Var ska jag börja, var ska det sluta?

Profile picture for user Tröttmamma

Var ska jag börja.. Jag lever med min sambo och 2 barn, 12 och 8 år.
Jag anser att han dricker för ofta och för mycket, han tycker jag överdriver. Som sagt, jag vet inte var jag ska börja skriva.. Jag är.så trött, trött på att ständigt vara på tå för jag vet inte vilket humör han är på. Han blir aldrig någonsin våldsam, han är mer den typen som tjafsar, blir dryg, självömkande, gnällig osv. Jag avskyr hans lediga veckor, jag vill helst inte åka på semester eller andra resor med honom,det ger.mig.ångest för jag vet att han kommer att dricka och jag avskyr det. Jag vill inte åka iväg själv för att träffa vänner osv för jag litar inte på att han är nykter med barnen, eller rättare sagt jag vet att han inte är det.
Barnen börjar bli så pass stora nu att de säger ifrån när han är onykter. 12 åringen bad honom att sluta dricka öl, hans svar på det var " är det mamma som har sagt att du ska säga det"
Jag har vid flera tillfällen sagt att jag kommer att lämna honom om han inte slutar dricka. Han säger att han inte vill sluta dricka helt men han kan dra ner på det. Han lyckade 4 veckor en gång..
Det är inte så lätt att bara flytta, vi har ett hus tillsammans, om jag flyttar vet jag inte om jag skulle klara det ekonomiskt. Jag skulle också behöva flytta ifrån byn vi bor i då det finns väldigt få lägenheter här.

Nu började jag min berättelse iallafall, men den är långt ifrån slut, men åh vad jag önskar att den var slut. Jag orkar inte med mer oro, ångest, dåligt samvete, att skämmas, vara ledsen.

Profile picture for user Hillevi

@Tröttmamma - känner verkligen igen olustkänslorna inför helger och semestrar, och samtidigt som det ju kunde ha varit något fint, och som borde vara det - för att vi inte förtjänar något annat. Och tjafset runt runt om ingenting. En början på en berättelse tror jag är något bra, för det är början på din berättelse på andra sidan oro och ångest. All styrka till dig. Vi är många som kämpar!

Profile picture for user sjöochsnö

Hej @Tröttmamma
Du är jag, för 10 år sedan.
Och jag är kvar. Hatar hur stor plats alkoholen fick ta i våra liv. Tyvärr har jag med mitt medberoende, låtit den ta större plats i MITT liv än vad jag borde ha låtit den göra. Jag visste inte ens vad medberoende betydde, tills för några veckor sedan.
Jättebra att du sökt dig hit. Du är i en jättesvår situation och det betyder mycket att bara få skriva av sig och få stöd och råd.
Jag önskar att jag för 10 år sedan insett att det är en sjukdom och att det inte går att tvinga/be/hota någon att dricka mindre. Och att jag själv insett mitt medberoende och slutat vara så upptagen med att kontrollera och dämpa, OCH som du skriver ”vara på tå”.
Jag fnissade faktiskt lite när jag läste din text igen nu, för min man är precis likadan. Ska vi behöva ha det såhär?? NEJ.

Profile picture for user Tröttmamma

@sjöochsnö Nej vi ska verkligen inte ha det så här. När.man läser andras berättelser här och känner igen så mycket så undrar man varför man är kvar. Sedan är man tillbaka i verkligheten, börjar tvivla på sig själv.. Är det så illa verkligen? Överdriver jag?
Igår när jag kom hem efter jobbet var han onykter och låg och sov på soffan. Han kom upp för att äta med oss vid 19 tiden, sedan tillbaka på soffan där han sov resten av kvällen. Jag blir så besviken och trött, trött på att jag inte vågar ta steget att lämna, trött på att han inte förstår att han förstör genom att göra så här 8ch inte vilja ta hjälp.

