Hej,

Jag har läst många många gånger inne på detta forum. Som en fin tröst. Jag tänkte att jag skulle kanske börja skriva dagbok om hur jag tänker kring min livssituation och alkohol men insåg att jag kan skriva öppet. Och få stöd och råd och tips från er, samtidigt.

Mina föräldrar är idag högfungerande alkoholister. Mina föräldrar kan vara anledningen till varför jag skriver här idag. Jag skriver egentligen inte som medberoende till mina föräldrar utan till min sambo.

När jag träffade min sambo tänkte jag direkt på hur han drack alkohol. Att det var en varningsklocka som tändes men tänkte även att det kan bero på att man dricker ofta mycket när man är i dejt-stadiet och gör mycket kul som innebär alkohol. Med tiden så insåg jag att jag faktiskt hade rätt och vi har bråkat om alkoholen många många gånger. Han tycker jag överdrev pga känslig pga mina föräldrar då han inte drack värre än hans grabbar (som alltid med grabbgäng) medan jag såg varningssignalerna så som att inte kunna sluta osv. Min sambo har aldrig druckit mer än 1-2 dagar i veckan - men kan inte sluta (om det inte tar slut) och kan även dricka för att döva ångest. För att detta inlägg inte ska bli för långt så vill jag hoppa till nutid: min sambo har äntligen tagit hjälp för sina alkoholvanor där han tar hjälp för sin skull. För cirka 1 år sedan var första gången då han gick till beroende - men för min skull - han ville inte ta medicin.

Nu innan sommaren gick han till beroende igen men denna gång för sin skull då han inser att han dricker mycket pga må bra igen(döva). De på beroendecentrum tycker nästan det är konstigt att han är där då hans leverprover knappt är förhöjda och han verkar ”må” bra. Men han har fått medicin nu som tar bort euforin när man dricker. Denna medicin funkar mycket bra. Nu när han dricker kan han dricka ”normalt” och behöver inte bli full. Min sambo är väldigt duktig på känslor, har gått till psykolog förut och är en väldigt väldigt bra person. Men jag är orolig för alkoholen då den triggar mig enormt.

Nu till saken: jag triggas otroligt mycket när han dricker. Ex säg att han dricker 5 öl en fredag (vilket säkert många Svenssons gör) då blir jag illa till mods. Jag tror att det är pga att mina föräldrar har problem och jag vet att det kan skada barn så otroligt mkt. (Mina föräldrar var ej alkoholister när jag var liten så som idag (dricka varje dag) men de gillade att festa till det på semester/helg) jag tror detta har satt sina spår i mig när mamma och pappa var fulla..

Till saken hör att vi inte har barn än. Men detta grämer mig. Min sambo har ju tagit alla steg i rätt riktning och ändå är jag inte nöjd? Dvs jag litar inte på att det kommer vara bra alltid. Jag vet inte om det är pga rädslan för ev barn och sedan blir han alkoholist på riktigt och jag hade kunnat hindra ett barn att växa upp med en förälder som är alkoholist.

Varför kan jag inte lita på att allt blir bra? Vi pratar ju om allt det här och det känns som att mycket handlar om att vi har olika alkoholvärderingar. Ex gillar jag ej när man dricker hemma själv. Jag själv kan absolut dricka men har alltid varit mycket medvetet pga mina föräldrar och tänker därför alltid på ex dagen efter/konsekvenser. Innerst inne tror jag inte att jag litar på honom än pga förflutet där han faktiskt hade riktiga problem. (Drack hemma till det tog slut för att sedan gå ut på puben och ta mer) (eller gick o köpte 3.5 or osv) detta var som sagt Max 1-2 dagar i veckan för över 1 år sedan. Men jag känner att jag litar på det först när jag ser det. Och nu. Nu går ju allt som det ”ska” - han tar hjälp, han går till psykolog, han tar medicin, han dricker ”normala” mängder, blir aldrig full osv. Men varför blir jag så himla triggad när han väl dricker ex själv en fredagkväll framför tv och varför skaver det inom mig? (Historien om mina föräldrar kan vi ta sen då den är något jag verkligen också behöver prata om men just nu är det detta jag vill lyfta)

