Är det för sent?

Profile picture for user Ecatrina

Vi har 3 barn mellan 3 och 12 år. Har varit ett par i snart 15 år. Min man är välutbildad, har ett bra jobb och även jag. Allt kunde vara bra om inte det vore för det konstanta drickandet. Nästan varje dag dricker min van flera glas vin. Under helgerna är det värst. Han dricker, blir glasartad i blicken och sluddrig. Och sedan står jag där ensam i föräldraskapet. Försöker skapa trygghet och rutiner samtidigt som jag är så besviken och arg över hur min man ständigt måste dricka, trots min vädjan om att han ska dra ner på det. Att det förstör mellan oss, förstör hans relation till barnen. Varje gång jag tar upp hans drickande, även om jag väger orden på guldvåg för att inte anklaga utan bara beskriva hur avogt detta är för mig går han i försvar. Som jag ju vet är en vanlig reaktion. Men nu har det gått så långt att jag vill lämna honom. Jag undrar om jag ska låta honom få en chans till, att be honom ta en helt vit månad för att sedan kunna utvärdera effekterna av det. Om bor familjesituation blir bättre utan hans alkoholintag. Om vår relation blir bättre. Kan jag ställa ett ultimatum eller ska jag ge upp? Jag tycker jag har varit så tydlig genom åren, skrivit brev till honom, försökt prata. Vädjat. Men jag har fått höra alltifrån att det är ”mitt fel” (för att jag är så jävla sur jämt och bara ”klankar ner” på honom) till att barnen är jobbiga och att alkoholen hjälper honom att hantera det bättre. Jag har fått hela att jag överdriver och att jag är ”barnslig” som gömt undan alkohol när han ska vara själv med barnen en helg.
Är det ens någon idé att ställa ett ultimatum eller hur ska jag förmedla att han faktiskt är påväg att förlora sin familj på riktigt? Vet inte vad jag ska göra för att nå fram när murarna är så höga och vi inte tycks kunna prata om det på ett konstruktivt sätt. Det blir pajkastning och grön. ”Men du då! Du är ju inte heller perfekt!!” Nivån blir så låg och jag vet inte om jag orkar mer. Samtidigt vill jag inget hellre än att han tar tag i sina problem. Om någon klok människa kan stötta mig här skulle det betyda så mycket.

Profile picture for user Snödroppen

@Ecatrina tänker att du redan försökt nå fram.
Du kan inte förändra honom, du har försökt.
Planera din väg vidare för dig och barnen.
Sök stöd och hjälp utifrån.
Varken du eller dina barn ska behöva leva i hans missbruk.
Se på honom som den sjuka människa han är. Det går inte att prata med honom.
Bra att du hittat hit, vi är många som har levt eller lever i samma svåra sits som du hamnat i.
Ljus och värme.

Profile picture for user Ecatrina

Tack.för ditt svar@Snödroppen . Känns trösterikt att ha hittat hit, samtidigt sorgligt att läsa om andra som är i liknande situation som en själv. Trots att jag vet att alkoholism är en sjukdom känns empati så svårt att känna då detta förstör så mycket för familjen. Just förnekelsen är så förödande och sårande. HUR kan personen inte se vilken skada det gör för oss runt omkring? Man frågar sig HUR alkoholen är viktigare än människorna personen påstår sig älska? Jag vill så gärna ge honom en chans att förstå att jag menar allvar. Det en enda chans. Samtidigt är jag rädd för smärtan det skulle innebära om han misslyckas och familjen splittras. Allt är så komplicerat. Men jag har varit en sann medberoende i så många år. Ibland konfronterat, ibland gömt undan, haft koll på honom på alla bjudningar etc vi varit på för att han inte ska bli för full. Märker alltid när han druckit för mycket men givetvis blir han också alltid sur när jag frågar om han inte ska ta en cola eller ett glas vatten istället. Det känns så sorgligt att våra barn alltid kommer minnas honom med sitt vinglas intill sig. Inte att han sitter och är redlöst berusad men synen i sig är allt för vanlig. Och andedräkten, att nattas av en vuxen som alltid doftar surt ur munnen. Jag har själv varit det barnet. Han älskar våra barn och jag valde honom som pappa för att jag trodde han var tryggheten själv. Snäll och smart. Om än avstängd och svårt att prata djupare känslor. Känner mig så vilsen samtidigt som jag tror att du kan ha rätt. Önskar att någon kunde prata honom tillrätta men ingen, ingen ser det jag ser. Det är jag som leder honom till toa på natten när han stapplar omkring i mörkret. Det är jag som torkar upp efter honom när kan pinkat ner hela badrummet. Det är jag som tar hand om äldsta barnets panikångestattacker samtidigt som jag försöker natta de yngsta. Och han, min man sover och kan inte väckas trots att jag ruskar kvinna skriker att vi måste vara TVÅ föräldrar i detta läge. När jag skriver blir allt så tydligt och jag VET vad jag ”borde” göra. Ändå känns det så svårt…

Profile picture for user Ecatrina

Du har rätt @Åsa M . Som ett sista försök har jag kontaktat kommunens alkoholrådgivning och även skickat informationen till min man per mail. Jag skrev att jag önskar att vi tillsammans går på samtal dit, och om han inte är villig till detta ser jag ingen annan lösning än att vi skiljs åt. Han har inte svarat ännu. Vet att han har läst det, så får invänta och se om det ”sopas under mattan” eller om han tar upp det själv.

Profile picture for user Åsa M

Bra att du är tydlig. Haf du orkat lägga upp en plan för hur du ska genomföra också? Det är bra med hålltider för dig själv. Tydliga mål för dig, så du känner att du har kontroll.

Profile picture for user gros19

Du vet vad du borde göra, men ändå är det så svårt och det kommer man inte undan. Det är jättesvårt och oehört plågsamt när drömmarna och förväntningarna man haft gå i kras. Är ju inte bara personen man mister. Det sitter inte huvudet för då hade det nog varit ganska lätt att göra det man borde. Alla smärtsamma känslor tillsammans med katastroftankar vi ofta har - allt måste man genomlida, Inte så konstigt att man tvekar och ifrågasätter sina val. Bara lite funderingar, men du verkar vara på god väg.