Profile picture for user Tröttmamma

Den här lördagen, en lördag i mängden... Jag o barnen går upp vid 9, han ligger kvar o snarkar. Gör frukost och lyckas få upp honom så han äter frukost med oss. Han går och lägger sig igen, Jag väckte honom nyss, 14.40 och frågade om han tänkt sova bort hela dagen. Han blir sur, "jag behöver faktiskt vila"
Vila eller sova bort baksmälla..? Vi får se hur resten av dagen blir.
Funderar på att börja skriva dagbok, bara för att få det lite mera svart på vitt hur det är. Kanske blir det lättare för mig då att förstå och inte tvivla och tro att jag överdriver.
Kanske någon sitter på andra bra tips?

Profile picture for user Nora81

@Tröttmamma förstår att det är tungt för dig, allt kaos och uppgivenhet och så med barnen mitt i allt.
De lever ju i förnekelse och pratar bort och förminskar. Det gör ju att man börjar tvivla på sig själv eller att man glömmer fort men det som har varit en hjälp för mig är att skriva på forumet. Nästan som en dagbok och så gå tillbaka för att läsa ibland.
Många av våra historier är lika här och det ger också en bekräftelse på hur det är. Så mitt tips är att fortsätta skriva här eller för dig själv om du tycker det känns bättre. Men här får du respons och det är ett fint stöd på forumet.
Styrkekram!

Profile picture for user Hillevi

@Tröttmamma jag förstår att det är svårt, men nu har du tagit tag i en tråd i nystanet, och du kommer kunna reda ut det. Skriver själv dagbok och det är verkligen en hjälp, både för att dokumentera och för att få till en dialog med sig själv. Mig hjälper det mot ångesten också, eftersom det är ett sätt att börja reda i garnnystanet och fråga mig själv vad behöver och vill jag, vad önskar jag mig av livet. Styrkekram till dig!

Profile picture for user motbättretider

Hej! Åh vad jag förstår dig!! Befinner mig i samma sitation men utan barn. Min man har fått måååånga chanser till att skärpa till sig/ta hjälp. För tre år sedan bestämde jag mig för att om ingen förbättring sker så kommer jag att lämna honom. Och nu då... tre år har gått och här sitter jag efter en tråkigt valborg med för mycket alkohol igen. Nu FÅR det vara nog. Gick in här för att hämta lite styrka och läste din tråd. Känner också oro för hur livet kommer bli, ekonomiskt, socialt etc. Vad jag har gjort dessa tre år är att fokuser på mig själv, vilket har varit lätt pga att min man inte har något som helst intresse på någon gemensam aktivitet, ej heller socialt. Detta för att må bra/stärka upp mig och därigenom helt enkelt skapat förutsättningar för att ett lämnande. Ska erkänna att lite oro i magen finns - men nu finns väl inget alternativ !

Profile picture for user mulletant

Åh kvinnor! Medsystrar! Jag var också där för lite mer än tio år sen, med vuxna barn dock. Mannen utan allvarliga konsekvenser men i utförsbacke. Jag gick till slut och då ville han på riktigt bli nykter. Kämpade på, på s.k vita knogar ett drygt år, tog sen ett återfall, kort men rejält och sökte sig sedan till AA. Nykter sen dess.
Jag har gått och går på Alanon och förstod småningom på djupet att det är jag som ska välja mitt liv. Idag är mitt liv till det yttre tämligen oförändrat men på insidan är jag en annan. Jag tackar tolvstegsprogrammet för det. Om ni vill läsa om min väg till frihet i mitt liv så finns min berättelse på ’Det vidare livet’ under rubriken ’Mitt nya år’ - det år som blivit många.
Allt gott och kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