@dagbok
Så sa mitt ex till mig med, att jag var överkänslig pga av mina tidigare erfarenheter. Han drack sig, innan jag lämnade honom, till psykoser, var på behandling men lyckades inte få bukt på sitt beroende. Så nog hade jag fog för att reagera, det hade inte med min barndom att göra, det var en naturlig reaktion på en sjuk situation.
Du reagerar helt adekvat och rimligt med oro, grämande och funderingar på det med barn. Han har ju någonstans förstått att alkoholen är ett problem han inte har kontroll över då han sökt hjälp för sitt beroende.
Alkoholism är en hemsk sjukdom och de flesta klarar inte av att komma ur missbruket, det är fakta.

Att du reagerar på att han "bara" tar 5 öl precis som många andra gör är ju att han är alkoholist, hans reaktion till alkoholen är helt annorlunda än en annan som inte är alkoholist.
Mitt ex blev totalt förändrad när han drack, beroendepersonligheten tog över och den jag trodde mig älska försvann.
Det är obehagligt.
Vad jag vill säga är att du överdriver inte, dina reaktioner är helt normala.
Ta hand om dig och låt dig inte manipuleras.

Jag tänker så här. Du är uppvuxen i ett hem där alkoholen tog överhanden. Klart du triggas av det. Att han söker hjälp för sitt problem är bra. Söker du för ditt? Det sätter spår hos barn att växa upp så. Om man inte aktivt jobbar med det så finns det kvar. Det är inte rimligt att ditt obehag styr honom, precis som det inte är rimligt att hans sjukdom påverkar dig. Förstår du hur jag menar? Alla har en ryggsäck, liksom. Ibland är det bra att öppna sin egen och rota runt lite där. Det kan finnas saker som inte ska vara där. 🤗

Du har säkert fog för din oro om dina tentakler triggas. Oavsett det så är jag övertygad om att varje relation mår bäst om man inte bara lär känna sin partner utan även sig själv. Att man lär sig hantera sina känslor. I ditt fall oro.

Inga känslor är fel men jobbiga känslor är väl där för att signalera någon form av aktion så man kan ta sig till ett bättre läge? Då är man ju väldigt avhjälpt av att studera egna försvarsmekanismer och mönster. Detta så man kan hitta strategier att ta sig ifrån känslor som sänker en till att hantera dessa så man tar sig till en bättre plats. Tycker du ska syna rädslan med lupp och sedan fundera på hur du kan gå tillväga för att återfå god magkänsla igen. Sedan verkligen jobba på det. För visst är det så att man kan må bra även om ens partner dricker. Om man hittar strategier för att lösgöra sig från ens partners trista beteende i förhållande till alkohol.

Jag har blivit medberoende och det har gått väldigt snabbt. Jag behöver nu ta hjälp. Han har ljugit miljoner gånger och svarar i telefonen när han vill och ringer oftast inte tillbaka. Känner mig utnyttjad. Har stöttat honom sååå mycket men till vilken nytta. Jag har fått ett kontrollbehov i ju med att han ljuger och inte svarar så mycket i telefonen. Det med att svara i telefonen såg jag från början var att alla kanske inte har tid att svara i telefonen men det har blivit ett mönster vilket också gör mig ledsen. Vad gör man åt detta?

@Humlans
Du verkar se din egna del och det är jättebra.
Tyvärr blir man ,I sjukdomen, utnyttjad anser jag.
Det som hjälpt mig är att vara ärlig mot mig själv och be om hjälp. Jag hade inte klarat det utan hjälp och jag får fortfarande hjälp.
Jag mår mycket bättre idag än vad jag trodde att jag skulle göra.
Ett annat råd är att bryta helt, man "sugs" lätt tillbaka till samma mönster igen.
Han behöver göra en omfattande förändring i sitt liv, låter det som.
Ta hand om dig, du är viktigast i ditt liv.
Kram