Profile picture for user Ecatrina

Jag skrev nyss ett sms till honom. Om att vi måste prata imorgon när barnen lagt sig. Jag skrev att det handlar om att jag kommit till en punkt där jag måste ställa ett ultimatum. Att jag kommer ansöka om skilsmässa imorgon som kommer gå igenom om 6 månader om inte han omgående söker hjälp och blir nykter. Känns så läskigt att vara såhär tydlig men fick uppbackning av min egen terapeut som sa att detta sätt är det enda rätta.
Ambivalenta känslor just nu. Jag vet att jag MÅSTE genomföra detta om han väljer alkoholen. För mina barn och för min skull. Ändå känns allt så skrämmande och ledsamt, som om jag dragit igång något jag inte kan stoppa. Framtiden är oviss. Gör jag rätt?@Åsa M

Profile picture for user gros19

Tänker så här att du har ställt ett ultimatum och om du ska bli trovärdig måste du nog även genomföra det du säger. Det tar sex månader säger du innan en skillsmässa träder i kraft ,men under den tiden förmodar jag att man kan ändra sig. Dom här sex månaderna är väl till för att man ska tänka över sitt beslut. För egen del tror jag inte på hot utan det ska komma från honom en önskan att bli nykter. Du sätter bara dina gränser. Förstår det är mycket svårt, men det behöver ju inte vara ett definitivt beslut. Negativa konsekvenser är ofta det som får människor att förändras så kanske är det inte så dumt att göra så här.

Profile picture for user Ecatrina

Och en önskan från hans håll kommer aldrig komma@gros19 Jag håller med dig om att ett ”ultimatum” kan likställas med ett ”hot” så jag kände mig inte helt bekväm med att lägga fram det såhär till honom. Min förhoppning är att han ska komma till egna insikter om han bara går med på någon form av behandling. För om han går med på detta bara för att ”få tyst på mig” så känns det ju ganska meningslöst. Han måste ju själv komma till insikt kring vad alkoholen faktiskt gör för skada i vår familj och i vårt äktenskap. Jag fick svar från honom förut, han skrev att han ju ”redan dragit ner på alkoholen” (dvs från 7 dagar i veckan till bara 5) och att det låter som om jag bestämt mig för att skiljas oavsett om slutar dricka. Han frågade om han tolkat mig rätt i att han ”alltså ska bli helnykterist inom 6 månader annars vill du skiljas?!”. Han skrev att han saknar tillit till mig.
Återigen blir jag boven i dramat. Jag överdriver, jag överreagerar. Efter alla år jag försökt nå fram till honom genom samtal och långa brev. Genom gråt och vädjan om att han måste ändra på sig för familjens skull så fortsätter han nu alltså att trivialisera problemet och göra mig osäker på hur verkligheten ser ut. Jag undrar vart detta kommer sluta. Känner mig så ensam och vilsen just nu. Han ska ju vara min trygghet och ge tröst. Men nu står vi på varsin planhalva och kan inte mötas.

Profile picture for user Tröttiz

@Ecatrina
Håll fast vid det du sagt. 💕
Och - gå inte på hans manipulation.
Gör dig till syndabock och lägger på sig en offerkofta vad det verkar.
Du överdriver inte. Klart att han kommer att fösa det över på dig , du överreagerar
att allt är ditt fel och vad det nu kan tänkas.
Kämpa på. 🌹💪

Profile picture for user Ecatrina

Tack, dina ord tröstar mer än du anar. Är förvånad över sorgen jag känner just nu, smärtan. Som om ilskan och bitterheten omvandlats till ren sorg. Efter hans meddelanden har jag suttit på jobbtoaletten och grinat. Det totala sveket. Hur kan han göra såhär mot mig? Men jag kommer resa mig, det ÄR smärtsamt med nya och starka insikter. Glad att jag hittade detta forum. Stödet känns livsviktigt just nu. Kram. @Tröttiz

Profile picture for user Snödroppen

@Ecatrina
Så starkt av dig. Jag läser inte det som hot, du står bara fast vid det du efterfrågat så länge men inte fått gehör.
Försök att inte ta det personligt, hans beroendesida ser dig som ett hot nu.
Jag hoppas du har hjälp och stöd i det här. Vi finns här annars.
Du är stark ❤️

Profile picture for user Hillevi

@Ecatrina har läst vad du skrivit, vad klok och stark du är. Du delar erfarenhet med många andra, och är värd det bästa. Förstår att det är tufft, och ensamt att inte få gehör i tvåsamheten, i den strävan. För mig blev det så att jag lämnade min partner, och en insikt att den som inte har omsorg om sig själv (mitt ex som drack), sällan har det om den andra heller, och därför extra viktigt att börja ge den omsorgen till sig själv. Ja, för att den ska börja finnas. Genom gränser, och genom att börja känna efter vad ens egna önskningar och behov är. Önskar dig allt gott.

Profile picture for user Åsa M

Du hotar inte! Du har försökt med allt. Ditt och barnens liv förstörs av hans sjukdom. Tycker du gör helt rätt. Att ha en tidsplan med tydliga gränser skapar klarhet. Det är så många gråzoner i en relation med en missbrukare, man blir så nedbruten och tror inte på sig själv till slut. Man stärker sig själv genom att fokusera på sina egna behov - det kommer missbrukaren aldrig kunna göra för dig. Kram!

Profile picture for user Ecatrina

Tack för ditt stöd@Hillevi . Jag försöker vara samlad men jag har nog aldrig gråtit så mycket under vårt förhållande som jag gjort de senaste dagarna. Sorgen över en era som är slut. Minnen från alla våra år som flyger förbi bakom näthinnan. Alla ögonblick. Sedan ser jag hans blick, iskall. Hör hans ord. Att JAG förstört hans tillit till MIG. För att jag ”hotar med skilsmässa en gång i månaden”. För att jag inte ”vill se honom lycklig”. Att han säger detta till mig, samtidigt som jag aldrig har fått ett ”förlåt för alla fruktansvärda situationer jag utsatt er för pga mitt drickande” känns så ofattbart sorgligt. Jag känner att jag inte VILL förlora vårt liv, jag vill att han ska må bra! Jag vill bara ha en varm kram av HONOM. Det är nog där sorgen känns mest. Sveket. Att jag har blivit en fiende i hans alkoholisthjärna. Det är så skrämmande alltihop och jag är ärligt talat livrädd för det som sker. Tack för tröstande ord, det stärker mig verkligen. Kram.

Profile picture for user Ecatrina

Tack för ditt stöd@Hillevi . Jag försöker vara samlad men jag har nog aldrig gråtit så mycket under vårt förhållande som jag gjort de senaste dagarna. Sorgen över en era som är slut. Minnen från alla våra år som flyger förbi bakom näthinnan. Alla ögonblick. Sedan ser jag hans blick, iskall. Hör hans ord. Att JAG förstört hans tillit till MIG. För att jag ”hotar med skilsmässa en gång i månaden”. För att jag inte ”vill se honom lycklig”. Att han säger detta till mig, samtidigt som jag aldrig har fått ett ”förlåt för alla fruktansvärda situationer jag utsatt er för pga mitt drickande” känns så ofattbart sorgligt. Jag känner att jag inte VILL förlora vårt liv, jag vill att han ska må bra! Jag vill bara ha en varm kram av HONOM. Det är nog där sorgen känns mest. Sveket. Att jag har blivit en fiende i hans alkoholisthjärna. Det är så skrämmande alltihop och jag är ärligt talat livrädd för det som sker. Tack för tröstande ord, det stärker mig verkligen. Kram.

