har lärt mig, det är att känna lugnet. Fick panik från början när jag inte förstod, men nu 2 år senare så känns det som, man är inte ensam, och nu kan jag lugnt reflektera över era texter här och det är så skönt. Vågar mig på att experimentera lite med honom också, med att inte säga något annat en det mest vardagliga, är mamma. Talar om vad som händer i påsk, frågar inte ens om han tänker byta bort jouren ( för jag bryr mig inte ens) kommunicerar knappt utan lagar mat, städar osv, men jag är trevlig,
Och han är förvirrad. För min roll som vårdare är över, han får fixa sitt liv själv. Och när det beslutet kom så har jag fått längtan efter att baka, laga mat och längta efter trädgården igen. Lycklig fast ändå olycklig, konstigt ;)

Profile picture for user MalmMia

Kan känna igen mig i det. Jag jobbar också med att bara trevlig men utan att påminna och göra. Känns så påfrestande att leva tillsammans och att partner bara är lat och vill lämna över alla beslut och görande till mig. Om det blir en fortsättning måste detta ta slut. Och fortsättning blir det endast om han kapitulerar inför alkoholen. Han är inte där än, vi får se hur det utvecklar sig. Jag jobbar på med min trevlighet utan klagomål?

Profile picture for user MalmMia

Nya bråk. Jag är så less, tänker sätta ord på mina tankar. Det startade igår, maken vill normalisera och få som det var förr. Då när vi kunde ha trevligt och dricka vin. Jag förklarar att jag inte litar på honom och jag inte vill dricka. Han har ett sätt där han subtilt försöker förlöjliga mig för att jag inte vill. Jag biter ihop och försöker vara trevlig. Han är sur i någon timme och tjurar och vill inte ha mat som jag lagar till mig och dottern. Äter i alla fall och sen slutar han sura.

Likadant i eftermiddag då startar tjatet om hur trevlig vi kan ha, sitta i solen och ta en öl, dricka en flaska vin till middagen. Förnekelsen är total. Jag försöker vänligt förklara men han utmålar mig som rabiat som inte ger honom någon chans. Jag förklarar att han visat att det inte går att lita på honom, men det förminskar han. Så nu är han sur och tycker säkerligen att allt är mitt fel. Jag är så less på allt och vill bara lämna skiten. Men huset måste bli i säljbart skick, så jag biter ihop ett tag till och planerar framåt. Tänker ut plan b, c och b?.

Profile picture for user Backen123

Skönt att ha den där planen, men jag kan ha en färdig kl09 och en annan kl22. Man vet inte om man ska bo kvar så det är lönt att byta gardiner ? läste i den här tråden lite, såg att ni har en dotter, vad tycker hon? Pratar ni två om pappan och drickandet? Kämpa på med din plan, känns vilsamt ❤

Profile picture for user MalmMia

Ja, så är det med planer de kan förändras över tid. Min långsikitiga plan är fullständigt klar - jag vill inte leva med en alkoholist! Hur jag kommer dit kan ändra sig från dag till dag. Den planen är lite flytande, hur jag kommer dit och hur lång tid det tar. Jag försöker under tiden att ha det så lugnt som möjligt. Undvika de bråk jag kan och jag kontrollerar inte. För framtiden med olika scenarior har jag plan A, B, C och troligen även D....

Jag pratar med dottern om pappans drickande. Jag har tidigare sagt att vi (hon och jag) inte leva med någon som bråkar med oss och genomdrev skilsmässa. Nu är det annat läge i och med att han börjar om. Hon är arg och besviken och vänder sig just nu till kompisar för att ha kul. Vilket är bra tycker jag. Jag har pratat med henne efter han börjar om och sagt om igen att vi kommer att leva i lugn och ro, men att jag vet inte riktigt hur det blir och hur vi kommer dit. I värsta fall blir det skilsmässa igen. Hon blev naturligtvis jätteledsen men jag hoppas att hon kan ha förströstan i att jag inte kommer att acceptera skit från hennes pappa. Inget tokdrickande och elakheter.

Tänkte på det där med att byta gardiner... Jag lever som om vi ska bo ihop resten av livet, även om jag kanske har en annan plan. Jag mår bra av att göra fint hemma, byta gardiner, köpa blommor osv. Då gör jag bra saker för mig och mitt välmående även om det bara håller i några veckor, månader. Det kan vara svårt att uppbåda kraft när man är mitt i denna situation. Men gör sånt som du orkar med och mår bra av - det kan ge kraft. Man kan verkligen bli handlingsförlamad av att leva med en alkoholist, jag vet. Då är det bra att vara snäll mot sig själv och göra snälla saker mot sig själv, vad nu det kan vara.

Profile picture for user Backen123

Som svar på av MalmMia

handlingsförlamad är helt sanslöst. Varför, jag förstår inte varför jag tar den här skiten? Jag fixar också hemma, blir lite glad. Vill att han också ska bli glad, men det blir dom ju inte. Vad klokt och skönt att kunna prata öppet med dottern, jag kan inte göra det fullt ut med mina barn, utan kallar det för deppresionen.
Nu påsk, sonen fyller år. Min man byter inte bort jouren, för vi har inte sagt någon tid för utomhus firandet hos min mor på långfredagen. Kränkt. Födelsedagspresenten som pappan har inhandlat, och som vi ska dela på för den är så dyr, har han heller inte hört något om. Fast jag upplyste honom att så var inte fallet, och då erkände han att han hört lite grann, kränkt. Jag umgås med mina tantkompisar på lördag, sover kvar. Det hade han nästan inte hört. Helt sanslöst. Idag har 3 av mina närmaste sagt att jag måste gå, och jag gör det på måndag tror jag. Han fyller år på söndag.... kul! Jag analyserade varför jag inte lämnar det här faktiskt mycket att göra med att jag är rädd för honom och hans ilska, vet inte vad som händer när jag säger dom magiska orden

