Sambo som inte kan säga nej

Hej alla, första gången jag skriver om detta, faktiskt lite nervöst även om jag sitter bakom tangentbordet. Och det är ju märkligt - att jag skäms över detta när min sambo inte har insikt att skämmas.
Såhär är det. Jag har en sambo, vi har 2 gemensamma barn på 2 och 4 år. Jag anser att min sambo har problem med alkoholen då han ej kan säga nej tack/stopp/nu är det bra. Han dricker inte varje dag, men när han väl dricker så har det en tendens att fortsätta. Nu har han vid ett par tillfällen även gjort det och därefter satt sig bakom ratten. Han anser att det inte är så farligt pga att han kör på småvägarna (vi bor på landet) och att det är sent (inga barn ute och springer). Min sambo är mästare på att alltid hitta kryphål och lösningar på allt; om han blir av med körkortet - han kan plocka föräldradagar och jag kan gå upp och jobba mer (löser sig ekonomiskt). Vem F?N har sparat föräldradagar för att ha som backup ifall någon "råkar" åka fast och bli av med körkortet (och för hans del även jobbet). Sambon umgås i kretsar där flera dricker och kör, och drickan har blivit ett sätt att umgås, känns det som. När hans vän kommer hit ska det drickas ett par öl, medan barnen springer omkring. Detta är ett beteende jag äcklas av. Försöker förklara att barnen påverkas av att se att vuxna "alltid dricker" när de ses. Även om han inte blir full, men jag tycker det känns så märkligt att stå och dricka öl när man har ansvar för sina små barn, även om det är kanske 2-3 öl. Jag jobbar ibland kväll och har då en klump i magen eftersom jag vet att det troligtvis då blivit någon/några öl. Han ser inga problem med det, det är helt normalt enl. honom. Barnen påverkas inte säger han. Jag försöker också förklara, att det INTE är okej att bjuda vännen på öl eftersom han vet att han kommer köra hem om ett tag. Tänk om ngn olycka skulle hända? Då är man ju delvis ansvarig eftersom man låtit det hända - låtit honom köra iväg med ett par öl innanför västen.
Alkohol har blivit sånt otroligt laddat ämne för oss. Jag äcklas av att det står tomma ölburkar i skafferiet och här och var i verkstaden. Vill inte att mina barn ska springa omkring i en miljö där tomma ölburkar här o där är en del av inredningen. Jag vill inte att han dricker med barnen, tycker inte de ska behöva se eländet. Jag kommer från en familj där alkohol inte alls varit spec laddat. God dricka till god mat är inga konstigheter, men det har dragits till sin spets där bara ljudet av att öppna en öl får mig på helspänn.
Jag litar inte längre på honom. Han var härom veckan och skulle hjälpa en vän (åkte iväg i bil ca kl 20). Skulle inte bli sen. 21.30 får jag sms om att han "Drygar. Fick komma inom på en öl". 00.30 kommer han hem, har då druckit 2 starka groggar och 2 öl. Och kör sen hem. När jag då konfronterar honom så är förklaringen att "men dom frågade om jag inte ville komma inom på en öl". Det är aldrig han som själv bär ansvaret, utan det är alltid någon annan. Andra omständigheter som gör att det blir såhär. Nonsens och skitsnack! Men han kan inte säga nej. "Vi hade trevligt och satt och snackade". "De blandade en stark grogg till" "Jag hade inte träffat henne på jättelänge" Bla bla bla...
Undrar hur det känns att aldrig behöva ta ansvar för sina handlingar?
PS jag har ringt både 112 och 11414 och tipsat både om sambon och hans väns handlingar.
Tack till denna sida som låter mig ventilera

Profile picture for user Lingonet

Hej

Känner igen mig i din berättelse till 100%. Jag har många gånger fört detta samtal med mannen men det känns som att allt man säger är inget värt.
Vi har 2 barn, ett på 8 månader och en på 2 år och 8 månader. Varje gång han ska vara hemma själv med barnen så får jag ångest och vill bara hem till barnen.

