Beteende nykter

Läst en del trådar här, och ni verkar alla så starka. Ni lämnar och läker och blir lyckligare.
Flera månader har gått och jag läker inte.
Känslorna och tankarna drar åt olika håll från dag till dag. Många sömnlösa nätter, många tårar.
Alla frågor, som aldrig får svar.

Nånting jag ältar konstant är hans beteende utan alkohol den sista tiden. Visst sups det alltid varje kväll, men på dagarna när han jobbar så är han nykter.
Och då , tidigare, kunde han visa ånger nykter. Då kunde han säga att han såklart inte menar det han säger eller gör mot mig när han dricker.
Men sista tiden med honom, framför allt efter han dumpat mig och jag bodde där,han var så otroligt elak, gjorde så otroligt elaka saker.
Och inte kom samvetet i kapp nykter, han utsatte mig för ett helvete oavsett.
Och jag är helt besatt av tankar på detta, hur den där fina killen förvandlades till ett monster, och att monstret inte ens brydde sig nykter?
Var det hans rätta jag? Var allt som var bra bara på låtsas? För jag förstår inte hur man kan gå från att påstå sig älska någon och göra allt för den personen, till att göra en så otroligt illa. Varför räckte det inte med att dumpa mig? Varför skulle han förgöra mig också?

Läst en del trådar här och de flesta alkoholister som det talas om verkar ändå bete sig när de är nyktra. Ånger, omtanke. Men inte han.

Tar alkoholen över även den nyktra personen? Och i så fall , varför var han snäll tidigare nykter?
Det är så många, många år av missbruk bakom, så känns inte som en personlighetsförändring skulle komma nu, sådär, helt plötsligt från ena månaden till andra.

Och varför tröttnade han på mig?
Han som ändå har fleråriga förhållanden bakom sig, varför orkade han inte med mig mer än ett år? Han skrev till sitt ex flera ggr att han saknade henne och ville träffa henne (medan vi var tillsammans) Varför saknar han inte mig?
Inte ens en ursäkt efter alla dessa månader, han tycker fortfarande inte att han gjort något fel.
Den enda kontakten han tagit har handlat om frågor om när jag ska hämta mina saker.

Och de flesta i trådarna här verkar inte bli lämnade, utan lämnar själva. ”Era” alkoholister vill fortfarande ha er, fast de inte vill välja bort alkoholen.
Jag undrar hela tiden om det verkligen var alkoholen som var boven i vårt fall, eller bara det faktumet att han inte ville ha mig.

Jag vill så gärna känna att det här inte är mitt fel, och han gjorde det han gjorde på grund av alkoholen och hans rätta jag faktiskt älskade mig.
Men nu känns det som att det var så att han egentligen aldrig älskade mig, jag var bara ett tidsfördriv/bättre än inget, tills han slutligen insåg att det är bättre att vara själv än att dras med mig.

Hade jag vetat att han faktiskt älskade mig då, ville ha en framtid med mig och allt det där, hade jag åtminstone kunnat känna att vi hade något fint, men det är över nu. Men att jag ändå kan minnas stunderna av glädje och att ha älskat och varit älskad.

Men nu känns det som att det vara fejk alltihop, det var bara kärlek från mitt håll.

Profile picture for user Nordäng67

Det är en lång process att läka och komma vidare. För mig har det tagit flera år. Jag har ältat samma frågor som du gör nu: var allt bara på låtsas? Var det bara jag som älskade? Varför var han så elak? Och många andra frågor och känslor. Det där med att ta sig vidare händer inte av sig själv, åtminstone gjorde det inte det för mig. Det krävdes krafttag, att hitta strategier och jag gick även i terapi. Terapi går jag fortfarande på periodvis. Framför allt handlar det om att man måste vända fokus till sig själv och sluta fokusera tankar och känslor på alkoholisten. Jag har fått acceptera att jag aldrig kommer att få ett ordentligt avslut, ett äkta förlåt och att mina frågor kommer att förbli obesvarade. Det tog tid men faktiskt känns det ok nu att det är så, jag har nått acceptans. I början tänkte jag som du att det skulle gå över och att jag skulle sluta vara ledsen och tänka på exet. Efterhand insåg jag att jag gick runt, runt i samma cirkel typ. Jag tänkte på samma saker om och om igen. Då började jag träna på att försöka ta nya grepp och göra och tänka på andra sätt.
Mitt ex skrev också till sitt ex och andra kvinnor och gjorde många andra extremt elaka saker. I början var han ångerfull men efterhand var han vara dryg och tyckte att jag över reagerade. Mot slutet var han elak mot mig både när han var full och nykter. Kanske beror det på känslor av skam, dom vet att dom har burit sig illa åt och blir samtidigt konfronterade av oss. Så du är inte ensam om såna upplevelser om det är någon tröst. Börja jobba med dig själv istället, börja ta hand om dig själv och fokusera på vad du behöver. Kram

Profile picture for user Nepasnea

Jag är tacksam för ditt svar och skönt att höra att det finns fler som upplevt samma sak.
Läst många trådar här och känner mig oftast ensam ändå i allt, för det känns som att alla trots sin sorg och olycka, ändå har det bättre än mig, de var mer älskade och de har mer att leva för efter uppbrottet.