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

17 års bröllopsdag och jag har ångest! Jag ville fira med att gå ut och äta på restaurang hela familjen men dottern vill inte. Maken vill inte att dottern ska följa med, han har lovat att inte dricka när hon är med. Jag vill inte gå ensam med honom så att han dricker, det är inget firande för mig. Vi har pratat och pratat men han förstår inte, han bara försvarar och bortförklarar. Jag försöker undvika bråk men det går inte. Hatar allt detta, vad alkoholen ställer till med. Han lovade att inte dricka i påsk, naturligtvis höll inte det! Drack igår och allt urartade, jag är så less och så in i märgen ledsen. Jag vill bara fly, men måste ta mig samman och renovera klart.

Profile picture for user gros19

Hoppas du läser det du nyss skrivit lite längre fram. Fokus totalt på mannen och hans drickande. Hur ska man kunna fira en brölloppsdag under sådana omständigheter, det ska ju vara något trevligt och fint, något man ser fram emot. Man ska väl helt enkelt vara lycklig över alla år tillsammans. Det är nästan så jag tänker - fira bröllopsdagen utan mannen. Menar inget illa men du verkar så insnärjd i det hela och det är väl vad man kallar medberoende.

Jag tänker också så här - en person med alkoholproblem är lika upptagen av att inte dricka som han är med att dricka. Han är inte närvarande även om han är "duktig" och inte dricker något. Du kanske måste inse att de kommer fler bröllopsdagar att fira. Rätt eller fel tänker jag, men du förtjänar att fira utan fokus på en alkoholiserad man.

Profile picture for user Skrållan

Vilken bra kommentar gros19. Så är det ju verkligen. Att alkoholpersonen är lika upptagen av att dricka som av att inte dricka. Det speglar verkligen det liv jag levde förut. Alkoholen i centrum oavsett.
Att sätta sig själv i centrum är svårt när man levt ihop med någon som dricker. Men när man gör det, så börjar det hända saker med en själv och även med omgivningen.

Profile picture for user MalmMia

Jag tycker inte att fokus ligger på hans drickande. Men just nu kanske det blev så i inlägget. Men har en enorm svacka och är ledsen, orkar inte med hans elakheter. Men som du säger är ju fokus alltid på alkohol för hans del oavsett han dricker eller inte. Så därför kanske min fokus också är på hans drickande? Ska fokusera om?

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag minns när jag levde med mitt ex. Jag använde ordet alkohol så många gånger varje dag och jag tänker att i de trådar som skrivs här handlar förstås mycket om det ordet. Vi som skriver här borde prata mycket mer om "jag vill..." "jag ska..." "jag planerar..." "...att göra allt som jag alltid velat göra och som jag förtjänar"

Alltså mer FOKUS på dig, mig, oss själva.

Skrållan om att sätta sig själv i centrum. En mening som jag vill lyfta, för den är så bra; "när man gör det, så börjar det hända saker med en själv och även med omgivningen."

Jag kan bara instämma. Det händer bra saker. Tack för påminnelsen!

Jättebra kommentarer från Gros19 också!

Ta hand om dig!

Profile picture for user MalmMia

Tack för det, jag har haft en riktig berg-och-dalbana. Skönt att vi kommit framåt med huset. Många samtal med maken som gör mig ännu mer beslutsam och ännu mer ledsen. Ledsen över det han kommer att välja att slänga bort. Ledsen över att det inte blev som jag så innerligt önskade. Bestämd över att så här vill jag inte ha det! Jag vill leva ett bra och fritt liv. Jag vill att dottern ska må bra. Så har vi det inte nu. Har haft ett mycket bra samtal med min bästa vän, hon hjälper mig att sortera. När jag är som mest ledsen hjälper hon mig att se framåt, vilka framkomliga vägar finns? Hon påminner mig också om att även om jag inte är världens bästa människa så behöver jag inte tolerera detta.

Profile picture for user MalmMia

Suktar efter mer kunskap och insikt just nu. Lyssnade på alkispodden och insåg att mina ord inte har något värde. Känner då också att jag ska sluta försöka få honom att förstå och bli glad över ett samtal där jag känner att jag når fram. Det är bara en schimär! I hans värld når jag inte fram, han kunde bara dupera mig med sina ord. Ska sluta fokusera på alkoholen, inte blir sur när han dricker och inte heller kommentera - men det är så svårt! Jag ska fokusera på att bli klar med huset. Jag behöver inte vänta på honom, jag kan jobba med det jag kan utan honom. Just nu är det målning. Väljer han att dricka ikväll åker jag till huset och målar!

Profile picture for user MalmMia

Lyssnar och läser allt jag kommer över, blir ännu mer bestämd. Sen har vi 2 underbara dagar när vi skojar, jobbar bra ihop och kommer med lösningar. Då blir det så svårt igen! Men jag ska fortsätta fokusera på att må bra och när han dippar ska jag inte följa med ner!

Profile picture for user gros19

Två underbara dagar så bra. Det finns kanske hopp om att någon gång i framtiden kan ni ha en bra relation, även om ni inte kommer att leva tillsammans. Något jag haft nytta av är att tänka på att vi är på olika vägar jag och min son. Man måste tillåta det för att människor ska växa även om man är jätterädd att mista personen. Vi vet inget om framtiden och ofta blir den mycket bättre, än vi med våra katastroftankar, kan tänka oss.

