Barnen

Profile picture for user Ventileramera

Hej!

Jag lever med någon som dricker. Varje dag i fyra år, för att ta ett uppehåll efter ultimatum. För att sen ”dra ner”. Osv osv. Barnen märker, har alltid gjort. Situationen är så infekterad att stämningen hemma är hemsk. Jag mår så dåligt, får panikångestattacker, drar hela laset när det kommer till allt och han är jämt i sitt garage. Vi har fyra barn under sex år. Jag vill lämna. Men jag vill ha ensam vårdnad. Hur ska jag våga lämna barnen hos honom? Han deckar och hör ej barnen. Ettåringen sprang runt nere ensam när han deckat, femåringen försökte väcka sin pappa utan någon lycka. Hade ettåringen ute till 02.30 i garaget. Listan fortsätter.. hur går jag vidare? Jag har försökt allt. Bett honom gå på möten, Sagt att jag lämnar om han ej slutar. Osv osv. Han har erkänt tre ggr att han har ett problem för att sedan gå tillbaka till att han inte alls har ett problem. Trots att han ljuger om sin konsumtion. Han ser ej konsekvenserna. Jag räddar upp allt. Inte för honom, för barnen. Han har inga vänner så kan inte få något stöd där. Hans föräldrar har stoppat huvudet i sanden, antar jag. Vi har inte den relationen men dom dricker också och deras relation på att vi skulle dela på oss pga av att jag tycker han dricker för mkt var ”okej, lös det då”. Väldigt rörigt här. Men, barnen. Hur ska jag göra? Jag kan inte leva såhär. Jag går sönder. Och barnen växer upp på ett sätt som inget barn bör växa upp på. Har jag någon rätt på min sida?

Profile picture for user Citadell

Som svar på av Ventileramera

Ventileramera. Din situation är ohållbar. Många andra kommer säkert kunna ge dig mer ingående tips här, det finns mycket erfarenheter i detta forum, men enligt mig måste du lämna. Du är barnens mamma, du har rätt att leva ett bra liv för din egen men också deras skull. I ditt läge skulle jag ringa socialtjänsten exakt NU. De har skyldighet att agera. Du kan inte bära mer ansvar än du gjort. Ta hand om dig!!!!! ❤️?

Profile picture for user Azalea

Det är en alltför tuff miljö för de små att vara i och så även för dig.
Att lämna känns som det vore det enda att göra för barnens skull.
Men jag förstår din oro att behöva lämna dem hos honom varannan vecka.
Därför behöver du ringa socialtjänsten direkt och prata med dom. De kan ge råd och hjälpa dig och du får förklara för dem att det inte går att lämna barnen i hans vård, att han är olämplig.
Tufft för honom att höra sen men det kan kanske få honom att inse och börja jobba för att bli nykter och få en möjlighet att få rå hand om dem sen.

Kram Azalea?

Profile picture for user Morgonsol

Som svar på av Ventileramera

Vet en som haft en likande sitiation. Hon vågade inte lämna pga dry du skrev. Rädd att lämna barnen hos pappan. Men när hon berättade sin situation så hjälpte kommunen till. Alkohol sågs som väldigt allvarligt att barnen skulle få vistas med. Du kanske kan ringa anonymt till socialen o berätta din situation . Innan du lämnar ut allt. Men ja tror de står på din sida

Profile picture for user gros19

Du har redan fått råd att kontakta socialtjänsten och jag instämmer det är den vägen du får gå. Om du vill ansöka om ensam vårdnad utreder man där och då är det ju bra att du redan tagit ditt ansvar som förälder dvs att dina barn ska ha möjlighet att växa upp i en nykter miljö.

Har jobbat en del i socialtjänsten och vi hade föräldrar med missbruksproblem och dom fick uppvisa nykterhet och drogfrihet genom provtagning innan man hade umgänge med sina barn. Du har allt att vinna på att ta emot den hjälp man kan erbjuda och kommer att må mycket bättre. Det du kan göra för barnens pappa är att tala om för honom var hjälp finns att få om han är intresserad. Det som är rätt för barnen är även rätt för dig.