Har du någonsin försökt få några svar från honom? Är det ens lönt att prova?
Jag har valt att inte ta någon kontakt med honom, för jag trott att det är bästa sättet att komma över honom.
Men det har inte hjälpt mig, jag ältar hela tiden.
De få gångerna jag fått nån energi/livsgnista har varit när han tagit kontakt, även om det nästan enbart handlat om att han undrat om hämtning av mina saker.
Allt är bättre än tystnad. Till och med arga meddelanden.
Jag vet att det kan aldrig bli vi , oavsett vad som händer. Ändå är det enda jag vill är att vara med honom.

Profile picture for user Backen123

Det är inte ditt fel ❤ mitt ex som jag numer ligger i skilsmässa med efter 2 år som gifta och totalt 4 år tillsammans var också väldigt otrevlig som nykter på slutet. Jag visste inget om hans sjukdom, han lyckades mörka ända fram till en månad efter bröllopet. Jag trodde han var utbränd innan.
Jag tror det bottnar i skam, depression och ångest till slut för dessa svårt sjuka, och då blir det såhär. Jag vet att han varit lika jävlig med sin exfru, så jag tänker hur har ditt ex haft det i tidigare relationer? Min kastade ringen åtskilliga gånger, sa det här går inte och bla bla, men han ville inte skiljas. Så jag valde att gå och bli särbos.
Jag har tagit kontakt ibland för min skull, det har lättat lite på min ångest, jag har sms och skrivit brev där jag tagit mig rätten att uttrycka mina känslor och det har känts skönt, även om man skriver för döva öron. Jag har känt mig som ett offer, varit så ledsen, känt mig sviken, lurad mm. Många dagar och nätter har varit tuffa men rätt var det är så kommer lite kraft och då har jag bla skrivit här för man vill dela med sig. Jag säger så här, det kommer bli bättre, det kommer ta tid. Prata och berätta för vänner och familj, skriv här, det är så skönt va rädd om dig ❤

Profile picture for user Nepasnea

Jag vet inte så mycket mer än att han misshandlade sitt förra ex, ofta. Hon lämnade honom.
De var tillsammans i flera år. Vet att han har minst en relation till som varade i väldigt många år.
Så jag tänker ju ofta på varför inte jag dög?

Har tidigare varit tillsammans med en annan typ av missbrukare , det var samma sak där, höll bara ett år. Även han hade långa relationer bakom sig.

Det är märkligt det där, hur jag hamnar i relationer med missbrukare. Jag som hatar droger, har aldrig ens testat att röka på. Visst kan jag dricka alkohol men det kan va allt från ett par gånger i månaden till ett par gånger om året.

Tyvärr har jag ingen att vända mig till. Jag måste hantera detta ensam.

Profile picture for user Backen123

Jag har också varit tillsammans med flera som har riskbruk/ missbruk. Tror dom vill ha något av oss, vi kanske visar upp en styrka som dom tror dom kan få del av eller hjälp. Sen är det väl så att missbrukaren blir sjukare och sjukare med tiden och besvikelsen kommer snabbare när dom inser att vi kan inget göra förutom att älska, och av kärlek blir ingen frisk, tyvärr. Om du inte har någon du kan prata med, så testa al-anon, man kan vara med online, anonymt och bara lyssna, det är rätt skönt 🙏

Profile picture for user Nordäng67

Du undrar om jag försökt få svar på mina frågor. Jag höll kontakt med exet i nästan två års tid efter att jag hade lämnat. Efter två år insåg jag att mina frågor var lika obesvarade som när jag hade lämnat. Då bröt jag kontakten helt och blockerade honom. Först då började jag ta mig vidare. Alla mina frågor kan besvaras med samma svar: han är alkoholist och jag är medberoende. Bägge var vi sjuka fast på olika sätt. Den enda personen jag kan göra frisk är jag själv. Att du får energi endast av kontakt med exet: se det som ett symptom på din egen sjukdom. Det var likadant för mig: mina höjdpunkter var när vi hade kontakt även om han var full och jag var ledsen och arg så var det en konstig form av näring för mig. Börja ställa frågor till dig själv om dig själv och hitta svaret på dom. Då börjar man långsamt få en gräns mellan sig själv och andra. Det är snart fyra år sedan jag "började göra slut" med mitt ex men det är bara två år sedan jag verkligen lämnade honom fullt ut. Först när jag slutade ha kontakt med honom så kunde jag fokusera ordentligt på mig själv och då började jag också må bättre. Kram

Profile picture for user Åsa M

Jag tror att du inte kan få svar på alla frågor. Den här sjukdomen är inte logisk. Det finns ingen begriplighet i hur den slår och varför, vem som drabbas och vem som lider av den. Det du kan göra är att vara snäll mot dig själv och försöka hantera chocken som du går igenom med fokus på att inte lägga skuld på dig som inte hör hemma där. Att någon har valt bort dig, medvetet eller omedvetet, betyder INTE att du inte är värd att älska. Och har man handen på hjärtat kanske det i slutändan är bättre för ens egen psykiska hälsa att inte vara i en relation med en alkoholist - så känner jag nu i alla fall. Även om det inte var mitt beslut att relationen skulle ta slut.