Profile picture for user MalmMia

Ensamhet! Det är min känsla som dyker upp. Vi har haft några bra dagar tyvärr så går det alltid över? Vi har upptäckt att dottern och kompisar druckit. Vad gör han 2 dagar senare, åker till bolaget och ska dricka idag och imorgon. Ingen hänsyn. Då blir det lätt igen att fortsätta på min väg. Göra klart huset, sen ha ”samtalet” och därefter gå skilda vägar. Han bryr sig inte om mig, frågar hur jag upplever och vad jag vill. Han säger att jag tramsar och han ska dricka! Han vill normalisera drickandet, som det var förut. Jag försöker förklara men inser att det inte går. Fastän jag vet är det så svårt att acceptera. Nej, in på banan igen. Jobba framåt med fokus på hur jag mår.

Profile picture for user Backen123

Det gör ju så ont den där besvikelsen, som att separera flera gånger i månaden. Min psykolog sa att min man byggde luftslott med mig, för han visste ju innerst inne att han var sjuk. Men nu bygger jag luftslott, drömmer om tillfrisknandet som kanske aldrig kommer men som man önskar så. Hur har du det, har du någon att prata med? Jag pratar mycket med flera, det är så skönt att vara öppen. För det är ju inte vi som är sjuka. Hoppas helgen blir någorlunda, att du kan stänga av lite ( men det brukar vara omöjligt) ❤

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

Jaha, ännu en bedrövlig helg passerad. Han bestämde att dricka fredag och lördag, av erfarenhet vet jag att detta inte brukar gå bra. Han dricker och blir förändrad nästan på en gång, verkar som att han nästan söker bråk. Blir lättirriterad och lättkränk, går inte att prata eller resonera med. Men jag måste ju eftersom huset måste bli klart. Jag kan inte bara dra. Hur gör jag för att hantera detta? Ja, jag försöker att inte bemöta hans elakheter, går iväg för jag orkar/vill inte höra hans kränkningar av mig! Så mycket skit jag får av att gå iväg, ibland slutar han dock. Mycket lättare att bli slagpåse när jag syns... Ibland kan jag tycka att det är skönt med dessa helger för då vet jag varför jag har bestämt mig för att gå. Svårare när vi har bra dagar. Skriver också dagbok för att jag ska komma ihåg hur djävligt det är om jag börjar tveka.

Jag har i alla fall gjort två bra saker för mig själv förra veckan. Jag har inte druckit läsk eller saft och inte ätit godis. Jag tänker att jag tar små steg för att må bättre. Jag tränar också på att få en bättre kommunikation med honom, det känns bättre för mig. Han märker inget men jag känner att det är av mindre betydelse. Jag gör detta för att jag ska må bra. Jag är inte glad om jag är sur, grining och irriterad. Jag försöker släppa den biten och kommunicera på ett konstruktivt sätt med att tala om vad jag vill och uppmuntra honom när jag ser bra saker hos honom. Känner också när jag gör dessa övningar och inte får något tillbaka - är det bara mitt ansvar att se till det positiva och lyfta honom? Har inte han något ansvar, känner att jag blir irriterad vilket gör det lättare att fokusera på mitt mål. Kunna lämna honom bakom mig.

Jag har min bästa vän i vått torrt som stöttar mig. Hon tycker att jag redan skulle lämnat honom, men det tar lite längre tid för mig. Men så himla skönt att ha någon som står bakom mig till 100%. Idag blev hon riktigt förbannad och då inser jag vilket sjuk liv jag lever. I helgen sa maken "Vi har inget liv", i syfte att vi har det så tråkigt eftersom jag inte vill dricka, "ha kul" och normalisera drickandet. Hon och detta forum får mig att gå vidare i min utveckling som redan börjat innan jag lämnar. Och också att se det sjuka som man lever i som på något sätt har blivit normaliserat och som jag faktiskt tillåter! Men nu är det snart stopp på dessa tokerier.

Profile picture for user MalmMia

har passerat. Valborg dessutom som är så tråkig utan alkohol - enligt maken. Vi hade en sammandrabbning hemma när dottern fick utbrott! Hon berättade precis hur hon kände och att hon märker att han dricker och att hon mår dåligt av det och varför gör han henne så illa? Jag stod upp bredvid henne och vek inte undan som jag ibland gjort eftersom maken blir så förbannad. Men nu fattade han och det gick in och han har extremt dåligt samvete. Inte för att det kommer att ha betydelse, han kommer att dricka igen. Så frustrerande att han inte fattar!!!

Så nu fokuserar jag på att må bra. Flytta in i huset och mysa till det. Samla kraft till sammandrabbningen som kommer inom de närmsta veckorna. Vad kan jag göra för mig själv så jag ska må bra. Jag har bestämt mig att försöka packa upp så fort jag orkar. Men kommer att unna mig tid att vara i skogen, att ta en cykeltur och att fika.

Leva kvar och vänta är inte mitt långsiktiga alternativ. Det är något jag gjort nu i två månader och kommer att göra någon vecka till. De långsiktiga alternativen är bara två. Leva ensam och släppa alkoholisten eller leva kvar och han jobbar med sin alkoholfria process på egen hand. Känns skönt att beslutet som jag fattade för några veckor sedan växer sig starkare. Med allt som händer gör det mig bara starkare i min övertygelse. Med allt material jag läser och lyssnar på och pratar om känns det som att jag har vänt på varje sten och bygger samtidigt upp mig själv. Vem är jag, vad vill jag, vad vill jag ha ut av livet, hur har jag hamnat här och vad kan jag göra? Alkoholisten är tvungen att nå botten, men det var nog jag också, jag hade inte varit klar om inte vi hade gått igenom detta också. Känns också skönt, för då kan jag förlåta mig själv. Jag vet att jag har gjort allt i min makt, om han väljer att fortsätta dricka så är det hans val. Jag och dottern ska inte följa med ner. För nu ligger allt mitt fokus på vad som blir det bästa för henne. Det är inte inte leva med en pappa som dricker.

