När ska man ge upp?

Hej,
Jag vet inte vart jag ska börja! Jag är snart 30 år och min pappa har egentligen alltid druckit för mycket men det eskalerade när min mamma hastigt gick bort för 4 år sedan. Dom levde inte tillsammans men min pappa har ett "typiskt" alkoholistbeteende och allting har alltid kretsat kring honom. Det var synd om honom och fokus på hans känslor. Året efter hade han hyrt en stuga i skärgården på sin semester men var så full att han inte visste vart han var och letade efter stugan som min storebror också hyrt (problemet var bara att min storebror inte hyrt någon stuga). Han fick åka därifrån och blev inlagd på sjukhus för dåliga värden och avgiftning. Såhär har det varit sedan dess och han har åkt in och ut på sjukhus för diverse åkommor.

För ett år sedan gick han i pension och strax innan dess spårade det ur totalt, han drack konstant, var full på jobbet och ramlade och skadade sig både hemma och på väg till jobbet. Han blev då inlagd igen och slutade faktiskt att dricka under 6 månader men i julas började allt igen och har sakta blivit värre och värre och nu är det värre än någonsin.
För 3 veckor sedan ringde han mig en natt och tackade för middagen men problemet var bara att vi inte setts på ca 2 månader pga. att han varje vecka har någon ny sjukdom och har absolut inte kunnat ses. Dagen efter kände jag bara att jag inte orkade mer och efter ca hundra samtal senare kontaktade jag min pappa och sa att han måste få hjälp om han ska överleva. Några småtjafs senare åkte jag och hämtade honom och körde först till Maria akuten där vi efter 2 timmar fick veta att han inte kunde få plats. Vi åkte då vidare till en annan alkoholakut där dom först skrev in honom vilket innebar att jag åkte hem. 1 timme senare ringer läkaren och säger att dom inte kunde ha kvar honom "då han hängde med i samtalet för bra" vilket innebar att dom släppt honom ensam för att ta sig hem. Dagen efter ringde jag runt överallt, gjorde en orosanmälan samtidigt som jag försökte få kontakt med min pappa för att vi skulle kunna åka in till Maria akuten igen för att förhoppningsvis få en plats, vilket han faktiskt fick. Han lovade dyrt och heligt att nu var det dags för en förändring och att han var så tacksam för allt vi gjort. Han var inlagd en vecka och under tiden åkte min lillebror och tömde lägenheten från alkohol. Dagen innan pappa blev utskriven fick han besked om att en av hans äldsta vänner hittats död och han blev ännu skörare. Men dagen efter blir han utskriven och han ringer mig så fort han kommit hem och det första han frågar är om vi varit där och var grinig för att han "behövt" ett glas vin. Där och då tappade jag det men försökte ändå hålla orken uppe.

Under en vecka har jag så dålig magkänsla men försöker ändå höra av mig och vara ett stöd samtidigt som jag själv håller på att gå sönder av oro. Men droppen kom när vi efter en vecka skulle fira min dotters 5-årsdag och jag är tydlig med att han inte är välkommen om han är full. Han svarar inte på det och dyker upp värre än någonsin, den största fläskläpp jag sett, sår i hela ansiktet, blod blandat med snus i hela ansiktet och håret bara hänger i ögonen. Han är svinfull och klarar inte av att stå för att han blir så yr. Det slutar med att min farbror kör in honom till Maria igen där han blåser 2,3 i promille men får ingen plats då han var inskriven 1 vecka tidigare. Min farbror kör hem honom och vi inväntar en ny dag dagen efter och vi alla försöker få tag på honom utan att lyckas så min farbror åker hem till honom och ringer och bankar på dörren konstant i 10 minuter och tillslut öppnar han, i värre skick (om det var möjligt) än dagen innan. Hemma hos pappa luktar det gammal fylla, urin och bajs. Min farbror ringer en ambulans och han blir inkörd igen till en alkoholakut där han faktiskt fick plats och där är han nu.
Jag och mina 2 bröder har ringt och gjort orosanmälan hos Socialen så där har vi kontakt men jag känner att det inte går att få någon hjälp då allt tar tid vilket är det som vi har ont om. När min pappa blir utskriven på måndag kommer han att supa ihjäl sig om ingenting händer. Detta går ut över min sambo och mina 2 barn för jag har konstant ångest och och varje gång telefonen låter rycker jag till och blir stressad. Min pappa behöver ett behandlingshem för att klara detta!