Profile picture for user Emmsi

Tack Lingonet för din respons.
Hur mycket dricker din man? Dricker han dagligen?
Idag har jag jobbat och mannen jobbat hemma med att klyva ved med en vän som supit bort både fru och barn sedan ca 2 år tillbaka. Barnen har fått vara hos farmor och farfar, så de har inte behövt se något. Sambon och hans vän har troligtvis druckit hela dagen och sen hoppat in i bilen och kört hem till honom (vännen), för jag vill inte att han ska vara här när jag och barnen kommer hem. Så antingen har sambon el vännen satt sig bakom ratten onykter. Han kommer sova över där.
Hur mår du? Jag tänker på när du skriver att du får ångest. Jag har aldrig haft några "symtom" på psykisk ohälsa tidigare, men känner ganska ofta av magont, trötthet, tryck över bröstet, nedstämdhet. Känner helt enkelt inte igen mig själv och mitt mående. Vissa dagar är som vanligt och jag mår bra, men andra dagar är jag nere och vill bara dra mig undan. Finns det folk i din närhet som känner till hur du har det?
Styrkekram

Profile picture for user Lingonet

Min man dricker i omgångar, just nu har det varit ganska mycket och detta har skett när han har varit ledig eller rättare sagt alla dagar han har varit hemma.
Dem dagarna jag jobbar kväll så försöker jag ordna barnvakt fast att han skulle kunna se efter barnen men dem dagarna när det inte går så ser han efter dem och ”tjuvdricker”.
Jag förstår ganska snabbt om han har druckit på dem sms han skickar. Så då brukar jag skynda mig hem och ignorera honom och lägga mig direkt med barnen i sängen.
Dem dagarna när vi är hemma båda två så dricker han öppet och lovar att det inte ska bli för mycket men så blir det aldrig.
Jag har heller aldrig haft problem med ”psyket” men nu får jag ont i magen, huvudvärk, ångest m.m när jag jobbar och inte kan ordna barnvakt.
Han har några gånger här med kört onykter och har i sin sena tonåren åkt fast för rattfylleri och blivit dömd för det.
Jag har inte pratat med någon i våra bekantskap om situation vi lever i, vågar helt enkelt inte göra det.
Älskar mannen av hela mitt hjärta men mitt hjärta slits sönder varje gång denna förbannade alkohol kommer in och förstör.
Styrke kramar till dig med.

Profile picture for user Emmsi

Tack för svar.
Jag förstår din känsla när man jobbar och ska fokusera på sin uppgift, samtidigt som man tänker på hur situationen är därhemma. Jättejobbig situation.
Min sambo har också blivit av med körkortet i sena tonåring, det var innan vi träffades. Körde då rattfull, men det verkar inte avskräcka det minsta.
För min del hände en grej julen för 2 år sedan, då min sambo hade druckit för mycket, betedde sig allmänt otrevligt inte bara mot mig utan mot hans familj som vi då firade julafton hos. Vid det laget hade vi bara ett barn, men han lyfte inte ett finger och hjälpte mig med sonen. Sambons mamma (min svärmor) blev tillslut förbannad på honom och började skälla på honom för hans uppträdande, vilket ledde till att min sambo skällde tillbaka, störtade ut och hoppade in i sin bil och körde iväg. Hela hans familj såg detta och vet alltså om situationen sedan dess. Jag har även berättat för dem när det hänt igen. Det är verkligen skönt att ha någon att ventilera med. Min svärmor har sagt att jag när som helst kan ringa eller komma dit.
Jag rekommenderar dig verkligen att berätta för någon. Men jag förstår dig samtidigt att du inte "vågar". Min egen familj vet inget då jag skäms för att berätta för dem. Däremot vet jag att OM jag berättar så har jag deras fulla stöd. Har du bra relation med din och mannens familj?

