Hur ska man orka?

Läste olika artiklar om narcissistiska partners och hamnade på nåt sätt här... Jag började förstå att min särbo har alkoholproblem för 1 år sen när vi nyligen fått barn ihop. Tills dess trodde jag att han drack (öl) på fre-lö-sö och det är väl inget konstigt med det. Tänkte jag.
Tills jag insåg att han dricker alla dagar i veckan. När han fick whiskey i födelsedagspresent drack han i smyg när jag lagt mig. Skulle kolla hur mycket som var kvar och insåg chockad att han druckit en hel flaska plus vanliga mängden öl på någon månad.
Det märks inte så väl på honom när han dricker sin vanliga mängd på ca 2-4 starköl men när han dricker sprit kan han vakna på natten av att han håller på att kvävas av sina egna spyor.
Jag tänker inte lämna honom. Han har rätt att ha vårt lilla barn iaf varannan helg och det finns inte en chans i helvetet att jag lämnar ett litet barn ensamt med honom.
Så i ca 10 år till måste jag få det här att fungera. Så är det bara.
Han har ett snabbt humör och blir väldigt upprörd om han känner sig ifrågasatt så jag har aldrig tagit upp hans alkoholism med honom. Vi har prata om hur dyrt det är att köpa en massa öl och då kan han hålla med och säga att han bara ska dricka på helgen för att spara pengar. Men det blir ju inte så. Kanske en dag, max.
Så hur orkar man behålla förståndet egentligen? Jag tar hand om barnet till 100% han gör inget. Större delen av tiden jobbar han. Emellanåt har vi det ändå bra men jag drömmer om att han kanske slutar dricka som han gör, nån dag...

Profile picture for user Li-Lo

Hej s2021

Det är ett tag sedan du skrev ditt inlägg. Ett inlägg som berör och oroar. Om jag förstår dig rätt känner du dig trängd. Du är bakbunden av tankar om hur du ska kunna känna dig trygg i förhållande till ditt barn samtidigt som du redan nu uppmärksammat att situationen inte är det du vill ge hen. Du är inte ensam!

Du är klok som sätter ord på vad som faktiskt sker. Det kan vara hjälpsamt för att sortera i de egna tankarna och det ger andra möjlighet att stötta. Kanske kan andras erfarenhet guida.

Hoppas att din tråd får fart nu när jag "puffat" upp den lite.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Profile picture for user Trasig och ledsen

Det värker i hjärtat när jag läser det du skrivit. Jag har varit precis där! Insåg efter att jag fått mina två döttrar vilket alkoholberoende deras pappa hade. Resonerade precis som du, att jag inte kunde lämna honom för då skulle jag behöva lämna mina barn ensamma med honom. Det skulle ju vara mitt ord mot hans, och han tyckte själv att han inte hade några problem. Vågade inte ens ifrågasätta hans dricka av rädsla att han skulle lämna mig.
Levde i ett helvete tills barnen var 10 och 12, sen gick det bara inte längre.

Jag tycker att jag gjorde rätt som stod ut så länge, det var värt det för barnens skull. Men det blev på bekostnad av mig och min hälsa. Det har satt djupa spår som nog aldrig kommer läka helt.

Försökte få hjälp av soc när jag lämnat honom, men fick ingen hjälp alls, de gick helt på hans lögner. Tack och lov klarade yngsta dottern av att säga ifrån att hon inte ville bo hos pappa alls, så nu är de bara där nån helg då och då, och det går jättebra!

Hur du än gör, så hoppas jag verkligen det ordnar sig för både dig och ditt barn!