Profile picture for user Ecatrina

Tack @Åsa M . Jag läser det ni alla skriver om och om igen. Jag känner saker jag aldrig känt förut. Ser allt så klart. Ändå har jag aldrig upplevt en sådan sorg tidigare. Hur han beter sig nu säger allt. Jag har gjort det jag kan, så är det. Jag har rätt att välja hur JAG vill leva, han har rätt att bestämma hur HAN vill leva. Så nä, jag hotar honom inte. Jag har ju bara sagt att jag inte vill leva med en alkoholiserad man längre. Jag måste värdera mitt eget liv högre, det finns inget alternativ. Jag kommer söka anhörigstöd inom kommunen på egen hand. Behöver prata med någon för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. Tack igen för att ni finns här och för era svar. ❤️

Profile picture for user Hillevi

@Ecatrina superbra att du tar hjälp, ett sätt att börja gå en möjlig väg, och fattar att det är väldigt hårt alltsammans. Vet inte om det är till någon glädje - men det kommer att bli bättre, ju mer du samlas kring dig, det ljusa i livet, det som du kan göra någonting åt, och buffrar kraften kring det påverkbara. Sedan är det ju vidrigt att behöva stå i skotteld från någon utan förmåga eller vilja till självrannsakan. Om du kan låta det fara förbi dig, den formen av blindskär och sänken utan mening. Var rädd om dig, och igen - superbra att ta hjälp, professionellt och på annat sätt. Alla goda tankar!

Profile picture for user Ecatrina

Igår kväll la han sig intill mig och sa att han vill fortsätta vara gift med mig @Hillevi . Jag sa att jag hoppas vi kan ta oss igenom detta. Vi höll om varandra men pratade inte. Kylan har varit så påtaglig dagarna innan att det kändes som att ett litet hopp tändes i mig. Idag (fredag) kom han hem från jobbet. I vanliga fall tar han genast något alkoholhaltigt så fort han kommit hem på fredagar. Idag var han bara kort i tonen mot mig. Jag försökte vara vänlig, frågade hur hans dag varit. Han svarade kort och gick och la sig i sovrummet för att han var ”trött”. Jag lagade middag åt familjen, gick till och med in med en cola till honom. Försökte göra honom på bättre humör (ganska tydligt mönster jag ALLTID haft i rollen som medberoende). Vi tittade på barnprogram med barnen nyss, jag plockade fram fredagsmys och frågade om nån ville ha något att dricka till. ”Ja” sa han surt. Då fick jag lite nog, sa att han får ta precis vad han vill att dricka. Att han bestämmer SJÄLV över sitt liv. ”Det verkar inte så” svarade han surt och fortsatte med sin tysta lek.
Det blir så tydligt för mig återigen. Tror han att DETTA är alternativet till att dricka alkohol?! Att försöka få mig att få dåligt samvete för att jag vill att han ska bli nykter?! Önskar att jag kunde sätta mig in i hans hjärna just nu. Är detta hans sätt att ”rädda vårt äktenskap”?!
På måndag ska vi gå på parterapi. Det blir intressant. Jag kommer vara helt transparent inför terapeuten. Kommer inte skydda honom mer.

Profile picture for user Ecatrina

Jag undrar om det finns hopp, om det finns en endaste möjlighet att han kommer förstå @Hillevi ? Om terapi kommer hjälpa oss eller om hans beteende och reaktion tyder på att han ALDRIG kommer förändras? Att han ALDRIG kommer kunna se situationen ur mina (och andras) ögon? Det kan ju ingen här svara på såklart. Undrar nog om någon har erfarenhet av att poletten hos en alkoholist trots att det känts hopplöst?!

Profile picture for user Hillevi

@Ecatrina det är klart det finns hopp, tänker jag. Men viktigast är tror jag oavsett, att försöka landa i sig själv, mindre fokusera på den andra, och mera på egen vilja, önskningar, behov. T.ex. hur skulle en fin kväll kunna se ut? Vad är en skön helg? Går det att fixa tillsammans? Eller "för sig"? I medberoendet är det så lätt att allt välts över på och kring den andra, och de rörelserna. Minns att jag skrev i min dagbok att jag ville att mitt liv skulle börja handla om mig. Det var en "lärdom" när och hur det började kunna bli så. Vissa klarar det säkert tillsammans, andra inte, och - igen - oavsett så tänker jag att en bra start är att bli nyfiken på sig själv, och viljorna, önskningarna, behoven som finns. Varma tankar och alla tummar!

Profile picture for user Åsa M

Jag tror han måste förstå sitt eget problem innan ni kan laga er relation. Alkohol är så normaliserat att man verkar helt knäpp om man ifrågasätter varför någon vill bli full dagligen. Och tyvärr är psykisk ohälsa fortfarande så tabu att prata om - annars hade man kunnat fånga upp många missbrukare. Mitt ex söp som en svamp och har haft ett tufft liv, men samtidigt är han fast i en machonorm där man absolut inte ber om hjälp eller medger svaghet, någonsin. Även om allt kraschar runt omkring en.
Ett sådant liv är inte värt att levas, tycker jag. Jag är glad och lättad att jag slipper vara medberoende till det där. Jag hoppas du håller fast i det som är din önskan, att ditt liv också ska handla om dina behov. Det är du värd. Det kan många av oss här inne skriva under på. Man vill bara ha lugn och ro och kunna fokusera på sig själv...

Profile picture for user Ecatrina

Tack för ditt inlägg @Åsa M . Känns som om jag kommer famla efter hoppet en stund till. Jag fokuserar på att göra saker JAG mår bra av, känner ju redan idag att jag är så mycket gladare pga att han inte drack igår även om han var otrevlig och ”trött”. Läste i forumet för de som kämpar med att komma ur sitt alkoholberoende att just fredagar är en kämpig dag. Skickade faktiskt den länken till min man, men har givetvis inte fått någon som helst återkoppling.
Jag går igenom det anhörigprogram som vi får tillgång till här, gjorde första delen igår och fått med mig mycket. Jag vet att jag satt någonting i rullning, både inuti mig själv och i honom. Kommer ge honom en chans men fokusera på mitt och barnens mående. Och jag KOMMER lämna om poletten inte trillar ner hos honom. Känner mig trygg i det. Jag hoppas ju att han ska se att vi andra mår så mycket bättre när han inte dricker, att det ska få honom att inse att han MÅSTE sluta.
På måndag ska vi gå på parterapi och då kommer jag berätta om allt. Har varit där en gång tidigare men då tog vi aldrig upp alkoholen. Då satt jag där och ville inte ”förödmjuka” honom inför terapeuten. Herregud vad jag har hållit på. Aldrig mer ska jag skydda hans missbruk. Aldrig mer ska jag torka upp en nerpissad toalett. Aldrig mer ska jag be honom att ta ett glas vatten eller en cola för att inte bli för full. Jag kommer ta barnen och dra. Och det kommer jag säga hos terapeuten.