Profile picture for user Ventileramera

jag blir knäpp i huvudet av allt det här. jag hör vad alla säger och jag vet inte varför det är så svårt. vi flyttade längre bort för 1,5 år sen. Byte förskola osv. Om vi nu ska separera betyder det att igen slita upp barnen, byta fsk, hitta en ny bostad. All logik känns super tungt. Känns som att jag förstår barnens liv. Iaf. Idag fick jag slängt i ansiktet igen att han inte ska sluta dricka efter nyår, som han sagt ”jag vill bestämma själv”. Utan ”jag slutar när man dricka är slut”. Och såklart blir han arg på mig och jag får som vanligt dåligt samvete. Alla inlägg blir så röriga men jag är helt hjärndöd just nu. Vi har två veckor kvar av lov. Han är ute i garage varje kväll, sover varje morgon. Jag ska börja jobba igen efter nästan fem år hemma. För första gången någonsin ska han lämna barn. Har uttryckt min oro i att saker kommer ändras, hur han ska klara det: och alltid ”jag löser det”. Blir så frustrerad. Men, blir både lättad och ledsen av svaren. Lättat för att jag får bekräftelse i att jag inte är helt dum i huvudet men samtidigt ledsen för att det här faktiskt är mitt liv.

Profile picture for user gros19

Vad du kämpar. Min erfarenhet är att när man väl fattat ett beslut kommer energin och allt känns inte längre så svårt att genomföra. T.o.m. kan man uppleva att saker faller på plats utan att man behöver anstränga sig speciellt mycket.

Fundera på varför du har skuldkänslor är mitt råd. Ingen har någon nytta eller glädje av det och det gör att man blir helt handlingsförlamad är min erfarenhet. Självklart är det jättesvårt att separera men vad är alternativet för dig och dina barn? Som du säger du är inte dum i huvudet och du
känner stor sorg för att ditt liv ser ut som det gör och det är ju normalt. Inte lätt att råda, men fundera på hur livet blir om du inte gör något. Av vad som framgår verkar din man inte vara motiverad till förändring eller? Du förtjänar något annat.❤

Profile picture for user InteMera

Du vet att du inte är galen och att man får hjärnfrossa i din situation är fullständigt normalt, ta det från en ödessyster med samma elände. Det är lätt att känna sig låst och man är så van att fundera ut alla tänkbara utgångar och scenarion i varje situation så hjärnan kokar till sist och man vet varken in eller ut. Jag fick ett råd här på forumet för länge sedan, som faktiskt var det som bröt den eviga snurran i mitt huvud: vad om du ens för en stund bara tar ett litet steg till sidan? Om du så bara för ett ögonblick gör något annorlunda? Tänk inte nu att du ska fixa hela situationen på en gång, förändring kan börja också med ett enda pyttelitet steg åt ett nytt håll. Om så bara ett nytt steg i tanken. Finns det någon enda liten sak, just nu idag, som du kan göra, för att skifta maktbalansen? Låt bli att ställ undan hans glas, som du brukat göra? Gå ut med barnen när han förväntat sig service? Sluta fråga om hans drickande? Ignorera helt även när du vet han dricker? Hans drickande fyller alla dina tankar och jag vet det är sjukt tufft att svänga på den maktbalansen för makt är just vad det har över dig. Hur vill du idag att din dag ska se ut? Med små små steg där du återtar din inneboende styrka, som jag vet att du har eftersom du klarat dig såhär långt! Sen med tiden kan man ta itu med de stora besluten om man vill flytta ut, hur ordna med barnen, hjälp från socialtjänsten mm. Men det börjar med dig. Hur vill du må när du vaknar om ett år från nu?

Läs runt i våra andras trådar, så ska du se att du minsann inte är ensam och att man kan klara sig oavsett prövningarna! Välkommen hit, ta till dig av det du finner hjälpsamt och bara att skriva här visar redan på att du påbörjat din resa!