Profile picture for user Backen123

Så underbar känsla, när man har bestämt sig, fast klivet till verkställande kan dröja. För mig blev tiden från start, så skön. Dåligt samvete för barnen, läsa in, hur har dom det luddiga med en sk time out. Men för egen del, den mentala vilan, skratten och flamset med barnen, vi 3 igen. Tårarna som måste få komma ut, och släppa ut lite ilska. Önskar så att du och din dotter kommer att få det så snart❤ och vem vet, din man kanske förstår den här gången. Som en läkare sa, det kan behövas flera omtag och det var trösterikt

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

Haft en hyfsad vecka och helg. Maken drack igår, men i smyg så inte dottern skulle se. Blev inte otrevlig men grinig idag. Svårt eftersom det är hyfsat bra. Han har dock blivit personlighetsförändrad. Han är negativ och svartsynt och vill (omedvetet) att det ska bli bråk. Han blir fyrkantig och säger dumma saker, jag kan tro att det beror på suget, men jag vet inte. Om han dricker nästa helg tar jag samtalet på söndag. Så denna vecka blir det att peppa upp mig. Jag är så villrådig om jag ska blanda in hans syster. Kommer det att hjälpa eller blir han bara mer förbannad?

Profile picture for user Backen123

Jag har skrivet ett brev till mannens mamma, hon vet, han har berättat men hon säger bara åh vad tråkigt, styrek kram ;) Så jag har skrivet vad jag tycker, gruvar mig för att trycka på knappen för att skicka. Tror inte att jag får något stöd men det kanske du får, påminner om vad psykologen sa, det är bra att berätta, då får missbrukaren respekt vid tillfrisknandet eller så kommer du få en förståelse, avlastning från dom som vet. Jag har sagt att det finns problem med spriten och då inte under festen utan under vardagen, sen har folk fått räkna ut resten själv om dom inte frågat. Har varit jätteskönt att berätta och en känsla av att lämna över ansvaret en del till den beroende. Läser boken som Craig skrivit, som flera rekomenderat men som jag inte kommer på titeln. Det är under kapitlet tillfriskandet, beskrivs det elaka som beroendepersonligheten har och det är ganska träffsäkert. Förklarar personen med Jaget och beroendepersonligheten och det tycker jag är exakt som det känns, Dr jekyll och mr Hyde. Har du läst den?

Profile picture for user MalmMia

Jag har läst den boken och bland annat därför jag måste lämna. Jag har förstått djävulens verktyg. Nu har vi haft två bra veckor med bara lite alkohol och alla är ganska nöjda och glada med att bara tillsammans och ha det lugnt och skönt. Men jag har bestämt mig att imorgon kommer samtalet. Men så svårt, känns som om jag förstör det som faktiskt är bra! Men jag VET att det inte är så, kanske medberoende sidan av mig som talar. Jag kan inte leva med en som dricker, även om det är lite nu och det kan vara ok men det kommer att eskalera. Jag vet det med all information som jag har skaffat mig. Precis som Craig skriver Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Inte så nu men det kommer att bli och då vill jag inte vara med.

Älskar den nyktra men hatar beroendepersonligheten! Hämtar kraft inför morgondagen. Så rädd och orolig ? Sen kommer nästa med flytt och allt annat som ska ordnas. Men em sak i taget och viktigaste först. Är så skamfylld, hoppas att han dricker ikväll och att det spårar ur. Då blir det lättare imorgon, men som sagt nu ska jag hämta och uppbåda kraft och mod!

Profile picture for user MalmMia

Han drack men det spårade inte ur. Han uttryckte sig som en idiot på morgonen "Att jag drack öl på dagen, jag passade på. Jag sket i konsekvenserna (med andra ord han bryr sig inte om mig)" Äntligen kunde jag uppbåda den ilskan som krävdes för att ta samtalet och tänkte nu du gubbe, nu hämtar jag telefonen (har skrivit anteckningar och brev som jag tänker läsa upp för honom) och håller mitt tal. Vad händer? Inget!!! Dottern sover och jag vill inte ta det då eftersom jag inte vill väcka henne med en ev diskussion samt jag inte var är säker på att han var riktigt nykter så vi kan prata. När han sen är nykter så blir han snäll och söker mitt sällskap på ett trevligt sätt och mitt samvete vaknar, jag får dåligt samvete för att jag förstör en god stämning vi har, de ska ut och övningsköra och det vill inte jag förstöra. Men det är ju inte jag som förstör, det är ju han med sitt drickande! Jag måste jobba mer med mitt medberoende, eller jag har fastnat där igen. Jag var ju fri när han var nykter men nu väcks det så sakta till liv igen.