Profile picture for user Ecatrina

Lördag (3 dagar efter att jag tydliggjort att JAG KOMMER GÅ OM DU INTE SÖKER HJÄLP)
Okej. Jag trodde verkligen att han på något sätt ville bevisa för mig att han inte ”har sug” efter alkohol (även om jag ju vet att han har det). Igår var det fredag och som jag skrivit innan var han iskall och otrevlig igår hela kvällen. Gick och la sig tidigt för att han var ”trött”. Men han drack inget.
Vi åt nyss middag hela familjen. Jag kände mig gladare på länge, önskade väl att han skulle se det. Jag har varit snäll och försökt bjuda in honom, inte mitt vanliga ”sura jag” som ofta visar sig (pga våra/hans problem). När vi skulle sätta oss och äta säger han: ”Är det ok att jag tar ett glas vin till maten?” Jag blev som förstenad. Menade han allvar?! Han HAR alltså inte förstått ens en bråkdel av det jag sagt?! Han frågar mig, så att JAG återigen ska bli ”djävulen” som hindrar honom från att ”må bra”. Hindrar honom från att få vad han anser vara ”livskvalité”.
Jag svarade att jag inte bestämmer över honom . Han får göra som han vill. ”Men du vet var jag står och vad jag sagt. Men det är ditt val”. Fan. Trodde inte detta skulle hända redan nu!
Han tog inget vin till maten men vi pratade inte med varandra under måltiden. Jag kämpade för att inte börja gråta inför barnen men nu har jag gått iväg från resten av familjen. Blev så ledsen, så besviken. Något gick sönder inom mig ännu en gång.

Vad skulle jag ha gjort? Har jag gjort fel som ställt ett ultimatum? Vet inte hur jag ska agera längre. Jag såg fram emot en mysig kväll med familjen UTAN alkohol, ville visa honom att jag vill vara med honom, att vi kan ha mysigt och trevligt även utan alkohol.
Nu sitter han med sin telefon. Avskärmad och arg på mig. Jag vet inte om han kommer dricka ikväll men jag blir inte förvånad. Och då har han ju gjort sitt val? Då måste jag ju göra det jag sagt att jag ska göra, dvs lämna?!

Profile picture for user Mimzan

@Ecatrina
Jag har nog bara en sak att säga: LÄMNA. LÄMNA. LÄMNA.. I bästa fall leder det till att han vaknar upp och söker hjälp och när han är nykter kan ni se vart ni vill i er relation, inte nu.

Jag vet att man kan känna sig skräckslagen, men det kommer att bli bättre för dig och barnen. Det svåraste är att vara i det och ta steget att lämna - allt efteråt blir faktiskt lättare.

Profile picture for user Snödroppen

@Ecatrina
Vet du vad, och jag förstår vilken uporivande process det här är jag har varit där själv, han verkar inte alls vara i närheten av en insikt om sitt missbruk.
Han är väldigt sjuk och visar att han inte är mogen att ta ansvar.
Jag stannade i 3 år med en väldigt sjuk man och jag blev bara mer och mer sjuk själv.
Det är inte meningen att barn ska växa upp i detta och inte du heller.
Precis som du säger till honom så är han vuxen och får ta sina beslut själv.
Sen är det känslorna man inte rår över.
Men inget av det du berättar tyder på att han är redo att ge upp sitt missbruk.
Ta hand om dig, du är värdefull ❤️

Profile picture for user Ecatrina

Jag vet att du har rätt @Snödroppen . Jag fick ett sms från honom nyss: ” Jag vill kunna styra över de delarna av mitt liv, vad jag tycker om att göra, vilka människor jag tycker är kul att träffa.
Jag förstår att du valt att inte dricka och att det förhoppningsvis är något positivt och får dig att må bättre. Att ta beslut åt andra genom ultimatum om skillsmässa känns bara helt fel. Jag vill själv kunna välja när var och hur jag slutar dricka alkohol, du får gärna stötta - men jag tycker inte du skall styra över mitt liv och mina beslut.” Detta bekräftar väl allt det du skrivit? Jag vill åka härifrån nu, men kan givetvis inte lämna barnen. Och han kommer inte lämna huset om jag ber honom. Är så arg men märker att vi inte har något att säga varandra mer.

Profile picture for user Hillevi

@Ecatrina fattar att du blir ledsen. Och enormt tröttsamt med ett sådant bebisbeteende + offerkofta från hans sida. Av ex-et fick jag också höra hur tråkig jag var, häxan Surtant osv. I själva verket var jag ju den enda av oss som ville göra något annat än sitta parkerad vid en bag in box eller på en krog. Som ens kom på att det fanns en värld bortanför detta. Prova att släppa handen kring honom lite och rita din egen karta. Alltså egentligen handlar det väl inte om att du vill/inte vill lämna, utan ha ett drägligt liv för dig och barnen. Ett värdigt liv. Ett bra liv. Ett liv som inte är totalt förutsägbart - och tillika oförutsägbart, fast nästan alltid med trista konsekvenser, och så ska en vara glad och tacksam då ifall det inte går över styr. Att få ett drägligt liv tillsammans med någon som dricker är nog svårt. Och apropå att någon inte fattar: drog upp exet ur badkaret en midnatt och hade jag inte vaknat till och hört hur det skvalade, vet jag inte hur det hade gått. Snälla däcka inte mera i badet bad jag. Redan nästa kväll - ut och dricka öl, jag var tråkig som inte ville. Så sjukt bara. Och det gör något med en att vara i det vansinnet, twistade verkligheten, där allt som sker ändå bara ska leda fram till det enda - sitta och dricka.

Jo, en sak till - med lämnandet. Det är ju en sak ifall två människor glider isär, men när det gäller alkoholen ställs en ju inte inför det i första hand, är min erfarenhet, utan för att överleva, känna någon sorts värdighet, börja kunna tänka på livet som något eget och levande (vs medberoendet), kan det vara så att en behöver gå. Och som Snödroppen skriver, så ju längre en stannar, om den andra inte fattar, desto sjukare/slitnare/mer nerfilad blir man. Och har kanske sedan länge slutat ställa sig frågor som: gör den här personen mig lycklig, ser hen mig, får hen mig att känna mig bekräftad, levande osv., eftersom en är så uppsnurrad kring hur det går med den andra och alkoholen att det den sortens frågor försvunnit. Alltså: vad får jag ut av denna kväll med en person som gör detta? På vilket sätt tror x att detta stärker vår relation, min tillit. Tror bara jag försöker skriva fram något om hur en lyckas hoppa över sig själv, den instansen, i djupet av medberoendet.

