Då var det dags igen! Sista 3 åren har blivit att jag har dragit mig undan från att bjuda hem vänner och bekanta. Jag skäms över att jag inte har lämnat min man som uppenbarligen valt i smyg alkoholen i stället för familjen och äktenskapet. Jag är numera den tråkiga kontrollerande frun när jag konfronterar honom efter 26 år. Jag är en kvinna med bra jobb, bra inkomst och i normala fall tar tag i problem och löser dem och väldigt handlingskraftig. Men efter att ha hotat otaliga gånger att det här var sista gången så sitter jag kvar i den sjunkande båten och vet inte hur jag ska ta mig här ifrån. När han är nykter så är han bra men tyvärr har även den nyktra mannen börjat bli en skugga av sitt forna jag. Det är jag som lider och skäms för att inte lämnat båten. Barnen är vuxna och den yngsta fyller 18 år och tycker att nu är det nog, de vill inte längre följa med till landet av förklarliga skäl och tycker att jag ska lämna men sen när allt är bra så glömmer vi till nästa gång. Jag är i mitt livs vägval och det känns hemskt att lämna någon som man älskar pågrund av en sjukdom som han inte vill bota. Alkoholen har tagit över även om han än så länge sköter jobb mm. Men helgerna är inte längre vad de engång var och har under efter 1 år pågrund av covid tvingats att jobba hemifrån och har ingen att prata om dessa problem för att inte visa vad som pågår innanför hemmets väggar. Känner mig så ensam.

Hej! Ja det är så otroligt sorgligt att vi är så många som inte orkar ta steget, jag som du skulle också behöva lämna för att få frid. Men orkar inte riktigt ännu. Känns som att man vill rodda klart en massa innan lixom. Sitter själv med ett hus som skulle behöva lite mer omsorg innan vi kan sälja och jag/han kan skiljs och ha råd med nya bostäder. På grund av det så väljer jag tydligen att offra tid ifrån mitt liv, ett liv som man aldrig vet hur långt det är.

vägvalet1

Förstår precis@Fixaren och det äter upp en innefrån för jag har samma fast med ett sommarhus som vi har lagt all tid och pengar på för att det ska bli vårt och barnens drömställe och nu är vi nästan helt klara. Jag vill inte att det skall säljas utan att det ska vara en plats för barnen och deras familjer i framtiden. Vet inte om och det kommer att fungera med delad vårdnad om huset men jag hoppas att det kommer att fungera. Det stora problemet är att hitta ett nytt boende i närheten av där vi bor idag eftersom jag trivs och 2 ungdomar bor än så länge hemma så vill jag gärna bo i närheten men jag får förlita mig på min kötid i bostadsförmedlingen. Och innan jag kan börja titta så måste skilsmässoansökan vara inskickas har jag fått lära mig. Sitter i en rävsax just nu känns det som. Lycka till på din resa 😊

Miosh

Har velat lämna under lång tid men har ingenstans att ta vägen. Lider i tystnad och ensamhet. Ingen vet att han är alkoholist. Varken mina barn eller min pappa.

vägvalet1

Det är svårt@Miosh men jag hoppas och tror att det ska finnas en utväg. Så sorgligt att många är tvingade att stanna eller att man i mitt fall alltid hoppats att det ska bli bättre men spriten förgör den vi älskade.