Superduktig på att undanhålla drickandet

Jag är själv utbildad socionom och har ett stort intresse kring just missbruk, riskbruk och beroende av olika preparat med anledning av att jag är uppvuxen med föräldrar som jag anser är missbrukare. Men aldrig trodde jag att min äkta make skulle klassas som alkoholist.

Och ännu värre jag märkte ingenting. Absolut ingenting.
Allt det här med att man märker när personen börjar dricka mer, dricka oftare, beteendet förändras, och beroendet prioriteras över allt annat. Inget av det såg jag under ett års tid det fortskred, är jag blind?

Anledningen till hur jag lyckades övermanna honom i detta är att jag trodde jag hade tappat kontrollen på mitt eget drickande. När jag tog ett par glas rödvin på en fredag och nästa dag var flaskan slut, hade jag verkligen druckit en hel flaska? När jag hade sparat ett par cider i kylen till bastun var dem borta veckan efter, har jag verkligen druckit upp alla? Hur kan jag inte ha koll på det? Jag var faktiskt rädd och fick helt avsmak för alkoholen.

När vi nu i sensommaren hade kräftskiva och vi köpte starkare sprit till mojiton, jag kollade på flaskan innan jag ställde tillbaka det i vitrinskåpet och så att det var 3/4 delar kvar. På morgonen råkade jag se att det va mindre kvar, då var jag misstänksam men skyllde på mitt minne. Ritade ett streck på flaskan (söndag morgon) och på söndag kväll var en tredje del borta, de hade då inte jag druckit. Jag konfronterade min man och jag möttes av en helt ny verklighet.

Jag bestämde mig direkt att jag inte ska vara medberoende, det här är hans problem att hantera och som han skött så fint hittills. Men de som jag fastnat i är, hur har jag inte kunnat se ? och först igår insåg jag omfattningen av problematiken när han beskrev mängderna han druckit onsdag-lördag varje vecka sen ett år tillbaka.

Någon gång under året bad jag han sluta dricka efter att jag gått och lagt mig (fredag/lördag), för jag ansåg det vara patetiskt att sitta med finsk kalsongfylla i ensamhet. De var då det eskalerade att han köpte vinboxar som han gömde och drack i det dolda, runt en liter per kväll.

Jag har inte märkt på lukten, han säger själv att han ansträngt sig till det yttersta att verka normal varje morgon han vaknar med baksmälla som han uppenbarligen lyckats med. Han har ett nytt jobb där han är högpresterande med mycket ansvar och han skött det galant. Kvällarna har jag inte märkt av något förändring i beteendet.

Så jag undrar, finns det fler som varit med om liknande? Haft en i samma hushåll som lyckats dölja det så väl för sina närmaste anhöriga under så lång tid?

Jag kan tillägga att han sökte hjälp hos hälsocentralen samma vecka och får nu medicinering för att inte kunna dricka, gjort utredning hos socialtjänsten och inväntar på vilket stöd han kan få därifrån.

Profile picture for user Tröttiz

@söttsomsocker
Det där med att "märka ingenting". Skygglappar på, förnekelse? Inget illa ment, men en tanke ...
Jag har alltid insett hur mycket "min" druckit. Där har det varit anpassning, jag har varit med om alla möjliga saker. Skulle mina vänner berätta om dem, skulle jag säga "dra!".

Profile picture for user Backen123

Vad bra att han sökte hjälp direkt efter att allt kom fram, förhoppnings stärker det din tillit och att det inte hinner gå för långt
Jag märkte heller ingenting, första 2 åren inträffade nån incident där han blev för full i fest sammanhang, men vem har inte blivit det och det kändes som orutinerat bara. Sen när vi köpte huset blev han konstig, tog till sprit när han blev arg och till slut nästan ett år senare hittade jag gömman, han hade druckit upp allt som blev över från vår bröllopsfest. Där och då började vår tuffa resa
Det fanns aldrig dom klassiska tecknen, så som upprymdhet, sluddrigt tal, vinglig eller doft och det förvånar mig än.

Profile picture for user ensam optimist

Tänker att det är just detta, medberoendets bedräglighet, att vi som kloka, intelligenta, upplysta människor ändå kan trassla in oss. Det spelar ingen roll vem man är! Förhoppningsvis har vi däremot fler verktyg och styrkan att ta oss ur det. Jag plågas av känslor att jag svikit mig själv och mina värderingar. Men tror faktiskt att det är omöjligt att inte bli medberoende om ens andra hälft börjar missbruka. Man är inte mer än människa! Det viktiga är att säga stopp när man inser vad som händer!
Kram

Profile picture for user EsterHanna

@ensam optimist : Samma tankar brottas jag med... Är behandlingspedagog i botten, satt och skrev mitt examensarbete med en full alkoholist i mitt hem och ...tänkte skriva " fattade inte" -men måste bli : förträngde -det jag såg.
Ville inte misslyckas med mitt äktenskap, ville inte att det skulle vara så, ville inte göra min familj besvikna-de var så glada att vi gift oss... Nu har jag lämnat-det gick inte längre. Att klara av att säga stopp-hit men inte längre är svårt och för vissa omöjligt.