Profile picture for user Ventileramera

Igår hade vi ett långt samtal. Han satt mest nedsjunken och sa ej så mkt. Sa att jag behövde att han åkte iväg i några dagar, för barnens skull, för att få lugn. Att han varit i garaget varje kväll, sovit varje morgon osv osv. Ja ni vet, det vanliga. Han svarar med ”jag går på ett möte nästa vecka”. Sa att det är jätte bra, gör det - för barnen. För min del är det över. Jag har gett ditt en miljon chanser och du har alltid gjort det som passar dig bäst. Sa att hur hårt det än tar att erkänna så är ju inte jag den personen för sig som du går genom eld och vatten för. Då hade vi inte varit här. Jag har gett dig allt. Och god knows, lite till. ”Det är visst det här jag vill”. Ja... var iaf äntligen ett lugnt samtal. Men slutade med att han var ute till 05 och sov till 12. Idag så åkte jag iväg med barnen och kom hem och firade för barnens skull. Vi spelade spel, osv, slutade med att han deckade i soffan runt 22. Nu sover alla och jag ska göra detsamma. Är inte arg, inte ledsen. Besviken, men ändå inte förvånad. Hoppet är väl det sista som lämnar. Jag hoppas på att bli starkare det nya året och hitta nya krafter och hitta rätt.

Profile picture for user Ventileramera

Han vakande av fyrverkerierna. Jag har då under tiden städat, diskat, vikt tvätt, lagt alla barn. För att bli väckt av att han ska dra upp till en granne. Jag vet inte ens hur jag ska reagera?

Profile picture for user Citadell

Som svar på av Ventileramera

Ventileramera. Dra. För gott om möjligt. Saken är den att när du slutat reagera och är nollställd så kan han fortsätta oemotsagd. Lägg inte dina sista krafter på något som ändå inte kommer att bli av. Gå medan du har några känslor öh. kvar. Gå medan kraft finns! Det är mitt råd. God fortsättning! Kram! ?

Profile picture for user Ventileramera

Som svar på av Citadell

Eller påbörjat iaf. Han kom hem 05.40 efter att jag ringt 04.20 och undrade om han levde. När han kom hem vräkte jag ur mig allt. Att jag ska ringa mäklare, att han måste dra härifrån tills jag börjar jobba - annars ringer jag och berättar allt för hans föräldrar. Osv osv. Han kunde knappt hålla ögonen öppna men jag struntade helt i att han var dragen. Förklarade att han får mig att känna mig så liten genom att vara så oprioriterad. Efter allt jag gör för vår familj, för oss, för honom, så är det som passar honom bäst alltid det som går först. Han deckade såklart i soffan igen. Jag hoppas att jag står på mig denna gång och genomför detta. Mina största rädsla är att inte få ha barnen så mkt som jag vill, vill såklart ha dom jämt, men några kommentarer har gett mig lite hopp i att jag kanske får mer än honom. Hur jag än gör känner jag att det blir på barnens bekostnad. Jag önskar att jag kunde ha gett dom ett annat liv. Skuldkänslorna och ångest är fan överväldigande. Men iaf, tack för stöd och pepp!

Profile picture for user Ventileramera

Som svar på av Citadell

Eller påbörjat iaf. Han kom hem 05.40 efter att jag ringt 04.20 och undrade om han levde. När han kom hem vräkte jag ur mig allt. Att jag ska ringa mäklare, att han måste dra härifrån tills jag börjar jobba - annars ringer jag och berättar allt för hans föräldrar. Osv osv. Han kunde knappt hålla ögonen öppna men jag struntade helt i att han var dragen. Förklarade att han får mig att känna mig så liten genom att vara så oprioriterad. Efter allt jag gör för vår familj, för oss, för honom, så är det som passar honom bäst alltid det som går först. Han deckade såklart i soffan igen. Jag hoppas att jag står på mig denna gång och genomför detta. Mina största rädsla är att inte få ha barnen så mkt som jag vill, vill såklart ha dom jämt, men några kommentarer har gett mig lite hopp i att jag kanske får mer än honom. Hur jag än gör känner jag att det blir på barnens bekostnad. Jag önskar att jag kunde ha gett dom ett annat liv. Skuldkänslorna och ångest är fan överväldigande. Men iaf, tack för stöd och pepp!

Profile picture for user Citadell

Som svar på av Ventileramera

Ventlieramera. Bra att du fick ur dig vad du känner! Oavsett om han lyssnade! Detta tar dock också kraft, så ring socialtjänsten bums och gör det du vet är rätt. Socialtjänsten kommer inte att ta ifrån dig dina barn. Grattis till första januari 2021! ??❤️?

Profile picture for user Fru med barn

Som svar på av Ventileramera

Åh vad bra gjort av dig!

Jag läste nyss igenom tråden och jag vet vad du hår igenom, jag är exakt där också men har "bara" en 10-åring. Jag har inte riktigt kommit lika långt som dig men ska försöka ha det samtalet imorgon.

