Jag är en kvinna i 30 års åldern som lever med en man med missbrukartendenser. Vi är gifta och bor tillsammans.

I somras fick vi ett missfall och han hanterade sorgen genom att dricka. Det var droppen för mig och jag sa att om han inte tar tag i sina problem kommer jag att lämna honom. Vi levde åtskilda under den tiden och han lovade att han skulle bättra sig. Men det gick upp och ner. Nu har vi flyttat tillbaka och han har fortsatt att dricka till sena morgnar ca 2 gånger i veckan.

Då vi träffades för 6 år sedan var vi unga studeranden som drack mycket med våra vänner ibland in i veckorna, redan då var han favoritdag söndag då man kunde ha baksmälla och proppa i sig onyttigheter. Någon gång under vägen insåg jag att jag inte ville ha en sån livsstil mera. Hans drickande eskalerade i samband med att han förlorade en nära vän för några år sedan. Då började han dricka för sig själv till tidiga mornar efter krogen. Jag hade svårt att tala med honom om det eftersom han sörjde och inte kunde tala om sin sorg.

Nu har jag börjat tala om hans drickande med honom och med andra. Jag kallar honom "en person med alkoholproblem och missbrukartendenser". Ibland erkänner han att han har problem men oftast tycker han att jag är känslig och att det är en mänsklig rättighet att dricka. Han tycker att en alkoholist är en person som dricker varje dag. Samtidigt kan han inte föreställa sig ett liv utan alkohol. Han säger att i den här onda världen vi lever i är alkoholen ett måste. Han kan inte umgås på middagar eller tillställningar utan att dricka.

Nu har han valt att ha en vit månad, det har gått en vecka nu och han längtar redan efter att dricka öl. Jag har förstås svårt att tro att han klarar av att vara alkoholfri en månad ens och har börjat få ångest - hjärtklappningar, svårt att andas och svårt att inte börja gråta på allmänna platser, detta har jag inte känt tidigare. Han blir "arg" på mig för att jag inte kan vara glad ens då han nu är nykter utan fortfarande beskyller honom för allt - han tycker själv att jag vill att han skall bli en person som han inte är. Att jag inte kan acceptera honom som han är. Jag säger att jag inte kan acceptera alkoholen. Han förstår inte att jag har svårt att lite på honom då han säger att han skall vara nykter, dricka med måtta etc. Jag säger att sveket känns som om han är otrogen - med alkoholen, då skrattar han och säger att jag överdriver.

Jag har just mailat en terapeut och familjerådgivning. Han har redan i somras gått med på att gå dit, men det känns som om det är för min skull. Han vill inte inse att han har problem eller hjälpa sig själv från depressionen (som antagligen går hand i hand med alkoholen) - han hatar allt. Därför vet jag inte om det hjälper.

Jag kanske också skriver här för att jag ibland blir paranoid över att jag är för kontrollerande - kanske han inte är en alkoholist, kanske det inte är så farligt. Alla våra vänner dricker ganska mycket och han är inte den enda som stannar ute hela nätterna, går på efterfester etc.

Jag frågade om han väljer alkoholen framför mig och han sa att det finns inget sådant val. Att alkoholen har funnits långt före mig. Om jag lämnar honom skall jag ha det klart för mig att då gör jag det "av nån annan orsak".

Jag vill inte lämna honom, jag älskar honom och vill fortfarande rädda det här förhållande. Men jag vet inte hur länge jag orkar.

Jag skriver från andra sidan. Din man och jag har eller hade samma drickamönster. Supa länge och ofta. Vad som är alkoholism eller missbruk kanske inte spelar någon roll. Jag hat gått i terapi via min arbetsgivare och där fik jag insikt om varför jag ibland tagit till flaskan. Min pappa dog för några år sedan, tog mig hårt. Drack för att fly men enligt min terapeut så är det egentligen ett sepskäl för att få dricka. Man skickar en ok-signal till hjärnan att vid sorg är det ok att dricka sk självmedicinering fast man botar ju inget. Vi missbrukare hittar alltid orsaker till att dricka. Jag är ledsen att skriva detta men gör det ändå. Eftersom din man inte anser sig ha problem så kommer hjälpen troligtvis inte att bita. Du kan eller aldrig få din man att sluta. Den genuina viljan måste finnas där, lisa insikt om sina problem.

