Sambo som dricker

Profile picture for user jijo

Söker mig hit då jag känner mig så extremt ensam. Jag och min kille har varit tillsammans i ca 6 1/2 år. Under hela den tiden har han alltid varit väldigt glad i alkohol. För ca 2 år sedan skedde en incident på nyår där han lämnar mig för att gå på en fest och jag känner på mig att någonting inte stämmer. Jag rotar igenom hans kontor och hittar olika påsar med olika typer av droger. Jag hamnar i chock. Han öppnar upp sig dagen efter då jag i förtvivlan kontaktat hans mamma och säger att jag är orolig. Han pratar ut med hans familj och mig och berättar läget. Han har missbrukat mestadels kokain under flera år. Jag känner mig helt tom och förkrossad, hur kunde jag inte märka något? Vill tillägga att vi är sambos och driver även ett företag ihop, så vi umgås nästintill hela tiden. Efter detta tog han hjälp med bla en samtalskontakt både för vanlig terapi och även en enskild samtalskontakt för just drog och alkoholmissbruk, han gick även på en del NA möten. Det har rullat på, han har haft några återfall med kokain men alltid haft en öppen dialog med både mig, hans familj och samtalskontakter. Men sen hände det något i början på 2021. Han har druckit nästan nonstop, det kan vara upp till 2 vodkaflaskor per dag plus några öl. Det som händer med honom är att han blir en helt annan person. Otrevlig, skrikig, tappar minnet. Jag älskar honom över allt annat men jag håller på att gå sönder. Jag känner mig så otroligt ensam i det här. Han har tagit några dagars uppehåll under det här året och då är han ju den killen jag är kär i. Men när han dricker är han en person jag rent av avskyr. Vill bara få ett slut på det här. Han säger att det är bara temporärt men hur länge är det? Har ringt till olika hjälpcenter och försökt få hjälp att få en samtalskontakt men utan framgång. Skulle betyda allt för mig att ha någon att prata med om detta och som kanske är i en liknande situation.

Profile picture for user uddda

Wååw! Detta va tufft att läsa, men kan tänka mig att det måste vara ännu tuffare för dig. Först vill jag säga att det är otroligt modigt & starkt av dig att skriva här & våga be om hjälp & råd. ❤️ Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag skriva för att på något sätt få dig att må bättre? Kan bara dela lite tankar & känslor om hur jag kanske gjort eller tänkt. Jag har varit i ett förhållande i över 6år förr då det år efter år blev annorlunda, då pga droger endast & ingen A. Men det enda jag kunde göra i slutändan va att förstå mitt eget värde, förstå att personen jag så älskar tyvärr inte finns kvar då beroendet hen nekar tagit över. Att säga något är temporärt är bara ett desperat försök till att slippa inse sanning. Du har kommit ikapp honom & kommit på honom. Jag tror också han börjar förstå det, men det sorgliga är att allt kan vara för sent när han väl väljer att inse. Som du säger det är inte hans höga, berusade han du är kär i. Men verkar inte vara så ofta du längre träffar eller känner den kärlek för den person du en gång gjorde?

Hur mår du?
Hur går dina tankar?
Förstår du allvaret?
Har du ställt ultimatum?

Hoppas det inte blev allt för rörigt & kanske kunde ge något i allafall.

Men all styrka till dig!!! Kram ❤️

Profile picture for user Tröttiz

@jijo
I sånt här är det lätt hänt att man liksom tappar bort sig själv. Been there done that ...

Nu så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag varit för snäll, anpassat mig, anpassat mycket till galenskap. Dit vill du inte komma ...
Vad är viktigt för dig? Sätt gränser för dig. Jobbigt men nödvändigt för ens eget välmående. 🌹