Profile picture for user Morgonsol

Ventileramera tycker du agerar helt rätt. För allas skull. Han förstår inte allvaret verkar det som o du o barnen får lida pga det. Hejar på dig ❤

Profile picture for user Ventileramera

Han åkte iväg idag. Förklarade ej varför för barnen, det fick jag göra. Förmildrat såklart. Vart minimal reaktion. Jag har gråtit en gång i tvättstugan och en gång på övervåningen. Jag blir ledsen när han åker. Jag vill inte vara ensam. Men vill inte leva med honom som det är, jag vet inte heller om allt kommer att blir bättre utan alkoholen eller om alla svek sitter för djupt. Kan tillit och respekt komma tillbaka? Kan känslor komma tillbaka? Fyfan för detta. Ända trösten i misären är att veta att man faktiskt inte är ensam.

Profile picture for user Citadell

Som svar på av Ventileramera

Ventileramera. Ursäkta vart åker han? Riskerar han kommer tillbaka? Eller kan du känna dig trygg i att han är borta ett tag nu? Jag förstår att du känner dig ensam och det är väldigt tragiskt och väldigt tråkiga dagar att tänka tillbaka på senare i livet. Vissa dagar är faktiskt väldigt jobbiga men de allra flesta dagar är bra om man tänker generellt. Så det du tänker idag kommer du att komma över. Framför allt kommer det inte att komma dagar då du mår dåligt på grund av pågående konflikter i samband med missbruket. Du kommer att få den kraft du behöver men du behöver så klart också vila. Fundera på hur du kan lägga upp det på bästa sätt och lägga din energi på rätt ställe. Lycka till!?❤️

Profile picture for user Ventileramera

Som svar på av Citadell

Han har åkt till sina föräldrar så vi ska få lite lugn. Men det handlar om några dagar. Snart börjar jag jobba igen och med dom förutsättningarna jag har nu, boendet, fsk, mitt jobb - så kan jag inte själv. Sånt går att lösa men eftersom att jag inte vet vad som händer just nu är det igen ännu ett till vakuum och gråzon. Behöver skaffa ett eget boende / han söker hjälp för att gå vidare på riktigt.

Profile picture for user Ventileramera

Hade återigen ett samtal. Som att slå huvudet i en vägg. Han fortsätter att hävda att han inte väljer alkoholen före mig och familjen. Det är bara bortförklaringar, försvar och flykt. Det är som att ha en diskussion med ett trotsigt barn. Nu ska jag ringa mäklaren. Sen har jag ingen aning om hur man ska överleva tiden fram tills dess att ett nytt kapitel börjar. Jag blir så arg och frustrerad och det totala oförståendet.

Profile picture for user Fru med barn

Som svar på av Ventileramera

Hur har det gått? Vad stark du är har som har kommit så långt!

Jag känner igen det där med att det känns som att slå huvudet i en vägg när det gäller samtal. Jag hade också ett sånt igår, jag har sagt allt tidigare men inget går in. Det hjälper ju ingenting att jag blir arg men det blir jag. Massor av bortförklaringar, försvar och flykt här också.

Profile picture for user Ventileramera

Som svar på av Fru med barn

Det eskalerade och han körde med alla fula kort han kunde. Skulle sälja min bil, inte betala mer hemma, jag skulle behöva jobba heltid (med fyra barn och en fsk som har speciella öppettider) då vi skulle bo varannan vecka i huset tills dess att saker var klara osv. Slutade med ett stort bråk och jag tog barnen och åkte. Jag ringde också hans mamma där jag n a i v t trodde mig skulle få lite medhåll och stöttning. Icke. Så där föll också en del bitar på plats. Att han inte berättat hela sanningen samt att hans mamma blint tror på honom och att han är hennes guldgosse som absolut ska sättas först och främst. Ja, han är ensambarn och än i dag sönder curlad. Iaf. Jag började sen jobba efter nästan fem år hemma. Jag jobbar i skola med elever som inte har det bra hemma osv. Jag åkte helt enkelt hem och bröt ihop. Det slutade med att han höll om mig och bad om en dags lugn. En dag när allt bara var bra. Sen dess har det varit det. Han har slutat dricka. Själv. Vill absolut inte ha hjälp (inser heller inte att han har ett problem, så som jag ser det). Han lämnar barn. Lagar mat. Det är små steg, men alla bäckar små. Mäklaren var här idag och jag tror och hoppas att han har insett allvaret. Vi har pratat, egentligen inte om det som har varit, det måste jag bearbeta själv, utan om hur framtiden ska se ut. Jag är lugn. Hoppfull men inte naiv. I slutändan älskar jag honom och vill ha vår familj. Och våra barn är så små så det blev tydligt att det såklart också är det dom vill. Dom är för små för att se ”fördelarna i att vi delar på oss”. Sen fick jag, handen på hjärtat, panik över alla råd över soc, oroanmälningar etc. Det är inte en väg jag vill vandra. Så, nu tar jag det dag för dag och hoppas lite på det här med att börja om. Blir det samma igen så vet jag att jag gett ALLT och kan med gott samvete vandra vidare..