Varför be Om hjälp när man inte behöver? Du skriver att du mår dåligt men ändå älskar din man. Ja du kommer nog tyvärr frysta må dåligt eftersom han ju sagt till dig att det inte är någon fara. Så du har hamnat i ett medberoende tror jag. Kanske bör du kontakta al-anon? Ha det gott

Tack för ditt svar. Det är skönt att höra någon från andra sidan som tagit itu med sina problem. Då du gick i terapi, var det alkoholen eller sorgen som var boven eller hur gick de hand i hand? Blev du fri från "depressionen" då du slutade dricka?Hur kon du själv till insikt att du behöver hjälp.

Min man går i perioder, han har gråtit till mig och sagt att han har ett beroende och vill sluta och att han behöver hjälp. Men i nästa sekund hyllar han alkoholen som en mänsklig rättighet.

Nu har han varit nykter ett helt veckoslut! (wow...). Han har hela tiden talat om alkohol (åå att ta en stor bärs på uteservering etc.) men också varit nöjd över att inte ha baksmälla.

Flera orsaker till uppehåll. Främst familj, jobb och kroppen orkade inte mer. Depression har jag inte haft men alkohol skapar ångest och då är det lätt att döva den ångesten med alkohol och då är man inne i ekorrhjulet. Jag kom till insikt efter ultimatum från min fru. Flaskan eller familjen. Valet för mig var lätt men svårare att genomföra. Medicin, Antabus, terapi och avhållsamhet. Jag gjorde som din kille, grät lite sedan var jag på det igen. Falska tårar. Det är konstigt har man problem så förökar man oftast åtgärda dom. När det gäller alkohol så är det värre.

I morse grälde vi igne. Vi har fått tid till terapi och han påstår att det är "någon trendgrej" jag följer. Jag började gråta i sedvanlig anda och sa att jag har panikångest. Fast han nu har varit duktig i över en vecka så vet jag att grunden vi står på inte är stadig. Jag vet att han kan dricka igen närsomhelst. Han röker dessutom gräs också. Mycket riktigt blev han arg och frågade sig själv varför han utsätter sig själv för det här och sa att han bara vill röka massa gräs just nu. Jag påpekade såklart att det e just det jag är rädd för, att om jag säger någonting fel så är det den reaktionen jag får. Därför måste jag tassa på tå hela tiden.

Våra gräl blir som en ond cirkel utan slut, jag som anklagar och gråter av den smärta han orsakar mig. Han som hela tiden blir anklagad och aldrig "är tillräcklig" även om han bättrat sig.

Genom terapi kunde åtminstone en utomstående part dra i tråden. Men han tror inte på det. Så hur kan jag tro på det? Just nu vet jag inte om han har köpt massa gräs eller sitter och dricker. Och det är ju redan knäppt att min verklighet ser ut så, att jag funderar på dessa saker.

Han är dessutom djupt inne i ett hat mot samhället, media, journalister, terapi, USA, demonstrationer, grupper överlag... you name it. Han tror att han är speciell för att han inser hur skit den här världen är. Därför vill han inte ändra sig, för då är han inte speciell längre. Känner nån igen sig? Är det alkoholen eller depressionen?

Tack aeromagnus, jag skall leta upp din tråd.

Öööööhh det låter som om din kille har stora problem att brottas med men inte vill inse det och själv vill spela gud eller martyr (välj själv vilket du föredrar). Med tanke på att han verkar nedvärdera dig, dina känslor och mående är han då verkligen en person du vill leva med? En person som inte inser att han är blandmissbrukare. Han verkar ju inte förstå allvaret i det hela riktigt.