av Tröttmamma

Azalea
fre, 2021-05-14 - 15:49

Att berätta kändes så svårt och som ett svek så jag kämpade i det tysta i många år tills en dag då jag inte orkade längre.
Jag berättade för familj och jobbet och det var en sån lättnad.
Allt stöd jag fick från dem alla och att inte behöva ljuga och låtsas vara glad plus att slippa hålla koll på alla lögner o undanflykter gav en stor lättnad.
Vi hjälper inte genom att ljuga för andra åt dom och vi får inte en chans att få stöd och hjälp när ingen vet vad vi lever med.
Kram Azalea🧡

Åsa M
lör, 2021-05-15 - 13:00

Du gör helt rätt. Det är inte din skam, det är hans. Berätta så får du stöd! Och när du får stöd då kommer du känna dig tryggare i ditt val och i din känsla att nu är det nog.
För min del så tyckte jag det var jätteskönt att säga ifrån både till honom, som drack som en svamp och mådde psykiskt dåligt, och till hans chef om hur dåligt han mådde. Då slapp jag vara ansvarig mer.

Anna12345
sön, 2021-05-16 - 00:16

Ja, det är så viktigt att säga ifrån. Men inte alltid så lätt. Men när man börjar fundera på sina egna värderingar, som man oftast har glömt bort, så blir man starkare och starkare. Och då vågar man säga ifrån. Och då blir man starkare..Det blir bra ringar på vattnet.

Tummetott
lör, 2021-05-22 - 08:41

Ja tror det kan bli avgörande att du öppnat upp för omgivningen. Detta med ”ensam är stark” stämmer sällan, och speciellt inte i situationer som vi sitter i. Jag säger ”vi” eftersom jag känner igen min egen situation som den var för 20 år sedan. Skillnaden är att jag inte pratade med någon. Det gör jag egentligen fortfarande inte. Jag beundrar er som kunnat och vågat prata med släkt och vänner. Själv valde jag den väg som var ”enklast” för mig utifrån min personlighet och rådande mycket komplexa omständigheter. Så jag blir faktiskt glad för din skull när jag läser att du valt att ta stöd. Du och dina barn har allt att vinna på det! 🙂

Vet inte vart …
lör, 2021-05-29 - 22:56

Jag känner så igen mig i det du lever i. Jag har stannat på grund av hoppet att mina ultimatum ska göra så att han blir frisk. Även den ekonomiska aspekten har gjort så att jag har stannat. Min man har klarat att vara nykter i nästan 5 månader. Fick återfall nu i maj så ja det har varit bra. Dock så har vi kämpat med det ekonomiska som är en biverkning av hans missbruk. Då han fick ett återfall och försvann en helg nu i maj så valde en barndomsvän till mig att anmäla honom till soc. Så vi hade möte i veckan och en utredning kommer att startas. Men nej vi ska inte behöva gå igenom sånt här bara för att våra män är sjuka. De ska inte få ta kontrollen över våra liv. Det är inte värt all den här ångesten. Massa styrkekramar till dig. Du äger ditt liv!
Så lätt att säga vad andra ska göra men så svårt när man själv är mitt i det jag vet för jag är ju fortfarande kvar hos min man. Får se vad som händer nu då soc gör en utredning. Mina barn är 13 och 18 år och har ju självklart påverkats då hans missbruk va som värst.

ika2
mån, 2021-05-31 - 06:29

@Tröttmamma Hej, oj kände igen mig själv såå mycket det du skrev. Är i samma sits som du. Jag orkar inte heller. Varit ihop 17 år men han har väll hållit på 10 år, mest helger, semestrar. Samma här, hatar sommaren för jag vet att då kommer han att dricka mer och oftare. Han slåss inte nen han blir otrevlig i mun, svär, och spelar hög musik.
Känner skam, sviken mot barnen. Varför har jag låtit detta pågå så länge.
Jag känner skam, varför har jag inte gått tidigare? Hållit ihop för barnen, har tre tillsammans, men det är som först nu jag själv fått upp ögonen, barnen far ju lika illa som jag. Varför har jag hållit mig kvar så länge?... känner att det är inte bara gå. Har inte fast jobb, vars tar jag vägen?