Nu tar jag nya tag och tar samtalet i helgen istället. Ibland blir det bara för jobbigt att ta det jobbiga. Nu den här helgen kan jag inte skjuta upp mer. Jag har sagt till dottern att jag ska prata med pappa. Jag och dottern ska på samtal nästa vecka med beroende terapeuten och då vill jag ha detta avklarat, så vi vet var vi står. Veckan efter det ska vi på BUP och då måste vi också veta vad vi ska jobba med. Så 3 saker samverkar för att jag ska kunna ta samtalet. Hittade dessa ord i detta forum som också ger mig styrka att orka ta samtalet: Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden. Tack @Exhale

Profile picture for user Backen123

Kan som sgt vara en bra drivkraft, min ilska då var så härligt befriande när jag upptäckte sms han fått och skickat. Nu har jag bestämt att jag flyttar hem, han får ta över det här boendet. Men skumt det här med medberoende, jag låter honom sova här när inte barnen är här. Usch så jävla irriterande hur man hela tiden släpper på sig själv. Kämpa, du är snart framme.

Profile picture for user MalmMia

Precis så är det. Lever i limbo. Nu har jag släppt på mig själv igen.

Jag blev så förbannad på att han försökte skylla på mig igen. När det gällde att jag svarat på raka frågor som hans mamma ställt, jag svarade -X dricker igen och jag vill inte det. Då gick han igång om att jag inte behöver oroa dem i onödan, man behöver inte berätta allt. Nej, då jävlar! Det är inte jag som dricker och oroar dem! Då fick jag nog och bestämde att nu är det dags för samtalet. Jag lät mig övertalas igen, jag har det under kontroll under de sista 3 veckorna har det inte gått över styr, jag ska inte dricka på semestern, nu är det ändring, jag vill inte förstöra det här, ge mig en chans eftersom du ser att jag har skärpt mig. Vi har en avstämning om 1 månad! Jag föll till föga och, nu sitter jag här igen. Tänk om det är som han säger, tänk om han faktiskt kan skärpa sig och ha kontroll, kan jag hoppa av innan vi testat allt. Nej, jag klarar inte det. Men nu får han en sista chans och om det går åt pipsvängen så hoppar jag av. Men oron finns kvar, småbråken finns kvar, han har offerkoftan på, han orkar inte göra något åt vare sig hälsan eller huset. Så jag ska fundera igen. Vad vill jag, är detta bra nog, vill jag satsa på detta? Kommer oron att försvinna, kan jag bli glad igen tillsammans med honom?

Profile picture for user Backen123

Som svar på av MalmMia

skönt ändå med beslut, vänta. Jag tänkte idag på psykisk misshandel, det är ju det som dom utsätter oss för. Min man slängde på luren igår, idag kom han in på jobbet och ville ha en puss, han fick det! Jag fattar ingenting hos mig själv, men jag tror att vi bryts ner så mycket, sakta men säkert. Tänker kommer vi bli hela nångång, kommer vi få luta oss bakåt i solstolen med ett glas vin och känna det här bra, det är ok, jag har läkt? Eller ska vi slicka såren länge, eller alltid känna en oro, en sorg att vi blev kvar, lurade på det goda i livet. Nä, det vill vi ju inte, men ändå går vi inte! Jag var tillsammans med en psykopat för 25 år sedan, jag gick efter 1 1/2, det var inte lätt, men jag gjorde det. Ibland blir jag så nyfiken att träffas, surra över kaffe, prata på riktigt om allt, nästan så man lär känna personen man läser om. Tar min egen tid nu ikväll, rensa ogräs och plantera lite perenner fredagsmys med söner, trevlig helg på dig så gott det går, kämpa!

Profile picture for user Azalea

Det är konstigt hur man fungerar. Även om man har varit med i så många år så är det som om vi blivit omprogrammerade på måt sätt. Man finner sig i så mycket som man aldrig skulle tro att man kunde gå med på. Bråk och dryga kommentarer om hur usel man är ena dagen och vips nästa så står man och tiger igen. I mitt fall för husfridens skull och för att få det lugnt. Istället för att stå upp för sig själv så blir man utnyttjad när det passar dem. Så förändrad man kan bli under åren.
Min man skickar brev, är inlåst på behandling nu, och godis och i veckan fick jag en bok om kärlek till varandra skickad. HALLÅ!!! Den är oöppnad. Är det bara jag som ska läsa den?
Fina ord om hur stark han är nu och hur bra allt ska bli när han kommer hem. Men aldrig ett ord om hur allt har varit och hur han tänker förändra sina val. Hmmm, jag slängs mellan ångest över att stå fadt vid att lämna och plikten att stanna kvar och "hjälpa".
Må väl och njut av vårvärmen i helgen?Azalea

Profile picture for user MalmMia

Känns så skönt att få skriva av sig och vara ärlig och då inte få flåshurtiga kommentarer. Tack för detta underbara forum med så mycket medkänsla och tillåtelse. Jag är bra nog som jag är och här får jag bekräftelse på att detta duger. Jag har i hela mitt liv känt att jag inte har ett existensberättigande och då träffade jag en man som avgudade mig och den jag är. Jag föll som en fura och älskade att vara så sedd. Men motparten ville nog egentligen ha någon att forma som fogade sig och jag gjorde det, så sakta tynade jag bort. Till den dagen när jag kände att det är för mycket fokus på alkohol, 10 år senare var det ett fullbordat faktum, han hade utvecklat en alkoholsjukdom. Han var bitter, elak, dum och kränkte mina gränser och mig å det grövsta. Då hittade jag hjälp och ilska för att ta mig ur. Han blev nykter och 1 år senare ett nytt försök. Så sitter jag här nu 1/2 år senare och ska ta mig ur igen! Han försöker att foga mig som han tidigare alltid gjort, men jag som har jobbat med mig själv accepterar inte det. Det blir bråk och det mesta är mitt fel eftersom jag har blivit konstig!

