av Ursula

I januari gick jag sönder. Fick ett sammanbrott efter att mannen druckit, igen. Jag har gett upp oss. I januari rasade hela min värld. Jag vill inte ha något med den där människan att göra mer. Jag ser med fasa på alkohol och vad den kan ställa till med. Varför dricker dom inte aceton?

Ursula
tors, 2016-04-21 - 23:59

När jag läser er andras inlägg om hur vi, som har en missbrukande partner, kämpar och kämpar, vill jag säga att i januari, efter det som hände, gick luften ur mig. Jag har slutat att kämpa. Och jag är så glad att jag hittade det här forumet. Jag har läst här i flera månader och det har varit så skönt att läsa, att få kraft emot förtvivlan. Jag är gift i utlandet. Lite dåligt samvete har jag för att jag 'förråder' nu.

Alkoholhjälpen
fre, 2016-04-22 - 21:59

Du beskriver att du har tappat hopp om att det ska bli ändring på drickandet och att du haft stort stöd av att läsa på forum. Vad bra att du börjat skriva här! Att berätta för andra om hur du har det öppnar ju möjligheten att du kan få stöd från andra. Du har rätt att berätta om din situation och det är viktigt att du gör det! Klokt av dig!

Du har säkert sett när du läst i forum att det är olika hur snabbt man får svar när man börjar skriva. Skriv gärna igen, till slut brukar andra svara och ofta kan det vara hjälpsamt att bara skriva. Kanske kan du också vara ett stöd för andra som är inne och läser som du har gjort under en tid!

/Karin
Alkoholhjälpen

Ursula
lör, 2016-04-23 - 00:17

Tack för svaret, Karin! Jo, jag vill skriva här, jag måste det. Det tydliggör saker för mig. Jag visste t ex inte att alkoholen var djävulsk. Alkoholen är av djävulen. Jag och mannen har gått på gruppterapi o annat genom åren på en alkoholklinik/ mottagning. Mannen var motsträvig, det var en hemsk period, men han lärde sig att använda verktygen för att kunna bemöta beroendet (bemöta djävulen, vill jag säga). Och jag trodde att allt det hemska var över. Så naiv. För att göra en lång historia kort: någonting började förändras inom mig på en av de sista träffarna (ca 1 år sen) när en tanke flög genom skallen: "men vad GÖR jag här egentligen?". Jag satt där på en stol, bland de andra, i ring, och undrade. Och en tyngd släppte från mina axlar och jag blev lätt. Jag har grunnat på den där tanken. Jag högg tag i den och höll fast den. Där och då. Jag tror faktiskt att den tanken plus att jag upptäckte forumet gjorde att jag en dag kunde säga till min man "Jag tror att det räcker för mig, jag hoppar av här, jag orkar inte längre. Du får klara dig själv nu".

Ursula
sön, 2016-04-24 - 00:51

Jag trodde kanske att mina ord skulle vara just DE orden som hade den magiska kraften som skulle få min man att sluta dricka. I vilket fall som helst, jag var väl i hyfsad balans, läste varje dag på forumet. Och upptäckte så mycket som ni berättar som passade in på vårt förhållande. Han har varit så elak ibland, har haft riktiga raseriutbrott, klagat på mig, t ex att jag är en dålig mamma, för att sen svänga och säga att jag är en bra mamma. Så jag var förvirrad i perioder och försökte faktiskt att "bättra" mig. Och gjorde mycket för att inte väcka kritik. Allt för husfridens skull. Jag är uppvuxen med en mor som var psykiskt sjuk och, det är jobbigt att skriva detta, men jag var övertygad om att jag var immun mot "konstigheter", typ att välja en make med alkoholproblem.

