Nu har min sambo varit nykter i tre veckor och otroligt mycket har förändrats. Inte bara för honom, även för mig. Han är piggare och får mer gjort på dagarna. Men det är en jobbig period. Han förklarar själv att hans samvete kommit ikapp honom. Han drömmer ofta om saker han gjort fel, och framför allt tänker mycket på vårt förhållande. Det är som att han satsar allt det han aldrig gjorde innan. Helt plötligt får jag blommor och uppskattning. Samtidigt tycker han att det är jobbigt att jag inte är lika "på". Jag har fortfarande svårt att smälta förändringen. Jag väntar nånstans på att det hela ska gå åt helvette ännu en gång. Jag är van vid att vara den drivande, aldrig göra gemensamma aktiviteter. Jag bad så många gånger, och det hände aldrig att jag slutade bry mig till slut. Nu har han förstått hur det verkligen ligger till. Och försöker nästan pressa fram allt vi förlorat under tiden han drack. Han ger mig dåligt samvete eftersom jag ser hur dåligt han mår, över näst intill allt. Han är inte lika glad som han var förr. Jag tycker det är jobbigt.
I samma veva med att han började gå på AA möten gick jag in i väggen. Och det känns som att istället för att vara överlycklig för att han gör dessa framsteg så är jag avstängd. Jag tänker tillbaka på allt han gjort under tiden han drack. Jag klandrar mig själv för att jag tillät det, att det gick så långt som det tydligen gjorde utan att jag förstod allvaret och reagerade. Men efter alla missar blev jag som sagt avstängd. Jag orkade inte bry mig.
Varje dag är en ny utmaning just nu, även för mig. Jag känner att jag har så oerhört mycket att gå genom. Sen när blev hans missbruk mitt problem? Varför mår jag så dåligt nu när han äntligen är på rätt bana?
Jag vill vara lika galet kär som jag var i början! Var är alla känslor? Hur får jag fram dom? Eller kommer jag förbli avstängd?