Min mamma är alkoholberoende - Ska jag bryta kontakten?

Hej

Det här blir mitt första inlägg här.
Jag har efter många års lidande, misstanke om att något inte står rätt till och egen psykisk ohälsa gått bekräftat det jag så länge har misstänkt: att min mamma är alkoholberoende.
Det har bekräftats av andra anhöriga och de bekräftas av utomstående som ser hennes beteende vid sammankomster där det förekommer alkohol.

Utåt sett har vi varit en ”vanlig familj”; med ”villa, vovve, volvo” och så givetvis arbete och skola.
Det har inte legat utspridda flaskor hos oss, men det har varit många middagar med många flaskor vin, cava, champagne, likörer, öl och whisky (pappas whisky).

Bland mina första minnen av att de hade problem var när jag vaknade mitt i natten av att entingen mamma eller pappa spydde ner golvet vid sängen eller i badrummet.
Minns särskilt ett tillfälle när familjen hade varit på släktmiddag på stan.
Jag och pappa tog en promenad med hunden när vi kom hem framåt nattkröken och när vi kommer hem igen hittar vi min mamma liggandes i badrummet - indränkt i sina vinspyor.
Jag var 10 år då.

Jag lärde mig att det var normalt att de vuxna avnjöt (inte bara en utan två, tre eller fyra flaskor) vin till middagen. Mamma blev alltid väldigt märklig redan efter två glas - talade sluddrigt och muckade konflikter.
Ofta dök hon rätt på mig och skulle hitta fel på mig och mitt liv.
Och det här mönstret har sedan hållit i sig...

Hon har förstört mina relationer till såväl min egen pappa, som till släkt, vänner och mina pojkvänner. Hon har fullkomligen isolerat mig. Och då är jag redan ensambarn...

Minns att några anhöriga sa, redan tidigt, att tillställningar ofta ”ballade ur” med henne närvarande - för att hon ofta blev för berusad och konfliktsökande.
Pappa är typiskt medberoende och skyddar henne i alla lägen.
(Han är själv barn till alkoholister och uppvuxen i en familj med alkoholism och missbruk.)

Nu när jag har en egen familj har jag börjat att se och bekräfta detta än tydligare och jag håller hårt på att mina barn aldrig ska behöva se och uppleva det jag har upplevt.

Min mamma har ett riktigt dåligt beteende mot mig och förmår inte att se sina egna brister och tillkortakommanden i livet.
Nämner jag hennes alkoholbruk så går en enorm kavalkad av försvar igång och förnekelsen är ett faktum. ”Jag har inte problem” ”Jag dricker ju bara lite vin”

Men hon har problem.
Alkoholen spelar en central roll i hennes liv.
Allt ska ”firas” med ”ett glas”.
Jag sa så sent som i måndags att jag ställer inte upp på detta mera.
Hon måste börja se och respektera andra och deras bild.

Nu känner jag en stor sorg, för jag tror inte att vi kan ha kontakt mer efter alla hennes elakheter genom åren.
Elakheter som har gått ut på att fullständigt dissekera mitt liv och fått mig att känna skam, skuld, dålig självkänsla.

Hur hade ni gjort?
Ska jag bryta kontakten?

Profile picture for user hjalpmigut

Hej!

Jag känner så väl igen mig i vartenda ord du skriver. Vi hade samma sak hemma hos oss. Varenda helg, alla storhelger och alla röda dagar. Mamma drack alltid för mycket, blev otrevlig och stängde ut mig. Pappa kunde också bli full, men inte lika, han har också alltid skyddat henne.
En gång när jag var runt 12 år spydde hon ner hela toaletten, och pappa fick ta hand om henne, då trodde jag att de inte skulle dricka nästa dag, men såklart satt de där med sitt vin som om inget hade hänt. De har varit samma visa i alla år, fylla helg efter helg, vi fick följa med dom till Danmark varje år för att köpa vin och whiskey. Någon gång har jag försökt konfrontera henne, alltid utan resultat, så jag gav upp.
Nu flyttade jag hemifrån för många år sen, men jag vet att deras drickande fortsätter. Ett barn till en missbrukare känner igen vartenda tecken.
Detta har gjort min äldre bror till alkoholist. Att prata om det med min mamma är omöjligt.

Nu har jag själv inga barn ännu, men hade jag haft det, hade jag gjort exakt som dig. Förstår att det är en stor sorg, men om du fortsätter ha kontakt i nuläget kommer det antagligen bli värre och den som blir sårad och förstörd är enbart du, för det låter verkligen inte som en sund relation.
Skickar dig en styrkekram.
/från en som känner igen sig.

Profile picture for user gros19

Klart du känner stor sorg. Det är ju väldigt sorgligt en hel uppväxt som inte alls varit som ett barn vill ha det och som det har rätt till. Inga barn ska växa upp under såna omständigheter. Det allra minsta du kan begära för egen del är en paus i er relation, om man kan kalla det en relation. Ett halvår kanske då du kan fundera och känna efter i lugn och ro hur du vill ha det, för det är ju inte så här i alla fall.

Fick lära mig när jag gick ett anhörigprogram. Innan jag gjorde något för min missbrukande/beroende anhörige skulle jag svara ja på alla dessa tre frågorna.
Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?
Vad det gäller kontakten med din mamma blir det väl troligen ja, nej, nej. För mig väldigt användbart, men i början tänkte jag att har jag verkligen rätt att göra så. Så sjuk blir man.
Kram❤

Profile picture for user Mini800

Tack för fina svar ❤️
Nej det är sannolikt inte en sund relation och ingen ska behöva ha det så.
Att prata hjälper föga. Vill de inte - så vill de inte, det har jag lärt mig den hårda vägen.
Man fortsätter att bli sårad. Samtidigt tycker jag synd om dem också, som inte förmår att ta itu med smärtan i livet. Pandemin och sannolikt främst deras beteenden har gjort dem väldigt ensamma och isolerade och inför varje storhelg ser jag sorgen i deras ögon att ingen vill/orkar fira med dem...

Profile picture for user gros19

Det är synd om dom och det är fruktansvärt smärtsamt att se människor förstöra sina liv. Oehört plågsamt för dom som står nära men du kan inte göra något åt det och det vet du.

Jag har lärt mig att det är negativa konsekvenser som får människor att besluta sig för att pröva en annan väg, att må riktigt, riktigt dåligt. Detta försöker vi som anhöriga ofta förhindra på olika sätt och därmed blir vi kanske även ett hinder för tillfrisknande.

Dina föräldrar förmår inte ta itu med smärtan i sina liv skriver du, men även vi anhöriga behöver ta itu med den maktlösheten och smärtan det innebär att se någon man älskar förstöra sitt liv. Ingen lätt väg för någon, men vad är alternativet?