När ska man ge upp?

Profile picture for user loppan-1

Min man är socialt och ekonomiskt välanpassad, jag tror inte att någon annan känner till att han är beroende. Han älskar att vara medelpunkt och att berätta historier. Hemma känner han sig orättvist behandlad och utnyttjad. Han lagar gärna mat eftersom då verkar det vara legitimt att dricka vin.
Han blir aggressiv och grinig. Aldrig fysiskt som tur är. Jag går på tå, man vet aldrig vad som utlöser ilskan. När jag säger ifrån är jag en surkärring, han är absolut inte beroende. Han har sökt hjälp för att minska sitt alkoholintag, efter en flerårig otrohet där jag var på väg att lämna honom. Jag har ställt ultimatum, tillsammans med vårt äldsta barn. Jag vill egentligen bara ha tillbaka den roliga, omtänksamma härliga man jag träffade för över trettio år sedan. Precis som dom flesta här på forumet, det är skrämmande att läsa historier som andra skrivit som jag kunde skrivit själv..Varför är det så svårt? Vår äldsta tror bestämt att jag måste lämna, och hotar med att min man inte ska få ha kontakt med barnbarnet. Vår yngsta är mer pappas barn och tycker inte att problemet är lika stort, förutom när han är full och dum. Jag har under årens lopp bönat, gråtit, hotat och det har blivit bättre under perioder. Sen smyger sig alkoholen in och personlighetsförändringen kommer. Jag tittar på hyresannonser men har inte kommit till skott ännu. Problemet nu är att han drack vin i förrgår, trots att han lovat nolltolerans. Vi blev såklart osams när jag frågade honom om den tomma flaskan i skafferiet. Det resulterade i att jag stannade hemma från festen vi var bjudna på igår, men han åkte och sov i bilen och kom hem till lunch idag. Han gick upp för att ta en dusch men somnade och nu är klockan snart 15.30. Vi har hus och företag tillsammans, bor granne med både våra barn och hans 80+ föräldrar som vi lever väldigt nära. Jag älskar den människan jag gifte mig med, vi jobbar bra tillsammans och har mycket roligt ihop. Men jag mår sämre och sämre när han dricker, när han tar första klunken blir jag som en sten på insidan. Det går inte att prata med honom när han druckit, han blir ofta arg och verbalt elak. Han känner sån press eftersom han försörjer oss alla, vilket han inte gör. Jag känner mig så ledsen och villrådig.

Profile picture for user ensam optimist

Känner igen det där, stressen när man ser eller hör att nu är det dricka-dags. Just att man aldrig heller vet hur det kommer sluta, om det blir ett praktgräl, att han somnar tidigt i soffan eller bara inget speciellt alls. Som medberoende har jag insett att man kämpar på tills man en dag når botten, inte orkar mer. Först då liksom tvingas du att inse och lämna, åtminstone för ett tag. Lämna för att lappa ihop dig själv. Kan du flytta in hos någon av barnen några dagar/ veckor?

Profile picture for user Tofu

@loppan-1 Man sätter inte en tom flaska i skafferiet bara så där och sedan nekar. Man sover inte i bilen på kul heller. Klart han fattar att det går överstyr och att han inte kan stå emot.

Precis så kan det bli för vemsomhelst som dricker för mycket för länge. Hjärnan kidnappas och börjar dra igång en massa hittepåsaker. Man överdriver och hittar anledningar till att dricka. Jag är så pressad så jag behöver för att varva ner. En gammal klassiker.

Det är ju sant att man varvat ner när vi effekten drar igång. Den härliga känslan varar i ca 20 minuter och sedan blir det mer påfyllning och de negativa effekterna kickar in. Allt har en tendens att bli överdrivet och sedan kommer ångest som brev på posten. Få tänker på att alkohol är förknippat med ångest och ganska vanligt även depression. Hade man vetat och någon gång fått känna skillnaden hade man nog slutat så mycket enklare.

Skammen att inte passa in och gå emot samhällsnormen är enorm. Det kan kännas omöjligt att sluta för vem är jag då? En misslyckad ideot som ska stå i skamvrån för att jag inte kan hantera drogen? Att bryta och säga nej kommer inte gratis. Det är så vedertaget sedan barnsben att dricka gör man. En vuxendricka som är så speciell. Alltså bryta detta med risken och känslan att folk tittar snett... Den är oerhört svår. Då är det så mycket lättare att bara säga skål! Sätta huvudet i sanden och låta drogen vinna. Bara gömma sig.

Hur närmar man sig någon som inte ens vågar erkänna för sig själv. Som hellre går till attack?

Jag tror på ett sätt som avdramatiserar skammen. En som inger hopp. Ett sätt som gör att man inte känner sig brännmärkt för livet. Det är lättare att erkänna för någon som även beskriver sina egna tillkortakommanden. En som inte pekar på alla ens egna fel. En som visar att jag vill ha dig som du är. Inte en kidnappad hjärna där alkoholen tar befälet utan en där vi tillsammans skapar vår framtid ❤.

En balansgång men vet att de är kloka här på Alkoholhjälpen. Varför inte ringa dem och bolla hur man kan göra? 🤗