Bara alkolist?

Hej!
Jag lever sen många år med en man som är alkolist. Jag tror han var alkolist redan när vi träffades men jag märkte det inte förrän långt in i förhållandet. Han dricker 3,5 minst ett 6pack varje dag och mer på helgerna. Ngn dag per vecka dricker han inte. Vi var separerade under några år för ca 3 år sen och under den tiden blev han nykter. Han erkände då att han var alkolist. Han fick behandling via jobbet och åt antabus. Under den tiden han var nykter hittade vi tillbaka till varandra men så snart jag sa upp min lägenhet började han dricka igen. Först bara lite och sen mer och mer. Numera är han i ett konstant rus, framförallt på helgerna. Han dricker ca 50-60 burkar öl i veckan. Vi har oxå barn i låg- mellanstadie. Nu flyttar jag tack och lov igen om bara några veckor. Men jag känner mig som en trasa. Vad är normalt beteende liksom?

Han har från det att vi träffades varit på och av. Han har varit söt och gullig. Fixat saker för att sen vända i beteendet och säga jag gör fel. I början var det små saker som att jag bakar bullar fel. Då kunde jag få en utskällning att jag var dum i huvet. Det var en del olika såna fel som jag gjorde som att diska på fel sätt eller lha maten fel. Jag uttrycker mig fel och svarar fel. Bland annat kommer jag ihåg att jag försökte nå honom en gång för att veta om han kom hem till middagen. Han var ute med kompisar och blev skitsur. Han körde då ngn silent treatment i några eftersom jag hade gjort fel.

Numera kommer han hem suckar i hallen och mumlar att skorna står fel. Kommer in i köket och säger att maten är fel. Ja han rabblar upp ett par tre fel innan han sätter sig och äter. Sen fortsätter det så i samma tema ungefär. Det är mitt fel att barnen är dåligt uppfostrade vilket han kan prata om mycket. Alla fel jag gör där. Eftersom han alltid är onykter så är det jag som sköter det mesta kring barnen. Men enligt han är jag en dålig mamma som har misslyckats totalt med barnen. Jag hör inte ngt vad dom säger, har dåliga läggtider, är inte närvarande med dom osv. Dom är fina men såklart påverkade av vad som pågår. Nu i samband med att jag flyttar så tycker han såklart att jag inte ska ha mesta tiden med barnen. Jag är ju så dålig med dom. Att han skrämmer dom när han är full eller inte ens är närvarande på helgerna då han är konstant full är ointressant. Just nu tillbringar jag mitt liv i vardagsrummet upp. Jag sover där, äter ibland där på grund av Corona jobbar jag där på dagarna. Han håller sig en trappa ner i sovrummet. I helgen har han varit rasande så han har skrikit åt mig. Pekade finger åt mig och skrek att jag var en idiot när jag var ner med barnen för att äta middag. Han har skickat sms på alla möjliga plattformar där han räknar upp alla mina fel och att han hatar mig. Att jag är en dålig mamma osv. Jag har blockat honom nu från alla utom mail. Beror detta beteende bara på grund av alkoholen? Eller kan han ha ngn typ av psykisk störning. Det går inte alls att prata med honom utan jag försöker använda mig av ett lågaffektivt bemötande där jag inte in i konflikter utan bara jobbar med att vara lugn och försöka lugna

Vart vänder jag mig för att får stöd? Alkoholhjälpen i vår kommun är några enstaka samtal och jag känner att jag har mycket att reda ut. Sökte stöd hos en psykolog för några år sedan och hon kunde inget om missbruk och hävdade att jag själv satt mig i situationen då jag valde att vara kvar. Fast jag satt och sa att jag inte hade ngnstans att ta vägen. Jag har jätteont i magen och känner mig stressad konstant.