Jag har min bästa vän som hjälper mig att se genom att lyssna och påminna mig om var mitt ansvar ligger. Idag var jag och dottern på BUP men maken avstod. Jag pratade med en familjebehandlare som fick mig att inse återigen, jag måste lämna för min dotters skull. Så nu är det omplanering och planering för sälja och köpa hus.

Profile picture for user Azalea

Du klara detta både eftersom du gjort det innan men nu har du dessutom kunskap ftån både det och annan hjälp som du tagit för att stärka dig själv.
Skickar en stor kram till dig på färden? Kram Azalea

Profile picture for user MalmMia

Går det att börja dricka kontrollerat? Maken hävdar att jag och dottern är det viktigaste och vill inte att vi ska försvinna. Jag vill så gärna ge detta en chans men tycker inte att jag har ett bra liv. Han pratar ofta om alkohol men dricker sällan. Han har hetsigt humör och är ofta sur och grinig. Måste nog fundera några gånger till!

Profile picture for user Självomhändertagande

Under en viss tid. Jag halkade in på din tråd och läser vad som är skrivet den sista tiden. Vilken igenkänning i dina ord "Jag föll som en fura och älskade att vara så sedd".

Jag behövde höra dessa ord igen då jag alldeles för lätt sveps med av en flirt eller ett möte där en människa tar kontakt med mig. Jag får inte lov att göra samma misstag igen. Jag behöver verkligen lägga band på mig och lära mig att dejta liksom att välja vem jag ska dejta innan jag alldeles för lätt kan säga ja till ett par snälla ögon eller en spännande glimt.

Jag vill aldrig träffa en man som dricker och det slog mig just nu, efter att jag ordnade en termos och fika till en man som jag råkade möta i ett sammanhang och hade ett fint samtal med igår. Att jag verkligen behöver vara försiktig och påminnas om att vara just det - försiktig.

Mitt ex dricker igen och ringer och stör. Jag kan inte ha det så, att han stör mig i mitt arbete, vilket han gör om jag svarar i telefonen. Så jag har blockerat han igen.

Jag läste här och så satte det igång något i min hjärna och jag är tacksam för att jag fick läsa. Jag inser att jag behöver landa. Landa efter ett möte. Landa efter en tidigare romans som inte blev som jag önskade. Landa i vad jag vill. Ska jag leta efter en man som vill bli en pappa eller ska jag fortsätta trivas med livet att leva med mig själv.

Fundera så länge du behöver. Sen när du är redo. Våga stanna eller släpp taget. Tills du är redo för att stanna i det beslutet. Landa i det beslutet. Och så kommer nya beslut att ta. Och så håller det på tror jag. I alla fall för mig.

Ett medvetet val varje dag. Och ett nytt nästa dag. För hur ska en veta. En dag i taget medans en funderar. Tänker jag. Också ett ganska bra sätt att vara i det som är, just nu. I varje ögonblick. Tills en vet, helt säkert.

Ta hand om dig!

Profile picture for user Backen123

Hej, jag tänker på dig, hur har du det? Hur har sommaren varit? Önskar så att det är bra, att du mår och din dotter mår bra. Kram

Profile picture for user MalmMia

Tack Backen, jag läser en del här men har tagit paus i skrivandet. Jag och dottern har haft en ok sommar, tillsammans med maken. Jag är verkligen rådvill och funderar mycket på vad jag ska göra. Men tänker att detta får ta den tid det tar, en dag kommer jag att vara redo att lämna. Att prata med en alkoholist är omöjligt, det går inte att nå fram förrän alkoholisten kapitulerar. Men min beroendeperson har inte kapitulerat utan säger att han har kontroll. Han har haft några få dåliga dagar de sista månaderna, men jag vill att de dagrna ska vara 0 - när han blir elak och demonen kommer fram och allt blir mitt fel! Jag hatar den personen! Han har dragit ner på drickandet vilket är skönt men han är inte fri och det märks. Dottern mår bra nu och har inte drabbats när han varit full.

Mina tankar är hur vill jag leva och har då kommit fram till att det inte är så här, det finns så mycket som jag saknar hos mannen jag lever med. Finns också så mycket bagage med psykisk misshandel som han totalt förnekar - på nåt vis är det också mitt fel efetrsom jag inte är perfekt. Kan verkligen känna igen mig i så många historier här inne, alkoholistens hjärna blir verkligen kidnappade och får till stor del samma typ av hjärna. Blir så ledsen över vad alkohol ställer till med. Det finns också så oerhört mycket som jag vill ha i detta, när han är nykter är det oftast bra. Fint hus som jag pysslar och fixar med, härlig trädgård som jag planerar - saker att äta som bär och vackra blommor och buskar med mysiga sittplatser, troligen en liten damm. En dotter som trivs och mår bra. En husbil för semester och helgutflykter. Ett område jag trivs i. Ja, just nu är det mer bra än dåligt så då stannar jag och njuter av det. Hade en tjejkväll i veckan och dryftade livet och fick många bra insikter med mig. Det bästa var, ibland måste det få ta tid. Om det inte blir som jag vill ha det att drickandet eskalerar kommer jag att fatta kraft och mod till att lämna. Men jag är inte där just nu,

Profile picture for user Backen123

Skönt att få vila från kampen läser jag, du får lite sinnesro, lite som jag nu. Och jag har också kompassen ställd efter barnen, är vi i balans då är det ett tecken på att det är bra. Blev glad att höra ifrån dig, och känner som du att det är tufft att läsa om hur många har det, att det väcker mycket men samtidigt en viktig påminnelse som provocerade så från början att man kan bara jobba med sig själv, att hitta sitt sätt att förhålla sig, var sak har sin tid ❤

Profile picture for user MalmMia

... jag var här. Just nu läser jag en hel del här inne. Jag har ännu inte lämnat, jag har inte varit redo. Idag hade vi ett mycket bra samtal, där jag förtydligade att inte en likadan helg -då lämnar jag dig. Jag kommer inte acceptera en full helg till. Då är det nog! Jag önskar så att det blir så men egentligen tror jag inte det. Men nu har rävsaxen slagit ihop, nu är det bara för mig att bestämma hur jag ska ta mig ur fällan.