Profile picture for user Lingonet

Mannens pappa (min svärfar) är alkoholist och samma sak var det med mannens farfar så det går i ”generna” om man får säga så.
Jag tror att jag skulle få enormt stöd från min svärmor (svärmor och svärfar lever inte ihop sen mannens barndom) om jag berättade för henne men jag vet också att min man skulle få världens utskällning från henne om detta beteende.
Jag har småpratat med en väninna som bara la en kommentar om att jag skulle ”lämna” honom och sen var det färdigt pratat om det.
Hur pratar du med din man om han drickande?

Profile picture for user Emmsi

Okej, jag förstår. Då förstärks ju säkert också din egen oro för att inte nästa generation också (dina barn) skall fortsätta i samma anda.

Min svärmor har skällt ut min sambo, och hon anser sig också ha rätt att göra det. Hon resonerar som så att "det är mina barnbarn, jag har all rätt att lägga mig i". Jag är tacksam för att hans familj lägger sig i, det visar att det inte bara är jag som sambo är överkänslig och gnällig som min sambo säger. Andra ser det också. Kanske din sambo hade behövt höra om sin mammas erfarenheter med tanke på att hon varit i liknande situation som du är i?

Jag tror det är lätt för utomstående (typ din väninna) att säga åt dig att lämna honom, jag har också fått höra det. Sambons syster tycker jag skall sätta ultimatumet ölen eller familjen. Men jag kan inte sätta det ultimatumet och löpa linan ut - tanken på att sambon ska ha barnen hälften av dagarna utan att någon (alltså jag) kan skydda dem och styra upp situationen gör att jag backar. Jag kan helt enkelt inte säga det och mena det. Den dagen jag sätter ett ultimatum måste jag också kunna mena det och inte bara använda det som ett innehållslöst hot. Och jag är inte där. Hade barnen inte funnits hade det varit lättare att lämna. Men nu handlar det om så mycket mer.

Våra samtal kring alkohol är ganska laddade enligt mig. Jag försöker förklara hur det påverkar mig och barnen, och hur deras situation kan bli. Försöker få honom att förstå att hans handling blir min och barnens konsekvens. Tycker dock det är svårt att "nå" honom. Problemet för mig är att han inte ser några konsekvenser med sitt beteende. Han anser att sålänge barnen inte vet el ser att han kör rattfull så påverkar det inte dem. Han anser att de kommer göra som de blir "uppfostrade". Medan jag menar att barnen gör som vi gör. Dricka så fort man umgås med en vän kommer normalisera alkoholdrickandet även för barnen eftersom de ser att pappa gör så. Min sambo har lätt för att hitta lösningar och skylla ifrån sig, aldrig är det hans fel. Det är jag som är överkänslig. Det är någon annan som bjuder på dricka. Det är vännen som tycker det är roligt när han sällskapar att dricka.
Våra samtal har tidigare mynnat ut i att jag blir jättearg. Nu tycker jag det blivit lite omvänt, vilket känns bra. Jag är ofta lugn medan han är den som brusar upp. Men han resonerar mest att det inte är ngn ide att prata om det eftersom det inte kommer bli någon förändring, utan att det mest skapar irritation och dålig stämning i några dagar. Han kommer ju fortsätta som vanligt, och jag kommer ta upp samtalsämnet som vanligt och sen är vi där igen.
Han menar att vi bara har olika åsikter. Att min åsikt är så och hans så. Medan jag menar att detta är större än någons åsikt - om man påverkar barnens syn och förhållandesätt till alkohol så ser man inte till barnens bästa enligt mig. Och jag anser att han påverkar dem. Men det anser inte han, där kör vi fast. Jag behöver "bevis" för att få honom att fatta att hans handling kommer landa i barnens knä

Profile picture for user Emmsi

Hur pratar nu kring ämnet? Har du frågat mannen vad han ser för eventuella konsekvenser?
Har du ringt och pratat med alkoholhjälpen? Jag ringde första gången nu i veckan, och ångrar mig inte en sekund. Fick jättebra förtroende och det var så skönt att få prata med någon som verkligen förstod och kunde sätta ord på allt.