Alla varma goda tankar, och som Snödroppen skriver - du är värdefull -

Profile picture for user Ecatrina

Trodde aldrig att ett forum på nätet kunde bli såhär viktigt för mig@Hillevi . Så skönt att få skriva av sig, och jag är så tacksam för det ni säger. Behöver lösa era ord om och om igen. Känner mig så mycket mindre ensam med er uppbackning och era råd. Ni skriver sanningen som jag ju innerst inne redan vet, samtidigt behöver jag verkligen få det bekräftat av andra för att inte tro att jag är den ”kontrollerade” och ”överkänsliga” person min man hävdar. Frågan som hela tiden kommer upp i mitt inre är: hur kan han göra såhär mot mig? Mot sin familj?! Jag förstår inte, jag försöker tänka att jag ÄR värdefull precis som ni skriver. Men den person jag VILL vara värdefull för bevisar gång på gång att jag inte är värd ett skit. Ja, där åkte visst min egen offerkofta på. Tar av mig den igen ;). Han har fel. Jag ÄR värdefull, det är HAN som är sjuk. Sjukare än jag trodde faktiskt.

Profile picture for user Tröttiz

@Ecatrina
Jag tänker så här .. 🙄
Ja, det är han som är sjuk ... Väldigt sjuk. Alkohol har kraft. Han "behöver" sin alkohol för att funka.
Du som hotar den biten och det reagerar han på, han försöker med allt han kan för att vinna relationen med sin alkohol. I den bästa av världar skulle du också vilja ha den tänker han möjligen.

Då någon sjunkit så lågt och inte är villig för förändring/ insikt kommer aldrig ens närmaste att bli viktigare än alkohol för den beroende.

Då man är fast kanske man ändå någonstans inombords önskar en bra relation, men att det tyvärr inte finns förmågan till det. Emellanåt kanske man tänker hur man betett sig men åker dit igen och börjar dricka. Att man styrs av en demon. Mina tankar detta åtminstone ...

Sedan tänker jag också att ingen människa föds väl med tanken att bli beroende, missbrukare, alkoholist men att man någon gång kört i diket.
Men ansvar att söka hjälp finns hos en själv. Kanske låter hårt men tänker också att kan man inte rädda någon annan så får man rädda sig själv.

En nykter alkoholist sade till mig att jag ska sluta försöka förstå mig på honom, mitt ex, för det går helt enkelt inte. Utan i stället rikta fokus på mig, hur jag vill leva och mina värderingar. Hur jag kommer dit.
Ta hand om dig.
🌹

Profile picture for user Hillevi

@Ecatrina jag vet – detta forum var guld värt när det skakade som mest, och det tog två år från jag var inne första gången tills jag vågade skriva. Kände det som att skriften liksom inte var "solidarisk" med förhållandet. Vad jag inte fattade var att jag, genom att skriva, började visa solidaritet med mig själv. Spräcka (medberoende)bubblan. Och så den kanske viktigaste läxan (och i ständig övning) - att förstå att en är värdefull, även om den andra (och inte är det offerkofta att vilja vara värdefull för den en lever med, det är ju common sense, men som blivit twistat in i en bag in box eller dylikt istället) inte visar/kan visa det, och försöka att leva så. Sedan finns det en sak som jag tänker på i relation till missbruk och relationer. Å ena sidan kan en ju se det som enormt ego att fortsätta dricka, sedan en påtalat att det skadar andra. Å andra sidan, en person som dricker kan ju inte visa varsamhet/omhändertagande mot/om sig själv, så hur skulle den då kunna vara/visa det mot en annan? Å tredje sidan är det en sjukdom, progressiv. Och min erfarenhet av att slutligen sätta ner fötterna (jag gjorde det om och om igen under åren tillsammans, viss bättring, sedan sämre igen), vilket var i sista stund, var att jag då, själv, inte direkt hade något annat val än att till slut lyssna på egna signaler och behov. Och exakt noll uppbackning i något som helst har jag inhöstat från exet. Det var väntat, men ändå hårda fakta.

Fortsätt skriv och läs här! Och du är värdefull! :-)

Profile picture for user Åsa M

Hans svar var väl rätt tydligt. Han ser inte att han har ett problem, han tycker att han "väljer" att dricka. Offerkoftan är på, med andra ord. Och den gör också att du får rollen som ond. Ond, som inte vill se honom drängfull jämt för det är ju "det roliga" som han har. Hur man nu kan tycka att det är roligt att bli full.
Det är lätt för missbrukaren att se sig som missförstådd. Det är så man blir medberoende, för man tycker ju synd om dem - till en viss gräns.

Profile picture for user Snödroppen

@Ecatrina
Jag var i samma situation och forumet hjälpte mig verkligen.
Jag blev manipulerad och trodde att jag överdrev, osv osv.
Så fint att du inte känner dig ensam här, det är du inte.
Han har visserligen rätt i en sak och det blir fel för han måste vilja sluta själv för sin egen skull. Just nu är han väldigt sjuk.
Du skrev tidigare att du innerst inne vet det här, det är bra. Jag fick hjälp att lyssna på den rösten, den känslan jag hade innerst inne.
Mitt ex sprang på AA, gick på behandling, pratade ständigt om sitt tillfrisknande men ljög, manipulerade och utsatte mig för psykiskt våld.
Jag bad om hjälp för att fly från honom och jag fick hjälp. Det kan bli bra för dig, för dina barn fast det är svårt att se det.
Det är tufft, smärtsamt men du kan välja att befrias från det här. Han väljer just nu att leva kvar I sitt missbruk.
Önskar dig all värme och allt ljusnpå din väg framåt. För det kan du få ❤️

Profile picture for user Ecatrina

Idag är det söndag. Jag kan inte ens titta på honom. Vill bara fly men vet inte vart. Dessutom vill jag inte skapa oro för barnens skull men samtidigt känns det i vanlig ordning helt fel att lämna dem än med honom. Jag vill inte vara utan mina barn, det är HAN jag inte klarar av att vistas med just nu.
Önskar jag visste vad jag skulle göra, att jag hade ett tryggt alternativ att vara på för mig och barnen för att få distans.
Ni är fantastiska allihop, stödet och peppen jag får hjälper mig så mycket. ❤️