Ett sunt förhållande bygger upp ett vi utan att rasera ett jag. 💕

Profile picture for user jijo

@uddda
Jag tror det har gått så långt att jag helt har tappat mig själv. Jag låter dagarna bara gå för jag har ingen ork kvar. Fyller 28 om två veckor och kan liksom inte tänka framåt. Jag känner mig så förtvivlad att alkohol kan förstöra så mycket. Min sambo fyller 26 i år och han är så otroligt driven och vill så mycket med livet men jag har sagt åt honom att fortsätter det såhär kommer han inte komma någon vart. Igår brast det för mig och jag sa att jag orkar inte längre. Han sa då ”ge mig till måndag, sen kör jag stenhårt med kost och träning”. Det har han sagt 1000 gånger så jag suckar bara när han säger det. Det tär så otroligt mycket på mitt mående och mina systrar börjar även bli oroliga för mitt tillstånd (två av dem vet vad det handlar om). I maj i år gick det så långt att jag fick åka till psykakuten och därefter har jag börjat med antidepressiva vilket jag känner har hjälpt en del. Det jag har svårast för med min sambos missbruk är att han alltid vänder på saker, att jag även gör massa fel. Och ärligt talat så tycker jag att jag sällan gör fel. Jag tar hand om det mesta hemma, tvättar, städar, lagar mat. Egentligen är det inte en börda men jag känner mig ouppskattad för allt jag gör, sällan jag får ett tack eller att han tar tillfälle att lätta bördan för mig. Jag dricker extremt lite, tar inga droger. Och när jag pratar med honom skäller jag inte ut honom utan jag vill bara att han ska inse att jag kommer inte orka länge till, och så blir han bara arg och skriker. För mig känns det som att jag varit tillsammans med en person jag inte vill vara tillsammans med det här året, för när han är nykter är han världens snällaste och omtänksammaste människan jag vet. Han har mer ork när han är nykter, då kan han överraska med en hotellnatt eller en god hemlagad middag. Men när han dricker så är det det enda han gör. Jag förstår allvaret i det men jag känner mig så vilsen och det är så svårt när jag inte kan ventilera med någon om detta. Har en terapeut jag går till men hon har semester nu och vi har mest fokuserat på mitt mående och inte hunnit gått in så mycket på min sambos drickande. Jag har inte ställt något ultimatum. Jag tog upp igår att vi måste prata om framtiden för jag har en längtan efter barn (det har han också) men som situationen är nu så finns det inte ens på kartan att vi ska börja försöka bli gravida. Jag längtar efter ett lugnt och härligt liv, det här är långt ifrån det. 😢 tusen tack för din respons, betyder så mycket för mig❤️❤️

Profile picture for user jijo

@Tröttiz det är där jag har hamnat, tappat bort mig själv och prioriterar aldrig mig själv längre. Jag längtar efter ett rofyllt liv, vill kunna tänka framåt. Vill vara glad och må bra, ha ork att göra saker!
Det var väldigt kloka ord ” Ett sunt förhållande bygger upp ett vi utan att rasera ett jag”. Så ”enkelt” ska det ju faktiskt vara. Jag är så glad att jag skrev här för jag har känt en sån stor oro för hur jag ska tänka framåt, ha en längtan inför framtiden. För som det är nu tänker jag timme för timme..tack tack tack för din respons!❤️Kram!

Profile picture for user Tummetott

Det är många tankar och känslor som kommer till mig när jag läser om vad du går igenom. Så många olika historier som finns på detta forum för anhöriga, men ändå så mycket som förenar oss. Du @jijo är (tyvärr) inte ensam om dessa upplevelser och känslor av ensamhet, frustration och uppgivenhet mm.

Jag, som stannat kvar i ett liv med missbruk, skulle vilja ropa och vädja till dig och andra att ta er ur detta snarast! Jag förstår mer än väl att det är jättesvårt! Ni har företag ihop och du älskar den han är som nykter.

Man vill ju tro på förändring och att han kanske kan ändra sig. Kanske kommer han till insikt och håller sig nykter under en tid. Hoppet om förändring är ju ändå det som får oss att stanna. Det tragiska är att vi är många som i efterhand måste konstatera att det inte blev bättre, utan tvärt om ofta sämre. Har man då även barn tillsammans kommer allt att bli ännu svårare.

Du är så ung och jag önskar dig ett fantastiskt bra liv framöver! Samtidigt skulle jag vilja ruska om dig och säga ”Ta all hjälp du kan få för att kunna ta dig från det här destruktiva förhållandet nu!”

Ta hand om dig❤️

Profile picture for user jijo

@Tummetott

Ja det är en väldigt speciell känsla jag får när jag läser igenom de olika historierna här på alkoholhjälpen. Jag känner en lättnad att ha någon som förstår mig så jag inte känner mig lika ensam, samtidigt som jag går sönder inombords om att det finns så många drabbade där ute.