Profile picture for user Backen123

Åh så tråkigt att det inte får vara bra för dig, önskar dig så lugn och ro ❤ hur går det för mannen nu, nåt steg närmare tillfrisknandet eller håller han fortfarande fast i att han kan dricka balanserat. Jag tror MalmMia att vår sak har sin tid, man går när man är redo. Tror att om man går för tidigt så blir ensamheten jävligare och tvivlen större. Bättre och låta lite värka ut på plats, så tänkte jag fått vi hade ju så få år tillsammans. Jag håller så tummarna att han vaknar till ännu en gång och stannar där. För mig har tankarna på en högre kraft hjälpt, har skrivit det lite här och där på forumet, men jag är fortfarande överraskad att det här hjälpt mig i processen att frikoppla, vila lite Kram ❤

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

Jag har läst och ser hur du har utvecklats under året❤️ Tack för dina fina ord, så skönt att få skriva här och få varma svar som går direkt in i hjärtat.
Ja, detta får ta den tid det tar. Och du har så rätt, går man för tidigt så ligger tvivel och gnager. Känns som om nu börjar rätt tid närma sig. Jag har gett honom tid och förklarat vad jag inte accepterar och om en till förstörd helg kommer - då lämnar jag.
Jag vilar i detta, njuter när det är trevligt och förbereder mig mentalt om jag behöver lämna. I höst kommer det att se annorlunda ut! Det sa jag redan för ett år sedan, men jag var nog inte redo då.
Det är ju de trevliga stunderna och lovorden jag lever för. Och det har varit många detta år, men det har också visat sig att alkoholen skaver. Maken kör i diket med ojämna mellanrum och blir då både ”dum i huvudet”, trött och otrevlig. Det har inte försvunnit så jag har nog kommit till slutet. Jag har också läst här inne och blivit både skrämd och fått tilltro till framtiden. Jag har också sett ”Hemligheten” på Netflix så jag har så smått börjat jobba med Universum ☺️

Profile picture for user Backen123

Ja, jag har utvecklats. Läste genom din tråd och såg mina inlägg som bara handlade om mig. Ser det nu och vet att jag levde i ett kaos då och hade panik, längre fram ser jag att jag tar till mig det du skriver ? du blev en av dom som lärde mig att man kan gå, och gå tillbaka för att ge det en till chans. Och så kan man gå igen. Tänker mig i ditt fall finns det som du skriver så mycket fina stunder och gemensamt barn, det måste få ta tid då. Att leva med dr Jekyll och mr Hyde är nedbrytande men jag fick tack vare detta forum och professionell hjälp bli påmind att stå upp för mig själv igen och börja förstå vad gränssättning är. Jag har alltid kunna säga nej, men tydligen inte på rätt sätt. Det ska bli häftigt att lära mig. Känns som du har ett lugn nu i din text, hoppas det är så och att han vaknar upp på riktigt för er skull innan det är försent, annars vet du att du har gjort allt och lite till för att rädda en annan människa?❤

Profile picture for user MalmMia

Ja, det är ju det jag går och hoppas på att han vaknar upp. Jag har nu under året insett att det nog inte kommer att bli så men då har jag i alla fall provat och vet att jag har gjort allt som står i min makt för att påverka. Nu duger inte orden längre, nu är det handling som gäller för maken. Och han har tydligt förklarat att han inte kommer att sluta dricka och jag har tydligt förklarat att jag inte tänker leva med någon som är otrevlig. Jag har satt min gräns och passerar han den kommer det att bli konsekvenser. Vilket ju ofta är det enda som kan hjälpa någon med problem.
För min egen del planerar jag kontakt med mäklare, försäljning av husbil, skilsmässa, kontakt med kurator och anhöriggrupp igen samt någon typ av anhörighelg/vecka för mig och dottern. När allt drar igång och jag måste börja med konsekvenserna.
Men just nu vilar jag i att det är en bra period ?

Profile picture for user MalmMia

Trodde jag ja. Att det kan vara så svårt, att gå från något man inte vill ha. Jag ser ju alla berättelser och många upplever samma ska. Vill inte - vill. Min helg blev bara halvt förstörd och då blir det svårt och maken skyller på mig. Ska jag gå då? Nej, det gör jag inte, jag väntar. Om jag väntar på den förstörda helgen så sitter min gräns och då blir det tydligt när den passeras, tror att det kan göra det lättare för mig. Så svårt att gå, lever för de trevliga stunderna. Jag jobbar också för att vara kärleksfull mot mig själv, inte slå så hårt om jag tycker att jag gör fel och är svag. Jag intalar mig själv att jag gör mitt bästa och det är gott nog.
Men jag har börjat jobba med att göra upp planer för hur mitt liv ska se ut. Jag vill bli smal, ha en bra och kärleksfull relation till min dotter, ha kärlek i mitt liv, bo i ett radhus och ha goda vänner. Så nu ritar jag kartan så det kan bli så fullt ut. Jag har inte bråttom, jag behöver göra bokslut på detta liv. Och bokslutet kommer med en förstörd katastrofhelg - för att göra det lättare för mig och för att maken ska förstå varför jag går.
Ord till mig själv på vägen