Profile picture for user Snödroppen

@Ecatrina du är fantastiskt stark och det måste vara väldigt mkt tuffare med barnen i den situationen.
Förstår att du känner dig låst. Hade samma känsla, kändes som att vara i ett fängelse där väggarna kröp närmare och närmare.
Det som hjälpte mig var att tänka ut en en plan, prata med andra och be om hjälp.
Det är för svårt att gå igenom själv och det är jag nu väldigt tacksam att jag gjorde.
Du skriver att du önskade att du hade ett alternativ, det är det jag menar med att tänka ut en plan för dig och dina barn.
Eventuellt ringa socialtjänsten anonymt och rådfråga de.
Styrkekram ❤️

Profile picture for user Mimzan

Jag skrev i går kväll att du skulle lämna. När jag läser mitt inlägg låter det så hårt, som om det skulle vara enkelt att lämna. Jag är ledsen för om min kommentar gav dig en dålig känsla. Det är ju inte som att man långsamt glidit isär i relationen och inte längre älskar varandra. Här är det som att man långsamt tvingats vänja sig vid att den man älskar är er kär i någon annan - i det här fallet alkoholen - som dessutom har kidnappat hans hjärna. Det gör att han inte kan fatta kloka beslut. Det gör att han lägger allt som inte är bra på dig. Du blir hans slasktratt.

Jag lämnade min man till slut - det tog ganska många år, men för barnens skull var jag tvungen. Efteråt insåg jag att jag även räddade mig själv.

Fortsätt här på forumet, ta hand om dig själv så att han inte lyckas få dig att tappa ditt egenvärde. Du behöver stöd att göra egna kloka val, inse att han är sjuk och att han måste ta ansvar för sitt tillfrisknande och att du kan ta ansvar för ditt. För mig var det fruktansvärt svårt att se vad jag själv kunde göra, men till slut gick det. Sök anhörigstöd så att du slipper bära allt själv, t ex Co-anon har fantastiska stödgrupper både fysiskt och online. Gå dit!

Profile picture for user Ecatrina

Vilken bra liknelse @Mimzan . Exakt så kan känslan beskrivas, som om han är kär i någon annan och att jag i så många år bara tvingat mig själ acceptera det. Ja, visst kan det låta hårt om man bara läser ordet LÄMNA. Men jag förstår och vet att ni vet alla ambivalenta känslor jag har i denna stund. Blir så berikad av era ord. Tänk att det sitter för mig okända människor nånstans i landet och som just nu känns så emotionellt nära mig. Fin tanke! ❤️
Jag har åkt iväg. Sa till barnen att jag behövde vara ensam. Är på ett ställe där jag får vara det men har ingen plan. Kanske behöver ta mig samman och åka hem igen, försöka fila på planen samtidigt som vardagen få lunka på. Det är så extremt jävla jobbigt att vara nära honom, han bjuder själv inte in till samtal så det är en mycket märklig stämning i huset. Givetvis märker barnen att vi inte pratar med varandra.
Jag kommer fortsätta skriva, ni här på forumet är de enda som i nuläget vet. ❤️

Profile picture for user Ecatrina

Exakt @Snödroppen . Väggarna som kryper närmre och närmre. Jag har åkt iväg ensam, behövde få luft och komma bort. Jag tar till mig ditt råd, ska samla ihop mig och sen börja planera. Barnen måste skyddas från detta och det är inte det lättaste. Önskar att vi hade anhöriga (finns tyvärr inga morföräldrar eller liknande) att åka till. Men nu är det som det är. Vet att han inte kommer flytta ut nu på direkten och jag KAN inte lämna barnen där. Så måste planera och göra det bästa av situationen trots vi bor under samma tak. Men det är svårt. Det är hemskt. Det är så tragiskt att han inte förstår hur illa det är. Idag sa han att nåt om att ”jag hämnas för att…” och så tog han upp en mindre händelse som skett i nutid. Som om problem en inte finns utan att jag bara hittar på dem för att ”hämnas” på honom. Hans resonemang skrämmer mig, som jag skrivit innan ser jag nu att han är så mycket sjukare än jag trott. Tycker synd om honom och vill hjälpa. Men först måste jag hjälpa mig och våra barn. ❤️

Profile picture for user Ecatrina

Exakt @Snödroppen . Väggarna som kryper närmre och närmre. Jag har åkt iväg ensam, behövde få luft och komma bort. Jag tar till mig ditt råd, ska samla ihop mig och sen börja planera. Barnen måste skyddas från detta och det är inte det lättaste. Önskar att vi hade anhöriga (finns tyvärr inga morföräldrar eller liknande) att åka till. Men nu är det som det är. Vet att han inte kommer flytta ut nu på direkten och jag KAN inte lämna barnen där. Så måste planera och göra det bästa av situationen trots vi bor under samma tak. Men det är svårt. Det är hemskt. Det är så tragiskt att han inte förstår hur illa det är. Idag sa han att nåt om att ”jag hämnas för att…” och så tog han upp en mindre händelse som skett i nutid. Som om problem en inte finns utan att jag bara hittar på dem för att ”hämnas” på honom. Hans resonemang skrämmer mig, som jag skrivit innan ser jag nu att han är så mycket sjukare än jag trott. Tycker synd om honom och vill hjälpa. Men först måste jag hjälpa mig och våra barn. ❤️

Profile picture for user Hillevi

@Ecatrina vad bra att du åkt iväg en stund, och du kommer hitta plan och väg. Såg vad du skrivit ovan och mannens meddelande, och en tanke - att det inte är så att en som anhörig står och tittar på medan ens anhöriga dricker, utan det drabbar en själv/barn eller vilka det nu finns i närheten. Lever en tillsammans är det ju inte som att den drickande är ett autonomt subjekt i rymden, allt som görs spiller i och över på andra. För mig blev det så att expartnerns drickande gjorde mig illa, för det satte en sunkig och destruktiv nivå, fr.a. på alla helger och ledigheter. Det drog mig nedåt. Och partnern var helt uppsnurrad kring drickat. Tror det finns ett rum för en själv att öppna, som handlar om att säga nej tack till det liv som erbjuds med partner + alkoholen. Börja fundera kring och inreda det rummet. Ens partner kanske tror det står "ultimatum" på den rumsdörren, medan det i själva verket står "mitt jag", känslor, tankar, drömmar, omsorg och behov. Ja, det blev lite flummigt, men det jag vill komma åt är att det enda en vill är väl att få lite lugn och tro och trygghet, och att det sällan blir så medan en dricker, och drickandet överskuggar och skjuter undan de andras (i någon mening) liv.