Ursula
sön, 2016-04-24 - 09:05

Jag vill precisera något av det jag skrev igår kväll: jag har visst opponerat mig genom åren och naturligtvis har vi grälat. EN gräns har definitivt varit när han har haft åsikter om hur jag är som mor. Det var chockerande naturligtvis och jag tyckte att 'han är ju inte riktigt klok'.
Men jag vill komma fram till NU. Nu har det gått tre månader från då han drack i januari och jag gick sönder. Direkt efter när han återhämtat sig sade jag till honom att han får flytta, "jag vill att du flyttar, du får flytta hem till din mamma". Det ville han inte. Vi har sen dess skilda sovrum. Vi pratade inte alls med varandra efter det. För två veckor sen började han gå på AA-möten, två ggr/vecka och han tycker det är bra. Han börjar 'tillfriskna' och blir den trevlige mannen, den som jag tycker om. Sista veckan har jag spontant på morgnarna börjat hälsa godmorgon. Ser ni? Förr om åren var det här nånstans, i den här sekvensen, som jag blev hoppfull. Jag började skriva på forumet för att jag vill ha min beskrivning fixerad då jag VET att man glider tillbaka i någon slags vardag av uthärdliga vanor. Inom mig ligger en lättväckt skräck: jag är mycket medveten om alkoholens grepp om maken. Och, efter mina krav i januari låter alkoholen honom vara ifred. Ett tag.

mulletant
mån, 2016-04-25 - 09:46

Så fint att du börjat skriva och att du lämnat en kommentar hos en annan forumvän. Det här forumet, att läsa och skriva, har varit mig till oerhört stor hjälp i att tillfriskna från det medberoende jag omedvetet vuxit in i som barn. Jag har 'hängt' här länge nu, först på den här sidan och sen på Det vidare livet. Numera skriver jag sällan men läser rätt så regelbundet.
Jag hajade till när jag läste vad du sagt åt din man. En av mina vändpunkter var när jag hörde mig själv säga: Nu måste du ta hand om dig själv. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. - Det är bland det bästa jag har sagt.
Fortsätt skriva och dela med dig, det är vi som gör forum till vad det är. Tillsammans kan vi hjälpa varandra att hjälpa oss själva!
/ mt

Ursula
tis, 2016-04-26 - 22:33

Tack mulletant! Jag tror att jag förstår vad du menar angående 'det bästa du har sagt'. För att jag känner också så. Jag kan inte gå tillbaka till föregående liv, någonting har ändrats. Och här kommer man ju osökt in på motiven varför man skriver i forumet. Är det per definition för att man ska separera? Jag tror inte att jag kommer att driva igenom en skilsmässa. Jag flyttade inte från Sverige för att skilja mig. Dessutom , där jag bor är samhället strukturerat utefter 'klanen', dvs familjen, det är den som ombesörjer det mesta, och jag har inga av min ursprungsfamilj här, har två unga vuxna barn. Det är klart att det GÅR att skilja sig men man måste vara stark, mycket beslutsam och ha bra ekonomi. Komplicerat. Men när jag gick sönder i januari, det var obeskrivligt hemskt, då hade jag kunnat skilja mig på stubinen. Tänker ibland på ordspråket "Det som inte dödar, det härdar". Och jag är rätt härdad.

mulletant
tis, 2016-04-26 - 22:42

för att då lade jag ansvaret för hans nykterhet där det hör hemma. Hos honom! Vi lever kvar i relationen och har ett nyktert och lyckligt liv. Hoppas du fortsätter skriva här, för mig var det oerhört hjälpsamt den svåraste tiden. Mest har jag lärt av att läsa på missbrukarsidorna, Kvällshälsning, allt gott! / mt

Izzy
ons, 2016-04-27 - 11:49

Jag känner igen mycket av det du skriver! Jag gav min sambo många många chanser att bättra sig o han sa att han skulle göra det men började smygdricker ännu mer o ljuga. Han slutade inte ens fast jag sa att jag ville att vi gick isär. Fast barnen tog avstånd. Det fanns inget som fick honom att sluta. Men det är han o det finns andra som faktiskt har fått sig en tankeställare o slutat dricka. Hoppas din man är en av dem! Det är ju jättebra att han börjat gått på AA!
Styrkekramar ?