Profile picture for user InteMera

Du är långt ifrån ensam med dessa tankar, man kan få ont i magen och känna sig sönderstressad för mindre! Jag har det rätt lika som du, men jag har eget boende men vi är inte skilda än. Många är dom gånger jag också undrat vad som är alkoholen som talar och vad som kanske är nåt annat. Det haglar med elaka och arga sms, kränkande och sårande saker, så fort han på fyllan fått gör sig jag igen begått någon oförrätt. Han kan skylla på mig för saker han själv ställt till med, jag har tydligen dålig attityd och är en negativ kärring som inte vill allt som han vill. Han blånekar till att ha alkoholproblem även om han både förlorat jobb, körkört och förhållandet till sina barn pga alkoholen. Han ser det inte och på fyllan pyser allt ut över mig. Imorgon kan han sen skicka ett helt annorlunda sms om typ nåt han läst på tidningen, vanliga saker och så tycker han jag bara ska vara glad och inte komma ihåg gårdagens hatkampanj. Han kan uppriktigt undra varför jag är ledsen, men oj om jag får för mig att säga jag blivit ledsen av det han skrev på fyllan och att jag vill han slutar dricka. Dethär har hållit på i 10 år, jag har haft eget boende i de tre senaste. Skilsmässa har inte gått att genomföra då han liksom din man kräver mertiden med barnen och klarar av att visa upp en snygg fasad till myndigheter så det är ingen som tror mig på det helvete vi levt med och hamnar ärendet i domstol är det långt ifrån klart att barnen hamnar hos mig. Han är världmästare på lögner och manipulation. Full blir han dessutom elak och direkt hotfull tidvis. Jag vet bättre än att ta åt mig och håller mig på avstånd, vill inget hellre än att komma till ett avslit men han verkar njuta av att hålla resten av oss hängande. Märklig syn på att ha familj, han säger ibland han absolut inte vill förlora mig pch älskar mig så, bara för att efter nästa flaska skrika ut alla mina fel och brister. Tur för dig att du ska flytta i alla fall och kanske kan få andas lite, ville i alla fall förklara att här på forumet är vi många med likartade öden och resan till ett böttre liv är lång men att skriva av sig här är en god början till terapi och helande för oss anhöriga! Fortsätt skriv och läs runt i trådarna, du är i gott sällskap här och kommer få både stöd och råd på resan!

Profile picture for user Ishavet

Hej @Kattiz!
Började läsa det du skrivit och blev väldigt berörd. Måste egentligen sova nu, men känner att jag vill skriva till dig. Skulle vilja ge dig en stor, varm kram. Förstår att du känner dig som en trasa, helt slut. Det är inte konstigt med tanke vad din man/sambo utsätter dig och dina/era barn för. Det du beskriver låter som psykisk misshandel. Du verkar befinna dig i en väldigt svår och tuff situation just nu, men jag ser också en styrka i dig genom din text. Du har tagit steget mot förändring för dig och dina barn. Du gör helt rätt som flyttar. Lämna och avsluta den relationen snarast.

Bra att du söker hjälp! Kommunen ni bor i är skyldiga att hjälpa er. Sedan finns Alkohollinjen, dit man kan ringa. Och Al-anon. Kanske någon annan här på forumet, med mer erfarenhet än mig, kan ge råd om vart du ska vända dig för att få bra hjälp! Fortsätt gärna skriva här på forumet också.

Jag vill verkligen säga att jag känner med dig och önskar dig all lycka till i fortsättningen! Ta hand om dig och dina barn ❤️ Ni är värdefulla.

Profile picture for user Clara

Du, det spelar ju ingen roll om han är "bara" alkoholist eller om det är nåt mer. Så där ska du inte ha det. Den här sidan, alkoholhjälpen, har ju en telefonlinje också. Ring dem, de är JÄTTESNÄLLA och även om man är anonym kan man få uppföljningssamtal, så var det för några år sen i alla fall. Jag vet att det känns omöjligt när man befinner sig mitt i det, men det går faktiskt att ta sig ur. Och inget är ditt fel och du gör inte fel, det är bara han som projicerar.

Stor kram!
Clara