Och alla goda tankar till dig och pepp och du och barnen är värda det bästa :-)

Profile picture for user Ecatrina

Så bra skrivet @Hillevi . Klokt. Jag ska hitta mitt rum, en väldigt stärkande bild du målade upp för mig.
Ja, just nu är jag hos några vänner som är borta över dagen. Distans just nu var nödvändig. Kommer åka hem senare, för barnens skull. Vill inte skrämma dem och skapa dramatik inför dem.
Min största önskan är att skilsmässan ska skötas på ett moget sätt, med barnen i fokus. Den största rädslan inför tanken på skilsmässa är att han kommer svartmåla mig inför barnen och sin familj. ”Det var mammas fel att det blev såhär, det var HON Som lämnade mig”. Jag är också rädd att han kommer straffa mig ekonomiskt, han har bättre förutsättningar att hitta ett annat boende, få lån etc än vad jag har. Men jag fortsätter smida min plan och hålla mitt sinne så klart som möjligt. Jag känner mig säker på att jag kommer gå stärkt ur detta och att jag kommer bli en mycket mer närvarande och glad mamma (och människa överlag) om jag börjar fokusera på mig själv.

Profile picture for user Ecatrina

Så bra skrivet @Hillevi . Klokt. Jag ska hitta mitt rum, en väldigt stärkande bild du målade upp för mig.
Ja, just nu är jag hos några vänner som är borta över dagen. Distans just nu var nödvändig. Kommer åka hem senare, för barnens skull. Vill inte skrämma dem och skapa dramatik inför dem.
Min största önskan är att skilsmässan ska skötas på ett moget sätt, med barnen i fokus. Den största rädslan inför tanken på skilsmässa är att han kommer svartmåla mig inför barnen och sin familj. ”Det var mammas fel att det blev såhär, det var HON Som lämnade mig”. Jag är också rädd att han kommer straffa mig ekonomiskt, han har bättre förutsättningar att hitta ett annat boende, få lån etc än vad jag har. Men jag fortsätter smida min plan och hålla mitt sinne så klart som möjligt. Jag känner mig säker på att jag kommer gå stärkt ur detta och att jag kommer bli en mycket mer närvarande och glad mamma (och människa överlag) om jag börjar fokusera på mig själv.

Profile picture for user Hillevi

@Ecatrina helt övertygad om att allt på sikt blir bättre då kraften inte rinner iväg. Och rörande ultimatum - det en deklarerar är ju en gräns för vad en orkar. Alltså nu går det inte längre ifall det inte blir en förändring. Den andra vuxna människan har då att hörsamma detta, eller låta bli. Att recensera en gräns (mitt ex var utmärkt på detta) och underkänna den, för att t.ex. få fortsätta att dricka, ändrar ju inte känslan eller fakta (ens trötta lekamen och psyke, att ännu en alko-helg känns stressande och dödstrist att tänka på). Det jag famlar efter handlar om gränser och respekt för dem. Kanske: jag kan inte tvinga dig att sluta dricka, men jag kan veta själv vad jag orkar och vill. Och det är hit men inte längre, för att det inte finns mer kraft att hiva in i - och faktiskt - en annan persons alkoholproblem. Och i många fall, även andra problem under och kring.

Önskar dig en god vecka, och allt som är bra, och ett eget rum där luften är klar!

Profile picture for user Ecatrina

Vill bara skriva av mig lite.
Det har nu gått ca 3 veckor sedan min man drack senast. Vi har gått i parterapi och pratat om hans drickande för första gången tillsammans med en tredje part. Första sessionen var extremt laddad. Efter att ha meddelat honom att jag kommer skicka in skilsmässoansökan om han inte slutar att dricka hade han nästan inte pratat med mig på en vecka.
Efter första terapisessionen kände jag en viss lättnad, terapeuten ställde rätt frågor och vi båda fick berätta hur vi upplevde det. Givetvis upplevde min man MIG som svikaren, som ställer krav och vill kontrollera honom. Ett ofantligt svek mot blixt honom. ”En kniv i ryggen” och ”som en blixt från klar himmel”. Suck.
Det gick ytterligare ca två veckor och han har fortsatt vara nykter. Men vi har inte pratat om alkoholen, om ”elefanten i rummet”. Jag har sakta börjat känna ett hopp, ett lugn i att han kanske förstått vad hans drickande gjort ens mig och vår relation. Jag har känt en ömhet för honom, sagt att jag älskar honom. Vi har inte grälat utan , som jag tolkat det, kunnat samarbeta och jag har kunnat räkna med honom. Jag har inte kunnat ”berömma” honom då jag märkt att han blir sur om jag antyder att jag är tacksam för hans avhållsamhet. Han har ju inga problem så varför ska han tackas?! Jag har varit tyst och visat honom på andra sätt att jag är tacksam.
Och så i går var det dags för vår andra terapisession. Jag var förväntansfull, såg fram emot att få berätta om den positiva skillnaden som det inneburit. Hur mina känslor gentemot honom förändrats till det bättre. Om min lättnad och om mitt framtidshopp.
Jag berättade detta för terapeuten inledningsvis. När det var min mans tur kom bomben (vad NAIV jag är som trodde någonting annat inser jag nu i efterhand).
Han är fortfarande DJUPT besviken på mig för att jag ställt ett ultimatum och HOTAT med skilsmässa. Om nån ska bestämma över hans alkoholvanor så är det HAN och inte jag. JAG har svikit honom och enda anledningen till att han är nykter är för att jag hotat med skilsmässa.
Ännu en gång brast mitt hjärta.
Det enda positiva är att terapeuten fångade upp honom och frågade om han kan tänka sig komma ensam nästa gång för att prata om drickandet. Om vilken FUNKTION alkoholen har i hans liv. Han gick med på det.
Samtidigt fortsätter han förminska problematiken, ljuga om hur ofta han dricker (”bara några glas på fredagar och några på lördagar”). Känns som om INGET av det jag förklarat för honom fastnat.
Är livrädd för att hans ljugande och förnekande kommer fortsätta även om han går i enskild terapi. Inför terapeuten sa han återigen att han älskar mig och VILL fortsätta leva med mig, jag kontrade med att jag känner en total avsaknad av kärlek. HUR kan han älska mig när han ser hur ledsen och förstörd jag blir av hans beteende? ”Som en blixt från klar himmel”. Hur kan han säga så när jag i över 10 års tid har försökt prata med honom, skriva till honom, vädja till honom!
Idag känns de positiva känslorna långt bort. Även om han i praktiken inte dricker handlar den störtats smärtan om att han inte vill förstå problemet.

En dag i taget. Skönt att få ur mig lite…
Kram till er alla fina människor här på forumet. ❤️

Profile picture for user Åsa M

Förstår att du blev chockad. Jag tror inte man ska förbise hur tätt alkohol och skam är sammanvävt. De 10 år som du upplever att du försökt NP honom har han kanske uppfattat helt olika? Att du varit "tjatig"? Att du varit "tråkig"? Allt är en del av att han inte ser sitt beroende eller kan erkänna det ens för sig själv.