Jag förstår dig, jag kan skrika det till mig själv ibland. Men det är så otroligt svårt. Jag har ju alltid tänkt att det ska vara han och jag genom allt. Under de år vi gått igenom har vi stött på så mycket motgångar och han har varit en otrolig stöttepelare för mig.

Det är även jobbigt med att leva med en fasad utåt hela tiden. Våra vänner och familj ser oss som väldigt framgångsrika för vår ålder, har hus, ny bil och har rest och upptäckt mycket under dessa år. Vi har ofta haft middagar och fester och bjudit på allt bara för att vi vill att alla ska ha det bra och roligt, men det blir allt mer sällan då jag känner sån skam att han alltid blir för full och ”snear”, vilket förstör hela upplevelsen för mig. Vi är väldigt kärleksfulla mot varandra men bakom allt det här finns även ett helvete och det är otroligt svårt att dela det med anhöriga. Det är en skam som blir värre och värre för varje dag som går.

Hur orkar man? Hur länge har du levt i ett liv med missbruk? Om du vill svara på det såklart ❤️Jag har pratat med honom idag, sagt att jag kommer inte orka länge till och frågat honom hur han tänker kring framtiden. Min syster har även pratat med honom (utan att jag pratat med henne innan,de är väldigt nära vänner.)Har förhoppning om att han förstår allvaret den här gången. Jag har inte riktigt vågat säga ifrån förut då rädslan varit för stor att vårt förhållande ska ta slut..
Vill även passa på att tacka dig så mycket för ditt meddelande, betyder så mycket för mig❤️
Kram och ta hand om dig!

Profile picture for user gros19

Förstår verkligen att du inte kan leva under sådana omständigheter. För mig förefaller du ganska nedbruten och jag tror du i första hand behöver hjälp själv. Vet inte hur du känner själv.

Kommunen är skyldig att erbjuda stöd i någon form för anhöriga till en person med missbruksproblem. Till alanon är du alltid välkommen och där träffar du människor som levt eller lever under liknande omständigheter. Där finns mycket förståelse och kunskap och du kan även få en sponsor där, någon att ringa till vid behov. Sedan finns det något som jag för egen del upplevde förändrade mitt liv och det är att åka på en anhörigvecka. För min del gjorde jag den på Nämndemansgården. Man bor då där under en vecka och jobbar från morgon till sent på kvällen med anhörigproblematik.

Hoppas du hittar något som passar. Tycker också du kan berätta för din sambo att du sökt hjälp, men undvik att tala om vad han bör göra. Föder bara motstånd. Förändras du tvingas din sambo till någon form av anpassning till den nya situationen. Alltså börja med dig själv är mitt råd.

Profile picture for user Tummetott

@jijo
Du undrar hur man orkar. För egen del kan jag säga att jag anpassat mig. Jag har skapat ett par tidigare trådar i forumet där lite av det framgår. När jag tänker tillbaka hur det var i början av relationen kan jag tycka att det borde varit uppenbart för mig att det inte skulle bli bra. Men å andra sidan, det är ju med mina levda erfarenheter som jag kan förstår det nu. Jag var naiv. Jag ville inte ge upp. Jag pratade inte med någon utan höll det mesta dolt. Jag distanserade mig från andra (vilket också var enklaste sättet för mig som konflikträdd och introvert).

Det tog många år innan jag begrep att jag inte kan ändra honom. Ytterligare tid behövde också gå innan jag förstod att han inte har förmåga att komma till insikt om sig själv.

Jag har, av fler skäl, valt att stanna. Men om jag vetat det jag vet idag... ja då skulle jag aldrig satt mig bredvid den där spännande och dynamiske mannen på jobbfesten för mer än 30 år sedan.

Man borde inte hålla kvar och kämpa på i ett förhållande som är destruktivt. Inte heller fast det finns mycket som varit bra, och en del av det som fortfarande finns kvar.

Ta hand om dig! Själv ska jag gå min dagliga långpromenad. Det hjälper min själ🙂

Profile picture for user jijo

@gros19

Tack för ditt meddelande. Jag tar verkligen till mig dina råd. Det är lätt hänt att jag bara tänker att min sambo behöver hjälp eftersom det är han som missbrukar, vilket leder till att jag helt glömmer bort mig själv. Och jag har kommit till insikt att jag inte kan hjälpa honom mer än vad jag redan gör. Jag såg att alanon fanns i en grannstad så tänker att jag ska gå dit, tror det kan vara väldigt givande för mig. Jag ska även kolla upp anhörigvecka, känner mig desperat efter hjälp så är otroligt tacksam för dina tips. Tack!