Jag vill bara kunna släppa men det går bara inte och jag har sån ångest i kroppen och känner mig otillräcklig på alla plan. Snälla hjälp mig, vad kan jag göra?
Nu blev detta väldigt långt men jag har redan försökt hålla det kort och jag hoppas att någon kanske skulle orka läsa och ha något tips på hur jag ska orka?

Profile picture for user Skrållan

Vill bara säga att jag läst din berättelse. Så fruktansvärt jobbigt du har det. Så svårt att ge råd. Jag har själv levt med en man som drack. Fick lämna till slut, för att överleva själv.
Det är så svårt när det är föräldrar eller barn. Dom kan man ju inte bara klippa bandet till.
Det är ju så att din pappa själv bestämmer över om han ska bli nykter. Men det hjälper ju inte när man går och oroar sig för någon närstående.
Kanske du kan tänka på dig själv och vad du tycker om att göra, kanske med din familj. Om än bara för några timmar. Öka ut till någon dag. Så att du får vila. Oron tär ju på dig.
Att ni orosanmäller var jätte bra. Då kan han kanske så småningom få hjälp.
Jag sökte hjälp hos kommunen och fick prata med en anhörigstödjare. Så bra. Det hjälpte mig.
Och prata, prata med dina närstående. Så att du får ur dig allt du tänker på. Och bra att du hittat hit. Fortsätt skriv. Det lättar.

Profile picture for user Orkar inte mer3

@Skrållan Tack snälla för att du orkade läsa och svara! Jag känner precis så som du skriver, att jag måste lämna om jag ska orka överleva själv! Men när tanken på att lämna pappa kommer så får jag panik i kroppen och skapar en egen panikångest för jag inte vill att han ska vara ensam. Pratade precis med min pappa och han låter 20 år äldre och fruktansvärt svag. Han säger att han är villig att eventuellt behandlas på ett behandlingshem men det är typ omöjligt att hitta hjälp till det då min pappa absolut inte kommer vilja betala över 100 tusen för det.
Men jag kanske skulle försöka satsa lite mer på att själv få hjälp och inte fokusera allt på att min pappa ska få behandling och stöd, tack för det tipset! Jag pratar mycket med min sambo men han är less efter många års stress kring detta och att jag blir som paralyserad när allt brister så det är svårt att orka prata med närstående för jag vill inte vara någon belastning för någon.
Men ska försöka njuta idag och imorgon medans han är inlagd och nya tag på måndag.

Återigen TACK för att du läste och orkade svara och dela med dig, bara det gör så att jag inte känner mig helt ensam!

Profile picture for user Skrållan

Ja bra, sök hjälp till dig. Det kommer göra enorm skillnad. Sen är det lite otäckt med den här sjukdomen, att man vill hjälpa sina nära och kära, men då kan man också bli en möjliggörare.
Du kommer säkert få flera goda råd här från människor som vet vad dom pratar om, som varit med om samma.

Profile picture for user Morgonsol

Ja lider verkligen med dig, kära du. Fy vilket lidande du går igenom !