Profile picture for user Morgonsol

Som svar på av MalmMia

Malm-mia. Tror bra som du gör o ha plan A o B osv. Ja levde så i mina känslor o kunde inte ta beslut att avsluta förrän ja verkligen mådde Piss. Min dotter klagade att ja inte lekte med henne? Ja var sönderstressad o på spänn jämt. I väntan på o få skäll. Oftast mitt i natten. Hur trygg tillvaro var det? Nu har ja sinnesro då o då o tänker på mig o Min dotter. Det går mycket bättre kan ja säga. Han var ju elak trots att ja försökte hjälpa honom . Sen elak för att ja stängde av honom på telen. Hur ja än gjorde fick ja lida. Det som passar honom funkar. Om ja dansar efter sjukdomens pipa. Vill tro det inte är han som person men det vet ja faktiskt inte. Kan va sån han är med. Det passar inte mig längre. Ja tänker inte anpassa mig efter hans psykiska sjukdom som han inte kan hantera. Nej Det är bra nu. Du har mitt stöd här om du väljer att gå. Kram

Profile picture for user Azalea

Under många år, ungefär 10, så gjorde jag allt från att ljuga för andra om situationen, förneka, gråta, tigga o be, vara förbannad och ringa och försöka komma på alla möjliga sätt för att hjälpa honom.
Inget fungerade och jag mådde bara sämre tills jag till slut var både uppjagad och på ett sätt avstängd på känslor.
Jag peppade under säkert ett år och förberedde mig praktiskt och känslomässigt.
Till slut en dag bara var jag där: Nu är det slut med detta och jag lämnade. Pang, bom flyttade jag in i min lägenhet jag ordnat tidigare.
Vilken känsla att kunna stänga dörren om sig och känna att det var lugnt där.
Jag hade kommit till sen punkten då jag bara insåg att detta är inte bra för mig och jag ville att mina vuxna barn skulle få tillbaka sin starka mamma igen.
Jag blev en lika stor belastning på dem som min beroende- man var.
De var alltid oroliga för mig och hur dåligt jag mådde.
Så till slut, för deras och min skull lämnade jag.

Jag kan lugnt tänka tillbaka och vet med mig själv att jag gjorde att i min makt för att få honom att ta tag i sitt liv men det gick aldrig.

Det tog många år men nu är jag glad att jag satsat på mitt nya förhållande: Det jag har till mig själv.

Kram och var stark när du kan ich gör dina förberedelser.
Vila när du kan det och se vad framtiden visar dig.

Stor kram ?Azalea

Profile picture for user Backen123

Om det blir, det vet bara du ? du är så medveten om sjukdomen, vad den gör, är på vakt för dig själv så det inte går för långt. Men att drömma som du gör, hur du vill leva är så himla skönt, gjorde samma och jag glömmer nog aldrig förra svängen vi drog jag och grabbarna, den där fikan på kalhygget med vackraste utsikten på kvällarna, friheten. Vi gick ju båda tillbaka men vetskapen att vi klarar att gå igen ger lugn bara det. Kram ?

Profile picture for user MalmMia

Att få skriva av sig och få ord på vägen. Morgonsol - ja så är det nog, jag måste nog också nå min botten innan jag kan gå. Jag lever också nu med stunder när han dricker och jag är rädd. Inte för slag men de hårda vidriga orden som kommer, kränkningarna och utsattheten som blir. När jag lämnade förra gången var jag sönderstressad och helt slut. Nu har jag samlat kraft i två år och reparerat mig till viss del, så nu behöver jag inte fly utan nu blir det på mina villkor till ett nytt liv.
Tack Azalea för dina ord. Ja, det måste få ta tid - en dag kommer jag att vara redo. Jag kommer då också att veta att jag gav detta förhållande och oss allt. Jag har försökt och trott på förändring. Men jag ser nu att förändringen inte kommer i den utsträckning jag vill. Han är glad för att han inte dricker på veckorna och att han inte totalt gjorde bort sig. Han är nöjd med att jag stannar och vi lever parallella liv, han sover i soffa och jag pysslar eller ser på tv. Han hatar sig själv och mycket annat, vilket leder till att ingen närhet finns. Jag vill aldrig att han ska dricka och han ska aldrig vara elak åt mig. Jag vill att vi ska göra saker tillsammans och vill inte behöva tjata för att det ska bli så. Jag vill ha kärlek och närhet men har svårt för med honom eftersom jag hatar alkoholdemonen! Så jag vet att detta är ohållbart, nu ska jag bara hitta tillfället för ett stopp.
Ja, Backen. Nu närmar sig mitt slutliga bokslut över detta liv. Det har varit jättefint men har utvecklat sig åt fel håll och jag vill inte vara med och riskera att utsätta mig och dottern för detta mer.
Jag är tacksam över forumet och den förståelse och kunskap som finns här. Tack alla

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av MalmMia

Sitter här efter en kväll där han drack och jag vill inte. Men så svårt att ta steget eftersom han inte gjorde bort sig, hade varit mycket lättare då. Så sjukt nog hoppas jag på att han gör bort sig ikväll och att kvällen spårar ur med elakheter! Herregud jag hör hur detta låter. Jag funderar idag på om jag kanske fattar ett beslut utan en förstörd kväll. Jag känner att vi är så långt ifrån varandra när jag hör hans resonemang och argument och bortförklaringar. Nej, jag är gift med en elak människa och han var nog sådan innan A kom in i bilden. Får fundera lite till...