Profile picture for user Tröttmamma

Tack alla ni fina som skriver till mig! Det betyder så mycket! ❤ Jag är så glad att jag hittade hit! Så många kloka och så många som är i samma situation som man kan skriva med.
Jag har 2 vänner som jag pratar med men de förstår inte riktigt min situation. Jag önskar att det fanns en enkel väg att gå, men den är allt annat än enkel, snarare snårig gropig och full med stora stenar..
Dag tre med fylla, har varit iväg.med dottern på fotbollsträning och sedan i stan en sväng. Han är hemma med sonen. När jag kommer hem lagar han mat.. helt fantastiskt bra är första tanken, andra tanken är ånej, han dricker öl... "För det måste man ju göra när man lagar mat."
Ja om det var en öl, visst, men han har funnit dricka 3 öl och en cider.. Det finns alltid anledningar till att dricka tydligen. Trött, glad, jobbig dag, en bra dag, fotboll, koppla av, you namn it...

Profile picture for user mulletant

Så är det, det är den bistra verkligheten - den som är beroende har alltid en anledning att dricka eller vilken nu drogen är. Fortsätt skriva, det är ett bra sätt att klargöra sina tankar och jättebra att kunna gå tillbaka och se ’hur det var’. / mt

Profile picture for user Åsa M

Att skriva dagbok är ett jättebra sätt att sortera tankarna på. Man kan älta, skrika, analysera och resonera sig fram till sina vägval. Låta dem mogna fram innan man släpper ut dem i verkligheten. Hoppas du vågar låta tankarna gro så de kan följa hjärtat 🤗

Profile picture for user Tröttmamma

Idag är en nykter dag men då ska vi ligga. Jag sa att jag inte ville, han fortsätter tjata. Jag sa rent ut det jag så länge tänkt men inte vågat säga, jag tänder inte på dig längre. Han blev så klart stött och sur, kanske även ledsen. Jag kände mig lättad, så befriande att säga de orden! 1 tmma senare börjar han igen, exakt vad i det jag sa var det han inte förstod, men lättnad har nu butts ut mot ångest igen.
Jag är helt ointresserad av att ligga, när vi pratat om det här tidigare så tror han att jag tänder på andra. Så är inte fallet, att ligga är det sista jag vill, med någon alls, det finns inte på världskartan.

Profile picture for user Azalea

Känner igen det så väl. All lust till något sån här gått upp i rök oavsett vem det skulle gälla.
Tror man hamnar i nån sorts försvarsmekanism så all energi går åt till att få det nödvändiga gjort och det blir det sista på listan man skulle vilja.
Plus så klart att alla besvikelser under åren trubbar av kärleken bit för bit.

Profile picture for user Hillevi

Känner också igen detta. Det är inte direkt något afrodisiakum att ligga bredvid någon som stinker alkohol hela helgen och vrålsnarkar, eller att hitta någon nattetid som ligger däckad i vardagsrummet med kläderna på och alla lampor tända och tv:n står och surrar. Det är inte stämningsförhöjande på något sätt. Och DET borde de fatta kan en tycka. Heja dig som sätter gränser!

Profile picture for user Tröttmamma

Vad ska jag göra! Igår var min sambo hos en vän för att se en fotbollsmatch. I halvlek ringer sambon och vill åka hem och undrar om jag kan hämta honom, han är allt annat än nykter.
När jag frågar honom varför han ville åka hem innan matchen var slut så sa han att det var för att vännen var jättefull och ville bjuda på grogg men min sambo kände att det var nog så därför valde han att åka hem istället. Jag anade oråd men blev ändå lite stolt. När vi kom hem däckade han på soffan...
Idag ringer vännen till mig, han berättar då hur det egentligen var, min sambo var onykter och började tjata om att drick grogg, vännen tyckte det var nog, de skulle ju se på fotboll tillsammans. Min sambo blir då sur och ringer mig och åker hem.
Hans vän eller sk. vän vill inte ha.med honom att göra mera. Nu vänder alltså till och med hans vänner honom ryggen. Men ingen vågar säga till honom varför. Det här är andra vännen som kontaktar mig om samma sak. De vill inte heller att jag ska tala om att de har pratat med mig.
Vad ska jag göra? Vem kan hjälpa mig? Jag orkar inte mera snart. Sitter nu på jobbet och håller skenet uppe fast jag egentligen bara vill gråta.

