Gift i snart 10 år och tillsammans i 12 1/2 år, fortfarande kvar.
Såg tecken tidigt men stannade kvar.
Gav ultimatum utan förbättring...stannade kvar
Fick förhoppning......stannade kvar
Kan aldrig koppla av, varför stannar jag?
Kan inte tänka mig att ha våt son varannan vecka, finns inte på min karta. Tror att om jag yrkar på ensam vårdnadshavare kan jag vinna med tanke på vad JAG har att informera om men har kommer min son att ta det som verkligen älskar sin pappa.
Vågar ej ta steget fullt ut.
Sitter här en lördag kväll och tittar i pantlådan som han själv tömde tidigare idag...... 3 st. 50cl o 1st 33cl. Starköl under en några timmar, märker direkt när han druckit,kan räcka med en öl tyvärr. Tappar respekten direkt! Sitter liksom fast och kommer ej ngn vart. Vill konfrontera honom nu men ingen idé när han druckit får bara verbal skit som alltid. Aldrig brukat fysiskt våld men verbalt och det lika illa....... tror jag på ngt sätt eller säger jg bar så för att känna att jag är ett offer.
Vet att hans drickande inte är mitt fel men är det mitt fel att jag fortfarande är kvar. Någonstans älskar jag honom och vi har värdigt roligt ihop när han ej dricker.
Vår största gemensamma passioner i livet är båtlivet och fjällen men nu vill jag nog sälja båten och åka till fjällen själv med sonen. Dessa 2 platser är typiska för hinomatt dricka. Säg utav 10ggr på sjön i sommar hade han inte en enda tur nykter......
Känner mig osäker, ängslig, rädd, orolig och önskar att han lämnade mig så slapp jag ta tag i det.
Vill vara kär, lycklig och känna lust igen. Hur skall jag någonsin kunna finna kärleken igen har ju isolerta mig totalt och träffar aldrig nytt folk längre, bjuder inte ens in folk på middag längre...... har inga vänner omkring mig och orkar inte engagera mig.

@splittrad76
Jag känner verkligen din text i hjärtat.
Jag satt fast, precis så, mentalt och känslomässigt.
Du har sån insikt när du skriver att hans drickande kan du inte göra något åt men att du är kvar kan du göra något åt.
Jag lämnade för 6 månader sedan, känner lugnet.
Jag satt fast, älskade honom så till jag förstod att jag älskar mig själv mer än att behöva må som jag mår. Älskar livet mer än att pendla mellan förtvivlan och hopp, psykisk misshandel, otrohet osv osv.
Klumpen i magen, otryggheten.
Att lämna kändes som en befrielse och sorg samtidigt. Det var läskigt för jag visste inte vart jag skulle hamna, jag visste bara att jag inte stod ut längre.
Jag mår mycket bättre idag, inte alla dagar men så mycket bättre än livet med honom.
Ta vara på livet, det är kort. Njut med din son, frigör dig, du kan inte göra något åt drickandet.
Kram

@splittrad76
Nej, vi har inga barn.
Så bra att du hittat hit som ett första steg.
Det är en fin gemenskap och man kan hitta en massa bra råd om man läser trådar och ber om råd. Vi hjälper varandra.
Det är inget jag behöver skriva egentligen för du vet nog redan men din son blir precis som du säkert lika påverkad av detta.
Med erfarenhet av våld i relation så är mitt råd att dokumentera allt du kan, gör en plan i hemlighet oavsett hur du väljer att göra så är det en hjälp senare.
Ibland är socialtjänsten otroligt bra, de hjälpte mig bort och till ett nytt liv.
Jag har även hört andra historier som inte är så bra.
Så samla allt du kan av material för att han inte ska kunna manipulera sig ur detta sen.
Din son kan ju inte vara ensam med sin pappa om han lever i ett missbruk.
Ett annat tips är att ringa anonymt till soc och vara helt ärlig och be om vägledning.
Jag hade väldigt svårt att be om hjälp tills jag var tvungen och tillslut fick jag verkligen hjälp.

@splittrad76 det är en myt att man måste gå med på varannan vecka. Kan man visa att barnen skulle ha en sämre levnadsmiljö hos den andra föräldern så dömer familjerätten efter vad som är bäst för barnet. Det är också viktigt vad barnet själv vill, och vad ni vuxna kan enas om. Om han är i aktivt missbruk och det går att bevisa finns det inte en chans att han får vårdnaden. Ta fajten. Ert barn förtjänar bättre och du med.