Ställde faktiskt ett ultimatum igår, familjen eller flaskan. Och han sa att jag måste nog tag tag i mitt drickandet. Men hur ska jag lita på att han menar detta nu? Han har sagt det förr, Ska jag hjälpa honom? Ska jag stanna ( igen?) såå kluven.

Li-Lo
mån, 2021-05-31 - 09:23

Hej

Det gör mig ont att höra hur tufft ni har samtidigt som det inger hopp att ni stöttar varandra och riktar blicken till det egna måendet. Att ta hand om sig själv är sannerligen att vara en tydlig och klok model. Tänkte på en sak som kanske är lite malplace just här. Hoppas att det är okej att jag skriver vad som dök upp i mitt huvud. Brukar tänka att det finns skäl för att det visualiseras och kanske kan bli hjälpsamt?

Det här dök upp: Ofta står valet verkligen mellan att stanna eller gå, att flytta innebär ett slut på en relation. Samtidigt kan det för vissa finnas alternativ. Att en nödvändig flytt inte behöver vara slutet på relationen. Om en nu inte vill det förstås!

Det här var alltså inte ett råd utan en reflektion som poppade upp. Tack för lån av lite skrivutrymme.

Hoppas att er vecka blir fin,
Li-Lo
Alkoholhjälpen

loppan-1
sön, 2021-08-29 - 15:09

@Tröttmamma Du är stark och jag tror det kommer gå bra för dig hur du än bestämmer dig för att göra. Jag känner allt för väl igen mig i att gå på tå, man vet aldrig vad som utlöser ilskan. Min starkaste support! Jag har också ställt ultimatum, tillsammans med vårt äldsta barn. Jag vill egentligen bara ha tillbaka den roliga, omtänksamma härliga man jag träffade för över trettio år sedan. Precis som dom flesta här på forumet, det är skrämmande att läsa historier som andra skrivit som jag kunde skrivit själv..Varför är det så svårt? Vår äldsta tror bestämt att jag måste lämna, och hotar med att min man inte ska få ha kontakt med barnbarnet. Vår yngsta är mer pappas barn och tycker inte att problemet är lika stort, förutom när han är full och dum. Jag har under årens lopp bönat, gråtit, hotat och det har blivit bättre under perioder. Sen smyger sig alkoholen in och personlighetsförändringen kommer. Jag tittar på hyresannonser men har inte kommit till skott ännu. Problemet nu är att han drack vin i förrgår, trots att han lovat nolltolerans. Vi blev såklart osams när jag frågade honom om den tomma flaskan i skafferiet. Det resulterade i att jag stannade hemma från festen vi var bjudna på igår, men han åkte och sov i bilen och kom hem till lunch idag. Han gick upp för att ta en dusch men somnade och nu är klockan snart 15.30. Vi har hus och företag tillsammans, bor granne med både våra barn och hans 80+ föräldrar som vi lever väldigt nära. Jag älskar den människan jag gifte mig med, vi jobbar bra tillsammans och har mycket roligt ihop. Men jag mår sämre och sämre när han dricker, när han tar första klunken blir jag som en sten på insidan. Det går inte att prata med honom när han druckit, han blir ofta arg och verbalt elak. Han känner sån press eftersom han försörjer oss alla, vilket han inte gör. Jag känner mig så ledsen och villrådig.

fitnessgumman
lör, 2021-09-04 - 18:04

@Tröttmamma
Jag är medberoende till en hjärtlig man som tog steget och ville själv. MEN suget är stort för dem, han har fått återfall. Jag är tillbaka till ångest klumparna, irriterade jag är tillbaka. Jag hann hämta styrka ca tre månader. de måste få proffs de klarar ej av det helt själva. Och du måste ta hand om dig själv för han kommer inte att bry sig om hur du mår han är ego, alla alkoholister är det.

fitnessgumman
lör, 2021-09-04 - 18:10

@Tröttmamma
Jag är medberoende till en hjärtlig man som tog steget och ville själv. MEN suget är stort för dem, han har fått återfall. Jag är tillbaka till ångest klumparna, irriterade jag är tillbaka. Jag hann hämta styrka ca tre månader. de måste få proffs de klarar ej av det helt själva. Och du måste ta hand om dig själv för han kommer inte att bry sig om hur du mår han är ego, alla alkoholister är det.