Profile picture for user Tofu

Vilken jobbig sits. Heja dig som kämpar!

För ett år sedan var jag den som drack. Varje dag... Nu har jag varit nykter i över ett år och höjer mer och mer på ögonbrynen åt vårt samhälle som förskönar bilden av smaksatt etanol. Så lurade vi blir av denna industri. Nog med det...

Redan från början var jag inne på att jag tycker stilen vi jobbar med dessa frågor är förlegad. Gammalmodig och det behövs nya tag för att räta upp helheten. Då menar jag skapa välmående familjer. Att man särkopplar den beroende från den medberoende leder lätt till missförstånd, skam och att man glider isär.

Det sägs många gånger att var och en ska jobba med sitt. Alkoholberoende måste vilja ändra sig annars är det kört. Jag menar att båda måste våga titta nyktert på hur man bidrar till den uppkomna situationen för att undvika separation och skapa en fungerande bas. Det är ett hårt jobb men väldigt belönande när man känner att man kan frigöra sig från läskiga fotbojor som håller tillbaka en pga att man inte vågat se vad som är vad. Att skapa förutsättningar och göra något åt det kommer med belöningen att man utvecklas och lättare kan hantera kommande problem/situationer.

Idag är jag mer säker än jag var för 1-år sedan att särkoppla det hela och enbart titta mot den beroende lätt gör att man kommer för långt ifrån varandra. Det blir missförstånd som inte stödjer tillfrisknande och snarare bygger på skam. Den stilen leder sakta men säkert till separation. Istället måste man kunna prata med varandra. Vara nyfikna på varandra och vilja hjälpa varandra ur en destruktiv situation. Jag pratar om en stödjande gemensam dialog där man tittar på BÅDAS behov utan skuldbeläggande. Båda behöver hjälp och jag tror man kan ha mycket större glädje av varandra än vad många har idag bara man vågar öppna den kranen utan skuldbeläggande.

Steg 1. För mig är kommunikation utan skuld med tydlig kravställning det första steget. Utan att skuldbelägga sätta katten på bordet. Prata om det hela på ett mjukt sätt. Samtidigt viktigt att det inte flummar ut i söt snack utan att man tydligt och gemensamt formulerar kravställning. Det måste få ett slut så målet måste identifieras och hållas fast vid under hela resan mot ett välmående liv. Här kan man titta utifrån bådas synvinkel för att se hur en målbild gällande funktionell familj och dess behov ska tillfredsställas.

2. Man behöver hitta anledningen bakom den dysfunktionella situationen. Båda sidor har viss delaktighet (enligt mig) men på olika sätt. Här kan finns massor av olika anledningar. Låg självkänsla, konflikträdsla, dålig stresshanteringsförmåga, en dålig vana som kliver över till beroende, oförmåga att konstruktivt hantera känslor så man dövar istället, man tassar på tå / lever paralella liv. Man låter således en ful ande sväva i rummet istället för att göra något åt den dysfunktionella situationen och täcker upp.

Båda sidor måste hitta bättre strategier och fatta varför man sitter fast i ett destruktivt mönster och vara beredd att göra förändringar. Att faktiskt våga titta konstruktivt på sina egna tillkortakommanden för att räta upp desamma. Här kan man bolla med varandra hur man tex kan hantera egen konflikträdsla om man nu identifierat det som ett område till dysfunktionell situation. Att man skapar förutsättningar att prata om det så man inte backar när dessa känslor / beteenden gör sig påminda utan hittar bättre strategier istället.

Jag tror på att hitta folk som kan hjälp en bena ut sina egna saker men även någon form där man kan jobba mot gemensamma mål.

Dessa problem är så vanliga så vi måste börja prata om allt detta på ett mycket ledigare sätt.

Vi måste hitta bättre sätt att angripa grundproblematiken och skambilden så det blir enklare att rita om kartan för att nå en funktionell familjesitiation. Det borde inte vara svårare att prata om detta än Corona sett till hur många som drabbas.