Profile picture for user Ecatrina

Säkert har du rätt i att han genom åren uppfattat mig precis så @Åsa M. Inser att jag inte ens vet vem han är egentligen, innerst inne, trots alla våra år tillsammans. Alkohol har alltid varit en stor del i åtminstone hans liv, jag har aldrig någonsin sett honom nykter såhär många dagar i rad. I hans familj dricker man vin till maten varje dag, det fick jag snabbt lära mig när jag blev en del i den familjen. Till saken hör ju också att både min mans far och farfar faktiskt var alkoholister. Men de båda var den ”skötsamma” varianten, den som jobbar och tjänar bra med pengar. Men som också haft en biroll i sina barns liv och som utan minsta huvudbry lämnat över ansvar kring barn och hem till sin fru. Jag ser mönstret nu. Min man agerar på exakt samma sätt och jag, jag har valsat med. Varit öppet förbannad på honom ofta men jag har också torkat upp hans piss och städat bort vinglas så att barnen ska slippa se på morgonen. Gömt undan alkohol. Vaknat när vi sovit borta och hjälpt honom in på toa.
Trodde nog verkligen att allt skulle förändras när vi fick vårt första barn, trodde inte jag kunde välja en bättre pappa till mina barn. Och han SKULLE verkligen kunna vara den där pappan också, om han lärt sig att hantera sina känslor på ett annat sätt än att bedöva med vin. Om han kunde PRATA. Berätta vad som pågår därinne.
Terapeuten sa att jag måste låta min man få chansen nu, chansen att undersöka sitt alkoholbehov på egen hand, jag vet att hon vill hjälpa och inte skrämma bort honom. Inte välja ”min sida”. Samtidigt är det så j…la svårt att sitta och lyssna på hur JAG svikit honom! Att HAN inte litar på MIG! Att HAN upplever att jag inte ställer upp för HONOM! Jag som tagit hand om våra barn varenda natt på egen hand i 12 års tid, jag som styrt upp rutiner, haft alla kontakter med skola och förskola. Jag bad min man ge ett exempel på en situation där han upplever att jag inte ställt upp. Det kunde han inte på rak arm. Terapeuten sa att det nog var en ”känsla” hos honom.
En känsla ja. Hur i hela världen kan han själv tycka att mitt ”svek” (vad det nu är) stor i paritet med hans?! Jag vet, skammen. Förnekelsen. Jag vet. Det är bara så ovärdigt att sitta och vara ”slaskhinken” när det är HANS beteende som trasat sönder allt!

Den stora olustkänslan tonar sig upp inuti mig gång på gång. Kommer han NÅGONSIN att förstå?! Just nu kan han lika gärna dricka för min del, bara han FÖRSTÅR och respekterar MINA känslor inför det! ”Förlåt för att jag dricker, jag HAR ett problem! Jag behöver hjälp, jag vet vara inte hur!” De orden hade fått mig att överväga att stanna kvar och stötta honom. Det hade visat att han är ledsen för att han trasat sönder alla mina drömmar om hur en familj ska vara.
Situationen som är just nu; att han förvisso inte dricker, men han tycker att jag mer eller mindre förstör hans liv genom att ”tvinga” honom att vara nykter känns faktiskt mycket värre. Låter det konstigt eller förstår ni hur jag känner i detta?

Återigen, det är guld värt att få skriva här. Vet inte hur många som orkar läsa mina långa texter, men de fina kommentarer jag får känns så tröstande. Och att skriva av mig hjälper för stunden.
❤️

Profile picture for user Ecatrina

Tillägg: min man sa också att han vill kunna går ut och ta ”en öl” med sina kompisar även i framtiden. ”Visst, jag kanske kan sluta dricka så mycket här hemma men du verkar ju kräva att jag ska bli HELNYKTERIST för resten av mitt liv, och det känns inte OKEJ att du kräver det!”
Efter den kommentaren blev jag helt ställd. Och rädd. För om jag ”går med” på det, att han inte får dricka hemma men däremot då och då vid ”festliga tillfällen” (dvs alla sociala sammanhang, julafton, nyår, middagsbjudningar etc), vad händer då? Kan jag acceptera att han börjar dricka ”normalmycket” och kan jag tycka att det skulle vara ok?
Jag vet svaret själv. Nej. Jag hade önskat att vi hade kunnat dela en flaska vin ibland han och jag. Gått ut på middag ihop. Skålat i bubbel när vi har något att fira. Men jag är också villig att själv bli helnykterist för hans skull. För en alkoholist kan väl aldrig förstå det egentliga problemet även om hen ”drar ner” på alkoholen? Eller? Är hans önskan vansinnig eller är jag faktiskt för hård i mina krav? Någon som har erfarenhet av positivt slag där en alkoholist faktiskt lär sig dricka måttfullt och hålla sig där?

Profile picture for user Ecatrina

Tillägg: min man sa också att han vill kunna går ut och ta ”en öl” med sina kompisar även i framtiden. ”Visst, jag kanske kan sluta dricka så mycket här hemma men du verkar ju kräva att jag ska bli HELNYKTERIST för resten av mitt liv, och det känns inte OKEJ att du kräver det!”
Efter den kommentaren blev jag helt ställd. Och rädd. För om jag ”går med” på det, att han inte får dricka hemma men däremot då och då vid ”festliga tillfällen” (dvs alla sociala sammanhang, julafton, nyår, middagsbjudningar etc), vad händer då? Kan jag acceptera att han börjar dricka ”normalmycket” och kan jag tycka att det skulle vara ok?
Jag vet svaret själv. Nej. Jag hade önskat att vi hade kunnat dela en flaska vin ibland han och jag. Gått ut på middag ihop. Skålat i bubbel när vi har något att fira. Men jag är också villig att själv bli helnykterist för hans skull. För en alkoholist kan väl aldrig förstå det egentliga problemet även om hen ”drar ner” på alkoholen? Eller? Är hans önskan vansinnig eller är jag faktiskt för hård i mina krav? Någon som har erfarenhet av positivt slag där en alkoholist faktiskt lär sig dricka måttfullt och hålla sig där?

Profile picture for user Snödroppen

@Ecatrina
En alkoholist kan inte hantera alkohol, det enda jag har hört är att det behövs total avhållsamhet.
Om han hade varit frisk så hade han ju förstått hur alkoholen skadar honom, hans liv, hans älskades liv, hans barns liv men det är vad jag tror de flesta upplevt.
Han vill ha kvar alkoholen, frågan är om du vill ha kvar honom då?
Man kan alltid hoppas att samtalen hjälper honom till insikt men om jag ska vara ärlig så låter det som att han utifrån det du berättar inte riktigt är där än.