Profile picture for user Tröttmamma

Nu har jag ställt ultimatum... dricker han igen så kommer jag att flytta. Jag tror verkligen att han har förstått den här gången. Sedan om han klarar det är en annan femma. Jag vill tro honom men det är svårt. Jag vill känna att den här.gången är det på riktigt men jag vågar inte för jag är så rädd att bli sviken igen.
Jag ringde även till hans mamma och berättade om hur läget är, att vårt förhållande hänger på en skör tråd och att han har lovat mig att inte dricka mera. Hon har lovat mig att hon inte ska ge honom något vin om han kommer och ber om det.
Han vet om att jag har pratat med hans mamma.
Jag ska även tala om för min familj hur det ligger till, jag orkar inte mörka längre, jag orkar inte hålla skenet uppe att allt är bra när det är allt annat än det. Jag har skyllt mycket av mitt mående på att jag har en kronisk sjukdom som jag kämpar med varje dag, men det är ju bara en liten del av varför jag mår så dåligt.
Just nu känner jag lättnad! Jag är så oerhört tacksam över att jag hittat hit och till alla som delat med sig av sina erfarenheter. Ni alla har gett mig modet att våga ta små steg i taget till att börja inse att jag är viktig, att jag inte längre behöver ursäkta, mörka och sopa undan efter honom. Det räcker nu, nu är det mina barn och jag som är viktigast. Vi ska må bra igen, Jag ska bli lycklig igen och njuta av livet. Om det blir.med eller utan honom, det får tiden utvisa.

Profile picture for user Hillevi

@Tröttmamma - tror det är superbra att du öppnar upp för andra rörande situationen. Mindre ensamt, mera stöd. Och att faktiskt placera problemen där de hör hemma och inte sopa undan. Och kanske få tid att känna efter vad du känner och vill själv. Min mamma sa något till mig som jag tyckte var tänkvärt, att inte låta någon annan trampa på ditt människovärde. Sedan går det ju att tänka att en som medberoende trampar på sig själv ganska så duktigt, men även ex-partnern trampade ordentligt över och till slut rakt igenom mig. Så vill jag inte leva. Så all pepp till dig - lycklig igen och njuta av livet, det är dig mycket väl unt. Ta hand om dig!

Profile picture for user Skrållan

Det där kommer jag ihåg. Just när jag berättade för alla i min närhet. Det var som en tung sten lättade från mitt hjärta. Från den dagen fick jag all stöd från mina närstående. Och jag lämnade till slut. Har bott själv i 2 år.
Det är så mycket som är likt. Jag var också livrädd för hur jag skulle klara mig. Ekonomiskt och känslomässigt. Det ekonomiska går jättebra, det känslomässiga också, men förstås var det kämpigt i början. Jag älskade ju fortfarande den här mannen. Men det går. Man blir starkare.
Vi skulle också sälja hus, mitt drömhus. Det var så mycket som var jobbigt. Men det var värt allt. Sådant lugn jag känner inombords. Jag bestämmer över mitt liv. Jag möblerar och inreder som jag vill. Jag hälsar på vem jag vill.
Jag sköter min egen ekonomi.
Mannen har fortsatt att dricka.
Nu ska jag åka och hälsa på mina underbara barn denna soliga dag.
All styrka till dig Tröttmamma, i ditt beslut🙏

Profile picture for user Azalea

Att berätta kändes så svårt och som ett svek så jag kämpade i det tysta i många år tills en dag då jag inte orkade längre.
Jag berättade för familj och jobbet och det var en sån lättnad.
Allt stöd jag fick från dem alla och att inte behöva ljuga och låtsas vara glad plus att slippa hålla koll på alla lögner o undanflykter gav en stor lättnad.
Vi hjälper inte genom att ljuga för andra åt dom och vi får inte en chans att få stöd och hjälp när ingen vet vad vi lever med.
Kram Azalea🧡