Profile picture for user Mammatilltvå

Ventileramera när jag läser ditt första inlägg är det som att läsa om mitt eget liv. Jag är dock endast kvar i förhållandet för att absolut inte riskera att behöva lämna barnen ensamma med honom i en vecka. Han dricker i garaget all ledig tid i princip. Jag ignorerar honom så gott det går och vägrar beblanda mig med honom vad gäller sex mm då han druckit och oftast annars också pga att jag känner mig helt sviken. Det är iaf en styrka jag känner att jag klarar av att ignorera honom så. Vill inte vara med honom men är här pga barnen. Han gör precis som din karl, vaknar inte om barnen vaknar, sover halva dagen, orkar inte göra nån aktivitet med barnen mm. Har även berättat för mina föräldrar samt två kollegor. Dels för att de ska förstå min oro och ifall det skulle hända mig själv nåt så jag inte fanns att vaka över barnen. Känner mig än mer stark i detta i och med att jag berättat det. Först fick jag lite ångest över att ha berättat men inte nu längre.

Profile picture for user Tröttiz

Längtar bort. Jag tycker du ska berätta för din chef, att lägga korten på bordet. Berätta om läget. Det kanske låter hårt och märkligt. Men jag önskar lite att någon, t ex din arbetsplats gör en orosanmälan. Att på så vis visa att drickande får konsekvenser.
?

Profile picture for user Ventileramera

@Mammatilltvå

Det hela slutade med en separation. Så varför är jag tillbaka här? För att jag av någon anledning trånar efter honom. Får panik vid tanken av att han går vidare. Hela separationen har varit tuff. Vi sålde huset. Jag köpte en lägenhet. Flyttade i juli. Själv, med barnen. Och haft dom sen dess. Men med barn så är ju pappan för alltid en del av ens familj. Han har inte kommit till insik, tagit ansvar etc etc. Ändå har jag sån ångest. Jag bor i en trea med fyra barn. Ensam. Tar alla smällar, alla kollapser från barnen. Liksom, allt. Är så trött. Slut. Vill inte leva själv. Känns som att jag levt dom senaste 8 åren i en lögn. Slösat bort 8 år på någon som ändå inte ville ha mig. Drog mig genom helvetet för att liksom, inte ens kämpa för mig. För barnen. För faniljen. Jag känner mig så värdelös.

Profile picture for user Ventileramera

@Vin Santo allt gick åt helvete. I omgångar antar jag. Nu har vi separerat. Jag har flyttat, med barnen. Ändå är det enda jag vill, är att ha honom, vår familj. Och han tycks ha gått vidare. Det är så tungt att känna att man slösar bort 8 år, gått genom allt, dragit barnen genom detta.. för vad? Ingenting. Och jag är skuldabocken. För jag ”dumpade” honom.

Profile picture for user Tofu

@Ventileramera Är det verkligen så att du saknar honom eller är det snarare så att det känns att han gått vidare? Läste ditt första inlägg och tänker att du kanske förväxlar längtan efter honom med något annat. Ibland kan det hjälpa att räta ut vad som är vad här gällande känslor 🤗

Profile picture for user Ventileramera

Jag har noll koll på mina känslor. Nu säger han att han absolut inte kommit över mig. ”Tänker bara på dig och barnen”. Min äldsta agerar ut något så fruktansvärt och jag känner mig helt handfallen. Vet inte vad jag ska göra längre. @Tofu