Alkoholismen är den vidrigaste sjukdom ja vet. Så hemsk. Ja o min särbo fann varann för 2 år sen o ja var helt euforisk över denna människa. Ja var så förälskad. Han var allt ja velat ha. Nåra månader senare åkte han fast för rattfylla när ja o dottern var med. O ja förstod inte ens att han var onykter! Såg inte ! Helt sjukt. Men där o då vände allt o ja sa direkt att ta tag i detta NU för kommer inte klara av ett missbruk till då ja redan levt med ett som dotterns pappa hade. Han erkände sina problem o skulle ta hjälp men Gud vilken resa !! Det var först vc. Läkare o medicin. O psykologhjälp. Som han smet från. Det var terapeut på beroendecentrum. AA. Men det var inte " hans grej ". När ja lämnade ett halvår senare åkte han in på psyk då han skulle ta sitt liv. Flera ggr skulle han göra det. Efter orosanmälningar o efter psyk fick han komma in på behandlingshem. Var där 5 veckor. Ja hoppades att vändningen skulle komma där. Vi sågs när han kom hem o han var så fin o glad. Underbara dagar o vi båda önska de sakta att framtiden skulle gå mot nykterhet. Nån vecka senare sitt första återfall. Som sedan blev 2 o 3 o 4 o 5 osv. Ja var så skör så skör. Sån ångest o så nere. Orkade inget. Grät o var förtvivlad därför han la över sitt dåliga mående på mig ( igen) o ja klarade inte höra honom onykter på telen en enda gång till. Dag som natt tönkte ja på honom. Hur ska han komma ur detta? Å ja var besatt av att hjälpa honom. Pga coronan var inte AA möten så mkt som brukar o antar han tyckte det var en bra ursäkt att slippa gå dit. Ja ordnade med en alkohol terapeut åt honom istället. Enskilt samtal eftersom han sa det var svårt att öppna sig i grupp. Han gick dit o tyckte det var bra men slutade där med sen. Ja bröt helt i Dec . Var tvungen att blockera för o va trygg i att inte bli orolig av att han ev skulle va elak . Ja klarade inte av att veta hur dåligt han mådde längre. Ja var helt uppslukad av hans missbruks liv o den personen han var där. För två månader sedan fick ja beskedet att han dött. Hemma hos sig. Kroppen slut o psyket säkerligen likaså. Den fina människa ja lärde känna dog också han i missbruket o det gör fruktansvärt ont. Älskar honom så o vet han var så förtvivlad över allt. Hur allt blivit o vem vill dö i alkoholism? Klart han inte ville. Ja förstår inte varför han inte klarade ta åt sig hjälpen. Ja förstår det inte. När han hade motivation. Han o ja skulle ju leva hur många år ihop som helst när allt detta hemska var över. Å hans barn som fått utstå så mycket o nu är han död. Detta meningslösa lidande. Ja säger som Skrållan. Börja tänk på dig o din hälsa nu. Du har levt länge med oro o stress o din pappa är lika sjuk än. Det hjälper tyvärr inte att vi vill o försöker allt. Det KAN hjälpa att ställa ultimatum o så. Som ja gjorde. Men i vårt fall hjälpte inte det. Han var för långt gången i sin sjukdom antar ja att han lyssnade på sjukdomen ist för sitt eget jag. Sök samtal för dig själv. Du behöver prata o få stöd i detta kaos!! Finns telemöte o fysiska möten för anhöriga. Alanon.se Sök på nätet. O fortsätt skriv o läs här. Du är inte ensam. Vi är många som levt eller lever nära en beroendesjuk. Du ska inte va ensam i detta. KRAM

Profile picture for user Orkar inte mer3

@Morgonsol Åh jag vill börja med att beklaga sorgen och hoppas att du haft tid att läka någorlunda även om det aldrig blir som innan (på gott och ont). Jag blir så ledsen över att höra att det är så många som lever tillsammans eller i alla fall som anhörig till en alkoholist. Jag visste det, men har nog inte insett det. Jag har nog precis insett att min pappa är alkoholist på riktigt och inte bara en person som bara dricker för mycket.

Alltså jag är så glad att jag vågade skriva här och att ni vågar dela era historier tillsammans med mig!
Idag bli min pappa troligtvis utskriven från avgiftningen och släppt i det fria, precis som för en vecka sedan men hoppas att han har mer motivation denna gång! Jag vill så gärna att han får plats på ett behandlingshem så han uttrycker rädsla själv för att komma hem. Oron jag känner över att han inte ska svara i telefonen, att han börjar dricka igen och att få samtal om att han inte överlevt denna gång knäcker mig och jag har så svårt att kontrollera mina känslor..

Igen, Tack tack tack! <3 Kram

Profile picture for user Dearself

Jag blir så arg när jag läser era berättelser! Det är så fruktansvärt när vi anhöriga får kämpa så och så blir de bara utskrivna. Jag kan inte fatta att de inte sätter ett akut LVM på din pappa. Om han tvingades vara nykter så skulle han iallafall få möjlighet att återhämta sig i både kropp och psyke och kanske där hitta motivation till en förändring.
Om allt kör igång igen så be alla som kan och känner oro att anmäla. Och så fort det är illa ring polis eller ambulans eller vad som krävs och be dem om hjälp att anmäla. När anmälan kommer från myndigheter brukar det väga tyngre. Så här har jag fått kämpa med min son och jag tycker inte det ska vara skillnad bara för att din pappa är äldre.
Hoppas det går bra och att du kan ta hjälp så du inte står ensam i det här. Kram

Profile picture for user gros19

Vet inte riktigt vad hindret är för att din pappa ska få hjälp. Om han vill ha hjälp, kanske i form av vistelse på något behandlingshem, så ansöker han om det på socialförvaltningen. Har han gjort det och ej fått det beviljat? Finns ju även öppenvård dvs behandling på hemmaplan. Eller är det så att han bara "vill" ibland. Bekosta det själv behöver han ju inte göra.

Sök anhörigstöd för egen del är mitt råd. Ännu bättre hade det varit om du hade möjlighet att lämna allt och åka på en anhörigvecka, där enda syftet är att du ska må bra. Kanske blir det möjligt när coronatiden är förbi. En sådan vecka har du verkligen förtjänat.