Ursula
ons, 2016-04-27 - 20:29

Tack mulletant! Ja, ni är kanske unika. Hur sjutton bar ni er åt? Jag blir nästan häpen, då kan det ju funka. I vilket fall som helst, glädjande. Jag har läst lite på de andra sidorna också. Mindre nu när jag har börjat skriva själv, det tar tid för mig att skriva, jag är inte ssk snabb. En kvällskram till dig o gubben. Ursula

Ursula
ons, 2016-04-27 - 20:49

Izzy, tack. Jo, det är bra att maken har börjat på AA. Han trivs bra, de har roligt också, vad jag förstår. Men vet du, jag frågar inte ofta hur det går, kanske sker dan efter. Jag har ingen större lust. Han berättar däremot spontant själv. Jag är som blockerad efter hans återfall i januari. Jag har (hade) ofta symptom: extremt trött, yrsel, hjärtklappning. Det har dock minskat sen jag skrev in mig här. Tror att jag är deprimerad. Skulle vilja sjukskriva mig bara för att vila men gör det inte eftersom jag är rädd att provocera fram något hemskt, en 'riktig' depression eller nåt sånt. Har tänkt att jag ska börja på Al-anon men jag kommer mig inte för. Maken uppmuntrar mig att gå dit. De har möten alldeles bredvid där maken går på sina möten. /Skickar en kvällskram/Ursula

Ursula
sön, 2016-05-01 - 23:01

När jag började skriva här var jag otroligt koncentrerad och fokuserad dock kände jag att koncentrationen sipprade ut och blev utspädd så jag var tvungen att vara snabb och effektiv med orden. Och efter bara några dar var koncentrationen borta. Och nu då? Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta.Det händer mycket på forumet just nu och det känns. Måste vara skärpt. Jag har faktiskt dåligt samvete för att jag skriver på forumet.
Min man har blivit 'normal' vid det här laget efter sitt återfall i januari. Det blev lite rörigt det här. Kram till den som behöver.

sökande
tis, 2016-05-03 - 01:43

Så träffande. Jag undrar också vad jag gör här? Kvar i en relation utan tillit, baserad på lögner, utan tro om bättring. Vidriga verkligheten där jag aldrig blir lycklig. Skönt att du lagt hans mående på honom, men vad hände ikväll?

Ursula
tis, 2016-05-03 - 05:30

Det blev en öppning ikväll. Och jag såg på honom att han var närvarande, som en frisk person. Men jag orkade inte ge honom någon uppmuntran, liksom. Och öppningen slog igen. Jag är så trött. Men jag såg att han HAR förmåga till livet.

mulletant
tis, 2016-05-03 - 05:44

Det är ofta ett bra sätt att bli klar över sig själv. Gå gärna till Al-Anon, du behöver inte säga nånting bara lyssna. Det kan vara befriande att höra andra. Har du vänner där du bor? Nån förtrogen som du kan prata med.
Om oss, vi är nog inte helt unika, jag vet andra par som lever kvar i relationen i nykterhet. Det som händer är att balansen i relationen förändras så man får söka nya vägar tillsammans. För mig har det varit till stor hjälp att läsa på 'båda' sidor på forumet. Varmt lycka till! / mt

Ursula
tis, 2016-05-03 - 05:43

Idag ska jag träffa en (svensk) väninna. Vi träffas sporadisk och mest familjevis. Jag hade nästan tänkt att berätta för henne om oss. Jag är så trött på att låtsas som om vi har ett normalt förhållande. Men nu efter öppningen igår kväll....Mitt fokus och koncentration är borta. Ska jag berätta? Det skulle betyda att lojaliteten är borta.

mulletant
tis, 2016-05-03 - 05:47

vem man öppnar sig för. Viktigt att du känner att du kan lita på väninnan. Jag skulle inte vara så rädd för att söka hjälp i vården och kanske gå en tids sjukskrivning och vila. Då träffar du människor med tystnadsplikt. Allt beror lite på kulturen i det land du lever i. / mt

Ursula
tis, 2016-05-03 - 05:53

Godmorgon mulletant! Tack för inlägget. Det passade ju in, verkligen. Kruxet med denna väninna är att vi lärde känna varann med familjen. Alanon är kanske mest lämpligt.