Profile picture for user Ullabulla

Hej och välkommen!
Otroligt svårt när en man bryr sig om mår så dåligt.
Framför allt den ångest det skapar i en när man försöker avstå att ha kontakt.
Det jag förstod några år in i min resa med min alkoholiserade sambo senare ex var att jag var beroende av honom på samma sätt som han var beroende av alkohol.
Om inte jag fick reda på var han höll hus,om han var full eller inte så fick jag väldigt mycket oro som stillades först när jag fick vetskap/kontroll om läget.
Då ramlade polletten ner för mig vad medberoende är.
Visserligen grundat på en stor omsorg om personen.
Men också ett beroende att få vara ledsen arg upprörd orolig.
Att bara få vara i neutralt eller tom bra läge klarade jag inte.
Då gick jag tillbaka till gamla minnen så jag fick "knarka" på det känsloläget igen.
Du är mån om din pappa och vill hans bästa.
Men det är som de skriver ovan.
Han måste själv göra jobbet och vilja avstå alkohol.
Så länge suget är starkare än viljan så kommer han att fortsätta dricka.

Min fråga till dig är:
Vilka regler kan du ha för att skapa ro åt dig och din familj?
Hur ska du kunna återskapa balansen så att du ser att din pappas resa är hans?
Hur kan du separera hans mående från ditt?
Om du väntar på hans nykterhet för att själv kunna få må bra så kan den väntan bli väldigt lång.

Jag sökte upp alanon och fick mycket stöd därifrån.
Men när jag slutade gå in och vända på varje detalj i min aambos drickande och kunde fokusera om på mig och mitt ansvar över mitt liv så lättade sakta bördan.

Profile picture for user Orkar inte mer3

@Dearself @gros19 och alla andra som svarar och svarat, alltså denna tråd stärker mig så mycket och när jag är på väg att bryta ihop igen går jag in här och läser och den tacksamhet jag känner och känslan av mindre ensamhet (sorgligt nog) ger mig på något sätt hopp!
Pappa blev utskriven igår och jag tror att han redan var full när jag pratade med honom. Alltså han säger att han vill men helt ärligt så tror jag att han är för svag för att göra det själv och när han blir utskriven så finns det ingen form av uppföljning. Så fort han börjar dricka igen så når man inte fram till honom. Helst av allt skulle jag önska att han fick komma iväg på behandlingshem, både för att han ska få läka helt och även att vi anhöriga ska få ett lugn och orken tillbaka. Anhörigvecka har jag aldrig hört om, någon jag ska kolla upp direkt!

Jag är tom och även om jag tror att känslorna är slut så öppnar sig hjärtat hela tiden och brister. Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 8.15 så jag kan ringa till Stadsdelsförvaltningen och försöka stå på mig innan det är för sent! Tack tack tack tack tack tack, era ord stärker mig, trodde aldrig att jag skulle våga skriva i ett forum som detta!

Profile picture for user Dearself

Lycka till!

Hoppas han tar hjälp frivilligt . Det är ju det absolut bästa. Jag tror säkert han vill för så som han lever vill ingen leva men det är som du säger, att han inte är stark nog och då är det enklare att dricka. Prata med din pappa och fråga om ni kan söka hjälp tillsammans och kolla om han kan "ta bort" sekretessen. Då blir det lättare för dig att hjälpa honom.
Ring kommunen och fråga vart det finns anhörigstöd. De har du rätt till gratis. Jag har länge pratat med en kurator som bara jobbar med anhöriga ( som jobbar på öppenvården ). Hon har hjälpt mig sätta gränser bla.

Kram

Profile picture for user Moonlight

@Orkar inte mer3
Jag förstår din oro o lider med dig! Mina båda föräldrar har alltid varit alkolister och dricker mycket idag trots att min mamma varit på behandlingshem, nykter i några år men föll tillbaka o nu är det värre än nånsin o jag o mina bröder oroar oss konstant 24/7 känns det som.. jag har mer o mer börjat fundera på att gå på gruppmöten med andra som har alkolister till föräldrar för att få nå slag stöd, orkar inte mera.. man är så orolig att nåt hemskg ska hända dem..att sem inte vaknar upp en vacker dag, villar bort sig, skadar sig..ja allting :( jag är så ledsen för din skull att du försökt så mkt att ge han hjälp oså är det ingen som tar det på allvar! Fruktansvärt.. i mina öron låter det som att han verkligen behöver komma till ett hem..akut